Spekulation, teori, sanning

[Sceptisk]

Ordet "sanning" är helt och hållet ett filosofiord för allt sådant som bygger på teori. Matematik, filosofi, religion, etik, moral, juridik, teologi osv bygger alla på vad som är sant och/eller falskt. När teorin ska bekräfta sig själv, då använder man ordet sanning. Vilket är något av en paradox eftersom all teori bygger på spekulation. Man selekterar en del av verkligheten och spekulerar om den eller omvänt så tar man en teori och applicerar den på verkligheten. Så vad händer ifall man har som utgångsläge att säga eller söka "sanningen"? Min erfarenhet visar mig att det som händer är att folk som söker eller vill säga sanningen till sist kommer att tala om sig själva eller söka sig själva. Det som bygger upp begreppet sanning är teori och teori byggs upp av spekulation och spekulation byggs upp av allt sådant som hör till människan. Människan spekulerar, bygger upp en teori och testar teorins hållfasthet enligt teoretiska regler. Dessa teoretiska regler bygger i sin tur på den faktiska verklighet som vi lever i. Till exempel att ett påstående inte kan motsäga sig själv bygger inte på teori utan på vår erfarenhet om faktiska sakförhållanden.

Ofullständigheten i evidensen gör också att en teori kan framstå som falsk eller sann.

Till exempel påståendet "En man befann sig i Peru och flera personer såg honom samtidigt i Sverige" kan tolkas som ett falskt påstående eftersom det är förstått att en person inte kan befinna sig fysiskt på två helt skilda platser på Jorden i samma kropp samtidigt. Om nu någon ändå skulle säga att det är sant, så skulle detta kunna mystifiera åhöraren. Men det kan också tolkas som ett sant påstående ifall de som såg honom såg honom på TV och med denna pusselbit på plats så försvinner också mystiken, kvar är bara den faktiska verkligheten. Teoretisk sanning måste alltså kunna återkopplas till fakta -evidens- för att inte mystifiera, vilseleda och skapa tvivel.

Människan har dock en förmåga att kunna lura sig själv angående vissa saker i verkligheten. Det psykologiska försvaret som människan tar till då situationen blir för stressande och smärtsam och dessa försvar tar människan på villovägar. Det är därför många kämpar om att behålla sina illusioner, för alternativet uppfattas bara som psykologisk smärta och förödmjukelse.

Vägen till sanning börjar alltid med selektion och spekulation. Selektion av ett visst slags fenomen, som man därefter spekulerar kring. Spekulationerna leder vidare till teorier och teorier utvecklas vidare till dogmer.

Religionernas dogmer bygger på att man har valt ut ett fragment av verkligheten, såsom något hos människan eller något i världen och utifrån detta söker implikationer och konsekvenser och därefter att försöka samla evidens till teorin för att göra teorin så vederhäftig som möjligt. I frälsarreligionerna så har man valt ut saker som plågar människan, såsom brottslighet, svält och sjukdomar. I öst har det lett till dogmen om samsara och karma och återfödelse och så vidare. I väst har det utvecklats till ett fördömande av världen och människan, frälsare, himmel och helvete. Dogmen blir till ett mentalt fängelse och ett enda frågande efter "varför, varför, varför, varför" utan att kunna tänka "varför vaddå?".

Man kan lika gärna välja ut ett annat fragment ur verkligheten, till exempel att det är skönt att ligga på en äng och njuta av solen. Implikationerna av detta kan utvecklas till en hel världsbild. Hur kommer det sig att det är skönt att ligga på en äng och njuta av solen? Det måste finnas något som gör att vi kan uppskatta just detta med solen och ängen, men vad är det som gör det? Hur kan vi känna njutning av detta? Vad ger solen oss? Solen ger oss värme, den värmer vår kropp, den värmer också ängen och när den gör det så väcks allt till liv igen. Hur kan solen åstadkomma detta? Hur kan värme och ljus åstadkomma detta? Varför är det skönt att leva? Hur kan vi förstå skönhet? Hur kan vi förstå och uppleva mildhet, lugn, harmoni och välvilja? Hur kommer allt detta sig? Vi kan leda denna spekulation vidare till en teori. Teorin om att vi kan känna igen saker som vi själva har inombords. För det gäller ju med allt annat, att för att kunna känna igen ett talat språk så måste man först ha "inkorporerat" språket i sig själv. När man äter något då blir det man äter en del av en del av en själv, även sådant man hör och pratar om blir en del av en själv. Så när det väl är en del av en själv, då kan man känna igen det, då kan man identifiera det. Så ifall vi kan känna igen liv, värme, njutning, skönhet, godhet och så vidare, då blir det logiskt att det är för att vi har dessa saker inom oss själva också.

