Vad är sanning?

[Maat]

Detta är nu över en månad sedan, men jag har varit upptagen med annat, tyvärr har jag ett mycket jäktigt liv med massor av krav och tider som ska hållas.

Jag fick följande fråga den gången:

”Tack för ett långt och intressant svar! Jag fick dock inte någon tydlig bild av vad, i din erfarenhet av livet, som pekar på att det finns en sådan sanning som du beskriver i ditt inlägg (se citatet nedan).

[...]Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften[...]”



Det enkla svaret – om man överser med frågans ordagranna formulering och mer söker dess bakomliggande förmodade tanke – är – allt!

Tyvärr är det för enkelt, så svaret måste krånglas till en del!

Sanning kan översättas med att också vara fakta och kunskap, ju mer kunskap och ju fler fakta man har tillgång till och använder desto närmare kommer man sanningen, respektive omvänt.

Det handlar om att när man vill veta något om något så samlar man ihop så mycket kunskap och fakta som går att får tag i och om möjligt så utarbetar man ny kunskap vanligtvis genom det man brukar kalla ”forskning”.
Och när man kommer tillräckligt långt i detta arbete så är det mycket lätt att se hur mycket sanning man har lyckats få tag i.

Ju mer fakta och kunskap man får tag i desto sannare blir bilden man skapar och när ingen mer kunskap finns och inga fler fakta går att finna då har man antingen nåt fram till den absoluta sanningen eller den bästa mest korrekta bild och kunskap som är möjlig att uppnå för tillfället.

DET resultatet är vad jag kallar ”Absolut sanning”.

Det kan vara den absoluta sanningen men det kan också vara ett steg på vägen mot något som kan bli ännu mera sant, det avgör framtiden och den fortsatta utvecklingen av arbetet med frågan eller ämnet.

”vad, i din erfarenhet av livet, som pekar på att det finns en sådan sanning som du beskriver i ditt inlägg”

Jag äger visserligen vissa erfarenheter som kan kopplas till detta, men för det första är de för andra provocerande och för det andra blandar jag aldrig in personliga erfarenheter i de officiella ställningstaganden jag gör.
Personliga erfarenheter hör hemma i den personliga sfären och tillvaron och ska inte tillåtas påverka det man säger eller gör utåt.

Det är ju detta som är viktigt när det gäller att inte påverka fakta och sanningar med någon form av personlig inblandning, låter man den personliga erfarenheten spela någon roll så innebär detta en påverkan och det får inte ske.

Det är en annan sak om vi talar om direkta kunskaper som man lärt sig, inte erfarenheter utan kunskap, det däremot går bra att använda om man undersökt dessa kunskaper och vet att de är sanna och riktiga.

MEN när nu allt detta är sagt, så går det att göra ett undantag och besvara frågan.

Genom att säga att jag faktiskt inte förstår frågan.

När jag försöker förstå hur man kan komma på en sådan fråga och vilka tankeprocesser som kan ligga bakom så kan jag inte finna någonting.

För mig är denna tanke och fråga så abstrakt och obegripligt märklig att jag inte förstår den.

Ju mer man studerar och gräver i ett ämne och en fråga desto mer kunskap och fakta får man fram och desto sannare blir bilden hela tiden, vilket innebär att man hela tiden kommer närmare och närmare den absoluta sanningen.

Jag tror (ett ord jag sällan använder) att det kan handla om att andra människor låser sitt tänkande till att det handlar om en enda sanning som skall vara 100 % totalt fulländad.
Inte 99.999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999, sann utan just 100 %.

Och att det är denna bild de ser framför sig när jag talar om den absoluta sanningen.
Vilket för mig är ett absurt och löjligt sätt att tänka.
Men tyvärr har jag ofta stött på att orsakerna till människors tokiga tänkande är att de låser sig vid ensidiga bilder, extrema polariseringar och allmänt opraktiska och  ofunktionella ställningstaganden.

Jag är hela tiden flexibel och anpassar mig till nya situationer i vare enskilt ögonblick, målet, avsikten, vägen är klar, men resan dit kan ta sin tid och innehålla allt möjligt.

Det förefaller som om människor vill ha allt här och nu och om de inte får det så struntar de i alltsammans och gör något annat.

Man får inget gratis, man måste arbeta för det, lägga ner tid och energi och göra allt det som är nödvändigt för att nå målet.

På samma sätt är det med sanningen.

