existentialismen

[prempton]

Vad tycker ni om existentialismen? Är den pessimistisk? Låt höra!

[stradde]

Vad tycker ni om existentialismen? Är den pessimistisk? Låt höra!

Jag tänker på Sartre, och visst grått och svart är väl dominerande. Men eftersom att jag för tillfället kännet mig grymt grå så får den gärna vara pessimistisk, även om Sartre nog skulle säga att den gråa färgen i många lägen är den riktiga färgen- människan är dock en sådan dum varelse att vi ser massa glada färger hela tiden..

och pessimism i sig är väl inget fel, jag kan rada upp en massa saker som bara är idiotiska. Ex. så kan man ifrågasätta människans intelligens, i och med att vi kanske dör i:
1. kärnvapenkrig
2. avgaser

eller nått annat .. men vad vet jag. Som sag jag är grå för tillfället..

[M]

Vad tycker ni om existentialismen? Är den pessimistisk? Låt höra!

Pessimistisk? Njae, ser den snarare som realistisk och humanistisk. Visst går det ut på att våga leva utan illusioner, "ensamma" och "utkastade" i en existens som inte är mer meningsfull än vi gör den, men är detta egentligen dystopiskt? Jag skulle säga nej. Visst, vi har ingenting kvar att skylla på, om vi antar att ansvaret för våra val helt och hållet är vårt eget, men detta blir ju samtidigt grunden till vår frihet.

Människan är, enligt Sartre "dömd till frihet", dvs. vi kommer inte undan tvånget att välja, även genom att inte fatta ett beslut så har vi ju fattat ett beslut. På så vis är vi ansvariga för allt vi gör.
Å andra sidan finns väl en frihet (och ett ansvar) i det att ”We invent ourselves by virtue of the multitude of our choices.” Frihet är vad jag gör av det som ryms inom ramarna för mina möjligheter, varken mer eller mindre. De flesta, skulle jag vilja påstå, söker passivt tryggheten inom ramar som är betydligt snävare än så.

Så Lev väl

/M

[Kyano]

Verkligen. Om något är pessimistiskt är det ju determinismen.

[M]

Ja, determinismen är dyster. Även om existentialismen inte sticker under stol med att vi begränsas av ramarna i vår existens, exempelvis död, åldrande, tillvarons meningslöshet osv. I den meningen är vi ju kanske determinerade, men det är ju inte existentialismens fokus. Det handlar ju istället om hur vi ökar våra frihetsgrader inom ramarna för det vi kastats ut i. Den frihet, mening och "autenticitet" vi själva skapar oss i relation till våra givna förutsättningar.

[* KYREUS *]

(A) Liksom existentialism som helhet har jag Kadmos en stark uppfattning om människans - ANSVAR. Människans stora frihet att välja i livet. Vad jag själv tycker är en nyckelfråga - för lite diskuterad egentligen - är VAD/VEM - som anger ramarna för vår frihet.

(B) Så här säger förresten SARTRE själv i "Situations" - - - - -

"VÄRLDEN KAN LYCKET LÄTT
UNDVARA LITTERATUREN.

MEN DEN KAN ÄNNU LÄTTARE
UNDVARA MÄNNISKAN."

Där håller jag, Kadmos, inte alls med: För - människan ÄR
världen. Det är mänskligheten som konstituerar - världen.


en lite existentiell reflektion från *KADMOZ*

[M]

människan ÄR världen. Det är mänskligheten som konstituerar - världen.

Och vice versa. Men vi är ansvariga för HUR vi konstituerar världen.

[M]

Vad jag själv tycker är en nyckelfråga - för lite diskuterad egentligen - är VAD/VEM - som anger ramarna för vår frihet.

Varför är det en nyckelfråga? För mig är det viktigare att leva väl i huset än att veta vem som byggt det.

[* KYREUS *]

Jag, KADMOZ, har alltid varit intresserad av arkitektur. Det är också ett val...

Nyfikne *KADMOZ

[M]

Jag, KADMOZ, har alltid varit intresserad av arkitektur. Det är också ett val...

Absolut! Jag läser gärna lite arkitekturhistoria då och då, så det glädjer mig att inte alla bor som jag

[CAUSTIX]

Där håller jag, Kadmos, inte alls med: För - människan ÄR
världen. Det är mänskligheten som konstituerar - världen.

Människan konstituerar sin värld..dvs världen utifrån det mänskliga perspektivet. Det handlar om kunskasp och inte om ontologi. Människan konstituerar inte världen ontologiskt, vi är våran värld men vi ÄR inte världen.
En existensialism som Sartres är för mig likställt med en nihilism, vi skapar oss värden och mening men vår bakrund är tom. Hos Kierkegaard finns alltid Gud där som garant och det som vi måste förhålla oss till. Heidegger är mer svår han tar egentligen inte ställning i frågan och det är egentligen fel att kalla honom existentialist utan snarare ontologisk-hermeneutisk fenomenolog.

Att människan ÄR världen och konstituerar världen i en ontologisk mening är en farlig antropoicentrisk tanke där vi höjer oss över allt annat liv och medvetande så som just världens herrar och den absoluta etiska normen. Om vi som Sartre hanterar nihilismen genom en perspektivförsjutning där vi ser till den egna meningen i stället för en faktisk mening i världen som sådan så har vi på intet sätt undkommit den utan bara valt att inte se den.

[M]

Att människan ÄR världen och konstituerar världen i en ontologisk mening är en farlig antropoicentrisk tanke där vi höjer oss över allt annat liv och medvetande så som just världens herrar och den absoluta etiska normen. Om vi som Sartre hanterar nihilismen genom en perspektivförsjutning där vi ser till den egna meningen i stället för en faktisk mening i världen som sådan så har vi på intet sätt undkommit den utan bara valt att inte se den.

