Det verkar som att vi här diskuterar negativ utilitarism - den typ av utilitarism som innebär att man till varje pris bör minimera den sammantagna mängden lidande i universum, och att lyckoökning/lyckomaximering har oändligt mycket mindre värde än detta (om det ens alls har något värde).
Av den moralen följer dock inte alls självklart att man bör sluta skaffa barn, att man bör utrota allt liv på jorden, utrota mänskligheten eller på andra sätt högprioritera att minska mängden lidande på jorden. Jag tror tvärtom att lidandet i universum minimeras mycket effektivare av att mänskligheten fokuserar uteslutande på att bege sig ut i universum och fortsätta utvecklas i den riktningen, än av att mänskligheten slutar finnas eller fokuserar på snar lidandeminskning på just jorden. Låt oss titta på varför det finns särskilt starka skäl att tro det.
Universum kan vara oändligt. Majoriteten av världens bästa vetenskapsmän idag tycks bedöma att universum med hyfsat stor sannolikhet är oändligt. Fysikerna hävdar rentav att universum
troligen är oändligt, givet de senaste årtiondenas upptäckter inom kvantfysik och kosmologi. Låt oss ändå, för att vara försiktiga, begränsa oss till att säga att det är rimligt att anta att universum med minst 10% sannolikhet är oändligt.
Hur många planeter med liv torde det då finnas i ett oändligt universum? Oändligt många, eftersom antalet "i relevant mening" unika sätt som materia kan vara ordnad på, per t.ex. kubikmeter, är ändligt. Om det finns oändligt mycket liv i universum finns rimligen även oändligt mycket liv med lidande. (Ty även om endast t.ex. en miljarddel av allt liv i universum känner lidande, är ju en miljarddel av oändligheten fortfarande oändligheten.) Utifrån vårt försiktiga antagande att universum med åtminstone 10% sannolikhet kan antas vara oändligt, är det alltså rimligt att anta att det med 10% sannolikhet finns oändligt mycket lidande i universum. (Minns att dessa antaganden är "onödigt försiktiga" och till viss del godtyckliga; ingen har sagt att man ska utgå från just siffran 10%. Jag vill bara ha en åtminstone "icke orimligt hög" siffra att utgå från, för följande resonemangs skull.)
Vad är då sannolikheten för att mänskligheten eller mänsklighetens ättlingar ska lyckas förflytta sig till några av dessa andra former av liv i universum någon gång i framtiden, och hur många planeter med liv kommer man med tiden att som mest, och med någon nämnvärd sannolikhet, bege sig till när man väl börjat resa på allvar i universum? Mänskligheten har hittills varit både mycket angelägen och mycket framgångsrik i att utforska mer och mer av sin omgivning och breda ut sig mer och mer. Man kan även notera att varje gång vi lärt oss behärska ett nytt sätt att förflytta oss, har vi mycket snabbt börjat utnyttja dessa i rejält stor utsträckning - t.ex. tåg, bil, sjöfart, flyg - och spridit oss i radikalt större mängder rymd (dock än så länge mest på jorden). Tendensen tycks vara att vi bara fortsätter att breda ut oss och breda ut oss.
Om man emellertid ändå ska vara försiktig, kan man nöja sig med att anta att mänskligheten med åtminstone 1% sannolikhet kommer att lära sig förflytta sig till andra galaxer någon gång i framtiden, såvida hon inte frivilligt väljer att göra slut på sin existens innan dess. Övriga 99% antar vi är sannolikheten för att mänskligheten dessförinnan förintas genom olyckshändelse med ny teknologi, krig, miljöförstöring etc. Det behöver inte vara så mycket som 99%, men låt oss för argumentationens skull vara försiktiga med optimismen i fråga om mänsklighetens chanser att sprida sig intergalaktiskt i universum.
Om vi kommer så långt som att ta oss till andra galaxer, torde det inte vara mycket som hindrar att vi så småningom går ännu mycket längre och lyckas utforska t.ex. 10^10^10^10^10^10^10^10^10 kubikljusår av det oändliga universum innan vi försvinner. Har en civilisation väl lärt sig förflytta sig effektivt i rymden över intergalaktiska avstånd, och hantera den teknologinivå som krävs för detta utan att det utbryter våldsamheter som sätter stopp för fortsatt utforskande av universum, finns det inte några väldigt starka skäl att anta att utvecklingen någonsin måste avstanna någon gång efter det. Anta dock för försiktighets skull att det även här finns ett "filter" som innebär att det endast finns 1% sannolikhet för att vi, efter att ha lyckats ta oss till ett flertal olika galaxer, även lyckas nå de där 10^10^10^10^10^10^10^10^10 kubiljusåren (bara för att dra till med något, för att visa principen).
