Fejka sig till sjukskrivning/leva på stämplingen

[Cosmic philosopher]

Hej!

Antag att person A har haft ett jobb i 20 år som A inte alls varit intresserad av utan bara känt sig tvungen att gå dit alla dagar hela tiden.
Tycker du det är rätt att A fejkar sig till långvarig sjukskrivning -på upp till 2 år eller ännu längre? A är annars helt frisk både psykiskt och fysiskt. Ponera att A fejkar att A lider av sömnlöshet och social fobi och flera andra fobier, depression,extremt trötthet och tvångstankar. A skådespelar så skickligt att läkaren går på det.

Antag att person B säger upp sig på sitt jobb (för att B inte gillade jobbet alls) och börjar stämpla. Tycker du det är rätt att B så långt B kan att inte ta jobben efter som erbjuds B från arbetsförmedlingen? Tycker du det är rätt att B fejkar sig dum på anställningsintervjuer bara för att B ska fortsätta stämpla så länge B kan och därmed inte jobba?

[freddemalte]

Först vill jag säga att jag finner dikotomin rätt/fel varande en kraftfull förenkling av tillvaron. A och B lever liv i vilka de finner den väg du beskriver som den väg de vill gå. Det i sin tur beror säkert på många saker så som deras personligheter, förutsättningar och hur det samhälle de lever i ser ut. Deras person är inget man så lätt ändrar på, men samhällets förhållande till människan kan ständigt omprövas. Däri ligger i så fall uppgiften.

[Cosmic philosopher]

Först vill jag säga att jag finner dikotomin rätt/fel varande en kraftfull förenkling av tillvaron. A och B lever liv i vilka de finner den väg du beskriver som den väg de vill gå. Det i sin tur beror säkert på många saker så som deras personligheter, förutsättningar och hur det samhälle de lever i ser ut. Deras person är inget man så lätt ändrar på, men samhällets förhållande till människan kan ständigt omprövas. Däri ligger i så fall uppgiften.

Instämmer till fullo.

[förstår mig själv]

Har som en grundprincip att man inte ska ljuga.(det förstör förnuft och känslor enligt mig).
Jag vet av erfarenhet att alla "vill" egentligen jobba eller i alla fall skulle vilja om de fick chansen att uppleva lite mer arbetsglädje.
Jag tyckte inte själv att mitt arbete var så roligt de första 5-10 åren,(är läkare) det var ganska mycket förenat med olust. Oro att göra fel eller att orsaka död eller lidande.
Sedan när man börjar förstå den skillnad man gör gentimot om det inte funnits någon som gjorde mitt arbete jag då finner man samtidigt själva orsaken till att det egna arbetet finns.
Ett arbete handlar inte om att undvika fel utan om alla rätt man gör. Det är den egna arbetsprestationen som värderas på detta sätt. (förvisso får man ju dra av om man råkat orsaka lidande jmf med normalvarianten).
När man förstår det goda (alla rätt) så kommer man bli bättre och bättre och få kraft och energi till sitt arbete, tycka mer och mer om det.
Jag vet att detta gäller generellt (har sett det hos så många) men förvisso har alla inte haft det så lätt som jag. Mitt arbete är ju rätt fritt såtillvida att jag får bilda medicinska teorier fritt. Det är jag som vet bäst det jag gör (inte chefer osv) och får "utvärdera" i verkligheten genom tex "uppföljning" hur det gått för patienten.
Som sagt har man ett mindre "fritt arbete" är det inte alltid så lätt. Även om jag tror att tex arbetsförmedlingen och tex försäkringskassan smått börjar tänka i liknande banor mer och mer.
Kanske kan man som läkare öka motivationen hos A/B, kanske uppstår vissa nya godare tankar som ger energi och något mer glädje.
Oavsett vilket får vi hoppas (men det gäller tyvärr inte alltid) att situationen blir bättre för A/B när de går till sin läkare och berättar varför de "förnimmer" olust i anslutning till arbetet. Oavsett vad slutresultatet blir kommer det antagligen kännas lite bättre! dvs doktorn har gjort något gott.
Ofta visar det sig att kanske patienten i sin "personlighet"/"sitt väsen" är lite annorlunda och kanske inte kan interagera socialt på ett bra sätt. Kanske är det konflikter. Pat kan ha tex "neuropsykiatrisk sätt att vara". Det finns som sagt alltid en orsak. Om patienten känner att läkaren har som mål att "få den att må bättre oavsett" så vill den vara ärlig. Det är ju nödvändigt att läkaren ska förstå om den ska kunna hjälpa.
Oftast mynnar det ut i en sjukskrivning eller åtminstånde någon förändring till det bättre. Sjukskrivningen tex lättare depression kan användas till att förstå vad som är olustigt och hur man kan förhålla sig. Vidare kan man prata med arbetsgivaren och sätta in denne i situationen så att denne även förstår att "prestationsförmågan ökar" hos någon som mår bättre. Kanske lite mer förstå att tex "det är viktigt att få planera/styra sitt arbete själv mer", "viktigt att se det goda i det man gör osv".
Alla har ju samma mål (dvs göra rätt) det går därmed (i teorin även om det kan ta lång tid) att enas.
Det är motivationen och de goda känslorna som är grunden till att prestera på sitt jobb. Jag har haft till synes "helt friska" som blivit sjukskrivna men även rullstolsburna som arbetat på tex brädgård. Alla kan finna sin roll i helheten och må bra och vara lyckliga.
Detta fungerar för mig och mina patienter, det tar olika tid men det blir ändå bättre.