Därför måste sanning korrespondera exakt till vad som har blivit selekterat. Och sanningen är begränsad eftersom den är baserad på selektion. Vi kan därför inte tala om "sanningen" utan bara om "en sanning". En person väljer ut något han vill förklara eller förstå bättre, därefter spekulerar han kring implikationer och konsekvenser. Sedan formar han en teori om det och börjar samla in evidens för att förstärka teorin och när han funnit all evidens han behöver så har han skapat en dogma, eller en sanning. Det är rimligt därför att säga att desto mer evidens, desto mer välgrundad kommer sanningen att vara. Eftersom sanningen bygger på teori och teori på spekulation om selektionen. Vilket gör att man kallar den för "välgrundad" eller "fundamental", den bygger på något som är som en klippa. Desto mer evidens desto hårdare blir klippan eller fundamentet. En fundamentalist borde därför vara någon som är intresserad av att ha en så pass solid grund för sitt påstående eller uppfattning som möjligt.

Religioner i civilisationen är salvitionistiska. De tror att människan måste bli räddad, frälst, befriad. Detta återfinns både i öst och väst. Frälsning/salvationism bygger på iden om att människan och världen som människan lever i är korrupt, kriminell, dålig, ondskefull, sjuk och så vidare och en hel del evidens och spekulation har gått in för att supportera denna idé. Dock finns det nästan ingenting, jag skulle vilja påstå verkligen ingenting, som kan förklara idén om den grundläggande korruptionen. I öst finns begreppet samsara, men jag har inte lyckats hitta någon tes om varför själar föds in i samsare från början. I väst finns begreppet "syndafallet" men även här finns det nästan ingenting som kan förklara vad syndafallet handlar om eller bygger på. Har kollat katolska encyklopedin och där erkänner man bara att det är svårt att veta vad det betyder och fortsätter bara att återigen dissikera människans fel och brister.

Ändå är denna idé fundamentet för all frälsningsreligion/salvationism. Om denna idé skulle visa sig vara felaktig, då skulle alla frälsningsreligioner undermineras och krossas. Jag tänker att troende är någonstans medvetna om detta, eller så vill de bara göra att deras religion blir sann. Det är dock (tyvärr) möjligt att göra människor korrupta, ondskefulla och sjuka. Men ifall detta är målsättningen för en religion, då är den religionen ondskefull från grunden.

Implikationerna av syndafallet och samsara är ändå antagandet att människan skall eller borde vara perfekt. Men om man studerar verkligheten så ser man att allting som existerar har en konstruktiv och destruktiv sida. Att bara andas eller gå på toaletten är destruktivt för omgivningen. Till och med ett träd som bara står och växer har en destruktiv "sida". Det tar upp plats, det hindrar träd runtomkring från att växa upp, det faller omkull och slår sönder annan växtlighet. Där det står kan ingenting förutom trädet själv växa. Detta verkar vara en existentiell nödvändighet för att vara en begränsad varelse. Att det man gör har både positiva och negativa konsekvenser men framförallt att alla varelser är främst intresserade av sin egen överlevnad. Från bakterier, till gräs och buskar, träd, fiskar, djur och människor, alla är främst intresserade av att försvara sin existens. Men det intressanta är att detta som kan tolkas som en destruktiv egenskap, faktiskt får positiva följder. Träd som växer högt ger fåglar någonstans att bo, växter som är livskraftiga ger mycket frukt. Människor som är driftiga och levande och initiativrika skapar möjligheter för andra människor också. Så självbevarelse går inte att säga är något enbart destruktivt eftersom det får konstruktiva följder.

[Justin Case]

Implikationerna av syndafallet och samsara är ändå antagandet att människan skall eller borde vara perfekt. Men om man studerar verkligheten så ser man att allting som existerar har en konstruktiv och destruktiv sida. Att bara andas eller gå på toaletten är destruktivt för omgivningen. Till och med ett träd som bara står och växer har en destruktiv "sida". Det tar upp plats, det hindrar träd runtomkring från att växa upp, det faller omkull och slår sönder annan växtlighet. Där det står kan ingenting förutom trädet själv växa. Detta verkar vara en existentiell nödvändighet för att vara en begränsad varelse. Att det man gör har både positiva och negativa konsekvenser men framförallt att alla varelser är främst intresserade av sin egen överlevnad. Från bakterier, till gräs och buskar, träd, fiskar, djur och människor, alla är främst intresserade av att försvara sin existens. Men det intressanta är att detta som kan tolkas som en destruktiv egenskap, faktiskt får positiva följder. Träd som växer högt ger fåglar någonstans att bo, växter som är livskraftiga ger mycket frukt. Människor som är driftiga och levande och initiativrika skapar möjligheter för andra människor också. Så självbevarelse går inte att säga är något enbart destruktivt eftersom det får konstruktiva följder.

