Är det alltid etiskt försvarbart att framföra sanningar?

[Skogsälvan]

Intressant avatar, maxexhact.

Nu är det här jag grunnar på av komplexare natur, men om vi tar ett lite enklare exempel.

Anta att ett barn som just vaknat upp ur sin koma efter en trafikolycka, där barnets föräldrar omkom, frågar "Var är mamma? När kommer mamma?" Jag skulle inte helt frankt, direkt berätta att mamman är död. Skulle du, Harald?

Fication: Jag är benägen att hålla med dig.

[maxexhact]

Intressant avatar, maxexhact.

Ja, det är en Hydra. Och anledningen att jag använder mig av denna är en slags humoristisk replik tillbaka till Platon. Han klagade nämligen över att Protagoras och sofisternas argumentation var att likna vid en hydra – hugg av ett huvud och två växer ut i dess ställe! (Mer om vad detta gick ut på kan du läsa i min blogg, exempelvis i kapitlet "En Autopsi" och i "Brandfacklan", http://maxexhact.wordpress.com/en-autopsi/

Anta att ett barn som just vaknat upp ur sin koma efter en trafikolycka, där barnets föräldrar omkom, frågar "Var är mamma? När kommer mamma?" Jag skulle inte helt frankt, direkt berätta att mamman är död. Skulle du, Harald?

Fication: Jag är benägen att hålla med dig.

Harald?! Skit samma, jag är inte någon jäkla Harald, men jag ska svara ändå.

Sanning eller osanning är inte det som skulle styra mitt beslut i detta exempel - utan ett mer pragmatiskt: vad är bäst för barnet... I vissa lägen kanske det bästa skulle vara att få all fakta kastade över sig som en slags chockbehandling som man sedan kan bearbeta sig ur... i andra lägen kanske det skulle vara förödande. Det kan man aldrig veta på förhand. Så vill man vara klok och  göra det som är rätt och riktigt i stunden så bör man nog anamma ett mer flexibelt och dynamiskt förhållningssätt. Inte ett fundamentalistiskt!

Som lite kuriosa kan jag bara berätta att jag hörde en gammal 90-årig general säga för ett par år sedan (han är nu död, tack o lov): "Att ändra sig innebär alltid en svaghet!". Och det intressanta är att han nog hade rätt, på ett sätt. Att ändra en strategi eller en handling kräver givetvis mer energi och komplicerar dessutom situationen – bättre då att göra rätt från början.

Men samtidigt hade han så fel eftersom han valde att använda sig av sin "klokskap" i alla situationer. Och det blev ju inte alltid så lyckat!  :wink:

[Harald Davidsson]

ifall doktorn hittar cancer i dig, ska han säga det eller inte ?

[maxexhact]

ifall doktorn hittar cancer i dig, ska han säga det eller inte ?

Som sagt! Det beror väl på vad syftet är...

[Skogsälvan]

Jag tog det här exemplet eftersom Harald skrev att "sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra?... fools..." Jag menar att sanningen kan vara väldigt sårande. Ja, jag tycker att doktorn ska tala om för mig att jag har cancer om så är fallet. Däremot skulle jag avvakta med att tala om det för mina närmaste innan jag har stabiliserat mig i detta faktum och kan hantera deras sorg.

Kikade in på din blogg, maxexhact. Den verkar intressant, ska kolla lite mer när jag är mer koncentrerad.

[kort]

Är det inte så att endast den som saknar intresse i en fråga kan säga sanningen?

[J R Auk]

Anta att ett barn som just vaknat upp ur sin koma efter en trafikolycka, där barnets föräldrar omkom, frågar "Var är mamma? När kommer mamma?" Jag skulle inte helt frankt, direkt berätta att mamman är död. Skulle du, Harald?

Fication: Jag är benägen att hålla med dig.

Harald?! Skit samma, jag är inte någon jäkla Harald, men jag ska svara ändå.