[Cosmic philosopher]

Har som en grundprincip att man inte ska ljuga.(det förstör förnuft och känslor enligt mig).
Jag vet av erfarenhet att alla "vill" egentligen jobba eller i alla fall skulle vilja om de fick chansen att uppleva lite mer arbetsglädje.
Jag tyckte inte själv att mitt arbete var så roligt de första 5-10 åren,(är läkare) det var ganska mycket förenat med olust. Oro att göra fel eller att orsaka död eller lidande.
Sedan när man börjar förstå den skillnad man gör gentimot om det inte funnits någon som gjorde mitt arbete jag då finner man samtidigt själva orsaken till att det egna arbetet finns.
Ett arbete handlar inte om att undvika fel utan om alla rätt man gör. Det är den egna arbetsprestationen som värderas på detta sätt. (förvisso får man ju dra av om man råkat orsaka lidande jmf med normalvarianten).
När man förstår det goda (alla rätt) så kommer man bli bättre och bättre och få kraft och energi till sitt arbete, tycka mer och mer om det.
Jag vet att detta gäller generellt (har sett det hos så många) men förvisso har alla inte haft det så lätt som jag. Mitt arbete är ju rätt fritt såtillvida att jag får bilda medicinska teorier fritt. Det är jag som vet bäst det jag gör (inte chefer osv) och får "utvärdera" i verkligheten genom tex "uppföljning" hur det gått för patienten.
Som sagt har man ett mindre "fritt arbete" är det inte alltid så lätt. Även om jag tror att tex arbetsförmedlingen och tex försäkringskassan smått börjar tänka i liknande banor mer och mer.
Kanske kan man som läkare öka motivationen hos A/B, kanske uppstår vissa nya godare tankar som ger energi och något mer glädje.
Oavsett vilket får vi hoppas (men det gäller tyvärr inte alltid) att situationen blir bättre för A/B när de går till sin läkare och berättar varför de "förnimmer" olust i anslutning till arbetet. Oavsett vad slutresultatet blir kommer det antagligen kännas lite bättre! dvs doktorn har gjort något gott.
Ofta visar det sig att kanske patienten i sin "personlighet"/"sitt väsen" är lite annorlunda och kanske inte kan interagera socialt på ett bra sätt. Kanske är det konflikter. Pat kan ha tex "neuropsykiatrisk sätt att vara". Det finns som sagt alltid en orsak. Om patienten känner att läkaren har som mål att "få den att må bättre oavsett" så vill den vara ärlig. Det är ju nödvändigt att läkaren ska förstå om den ska kunna hjälpa.
Oftast mynnar det ut i en sjukskrivning eller åtminstånde någon förändring till det bättre. Sjukskrivningen tex lättare depression kan användas till att förstå vad som är olustigt och hur man kan förhålla sig. Vidare kan man prata med arbetsgivaren och sätta in denne i situationen så att denne även förstår att "prestationsförmågan ökar" hos någon som mår bättre. Kanske lite mer förstå att tex "det är viktigt att få planera/styra sitt arbete själv mer", "viktigt att se det goda i det man gör osv".
Alla har ju samma mål (dvs göra rätt) det går därmed (i teorin även om det kan ta lång tid) att enas.
Det är motivationen och de goda känslorna som är grunden till att prestera på sitt jobb. Jag har haft till synes "helt friska" som blivit sjukskrivna men även rullstolsburna som arbetat på tex brädgård. Alla kan finna sin roll i helheten och må bra och vara lyckliga.
Detta fungerar för mig och mina patienter, det tar olika tid men det blir ändå bättre.

Tack förstår mig själv för intressant svar.

[förstår mig själv]

Själv har jag förmånen att se mitt arbete omsättas i "känsla" hos patienten. Detta är (enligt huvudteorin "må bättre"). I början var detta svårt att se.
Som sagt delvis pga oro hos mig själv men även att jag inte var erfaren nog och hade inte följt upp och lärt mig av "resultatet". I början får man ju inte heller lika bra resultat.
Viktigt alltså.VÄRDERA. Se resultatet omsättas i känsla. Var med i slutet av kedjan så mycket det går!(upplev, förnimm produkten)

[klorofyll]

Vissa vill inte ha hjälp. Fast de behöver den. Detta är ett oförklarligt mysterium för många, och det projiceras mycket negativt, på dem som behöver hjälp men inte tar emot den. Det är just dem vi skall hjälpa. För det är de som behöver hjälpen mest. Det är inte lätt när man inte är medveten om att man är sjuk.

[förstår mig själv]

Vissa vill inte ha hjälp. Fast de behöver den. Detta är ett oförklarligt mysterium för många, och det projiceras mycket negativt, på dem som behöver hjälp men inte tar emot den. Det är just dem vi skall hjälpa. För det är de som behöver hjälpen mest. Det är inte lätt när man inte är medveten om att man är sjuk.

Jo, men hjälper man inte dessa kommer man inte heller hjälpa sig själv. Man fastnar i sin "bubbla". Alla har något att ge. Gäller att finna nyckeln till den Andres inre, den passar allt människor.
Det generella, gemensama som är allmängiltigt!