RELATION, 2ΔØ ‒ KVANTA Inkl Plancks och Diracs konstanterNågra kommentarer i all korthet, rörande
RELATIONEN, 2ΔØ ‒ KVANTA.
VÄXELVERKAN mellan kommunicerande atomer, bygger på de unika referens-principerna,
· MaskeringsPrincip,
MP, (referensberoende).
· DubbelReferensPrincip,
DRP, (referensneutral).
Begrepp som
RUM och
TID är effekter av
SKALÄRA differenser mellan skilda/individuella
MP-förankringar. Dessa förankringar fungerar som
REFERENSER för
VXV. Konceptet utgår
därvid från ett unikt ömsesidigt referens-beroende
SKALÄRT BALANS-resonemang, baserat
på över- respektive under-skott, relativt ett överordnat abstrakt och komplext Grundstatus,
G.
MP ”genererar” via
VXV för
BALANS erforderlig verklighetfrånvänd
ANTI-STRUKTURELL MOTSATS.
Växelverkan baseras på balanskriteriet
2ΔØ representerande två typer av relativt varandra
balanserande sfärer.
Viktigt att uppmärksamma är att det är från överskott (+) och underskott (‒) som matematikens
imaginära enhet, ”
j”, har sitt basala ursprung. P g a de individuella
MP-förankringarna innefattar
tecknet på ”
j”, ur individuellt atomärt perspektiv, skalär strukturell "tänjnings-rotationsriktning",
vilket är av väsentlig betydelse för växelverkanprincipen. Notera att både Plancks konstant och
Diracs konstant har metafysisk koppling till individuella
MP-förankringar.
Tänk er den förnimbara verkligheten som en expanderande positiv
SFÄR.
Sfärens radie representerar ljushastigheten,
+c.
Sfärens ”antistrukturella balanserande motsats” är en med
‒c imploderande negativ
SFÄR.
Sfärerna
ΔØ ingående i balanskriteriet
2ΔØ representerar dessa två typer av sfärer.
De atomära begreppen
RUM och
TID är funktioner av
SKALÄR DIFFERENS mellan sfärer.
I litteraturen finner vi att Plancks konstant, betecknad h, namngiven efter fysikern Max Planck,
är en fysikalisk konstant som förekommer i kvantmekaniska ekvationer.
Dess värde är ungefär h = 6,6261·10^−34 Js
Plancks konstant kan ur atomärt perspektiv ses som en relation/omvandlingsfaktor mellan
sfärerna ingående i balanskriteriet
2ΔØ. Något förenklat uttryckt kan Plancks konstant även
som alternativ betraktas som omvandlingsfaktor mellan frekvens och energi (
”externt” – ”internt”).
PLANCKs konstant,
h, (≈ 6,6261 ·10−34) är enligt konceptet en följd av
DRP,
MP och
SKF beroende och refererande till aktuell normerad växelverkan.
Plancks konstant anger att energi/materia på mikro-nivå beter sig annorlunda än i vår makroskopiska värld.
Den anses enligt litteraturen vara en av naturens byggstenar och definierar gränsen för hur små kvanta
vi kan observera, vilket ligger till grund för hela vår förståelse av modern fysik. Enkelt uttryckt innebär
kvanthypotesen att ökande totalenergi sker ”stegvist” snarare än som en kontinuerlig process.
Det förekommer alltså inga ”mellanvärden” i kvanthypotesen. Konceptet beskriver att det ”stegvisa”
är en skeneffekt p g a att hänsyn ej tas till allt den maskerade dolda struktur
MP ger upphov till.
I kvantmekaniken används oftare Plancks konstant dividerad med 2π,
Diracs konstant,
vilket enligt konceptet kan betraktas som en
SKALÄR anpassning,
ћ = h/2π = 1,054 571 596(82) × 10^-34 Js
[b]ћ = h/2π = 1,054 571 596(82) × 10^-34 Js[/b]
Konceptet utgår från komplex strukturell ”ortogonal” balans mellan i
2ΔØ ingående sfärer,
vilket enligt konceptet representerar en kvadratisk relation, som motiverar att skriva,
ћ^2 ~ 1,1121212 × 10^-34BALANS enligt balanskriteriet
2ΔØ, är referensberoende (
MP och
DRP), innefattande på
metafysisk nivå
j-separerade komplexa obalanser i form av ”ћ^2-kontraktionsytor”.
Den kvadratiska relationen beskrivs i konceptet, och är en följd av
DRP.
Konstanten
ħ har enheter av rörelsemängdsmoment, och ban-rörelsemängdsmomentet i ett
kvantmekaniskt system, mätt i förhållande till valfri referensberoende axel, och är alltid en
heltalsmultipel av aktuellt värde p g a balanskriteriet
2ΔØ. Spinn är en hel- eller halvtalsmultipel
av
ħ beroende av
kantringskriteriet (imaginära enheten),
j, och balanskriteriet
2ΔØ.
ħ används även för att definiera Planck-enheterna, i vilka den har det numeriska värdet 1.
Notera gärna hur
ћ kan associeras till en serieutveckling med koppling till hierarkisk struktur.
VIKTIGT att notera är att dessa resonemang inkl konstanter manifesteras av atomen.
Intern växelverkan mellan atomer har påverkan på den externa universella omgivningen.
Kvanta är således inte ett absolut fenomen, utan ett selektivt av MP stipulerat atomärt perspektiv.
Något provocerande kan det uttryckas som att ”kvanta” är en atomär illusion.
Universum är m a o något långt mer än vad referensberoende kvanta har förmåga att förutse.Bengt Hj Törnblom / Illusionen
Pax vobiscumhttps://www.youtube.com/watch?v=iJFhTb1gi6Y