Nu är det ingen som söker sanningen för att alla tror att den inte finns…

Och hur har man kommit fram till det?

Genom att TYCKA att det inte finns någon sanning.

Och varför TYCKER man det?

Jo för att det är så behagligt och bekvämt att TYCKA det.

Finns det ingen sanning behöver man inte söka efter den och ingen har fel och allas åsikter blir lika mycket värda och alla kan finna ursäkter för vad de gör, hur tokiga de än är.
Kort sagt alla människor älskar tanken på att det inte finns någon sanning eftersom de har så otroligt mycket att vinna på att det är så.

Om det fanns en sanning så skulle hela samhället braka samman eftersom allt bygger på lösa grunder, tyckanden och åsikter.
Och för den delen lögner, även om den som tror på en lögn oftast inte vet att det är en lögn – och de gör sitt bästa för att inte få vet det heller…

Tänk om någon kunde säga till hela mänskligheten ”NI har fel!” ”För det finns en sanning och den visar att ni har fel.”

Och om alla visste att det var sant, att det faktiskt fanns en sanning och att de faktiskt hade fel.

Vad skulle hända då?

Massjälvmord?

Världens undergång?

Det är mycket troligt.

Så när man inte vill tro på att det finns absoluta sanningar precis överallt, så är det knappast något som förvånar mig.

Även om jag inte kan förstå det.

[freddemalte]

Detta är nu över en månad sedan, men jag har varit upptagen med annat, tyvärr har jag ett mycket jäktigt liv med massor av krav och tider som ska hållas.

Jag fick följande fråga den gången:

”Tack för ett långt och intressant svar! Jag fick dock inte någon tydlig bild av vad, i din erfarenhet av livet, som pekar på att det finns en sådan sanning som du beskriver i ditt inlägg (se citatet nedan).

[...]Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften[...]”



Det enkla svaret – om man överser med frågans ordagranna formulering och mer söker dess bakomliggande förmodade tanke – är – allt!

Tyvärr är det för enkelt, så svaret måste krånglas till en del!

Sanning kan översättas med att också vara fakta och kunskap, ju mer kunskap och ju fler fakta man har tillgång till och använder desto närmare kommer man sanningen, respektive omvänt.

Det handlar om att när man vill veta något om något så samlar man ihop så mycket kunskap och fakta som går att får tag i och om möjligt så utarbetar man ny kunskap vanligtvis genom det man brukar kalla ”forskning”.
Och när man kommer tillräckligt långt i detta arbete så är det mycket lätt att se hur mycket sanning man har lyckats få tag i.

Ju mer fakta och kunskap man får tag i desto sannare blir bilden man skapar och när ingen mer kunskap finns och inga fler fakta går att finna då har man antingen nåt fram till den absoluta sanningen eller den bästa mest korrekta bild och kunskap som är möjlig att uppnå för tillfället.

DET resultatet är vad jag kallar ”Absolut sanning”.

Det kan vara den absoluta sanningen men det kan också vara ett steg på vägen mot något som kan bli ännu mera sant, det avgör framtiden och den fortsatta utvecklingen av arbetet med frågan eller ämnet.

”vad, i din erfarenhet av livet, som pekar på att det finns en sådan sanning som du beskriver i ditt inlägg”

Jag äger visserligen vissa erfarenheter som kan kopplas till detta, men för det första är de för andra provocerande och för det andra blandar jag aldrig in personliga erfarenheter i de officiella ställningstaganden jag gör.
Personliga erfarenheter hör hemma i den personliga sfären och tillvaron och ska inte tillåtas påverka det man säger eller gör utåt.

Det är ju detta som är viktigt när det gäller att inte påverka fakta och sanningar med någon form av personlig inblandning, låter man den personliga erfarenheten spela någon roll så innebär detta en påverkan och det får inte ske.

Det är en annan sak om vi talar om direkta kunskaper som man lärt sig, inte erfarenheter utan kunskap, det däremot går bra att använda om man undersökt dessa kunskaper och vet att de är sanna och riktiga.

MEN när nu allt detta är sagt, så går det att göra ett undantag och besvara frågan.

Genom att säga att jag faktiskt inte förstår frågan.

När jag försöker förstå hur man kan komma på en sådan fråga och vilka tankeprocesser som kan ligga bakom så kan jag inte finna någonting.

För mig är denna tanke och fråga så abstrakt och obegripligt märklig att jag inte förstår den.