Anta att man lyckas fylla ett givet stycke rymd, t.ex. din bostad, men exakt en sådan kombination av partiklar och energi som maximerar lyckan i universum. Vore det då rimligt att kalla din bostads innehåll av partiklar och energi för delvis destruktivt? Destruktivt kan väl något vara endast i jämförelse med något annat, något som är mindre destruktivt? Om din bostad inte hade kunnat innehålla något mindre destruktivt än nämnda samling partiklar och energi,  är det väl inte rimligt att kalla dess innehåll delvis destruktivt? Det vore väl som att kalla "det hetaste möjliga någon plats i universum någonsin kan vara" för "delvis kall"? Kall i jämförelse med vadå, skulle ju motfrågan bli.

(Dock kan man kanske tvivla på att något stycke rymd någonsin i praktiken skulle (med någon nämnvärd sannolikhet) fyllas med ett innehåll som inte är mindre destruktivt än vad något annat tänkbart innehåll hade varit - liksom man kan tvivla på att det inte finns något sådant som "hetaste möjliga" eftersom det kanske inte finns någon (ens teoretisk) övre gräns för hur hett något kan vara.)

[Sceptisk]

Jag har faktiskt ingen aning om vad du försöker säga. Men förklara gärna.

[Gassendi]

Vägen till sanning börjar alltid med selektion och spekulation. Selektion av ett visst slags fenomen, som man därefter spekulerar kring. Spekulationerna leder vidare till teorier och teorier utvecklas vidare till dogmer.

Här förlorar jag dig. Sanningen som fenomen (till skillnad från noumenon, i Kants mening) är per definition en objektiv företeelse, medan selektion och spekulation är subjektiva och motiverade av din vilja (dvs. icke valbara). Det som betecknas är alltså ett automatiskt och subjektivt urval vilket i bästa fall bildar "din sanning".

Religionernas dogmer bygger på att man har valt ut ett fragment av verkligheten, såsom något hos människan eller något i världen och utifrån detta söker implikationer och konsekvenser och därefter att försöka samla evidens till teorin för att göra teorin så vederhäftig som möjligt.

Detta är direkt felaktigt. Religionen, liksom den tidiga filosofin, etablerar premisser för existensen. Descartes "jag tänker, alltså finns jag" är inte ett svar på en fråga. Det är en premiss för existentiell betraktelse.

Och på samma sätt fungerar religiös doktrin. Det är alltså ett "kliv in" i den verklighet du befinner dig i, inte ett letande efter orsaker från en avlägsen och bortomliggande (fiktiv) värld.

När man äter något då blir det man äter en del av en del av en själv, även sådant man hör och pratar om blir en del av en själv. Så när det väl är en del av en själv, då kan man känna igen det, då kan man identifiera det. Så ifall vi kan känna igen liv, värme, njutning, skönhet, godhet och så vidare, då blir det logiskt att det är för att vi har dessa saker inom oss själva också.

Det här är en olycklig, sofistisk utläggning som underminerar mycket av din argumentering. (Om jag sov på stranden och av misstag svalde en fluga, skulle jag då kunna "identifiera mig med" flugor därefter?)

I väst finns begreppet "syndafallet" men även här finns det nästan ingenting som kan förklara vad syndafallet handlar om eller bygger på.

De destruktiva krafternas (dödens) makt över livet (Romarbrevet 5:17).

Som parallell betraktelse föreslår jag Aiskylos drama Den fjättrade Prometheus.

Ändå är denna idé fundamentet för all frälsningsreligion/salvationism. Om denna idé skulle visa sig vara felaktig, då skulle alla frälsningsreligioner undermineras och krossas. Jag tänker att troende är någonstans medvetna om detta, eller så vill de bara göra att deras religion blir sann.

Du har missförstått premissen, liksom syndafallet, och tar därför en felaktig vändning.  

