Kjellman skrev:Det jag ville komma till, Justin, är att man kanske inte kommer få alla på topp. Visst kan en framtida injektion göra alla lyckliga men några kommer vara sökare för ännu mer injektion och några mindre. Klyftan kommer även då att finnas. Den som inte fick lika mycket i sin spruta kommer bara gå och le medans den som tog mest kommer gapskratta sej till söms. Ska vi då ifrågasätta barnafödsel, när risken blir att ungen bara kommer le lite och kanske aldrig skratta sej till söms. Kommer man säga att den ungen är en stackare?
Visst borde ett leènde barn vara bättre än ett gråtande men klyftorna i samhället kommer finnas kvar. Är det klyftorna som måste bort eller räcker det med att lågnivån höjs lite?
Det räcker med att "lågnivån", som du kallar det, höjs lite - såvida den åtminstone höjs så pass mycket att alla blir lyckliga. Människor som lider svårt lockas oftast till någon form av flykt från lidandet, även om denna flykt innebär en lägre grad av medvetenhet, ett "mindre levande" tillstånd. Ja, de föredrar ofta rentav total medvetslöshet under en tid (t.ex. den medvetslöshet som ibland följer av riktigt stora mängder av någon drog, t.ex. alkohol) framför att fortsätta lida. Det kan man väl ta som en signal om att deras livskvalitet är sämre än inget liv alls. Att de ändå oftast inte tar livet av sig beror inte på att de är lyckligare än vad de är olyckliga, utan på att varje människa har en överlevnadsinstinkt som får en att välja att ofta stå ut med även ganska svåra lidanden utan att vilja sluta existera. Men fråga vilken mångårigt konstant deprimerad människa som helst följande:
- Anta att du visste att du skulle bli lycklig för all framtid om exakt tio dagar. Skulle du då vilja uppleva de tio dagar som återstår fram till dess? De kommer att vara lika olyckliga som det ständigt deprimerade liv du levt de senaste åren. Jag har en spruta här. Den kan göra så att du slipper uppleva de där återstående tio olyckliga dagarna. Om du tar emot sprutan och hoppar över de återstående tio dagarna av olycka, blir ditt liv emellertid tio dagar kortare, eftersom du blir tio dagar äldre trots att du är medvetslös. Enda skillnaden blir att du slipper uppleva något under de där tio dagarna. Vill du lida under de kommande tio dagarna, eller vara medvetslös?
De flesta mångårigt konstant deprimerade skulle svara att de helst hoppar över de där tio dagarna, givet ovan nämnda villkor. De får ju fortsätta leva ändå, och de vill ju helt enkelt helst leva lyckliga, vilket de får med denna lösning.
Men om man höjer lyckonivån för alla människor så pass att alla är ständigt lyckliga, om än i olika grad, och ställer samma fråga till de då relativt minst lyckliga, skulle man nog få svaret:
- Nä, jag vill inte bli berövad några tio dagar, för de vore ju lyckliga de också, om jag valde att uppleva dem - bara inte lika lyckliga som det liv jag brukar ha. Om jag hoppar över de där tio dagarna går jag ju miste om en del lycka utan att få något för det. Varför skulle jag vilja det?
Skillnaden mellan lycka och lidande går alltså inte att reducera till ett "allt är relativt"-tänk. Lycka är lycka och lidande är lidande, och det går en knivskarp gräns mellan dem, hur man än trixar och fixar. Allt annat lika upplever vi att livet är värdefullt om och endast om det innehåller någon form av välbehag eller lycka eller liknande. Ett liv bestående av uteslutande lidande och känslan av att "allt bara är skit" är inte ett liv som är värt att leva, allt annat lika.
Om det vore möjligt för mig att i detta nu skapa en miljard människor som från födsel till död konstant skulle komma att lida hemska plågor, utan att någonsin känna någon som helst angenäm känsla, och inte på något sätt tillföra världen något positivt, skulle det vara en etiskt dålig handling av mig att skapa dessa människor. Det vore bättre om jag lät bli. Jag hoppas alla håller med mig om detta? Hur kan jag ha rätt att göra så att en massa människor uppstår som från sitt tillblivelseögonblick ständigt bara känner att "fan helvete satans jävla skit vad ont det gör att existera, vad fan skapade du mig för"? Hur skulle det på något sätt kunna vara en etiskt försvarbar handling att skapa sådana människor?
Att vi i de flesta situationer väljer att leva i lidande hellre än att dö är en omständighet som krånglar till diskussionen, men det gäller att se att vår övermannande överlevnadsinstinkt faktiskt (om än bara hypotetiskt) kan vara vår fiende i vissa situationer, t.ex. situationer där vi vet 100 % säkert att vi inte har den minsta chans att överleva längre än x tidsenheter, och där vi vet 100 % säkert att t.ex. samtliga dessa x tidsenheter oundvikligen kommer att bestå av uteslutande lidande och inget välbehag eller lycka överhuvudtaget. Sådana situationer är hypotetiska eftersom vi helt enkelt aldrig rationellt kan vara 100 % säkra på att allt hopp om icke tidsbegränsad överlevnad och framtida enorma mängder lycka är ute. Och människan är genetiskt predisponerad för att vara övermaga optimistisk - det har tydligen visat sig främja våra geners överlevnad genom historien. Därför får många av oss lätt för sig att ett liv i lidande alltid är mer värt än inget liv alls, när det nog i själva verket ofta är tvärtom.