Ju mer man studerar och gräver i ett ämne och en fråga desto mer kunskap och fakta får man fram och desto sannare blir bilden hela tiden, vilket innebär att man hela tiden kommer närmare och närmare den absoluta sanningen.

Jag tror (ett ord jag sällan använder) att det kan handla om att andra människor låser sitt tänkande till att det handlar om en enda sanning som skall vara 100 % totalt fulländad.
Inte 99.999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999, sann utan just 100 %.

Och att det är denna bild de ser framför sig när jag talar om den absoluta sanningen.
Vilket för mig är ett absurt och löjligt sätt att tänka.
Men tyvärr har jag ofta stött på att orsakerna till människors tokiga tänkande är att de låser sig vid ensidiga bilder, extrema polariseringar och allmänt opraktiska och  ofunktionella ställningstaganden.

Jag är hela tiden flexibel och anpassar mig till nya situationer i vare enskilt ögonblick, målet, avsikten, vägen är klar, men resan dit kan ta sin tid och innehålla allt möjligt.

Det förefaller som om människor vill ha allt här och nu och om de inte får det så struntar de i alltsammans och gör något annat.

Man får inget gratis, man måste arbeta för det, lägga ner tid och energi och göra allt det som är nödvändigt för att nå målet.

På samma sätt är det med sanningen.

Nu är det ingen som söker sanningen för att alla tror att den inte finns…

Och hur har man kommit fram till det?

Genom att TYCKA att det inte finns någon sanning.

Och varför TYCKER man det?

Jo för att det är så behagligt och bekvämt att TYCKA det.

Finns det ingen sanning behöver man inte söka efter den och ingen har fel och allas åsikter blir lika mycket värda och alla kan finna ursäkter för vad de gör, hur tokiga de än är.
Kort sagt alla människor älskar tanken på att det inte finns någon sanning eftersom de har så otroligt mycket att vinna på att det är så.

Om det fanns en sanning så skulle hela samhället braka samman eftersom allt bygger på lösa grunder, tyckanden och åsikter.
Och för den delen lögner, även om den som tror på en lögn oftast inte vet att det är en lögn – och de gör sitt bästa för att inte få vet det heller…

Tänk om någon kunde säga till hela mänskligheten ”NI har fel!” ”För det finns en sanning och den visar att ni har fel.”

Och om alla visste att det var sant, att det faktiskt fanns en sanning och att de faktiskt hade fel.

Vad skulle hända då?

Massjälvmord?

Världens undergång?

Det är mycket troligt.

Så när man inte vill tro på att det finns absoluta sanningar precis överallt, så är det knappast något som förvånar mig.

Även om jag inte kan förstå det.

Hej Maat

Tack för detta! Då gissar jag att jag har förstått hur du tänker kring sanning!

Mvh
Fredrik

[kalleanka]

"Sanningen är ett faktum, ett resultat, verkligheten som den är oberoende från alla försök att manipulera, vrida på och tolka utifrån egna upplevelser, egna synsätt och egna syften."

"Kan du, lite mer fördjupat, förklara vad du menar med påståendet här ovan?"


Tja… det är inte lätt, eftersom jag i hela mitt liv har gått helt andra vägar än vad människor normalt gör, och därmed tänker jag så annorlunda att jag varje gång jag ska förklara något på djupet måste översätta mitt språk till det språk som används av andra.
Därför kan det lätt bli lite svårt med förståelsen här och där.

Jag är inte alls säker på att en djupare förklaring som beskriver vad jag menar gör det lättare att förstå.
Tvärtom kan jag genast upplysa om att det bara kommer att bli mer dunkelt och mystiskt…

Normalt berör jag aldrig någonsin sådana frågor som denna offentligt eftersom jag vet hur svår det är att ta till sig främmande tänkesätt.
Så jag ber nästan om ursäkt för att jag gjort det och förväntar mig inte så mycket.

MEN, ett försök att förtydliga skulle kunna se ut som följer:
Som jag uppfattar det så tycks många mena att sanningen är något som uppstår inuti människor som sedan kan göra vad de vill med denna sanning och vad de än gör med den så är det fortfarande sant.

Jag menar att sanningen är som universum, galaxerna, solen, det är något större än det mänskliga, en gudomlig konstant.

För mig är detta extremt klart, tydligt och enkelt.