Det är dock (tyvärr) möjligt att göra människor korrupta, ondskefulla och sjuka. Men ifall detta är målsättningen för en religion, då är den religionen ondskefull från grunden.

Infallsvinkeln är att människan föds korrupt men att denna sedan (och kanske just därför) har en möjlighet att söka sig bort från mörkret -- dock utan garanterade resultat.

Implikationerna av syndafallet och samsara är ändå antagandet att människan skall eller borde vara perfekt ...

Absolut inte. För det första bör du vara försiktig med att förena de två begreppen, eftersom samsara (som lovar slutlig befrielse från sisyfosarbetet) är oförenligt med den judisk-kristna traditionen. För det andra tecknar syndafallet att människans destruktiva sidor är medfödda, bundna av krafter utanför den enskildas kontroll, och att vägen ut ur mörkret går genom nåd, inte genom perfektion.

[Harald Davidsson]

Kom ner på jorden, Justin, har du haft ett sådant rum som maximerat lyckan, vi är förbannat trötta på att höra om dina overkliga fantasier, börja för fan att skriva från dina ... E G N A  U P P L E V E L S E R....

[J R Auk]

Vägen till sanning börjar alltid med selektion och spekulation. Selektion av ett visst slags fenomen, som man därefter spekulerar kring. Spekulationerna leder vidare till teorier och teorier utvecklas vidare till dogmer.

Här förlorar jag dig. Sanningen som fenomen (till skillnad från noumenon, i Kants mening) är per definition en objektiv företeelse, medan selektion och spekulation är subjektiva och motiverade av din vilja (dvs. icke valbara). Det som betecknas är alltså ett automatiskt och subjektivt urval vilket i bästa fall bildar "din sanning".

Fast Kant säger också att förnuftet har att arbeta med förståndets begrepp. Det är förståndet som blir givet fenomen i enlighet med kategorierna. Förnuftet bygger sina begrepp i synteser av andra begrepp, eller omdömen om förståndets föremål. Detta att "bygga begrepp" är vad jag ser Sceptisk ge uttryck för i "selektion och spekulation". Och det är med begreppen vi förstås nuomenalt. Och det är via det noumenala som vi kan agera förnuftigt. Genom att förnuftet sätter regeln, vilket genom konstitutionen vi har att alltid gå efter det goda, som blir till lag kan "vi" agera, och inte bara drivas av den fenomenella världens kausalitet.

Sanning är inte ett så framträdande begrepp för Kant. 'Sanning' är vår intersubjektiva samstämmighet i vår konstitution vilket gör att vi har objektiva företeelser för vår erfarenhet. Men 'sanning' är då inte normativ, 'förnuftigt' har den platsen hos Kant istället.

När man äter något då blir det man äter en del av en del av en själv, även sådant man hör och pratar om blir en del av en själv. Så när det väl är en del av en själv, då kan man känna igen det, då kan man identifiera det. Så ifall vi kan känna igen liv, värme, njutning, skönhet, godhet och så vidare, då blir det logiskt att det är för att vi har dessa saker inom oss själva också.

Det här är en olycklig, sofistisk utläggning som underminerar mycket av din argumentering. (Om jag sov på stranden och av misstag svalde en fluga, skulle jag då kunna "identifiera mig med" flugor därefter?)

Liknelsen gör väl gällande att du efter att ha svalt flugan kan känna smaken av flugan. Precis som du kan identifiera ett ljud först efter att du hört det. Du kanske kan reagera på ljud som du inte kan identifiera för det dock.

Detta är direkt felaktigt. Religionen, liksom den tidiga filosofin, etablerar premisser för existensen. Descartes "jag tänker, alltså finns jag" är inte ett svar på en fråga. Det är en premiss för existentiell betraktelse.

Och på samma sätt fungerar religiös doktrin. Det är alltså ett "kliv in" i den verklighet du befinner dig i, inte ett letande efter orsaker från en avlägsen och bortomliggande (fiktiv) värld.

Instämmer i detta. Men är inte så säker på att man bara för att man antar en metod, tex Descartes tvivel med tillhörande cogito ergo, inte "letar orsaker från en avlägsen och bortomliggande (fiktiv) värld".

Dvs man kanske inte upprättar det hinsides för sin spekulation, men det kanske har upprättas i och med den spekulation som görs. Det är väl hela problemet med vad man skall ha för metod, modus, för att söka sina existentiella förutsättningar och kunna skapa sig ett existentialt riktigt vara, utifrån vårt antropologiska objekt, eller "jag".