I vår utforskning av dessa 10^10^10^10^10^10^10^10^10 kubikljusår rymd torde vi stöta på ett enormt antal planeter med liv som känner lidande. Detta eftersom chansen för att liv ska uppstå, per kubikljusår genomsnittlig rymd, statistiskt sett är enormt mycket större än en på 10^10^10^10^10^10^10^10^10. Anta (återigen onödigt försiktigt) att den chansen är en på 10^10^10^10^10. Anta alltså att antalet planeter med liv i den mängd rymd vi pratar om (10^10¨10^10^10^10^10^10^10 kubikljusår) är ca 10^10^10^10^10. Om vi så bara lyckas minska lidandet en aning på några miljarddelar av dessa planeter, kan vi säkert på detta sätt ta bort minst 10^10^10 gånger mer lidande på andra planeter, än vad vi dessförinnan behövt låta existera på jorden för att kunna nå den utvecklingsgrad som nämnda projekt kräver. Det ligger nämligen inom relativt nära räckhåll teknologiskt för mänskligheten idag att kunna utrota allt lidande på jorden (och i vår civilisation för all framtid) utan att behöva utrota oss själva. Se t.ex.
www.abolitionist.com
Om vi nu multiplicerar de provisoriska siffror jag dragit till med ovan (och som, som sagt, är mycket försiktiga), kan vi ställa upp följande två alternativa scenarior som vi jämför:
1. Antinatalister gör relativt snart slut på allt liv på jorden för att få bort så mycket lidande som möjligt på jorden. (De kan göra det med fredlig utfasning eller med våld, vilketdera de väljer spelar ingen nämnvärd roll för den idé jag vill föra fram här.)
2. Antinatalister väljer att satsa på att minimera lidandet i hela universum sammantaget och på oändligt lång sikt. Man lyckas i detta alternativ med 10% * 1% * 1% = 0,01% sannolikhet göra så att mängden lidande i universum minskar 10^10^10 gånger mer än vad den gör i alternativ 1.
Alternativ 2 ger klart störst summa lidandeminskning statistiskt sett, även sedan de låga sannollikheterna för en lyckad kolonisering av rymden tagits med i kalkylen. Man kan rentav tillmäta alternativ 1 fenomenala 100% sannolikhet för att lyckas, och man kommer ändå till samma resultat, att alternativ 2 ger större lidandeminskning statistiskt sett. Man kanske kan jämföra valet mellan alternativ 1 och alternativ 2 med om man skulle få välja mellan att med 100% säkerhet få bort en knappt märkbar smärta hos ett en enda människa, eller att med 0,01% sannolikhet få bort allt lidande på jorden. Självklart skulle man välja det senare. Detta även om man inte ser något positivt värde i någonting alls i livet utan anser att lidande bör minimeras till varje pris.
Så om man vill minimera lidandet kan det alltså mycket väl vara en extremt dålig idé att å det snaraste utrota allt liv på jorden, eller fasa ut allt barnafödande så snart som möjligt. Det kan vara extremt mycket bättre att istället tvärtom maximera mänsklighetens överlevnadschanser, så att mänskligheten med tiden kan eliminera lidandet på desto fler platser i universum. (Om det nu är lidandeminimering som är ens högsta mål. Själv förespråkar jag hedonistisk utilitarism, men tror att negativ utilitarism i praktiken bör komma fram till samma handlingar som hedonistisk utilitarism, med tanke på det ovanstående.)
Jag skriver att det "
kan vara extremt mycket bättre" att maximera mänsklighetens överlevnadschanser än att utrota allt liv på jorden. Detta "kan" är dock en "kan" som måste multipliceras med en enorm utdelning om det mot förmodan slår in. Vi människor är av natur försiktiga när vi ställs inför en möjlighet att prioritera en mycket liten chans att få till stånd något enormt bra, om vi därmed riskerar missa en chans att göra något som visserligen inte är lika bra men som vi i gengäld med större säkerhet kan uppnå. I det här fallet är dock "vinstpotten" så enorm vid det mindre sannolika men mer önskvärda utfallet, att den 0,01% chans jag dragit till med ovan inte bör få vilseleda oss. Den är ett kap, när man räknar på vad man får statistiskt sett.
Så även om man inte
tror att vi kommer att kunna kolonisera en massa galaxer någon gång i framtiden, finns ändå skäl att förkasta tanken att vi borde sluta föda barn för att minimera lidandet.