Om man berättar om en viss historisk händelse så utelämnas ofta väldigt mycket som är relevant att berätta och som hör till bilden för att berättelsen skall bli sann och rättvisande.
Vilket leder till att den som ser och hör berättelsen får berättarens uppfattning om hur den ska berättas.

Fakta finns alltid, det är ett passivt material, det är om man väljer att bara berätta som det var eller är, eller om man väljer att själv plocka ut och sätta ihop och sedan tolka, som man avgör om det man berättar är sant eller inte.
Man kan plocka ut, sätta ihop och tolka utan att förändra sanningen, men det kräver en iskyla och neutral vetenskaplighet, totalt fristående från samhällets alla åsikter och uppfattningar som ytterligt få människor äger.
Endast om man äger denna förmåga kan man undvika att prägla sanningen.

Jag menar att det finns TVÅ sanningar, det ena är den som vem som helst kan uppleva i varje ögonblick, medan den andra är den faktiska sanningen som det i verkligheten faktiskt är.

Om någon upplever att något är svårt och krångligt, medan det faktiska förhållandet bara är så att det är annorlunda och inte liknar det som personen i fråga är van vid.

Om nu personen inte heller är intresserad av att lära sig förstå, utan genast avfärdar företeelsen som svår och krånglig fast den inte alls är det, och sedan går ut och berättar att den är krånglig och komplicerad och dum, när det i själva verket rör sig om tjurskallig motighet och vägran att lyfta blicken bortom sin egna inskränkta horisont.

Då berättar man å ena sidan den egna sanningen att man faktiskt tycker något är dumt och krångligt, vilket är sant så långt… men man berättar då också samtidigt en lögn därför att det man klagar på är i själv verket enkelt och mycket fint fungerande, fast det har man av olika orsaker ingen lust att upptäcka.

Och jag menar att den enda sanna sanningen är hur det verkligen är och inte hur visa människor med allehanda begränsningar och tillkortakommanden tror att det är.

Tanken om Två olika sanningar är förmodligen den lättaste att ta till sig eftersom det öppnar upp för människor att kunna acceptera tanken på att de kan ha både rätt och fel på samma gång och att den egna upplevelsen inte behöver känna sig förolämpad eller trampad på av en form av överlägsen gudomlig sanning.  

Ett stort problem är att människor inte är ödmjuka i sitt förhållande till världen och allt där ute bortom det egna jaget.

Människor sätter sig själva i centrum, sina åsikter, sina tankar, sina upplevelser, sina önskningar och behov och sedan får resten av världen bara anpassa sig.
Vilket är en orsak till att mänsklighetens överlevnad nu är hotad av en hel rad olika orsaker.
(Om detta inte är känt så är det för mycket att gå närmare in på.)

Jag gör precis tvärt om, jag arbetar tillsammans med den stora världen där ute, inte emot den.
Jag vet att människorna inte har makten i universum, vad människor tänker och tycker betyder ingenting för världen utanför människornas sfär.

Om man istället för att vara motsträvig och kräva att få göra på sitt sätt eller också inte alls, öppnar sig för världens makter och storheter och tar till sig den kunskap, insikt, förståelse och till slut vishet, som denna stora oändliga värld är uppfylld av, då blir allt det som människorna tror är omöjligt, möjligt.
Även att lekande lätt behärska sanningen.

Och det är inte en åsikt utan en kunskap.
En sanning om man så vill.

Och varifrån kommer den kunskapen?
Tro mig, att nämna det, gör inte detta lättare att ta in…

Det finns endast en sanning. Den som förstår och ser allt,ser den sanningen. Det är inte utom räckhåll för en människa att aldrig kunna se sanningen,då vissa företeelser är begränsade till sin omfattning så att även vi kan förstå den.

[freddemalte]

Sanning (begreppet/ordet) refererar till det objektiva fenomenet "hur det förhåller sig". Så A är sant om A gäller. Om A inte gäller är påståenden om A falskt.
Är det sant att det står en bil ute på gatan? Ja om det står en bil ute på gatan. Om det inte står en bil ute på gatan är påståendet falskt. Observera att vi här får ha en oproblematiserad och välvillig tolkning av begreppen ”bil” och ”gata” etc. 