[kort]

Jag är inne på Justin Case linje, tror inte att varje handling eller existens behöver ha en destruktiv/negativ konsekvens. Det är nog bland annat döden som många har svårt för att förstå sig på, att man kan känna sig lugn i förhållande till döden, och tycka att det kan vara skönt att man en dag skall dö. Tror inte att det är sunt att tänka att man måste offra något för att kunna få något annat, bara för att man gör ett val så behöver man inte ta bort ett alternativ, om man väljer att göra det ena nu så kan man göra det andra senare, tid är väl inget som går att offra, tid är väl bara ett förhållande mellan olika valmöjligheter.

[Sceptisk]

Tror inte att det är sunt att tänka att man måste offra något för att kunna få något annat, bara för att man gör ett val så behöver man inte ta bort ett alternativ, om man väljer att göra det ena nu så kan man göra det andra senare, tid är väl inget som går att offra, tid är väl bara ett förhållande mellan olika valmöjligheter.

Det tycker jag var en skön tanke och jag håller med dig. Jag får behålla den tanken

[Justin Case]

Kom ner på jorden, Justin, har du haft ett sådant rum som maximerat lyckan, vi är förbannat trötta på att höra om dina overkliga fantasier, börja för fan att skriva från dina ... E G N A  U P P L E V E L S E R....

"Mina egna upplevelser" - du menar mina upplevelser hittills - är ingenting mot vad som komma skall! Fantasier är till sin natur "overkliga". Deras funktion är inte att beskriva (vad som hittills tycks ha varit) verkligheten, deras funktion är att få oss att tänka ut hur saker och ting skulle kunna vara, så att vi kan förändra verkligheten, skapa något nytt. Men du vill kanske bara att allt ska fortsätta vara som det alltid varit? Ja, då får du gärna stanna därnere "på jorden" i all framtid. Men jag tänker inte komma ner. Det är tråkigt därnere. Och det är inte konstruktivt att bara stå därnere och stampa.

[J R Auk]

Instämmer till fullo Justin bra formulerat.

Även om jag instämmer med Harald om att det finns en tendens hos dig att söka dig mot det jag finner osannolikt eller irrelevant. Det är dock enbart ett förhållande värt att undersöka, för vem säger vem av oss som gör den bedömningen bäst?

[J R Auk]

Kom att tänka på att jag har vissa reservationer mot betoningarna men det är petitesser enbart värda att nämna i passerande.

[Harald Davidsson]

"Mina egna upplevelser" - du menar mina upplevelser hittills - är ingenting mot vad som komma skall! Fantasier är till sin natur "overkliga". Deras funktion är inte att beskriva (vad som hittills tycks ha varit) verkligheten, deras funktion är att få oss att tänka ut hur saker och ting skulle kunna vara, så att vi kan förändra verkligheten, skapa något nytt. Men du vill kanske bara att allt ska fortsätta vara som det alltid varit? Ja, då får du gärna stanna därnere "på jorden" i all framtid. Men jag tänker inte komma ner. Det är tråkigt därnere. Och det är inte konstruktivt att bara stå därnere och stampa. skriver Justin...


Till Justin..

Du anklagar de religösa för att fantisera, men är det inte precis vad du gör själv

[kort]

Tror inte att det är sunt att tänka att man måste offra något för att kunna få något annat, bara för att man gör ett val så behöver man inte ta bort ett alternativ, om man väljer att göra det ena nu så kan man göra det andra senare, tid är väl inget som går att offra, tid är väl bara ett förhållande mellan olika valmöjligheter.

Det tycker jag var en skön tanke och jag håller med dig. Jag får behålla den tanken

Jag gillar din text, du skriver väldigt bra! När jag läste första delen så kom jag att tänka på kvantmekanik, där är mycket av det vi tar för omöjligt möjligt. Logikens sanningsvärde får sig en törn. Tyvärr är det så ologiskt så jag minns aldrig vad det var som jag inte förstod. Jo, nu kom jag på en sak, tydligen så kan objekt som inte känner till varandras tillstånd och som befinner sig på långt avstånd ifrån varandra ändå ha en magisk koppling till varandra. Det låter ju overkligt, men vetenskapen kommer inte på någon bra förklaring och det har den inte gjort på hundra år snart vad jag vet. Det eggar helt klart fantasin!

[Gassendi]

Sanningen som fenomen (till skillnad från noumenon, i Kants mening) är per definition en objektiv företeelse, medan selektion och spekulation är subjektiva och motiverade av din vilja (dvs. icke valbara). Det som betecknas är alltså ett automatiskt och subjektivt urval vilket i bästa fall bildar "din sanning".