Sanning eller osanning är inte det som skulle styra mitt beslut i detta exempel - utan ett mer pragmatiskt: vad är bäst för barnet... I vissa lägen kanske det bästa skulle vara att få all fakta kastade över sig som en slags chockbehandling som man sedan kan bearbeta sig ur... i andra lägen kanske det skulle vara förödande. Det kan man aldrig veta på förhand. Så vill man vara klok och  göra det som är rätt och riktigt i stunden så bör man nog anamma ett mer flexibelt och dynamiskt förhållningssätt. Inte ett fundamentalistiskt!

Så om man alltid talar sanning för att man ser det som gott i sig så är man fundamentalist? Precis som om man alltid bjuder på maten man lagar för att den antas god också då måste vara fundamentalist?

Detta 'bäst' och 'för barnet' vad består det av? Är detta bäst inte sådant att det bör vara sant? Det kan alltså vara så att du agerar på det falska 'bästa för barnet'?

Sanningen är inte så lätt att fly bättre att ta den som sin och vårda den och bära den av egen kraft.

[kort]

Anta att ett barn som just vaknat upp ur sin koma efter en trafikolycka, där barnets föräldrar omkom, frågar "Var är mamma? När kommer mamma?" Jag skulle inte helt frankt, direkt berätta att mamman är död. Skulle du, Harald?

Fication: Jag är benägen att hålla med dig.

Harald?! Skit samma, jag är inte någon jäkla Harald, men jag ska svara ändå.

Sanning eller osanning är inte det som skulle styra mitt beslut i detta exempel - utan ett mer pragmatiskt: vad är bäst för barnet... I vissa lägen kanske det bästa skulle vara att få all fakta kastade över sig som en slags chockbehandling som man sedan kan bearbeta sig ur... i andra lägen kanske det skulle vara förödande. Det kan man aldrig veta på förhand. Så vill man vara klok och  göra det som är rätt och riktigt i stunden så bör man nog anamma ett mer flexibelt och dynamiskt förhållningssätt. Inte ett fundamentalistiskt!

Så om man alltid talar sanning för att man ser det som gott i sig så är man fundamentalist? Precis som om man alltid bjuder på maten man lagar för att den antas god också då måste vara fundamentalist?

Detta 'bäst' och 'för barnet' vad består det av? Är detta bäst inte sådant att det bör vara sant? Det kan alltså vara så att du agerar på det falska 'bästa för barnet'?

Sanningen är inte så lätt att fly bättre att ta den som sin och vårda den och bära den av egen kraft.

Rätt och sant är olika saker, rätt handlar om handlingar, sant om verklighetens natur.

[J R Auk]

Jag tog det här exemplet eftersom Harald skrev att "sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra?... fools..." Jag menar att sanningen kan vara väldigt sårande. Ja, jag tycker att doktorn ska tala om för mig att jag har cancer om så är fallet. Däremot skulle jag avvakta med att tala om det för mina närmaste innan jag har stabiliserat mig i detta faktum och kan hantera deras sorg.

Kikade in på din blogg, maxexhact. Den verkar intressant, ska kolla lite mer när jag är mer koncentrerad.

Du kan hantera deras sorg?

De har ingen sorg, de har en skyldighet att inte se sig som skyldiga när deras empati bara är ideell och inte reell.

Det där är bara trams Skogsälvan. När man gråter hittar man en famn att falla in i. Varför skall du rädas att blöta ner tröjan hos den famnen?

Du avslöjar att din emotionella etik inte har genomslagskraft hos dig själv. Du antar att alla har rätt till sina känslor, att dessas erfarelse av dessa känslor är i det närmaste heligt och att vi därför måste se till inte bara att någon får känna utan vad de får känna. Sen kommer du som här ovan och visar att det är ett värdegivande till makten, och att självkontrollen grundlägger de relationer du har till andra.

Vad är deras sorg för något vad är deras smärta för något som gör att du måste kontrollera blotta möjligheten av dem.

[Harald Davidsson]

haralddavidsson skrev:
ifall doktorn hittar cancer i dig, ska han säga det eller inte ?


Som sagt! Det beror väl på vad syftet är...



Harald
Är det ett svar?

[Harald Davidsson]

Är det etiskt försvarbart att inte säga sanningen, ifall man frågar sin fru om hon varit otrogen med en annan man.

[kort]

Är det etiskt försvarbart att inte säga sanningen, ifall man frågar sin fru om hon varit otrogen med en annan man.