Fråga: Krävs det ett intersubjektivt verifierade av det rådande omständigheterna för ett försanthållande (dvs att man ska vara överens om att det är sant - vilket inte är detsamma som att det är sant!)? Jo, det kan nog vara så att vi rent psykologiskt har en benägenhet att tro på att något är sant om många har bevittnat det eller påstår något – t ex att A gäller. Vi kan dock tänka oss fall där den stora massan eller gruppen är okunniga, indoktrinerade eller vidskepliga och därmed försanthåller något som är falskt. Därmed kan man (vilket man ofta gör i rättssammanhang) istället lika gärna bygga försanthållandet på en enskild individs expertis.
När någon uttrycker satsen "sant för mig" baserar sig det på ett felslut ty i begreppet sanning ligger det att det inte kan bestå av motsägelser. Det kan alltså inte vara sant för mig, men sant för någon annan att bilen står på gatan. Antingen står den där eller inte!
Sant för mig kan dock tolkas välvilligt och då innebär att det enbart är jag som erfar något och då kan det ju inte per definition vara sant för någon annan i termer av att de skulle uppleva det. Det är dock sant för även den andre i det att du upplever det.

Exempel:
Det är sant för mig att sylta smakar illa. Det är sant för någon annan att sylta smakar gått. Dock är det även sant för någon annan att sylta smakar illa för mig och sant för mig att det finns andra som tycker att sylta smakar gott. Här blandar ofta folk ihop begreppen och talar om en egen sanning - vilket är en oxymoron.
Vi har inte mycket mer att lita till än våra sinnen och vårt förnuft för att avgöra hur världen är beskaffad. Vi måste nog förhålla oss ganska så välvilligt till begreppen för att inte förlora oss själva i dem. Så vi får acceptera att vi inte kan göra annat än anta att något förhåller sig på ett visst sätt och leva våra liv utefter detta. Jag kan ju t ex betvivla att det är farligt att köra på fel sida av motorvägen och säga ”det är inte sant att det är farligt”. Det är dock (antagligen) praktiskt irrationellt att förhålla sig så till sanningsbegreppet. Vi får helt enkelt vara rimliga i våra bedömningar och inte fullt ut hänga upp oss på om något (i ontologisk mening) är sant utan utgå från den fenomenologiska situation vi är i, dvs lita på våra sinnen, lita på vårt intellekt, lita på våra känslor, lita på våra medmänniskor etc och sedan bära med oss en välgörande halt av skeptisism inför det vi står inför.

Kanske stämmer inget av det jag erfarit i mitt liv i termer av att ”det förhåller sig så egentligen”? Men så länge jag inte erfar motsatsen eller på annat sätt lider av det så spelar det i grunden ingen roll.

Hälsar Fredrik

[förstår mig själv]

Alla sinnen(se höra känna) är sannt. Och teorierna som uppstår av dessa. Det och endast det(snål definition som ger lycka)... Allt är SANNT som sker alltså. Olika input eller teoribildning så blir sanningen olika. Allt vi lär os är påståenden/teorier och vi kan pröva och använda oss av dessa. Ju mer vi prövar och använder oss av dessa påståenden teorier destå sannare(ja vi kan ju även förstå att det är falskt också).
"världen/ALLT är vad vi föreställer oss för att må så bra som möjligt"... Ju bättre det funkar ju bättre mår vi och omvänt ju sämre detta funkar ju sämre mår vi i princip"

[Pilatus]

Sanning (begreppet/ordet) refererar till det objektiva fenomenet "hur det förhåller sig". Så A är sant om A gäller. Om A inte gäller är påståenden om A falskt.

I de stora religionerna finns det sådant som de troende håller för sant. Svenska kyrkan har sin trosbekännelse som föreslås bli ett fast moment i högmässan. Självklart håller kyrkan på trosbekännelsens satser som sanna, även om de inte motsvarar de krav som vetenskapen har på verifikation och prövbarhet. Detta till trots finns det åtskilliga kristna som önskar moderera evolutionsteorin, mena att själen är odödlig och att vissa personer har gåvan att kunna hela.
Den skeptiskt lagde tror naturligtvis inte alls på vad religionerna håller för sant. Men visst är det något förbryllande att konsensus inte på något sätt behöver kvalificera en utsaga.

[Pilatus]

Alla sinnen (se höra känna) är sannt.

Vad skulle dessa sinnen ha för mening om världen? De är ju passiva mottagare av syn- och hörselintryck och sådant vi kan erfara med vår känsel via speciellt designade receptorer.

Ju mer vi prövar och använder oss av dessa påståenden teorier destå sannare (ja vi kan ju även förstå att det är falskt också).