Fast Kant säger också att förnuftet har att arbeta med förståndets begrepp. Det är förståndet som blir givet fenomen i enlighet med kategorierna. Förnuftet bygger sina begrepp i synteser av andra begrepp, eller omdömen om förståndets föremål. Detta att "bygga begrepp" är vad jag ser Sceptisk ge uttryck för i "selektion och spekulation".

Hans försök når dock aldrig bortom sofisteriets cirkulära och självstympande ansatser. Med sådana utgångspunkter blir intersubjektiviteten en omöjlighet.

Och det är via det noumenala som vi kan agera förnuftigt. Genom att förnuftet sätter regeln, vilket genom konstitutionen vi har att alltid gå efter det goda, som blir till lag kan "vi" agera, och inte bara drivas av den fenomenella världens kausalitet.

Instämmer, och det är just denna klarhet -- en kantiansk signal till skillnad från new-age-mysticismens brus -- som saknas i huvudinlägget.

När man äter något då blir det man äter en del av en del av en själv, även sådant man hör och pratar om blir en del av en själv. Så när det väl är en del av en själv, då kan man känna igen det, då kan man identifiera det. Så ifall vi kan känna igen liv, värme, njutning, skönhet, godhet och så vidare, då blir det logiskt att det är för att vi har dessa saker inom oss själva också.

Det här är en olycklig, sofistisk utläggning som underminerar mycket av din argumentering. (Om jag sov på stranden och av misstag svalde en fluga, skulle jag då kunna "identifiera mig med" flugor därefter?)

Liknelsen gör väl gällande att du efter att ha svalt flugan kan känna smaken av flugan. Precis som du kan identifiera ett ljud först efter att du hört det. Du kanske kan reagera på ljud som du inte kan identifiera för det dock.

Det finns onekligen personer som upplever Kafkas Förvandlingen som en konkret skildring. Det väcker dock frågan huruvida en sådan läsare är mentalt frisk, patologiskt naiv eller helt enkelt för dum för att konceptualisera sin omvärld ...

Detta är direkt felaktigt. Religionen, liksom den tidiga filosofin, etablerar premisser för existensen. Descartes "jag tänker, alltså finns jag" är inte ett svar på en fråga. Det är en premiss för existentiell betraktelse.

Och på samma sätt fungerar religiös doktrin. Det är alltså ett "kliv in" i den verklighet du befinner dig i, inte ett letande efter orsaker från en avlägsen och bortomliggande (fiktiv) värld.

Instämmer i detta. Men är inte så säker på att man bara för att man antar en metod, tex Descartes tvivel med tillhörande cogito ergo, inte "letar orsaker från en avlägsen och bortomliggande (fiktiv) värld".

Återigen -- Descartes "jag tänker, alltså finns jag" är inte ett svar på en fråga, inte en reflektion, inte ett ifrågasättande och absolut inte tvivel. Det är en princip om instansiering, en etablering av ett första steg för existentiell betraktelse.

Och riktas denna betraktelse mot en värld bortom vår egen återstår två möjligheter. Antingen är denna bortomliggande värld teoretisk (bunden av logiska, epistemologiska och faktarelaterade begränsningar) eller imaginär, dvs. fiktiv (form bunden av estetiska överväganden) eller fantastisk (tankens formlösa brus).

Dvs man kanske inte upprättar det hinsides för sin spekulation, men det kanske har upprättas i och med den spekulation som görs. Det är väl hela problemet med vad man skall ha för metod, modus, för att söka sina existentiella förutsättningar och kunna skapa sig ett existentialt riktigt vara, utifrån vårt antropologiska objekt, eller "jag".

Resonemanget hänger fritt och kräver en instansiering för att komma vidare. Är det därtill fråga om en teoretisk spekulation är klarhet och koherens grundläggande, något som i varje avseende går OP:n förbi.

Ja, då får du gärna stanna därnere "på jorden" i all framtid. Men jag tänker inte komma ner. Det är tråkigt därnere.

Självbedrägeriets envishet fångat i all sin prakt ...

[kort]

Sanningen som fenomen (till skillnad från noumenon, i Kants mening) är per definition en objektiv företeelse,

Får jag bara fråga, är inte varje subjektiv sanning om vad ett objekt är som fenomen även en objektiv sanning? Alltså inte hur det verkar i förhållanden.