Men är faktorn "sannolikheten att man drömmer" verkligen så liten att den inte förtjänar någon särskild uppmärksamhet?
Ska ju snarare då vara "sannolikheten att man tror att man är vaken, men att man egentligen drömmer de gånger man vill utföra ett "slumpmässigt" försök". Den sannolikheten kan knappast bedömmas vara så stor.
Ponera mot all rimilighet att sannolikheten skulle vara beaktningsvärd. Då skulle sannolikheten att man drömmer vara lika stor för alla utfall, och strategiskt skulle det inte påverka något.
Om man skulle föra samma resonemang kring alla uttalande, skulle man så fort man vill säga något aldrig komma till saken. Man skulle alltid behöva rabbla upp tillsynes självklara saker som att; Under antagandet att jag finns, det är dig jag pratar med, vårt språk i grund och botten inte helt motsägelsefullt, ljudvågorna som ska förmedla dessa ord inte interfereras bort och ersätts av något helt annat, etc.
Hade det varit så kan man lite gärna strunta i att säga någoting alls. Antagandena kanske inte ens når fram överhuvudtaget. Poängen är att någonstans måste man ändå sätta en gräns. Sen kan man ju kalla det stelbenta matematik om man vill...