Komparerar du verkligen sann? Hur komparerar du? Min Maserati Granturismo har röda skinnsäten
Hur skulle en sannare utsaga kunna skrivas? Antingen är utsagan om Maseratin sann eller så är den falsk.

[Marko]

Det handlar om kontext,
En saga kan vara sann på ett vis, och falsk på ett annat vis.
Uppfattningar kan vara sanna ur ett perspektiv och falskt ur ett annat.. eller kan en upplevelse bli falsk ?

är egentligen inte allt sannt ?, även lögnen. Att man ljuger kan ju vara sant.

Sant och falskt är perspektiv ?

[förstår mig själv]

Alla sinnen (se höra känna) är sannt.

Vad skulle dessa sinnen ha för mening om världen? De är ju passiva mottagare av syn- och hörselintryck och sådant vi kan erfara med vår känsel via speciellt designade receptorer.

Ju mer vi prövar och använder oss av dessa påståenden teorier destå sannare (ja vi kan ju även förstå att det är falskt också).

Komparerar du verkligen sann? Hur komparerar du? Min Maserati Granturismo har röda skinnsäten
Hur skulle en sannare utsaga kunna skrivas? Antingen är utsagan om Maseratin sann eller så är den falsk.

Hur skulle det kunna vara annorlunda. Hjärnan har uppstått ur evolutionen tillsammans med resten. dvs kropp. Skulle inte kunna finnas någon människa annart. Hjärnan har inte uppstått för att den ska fantisera utan användas till att nå resultat. Så är den utmejslad ur naturen. Så uppnås glädje och lycka. Först uppnå glädje och lycka sedan eventuellt göra delarna. Känslor uppstår även som resultat av tanke.

[freddemalte]

Det handlar om kontext,
En saga kan vara sann på ett vis, och falsk på ett annat vis.
Uppfattningar kan vara sanna ur ett perspektiv och falskt ur ett annat.. eller kan en upplevelse bli falsk ?

är egentligen inte allt sannt ?, även lögnen. Att man ljuger kan ju vara sant.

Sant och falskt är perspektiv ?

Nej om din granne anklagar dig för att vara eller göra X där X är något som du inte är eller gör så är din grannes uttalande falskt. Däremot är det sant att din granne gör uttalandet (anklagelsen) om det skulle vara så att denne gör det. Det kan också vara sant att din granne tror eller är övertygad om att du är eller har gjort X. Så det gäller att åtskilja vad som avses. Sagor är sanna i termer av dess existens, att man kan läsa dem, att de kan vara underhållande etc, men de behöver inte med nödvändighet stämma innehållsmässigt med historiska händelser etc. Däremot kan en saga vara sann som ett narrativ om den refererar till något som de facto har hänt. Sen är det en helt annan sak om man kan kontrollera detta. Man kan självklart krångla till det lite och säga att en saga är sann i det att den stämmer med dess författares fantasi och tankar även om dessa fantasier och tankar inte refererar till något som har hänt.

Hummm Ja visst kan det vara sant att man ljuger (om man nu ljuger), men det betyder ju inte att lögnen som information är i överensstämmelse med det objekt som informationen refererar till i enlighet med mitt exempel med grannen.

Ha va roligt det är med filosofi

Hälsar Fredrik

[freddemalte]

Sanning (begreppet/ordet) refererar till det objektiva fenomenet "hur det förhåller sig". Så A är sant om A gäller. Om A inte gäller är påståenden om A falskt.

I de stora religionerna finns det sådant som de troende håller för sant. Svenska kyrkan har sin trosbekännelse som föreslås bli ett fast moment i högmässan. Självklart håller kyrkan på trosbekännelsens satser som sanna, även om de inte motsvarar de krav som vetenskapen har på verifikation och prövbarhet. Detta till trots finns det åtskilliga kristna som önskar moderera evolutionsteorin, mena att själen är odödlig och att vissa personer har gåvan att kunna hela.
Den skeptiskt lagde tror naturligtvis inte alls på vad religionerna håller för sant. Men visst är det något förbryllande att konsensus inte på något sätt behöver kvalificera en utsaga.

Javisst Pilatius!

Det gäller att hålla isär försanthållandet och sanningen vilka är två helt olika fenomen. Något behöver inte vara sant för att det ska försanthållas av någon. Om försanthållandet korrelerar med det som är sant så kan det bygga på, allt från tillfälligheter (man råkar vara övertygad om det som är sant) till, välgrundade empiriska studier och rationellt tänkande, en stark känsla, intuition etc.

