Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?

[Morningstar]

---

[Skogsälvan]

Vadå "förbises"? Sailawayskan är betydligt svårare för mig att tolka än aukiskan. Vilken etikriktning förespråkar du, sailaways?

[Morningstar]

---

[Skogsälvan]

Jag vet inte om du är svårförstådd, sailaways, jag säger att jag har svårt att förstå dig.

[Morningstar]

--

[Skogsälvan]

Förstår du inte vad jag sa? JAG har svårt att förstå dig.

[Harald Davidsson]

Sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra,?.. fools...

[Harald Davidsson]

Sanningen kommer alltid tillsammans med kärleken

[Fication]

Det här en fråga som tynger mig. Ni vet ju att jag sällan skriver i den här kategorin, men jag skulle gärna höra ett allvarligt resonemang kring den här frågan av er som är lite mer insatta i denna form av kunskap och vad tidigare filosofer har sagt. Om sanningen gör ont, bör man ändå framföra den, eller vänta tills vederbörande förhoppningsvis inser den?

En angränsande frågeställning jag är inblandad i:
Anta att du har ett verktyg, en teknik, för personlig utveckling som är så kraftfullt att det kan lyfta en person till en högre nivå av medvetande (anta också för diskussionens skull att det verkligen existerar högre/lägre nivåer - av komplexitet). Om det är så, har man då rätt att alltid använda detta verktyg och lyfta vem som helst en nivå? Jag hör till det lägret i den diskussionen som menar att man inte alltid nödvändigtvis har det.

Det beror förstås också på vad man menar att sanningen är. Olika människor skapar mening på olika sätt och därför kan en sanning (även om det verkligen är en ultimat sanning) vara goddag yxskaft för en annan.

För att försöka komma till skott och besvara frågan; Om sanningen man presenterar för personen innebär lidande på kort såväl som på lång sikt och inte heller innebär att personen gör mindre skada på omvärlden (medmänniskor och natur) så skulle jag svara nej. Man håller käft och man räknar inte heller med att personen någonsin kommer att inse det.

Eller för att citera Morpheus från Matrix:

The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy. But when you're inside, you look around, what do you see? Businessmen, teachers, lawyers, carpenters. The very minds of the people we are trying to save. But until we do, these people are still a part of that system and that makes them our enemy. You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inured, so hopelessly dependent on the system, that they will fight to protect it.

[Harald Davidsson]

Om sanningen man presenterar för personen innebär lidande på kort såväl som på lång sikt och inte heller innebär att personen gör mindre skada på omvärlden (medmänniskor och natur) så skulle jag svara nej. Man håller käft och man räknar inte heller med att personen någonsin kommer att inse det.
,skriver ...


Det ör ej sanningen som skapar lidande, men vår projektion på sanningen, när du fått en hjärna varför försöker du inte använda den istället för att prata nonsens.

[Harald Davidsson]

Negativisera aldrig sanningen, ni mörker-människor, för det är detsamma som att börja såga av den gren vi sitter på.

Gud visar sig i världen som den sanning som ges

[Minded]

Negativisera aldrig sanningen, ni mörker-människor, för det är detsamma som att börja såga av den gren vi sitter på.

Gud visar sig i världen som den sanning som ges

Min ovan fetmarkering.. Harald, menar du detta ditt sagda vara ett direkt utlopp för dina lustar, eller ett uppskjutande av dem? I en annan tråd skrev du om äkta kärlek, resp inte..

[seekeroftruth]

vad är det för mening att tala om sanning när hela universum är mörker... ty enbart gud är sanningen... den som gud talar igenom talar sanningen... ljus över ljus!

[Harald Davidsson]

Min ovan fetmarkering.. Harald, menar du detta ditt sagda vara ett direkt utlopp för dina lustar, eller ett uppskjutande av dem? I en annan tråd skrev du om äkta kärlek, resp inte..SKRIVER mINDED


Det är ett utlopp för mina tankar, jag är en människa som rör mig utifrån en medveten känsla, jag behöver inte din och auks etiska moral, jag är fri från den genom att jag gått upp i chakra hierarkin och blivit mer och mer medveten om min känsla och kan använda den tillsammans med min tanke mer och mer som en enhet, du och aukt som befinner er på lägre chakra har ej denna friheten att utifrån er själva kunna röra er fritt i världen, för världen upplevs mera som kaos och förvirring för er och ni söker en hand i mörkret, en regel..

[maxexhact]

Om sanningen gör ont, bör man ändå framföra den, eller vänta tills vederbörande förhoppningsvis inser den?

Visst, det finns väl inget bättre sätt att ta mod och livskraft från någon än att börja leverera, vad man själv uppfattar, som "sanningar".

Så om man vill någon riktigt illa så kan man definitivt säga dessa "sanningar" (och sedan gärna gnida om lite).

Och om vi inte är ute för att såra eller skada så bör vi nog vara lite återhållsam med vad vi säger, helt enkelt.

Jag läste för ett tag sedan följande (jag kommer just nu inte ihåg vem det var som skrev - men jag fick mig en tankeställare): "Vem tror du att du är egentligen – du som aldrig kan ta en lögn i din mun och alltid propsar på att uttala dina egna sanningar."

Så kan man också se det – det skadar inte att se saker tvärtom ibland!

Och alla ni som här börjar tala i termer av "mörkermänniskor" och att "sanningen alltid god; kärlek; gud; etc". Fundera ett slag över vilken typ av forum ni väljer att uttala er i – det finns säkert en mängd andra forum för sådana som lever som om renässansen och upplysningen och kritiskt tänkande aldrig existerade... Det finns säkert också andra lämpliga och mer "upplysta" forum, för tungomålstalande etc. som vi mörkermänniskor skyr likt greve Dracula!

Och för övrigt är grundfrågan felaktigt formulerad. Vem fan (vilken auktoritet) har påstått att det "alltid" skulle vara försvarbart ett framföra sanningar! Jag bara undrar?