Ja ibland. Det kan tex vara så att mannen är ett as. Eller så kanske man lever i ett land där påföljden blir dödsstraff.

[maxexhact]

J R Auk skrev: Du kan hantera deras sorg?

De har ingen sorg, de har en skyldighet att inte se sig som skyldiga när deras empati bara är ideell och inte reell.

Det där är bara trams Skogsälvan. När man gråter hittar man en famn att falla in i. Varför skall du rädas att blöta ner tröjan hos den famnen?

Du avslöjar att din emotionella etik inte har genomslagskraft hos dig själv. Du antar att alla har rätt till sina känslor, att dessas erfarelse av dessa känslor är i det närmaste heligt och att vi därför måste se till inte bara att någon får känna utan vad de får känna. Sen kommer du som här ovan och visar att det är ett värdegivande till makten, och att självkontrollen grundlägger de relationer du har till andra.

Vad är deras sorg för något vad är deras smärta för något som gör att du måste kontrollera blotta möjligheten av dem.

Vem är du att tala om "trams", JR Auk? Det var bland de dummast jag hört (nä, det var det inte, men det var urbota dumt!). Om Skogsälvan talar om att hon skulle agera på ett visst sätt till dess att HON (antar att det är en hon) känner att hon kan hantera andras sorg - är väl det ett helt och hållet relevant påstående. Hur kan du ens komma på tanken att avfärda det eller raljera kring det som du gör?

Jag blir faktisk riktigt upprörd över det  sätt som vissa av er, ljusets och sanningens banförare, hanterar andras synpunkter och inlägg i detta forum. Som tidigare sagt, det torde finnas en rad andra forum på internet där man kan få bröla av sig om man har sådana urkrafter som trängs och vill ut. Därefter kan ni ju alltid komma tillbaka hit och samtala om sådant som ligger er varmt om hjärtat...

[Harald Davidsson]

Jag tog det här exemplet eftersom Harald skrev att "sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra?... fools..." Jag menar att sanningen kan vara väldigt sårande. Ja, jag tycker att doktorn ska tala om för mig att jag har cancer om så är fallet. Däremot skulle jag avvakta med att tala om det för mina närmaste innan jag har stabiliserat mig i detta faktum och kan hantera deras sorg. säger skogsälvan


harald svarar

Sanningen är Gud.
Sanningen är helig.
Sanningen kommer alltid tillsammans med kärleken. som Mahatma Gandhi säger i sin satyagraha,
Sanningen kan aldrig vara ond, men en falsk människa är ond, och när hon möter sanningen blir hon medveten om sin ondska, det menade Sokrates, som ni tydligen förkastar helt, han till och med stannade folk på gatan och gav dem sanningen.

Sanningen kan aldrig skapa något problem, däremot lögnen, eller bättre falskheten,

Jung sa att det fodras mycket kärlek för att vilja säga sanningen till sin nästa, därför att få sanning från någon är detsamma som att få det andliga guldet.

[maxexhact]

Jag tog det här exemplet eftersom Harald skrev att "sanningen är ju inte ond, hur kan den då såra?... fools..." Jag menar att sanningen kan vara väldigt sårande. Ja, jag tycker att doktorn ska tala om för mig att jag har cancer om så är fallet. Däremot skulle jag avvakta med att tala om det för mina närmaste innan jag har stabiliserat mig i detta faktum och kan hantera deras sorg. säger skogsälvan


harald svarar

Sanningen är Gud.
Sanningen är helig.
Sanningen kommer alltid tillsammans med kärleken. som Mahatma Gandhi säger i sin satyagraha,
Sanningen kan aldrig vara ond, men en falsk människa är ond, och när hon möter sanningen blir hon medveten om sin ondska, det menade Sokrates, som ni tydligen förkastar helt, han till och med stannade folk på gatan och gav dem sanningen.

Sanningen kan aldrig skapa något problem, däremot lögnen, eller bättre falskheten,

Jung sa att det fodras mycket kärlek för att vilja säga sanningen till sin nästa, därför att få sanning från någon är detsamma som att få det andliga guldet.

GFY!