Vi har väl (de flesta av oss) goda skäl att försanthålla mycket i vår vardag men det är i sak ingen garanti för att det är sant. Det finns säkert en hel del som är sant som vi inte försanthåller etc.

Hela resonemanget om sanning bygger på antagandet att världen är på ett specifikt sätt (objektivt). Om så inte är fallet så existerar det inte någon sanning i den bemärkelse som jag har redogjort för utan enbart omständigheter som till fullo beror på betraktarens förhållningssätt, tolkning och antaganden etc. Det som är svårt att förstå om världen är sådan är hur den kan fungera så bra internsubjektivt som den ändå gör! Hur man än vrider på det hela så är det ju dock enbart den subjektiva (och möjligtvis den intersubjektiva) erfarenheten som världen framträder genom - så det sista ordet är nog inte sagt vad gäller detta.

Så en metafråga blir ju då om det är sant att sanning existerar som fenomen i sig

De flesta av oss verkar i alla fall försanthålla att det existerar en objektiv värld som är upphovet till våra "externa" upplevelser och då ingår det i det försanthållandet att även försanthålla sanning som fenomen.

Hälsar Fredrik

[Algotezza]

Sanning rör väl språkliga utsagor. De handlar väl om hur de tankebilder de väcker hos språkanvändarna kan överensstämma eller ej med hur de förnimmer och beskriver omvärlden. Ytterst: hur en mer komplex språklig utsaga stämmer överens med en annan mindre komplex. Sanningen i denna betydelse lämnar aldrig språket. Den gör loopar där, verbala kretslopp...

Hur skall vi då tolka: "Jag är vägen, sanningen och livet!"

/Algotezza

[freddemalte]

Sanning rör väl språkliga utsagor. De handlar väl om hur de tankebilder de väcker hos språkanvändarna kan överensstämma eller ej med hur de förnimmer och beskriver omvärlden. Ytterst: hur en mer komplex språklig utsaga stämmer överens med en annan mindre komplex. Sanningen i denna betydelse lämnar aldrig språket. Den gör loopar där, verbala kretslopp...

Ordet sanning (rent språkligt) har säkert, precis som ordet mask eller boning, andra betydelser än den jag beskrev här ovan och relationen mellan konnotation och denotation är inte alltid entydigt. Sanning som ord i mer poetiska sammanhang är något helt annat.

Det jag diskuterade var en metafysisk sanning och inte en språklig dito

Hur skall vi då tolka: "Jag är vägen, sanningen och livet!"

Det är väl inte säkert att det ska tolkas på något specifikt sätt om det inte är så att den som skrev det (i detta fallet du) har tänkt dig att det ska tolkas på ett speciellt sätt. I och med att ord används i en viss ordning och för de flesta som behärskar språket då betyder något kommer antagligen någon form av tolkning att dyka upp hos den som läser dina ord. Om den tolkningen ska anses korrekt eller ej beror ju på vilka premisser som är uppställda för tolkningen av just den satsen.

[Algotezza]

Det jag diskuterade var en metafysisk sanning och inte en språklig dito

Vad skiljer sanning i språklig mening från sanning i metafysisk sanning?

/Algotezza

[freddemalte]

Det jag diskuterade var en metafysisk sanning och inte en språklig dito

Vad skiljer sanning i språklig mening från sanning i metafysisk sanning?

/Algotezza

Jag vet inte riktigt vad du menar med den språkliga sanningar?

Den metafysiska går i alla fall ut på att om det existerar en sanning gällande ett fenomen så är det därför att det fenomenet de facto är beskaffat på ett specifikt sätt som inte har med huruvida någon tror eller tycker något om det. Så en metafysisk sanning gällande t ex om det är sant att det står en bil här utanför på gatan handlar då om ifall det de facto står ett sådant objekt där eller inte och alltså inte huruvida någon tycker sig eller tror att det står ett sådant objekt på gatan. Huruvida det existerar metafysiska sanningar eller ej är en annan fråga. Som sagt, jag vet inte riktigt vad du menar med språkliga sanningar? Kan du ge exempel på dem? Avser du påståenden likt "alla ungkarlar är skilda" eller "denna mening är sann" etc? Eller pratar vi om en slags semantikens metafysik? Oj, nu blev det krångligt!!!