Det lär kunna bli ganska motsägelsefullt om vi lyckas konstruera en personlig mening utan att förankra den i yttervärlden. "Världen som sådan" är ju ändå det som ger våra liv dess inramning, eller hur? Tror inte att det ligger så stor motsägelse i detta, egentligen.

Att sätta sig som herre på täppan rimmar, som jag ser det, illa med Sartres ansvarsidé. Vi väljer själva vad vi vill tro på, ta ställning för etc, men jag bär ensam ansvaret för de val jag gör, ex:

”Man is condemned to be free; because once thrown into the world, he is responsible for everything he does.”...//...”Man being condemned to be free carries the weight of the whole world on his shoulders; he is responsible for the world and for himself as a way of being.”
(Sartre - Existentialism and Humanism)

Jag kan välja att sätta ekonomin som enda värde och exploatera allt vad jag kommer åt av människor, miljö etc. förutsatt att jag sedan fullt ut tar på mig ansvaret för mitt val. Jag kan inte skylla på min taskiga uppväxt, okunskap, att andra gör likadant eller någonting annat (vilket ofta är fallet idag). Jag är ensam ansvarig för de val jag gör. Jag ser inte varför nihilismen skall vara ett problem här? Måste vi vänta på att en brinnande buske skall förse oss med stentavlor för att vi skall kunna ta etiska ställningstaganden? Blir människan per automatik antisocial och oetisk om hon tvingas välja själv?

[CAUSTIX]

Att människan ÄR världen och konstituerar världen i en ontologisk mening är en farlig antropoicentrisk tanke där vi höjer oss över allt annat liv och medvetande så som just världens herrar och den absoluta etiska normen. Om vi som Sartre hanterar nihilismen genom en perspektivförsjutning där vi ser till den egna meningen i stället för en faktisk mening i världen som sådan så har vi på intet sätt undkommit den utan bara valt att inte se den.

Det lär kunna bli ganska motsägelsefullt om vi lyckas konstruera en personlig mening utan att förankra den i yttervärlden. "Världen som sådan" är ju ändå det som ger våra liv dess inramning, eller hur? Tror inte att det ligger så stor motsägelse i detta, egentligen.

Att sätta sig som herre på täppan rimmar, som jag ser det, illa med Sartres ansvarsidé. Vi väljer själva vad vi vill tro på, ta ställning för etc, men jag bär ensam ansvaret för de val jag gör, ex:

”Man is condemned to be free; because once thrown into the world, he is responsible for everything he does.”...//...”Man being condemned to be free carries the weight of the whole world on his shoulders; he is responsible for the world and for himself as a way of being.”
(Sartre - Existentialism and Humanism)

Jag kan välja att sätta ekonomin som enda värde och exploatera allt vad jag kommer åt av människor, miljö etc. förutsatt att jag sedan fullt ut tar på mig ansvaret för mitt val. Jag kan inte skylla på min taskiga uppväxt, okunskap, att andra gör likadant eller någonting annat (vilket ofta är fallet idag). Jag är ensam ansvarig för de val jag gör. Jag ser inte varför nihilismen skall vara ett problem här? Måste vi vänta på att en brinnande buske skall förse oss med stentavlor för att vi skall kunna ta etiska ställningstaganden? Blir människan per automatik antisocial och oetisk om hon tvingas välja själv?

Det är skillnad på att vara en i-världen-varo och att ontologiskt konstituera världen. Jag sa ju: "vi är våran värld men vi ÄR inte världen".

Det jag menar är att Sartres värld utanför den intersubjektiva sfären är helt tom. Meningen är den vi skapar själva i en mening vår värld därför att vi kan ändra perspektiv på den. Men vi är ju Factiskt inkastade i en värld som vi är tvugna att förhålla oss till och i detta tvång där vi inte kan välja att inte välja så är vi ansvariga för våra handlingar. Vi konstituerar världen just i det hur vi väljer att förhålla oss till den men vi konstituerar den inte ontologiskt, dvs vi skapar den inte.

Att vi är ansvariga för våra handlingar säger inte hur vi skall förhålla oss till dem. Jag är ju fullt ansvarig för de handlingar jag väljer och jag är tvungen att förhålla mig till dem men det betyder inte att jag tycker att jag handlat fel eller att jag inte njöt utav handlingen, utan bara att jag är tvungen att förhålla mig till den. I och med att du bara i en egentlig mening existerar i den intersubjektiva sfären och att ditt förhållningssätt är en egen konstruktion så blir nihilismen ett problem i och med att vi egentligen vet att det just är på det sättet.

Absolut blir inte människan antisocial för att det inte finns en gud och etisk är hon ju alltid oberoende vad det är för etik vi talar om. Det fria valet finns ju hos många kristna också, Kirkegaard var väl praktexempelet.

När vi inser att vi är begränsade till oss själva så är nihilismen nära till hands, Heidegger och Nietzsche brottas ju just med det problemet som de till skillnad i från Sartre sett svårigheterna med.

[CAUSTIX]

Det är skillnad på att vara en i-världen-varo och att ontologiskt konstituera världen. Jag sa ju: "vi är våran värld men vi ÄR inte världen".

Därimot så är ju ontologi endast möjlig så som fenomenologisk hermeneutik. Men det är ju som sagt inte det samma som att likt en gud skapa världen.

"Jag ger nu troget som ett eko varje ting dess namn" [Friedrich Hölderlin]

[Kerozene]

Jag är nihilist och har en existetialistisk världsbild. Själv ser jag mig som en optimist eftersom jag finner lycka och frihet i hopplösheten  :)