God och ond?

[Ylwa]

Rymmer Gud både en ond och en god aspekt? Består guds (påstådda) godhet i att han väljer bort sin ondska?

Ylwa

[Avantgardet]

Jag vet inte vad man menar med ond, och om det är en enskild liten tidsruta som skall lyftas ut ur ett större sammanhang och dömas och i förhållande till vad?

[hovnarr]

Det beror på vem du frågar Ylwa - gudsbegreppet rymmer så många uppfattningar. Om man uppfattar Gud som något helhetligt, stort Allt, så är det just avsaknaden av egenskaper som är detta väsens enda egenskap. Det finns, som Avantgardet är inne på, inget tydligt att jämföra mot. Allt är ju i så fall Gud.

Ser man Gud som en slags övermänniska (dvs om man inte ser, t.ex. Dorés kopparstick som konst, utan som en avbildning) kanske det är lättare att diskutera Hans egenskaper. Då får man istället börja diskutera vad ondska och godhet skulle vara, ur ett gudomligt väsens perspektiv.

[suchanother]

Gud är god.
På ett sätt är Gud avbilden av den goda människan.
Människan idealiserar, Gud är bilden av den rättfärdige människan. Den som fullföljer moralismen, den sanningsfärdige fadern.

[Avantgardet]

Ser man Gud som en slags övermänniska (dvs om man inte ser, t.ex. Dorés kopparstick som konst, utan som en avbildning) kanske det är lättare att diskutera Hans egenskaper.

Det här med ikon och idol är ju något intressant i sig, jag tror att misstaget att förväxla dessa är stort i vår kultursfär (mindre annorstädes där man varit mer noga med att hålla isär dessa).

Däremot gör du dig själv skyldig till en blunder i ovanstående, som jag också själv ibland gjort mig känd för, du skriver "Han" och redan där... ja, du förstår.

[Avantgardet]

Gud är god.
På ett sätt är Gud avbilden av den goda människan.
Människan idealiserar, Gud är bilden av den rättfärdige människan. Den som fullföljer moralismen, den sanningsfärdige fadern.

Människans ideal projicerade på idéplanet. Marx lån av Feuerbach, det ante mig.

[hovnarr]

Däremot gör du dig själv skyldig till en blunder i ovanstående, som jag också själv ibland gjort mig känd för, du skriver "Han" och redan där... ja, du förstår.

Eh, nä... Det var ju just det som var min poäng: Man kan se Gud som ett könslöst kosmos (stycke 1, förra inlägget), eller som den klassiske skäggige gubben i molnen (enligt kopparsticken) dvs en "Han". Vitsen med att skriva HAN i det andra stycket och inte i det första var just att klargöra den perspektivskillnaden.  :)

Man kan förstås tänka sig Gud som något förkroppsligat utan att det måste ha hankön - det kan också ha honkön, ett icke-mänskligt tredje kön, vara könslös osv. Men inom alla stora monoteistiska religioner där Gud personifieras (dvs de semitiska) så är det en Han.

Hoppas det blev tydligare nu.

[Avantgardet]

Förlåt, blundern skall skrivas upp på mitt konto! Jag trodde det var en gammal ful ovana, men du tycks ju vara "one of them smart mutherfuckers!".

Det gör dock inget att vi problematiserar alla dessa föreställningar kring Gud, och hur de mer eller mindre determineras av vårt språkbruk.

Man har ibland, inom s.k. "befrielseteologi" (ett bättre namn för "feministteologi") önskat se "anden", i tre-enigheten, som feminin - vilket ger oss den spännande formationen: kärnfamiljen!

[suchanother]

Hejda er grabbar. Jag flabbar åt religionen. Dessa töntar är skrattretande.
Vi som har vett i skallen kan väl bättre?

[Avantgardet]

Ja such, religion är rätt lustigt för skrattar man åt religiösa så blir de arga och skrattar man åt Gud så skrattar Gud tillbaks.

[suchanother]

Ok, förstår och tar ditt inlägg på allvar.

[hovnarr]

Man har ibland, inom s.k. "befrielseteologi" (ett bättre namn för "feministteologi") önskat se "anden", i tre-enigheten, som feminin - vilket ger oss den spännande formationen: kärnfamiljen!

Det var något nytt, men kristendomen har ju många strängar på sin lyra. Treenigheten är ju f.ö. en ganska besynnerlig konstruktion i en monoteistisk religion, och borde väcka kreativa frågor - framförallt hos bokstavstroende kristna (hoppas kan man ju alltid), men också hos folk med andra trosuppfattningar.

[Avantgardet]

En annan intressant tolkning av treenigheten finner vi hos - och jag vet att such kommer gå i taket nu - Hegel. När han i sin historiska exposé hunnit fram till kristendomen så upptäcker han att "anden" får ett slags självmedvetenhet, och detta förhållande beskriver han likt följande:

If Spirit be defined as absolute reflection within itself in virtue of its absoulte duality - Love on the one hand as comprehending the Emotional [Empfindung], Knowledge on the other hand as Spirit [including the penetrative and active faculties, as opposed to the receptive] - it is recognized as Triune: the "Father" and the "Son", and that duality which essentially characterizes it as "Spirit". It must further be observed, that in this truth, the relation of man to this truth is also posited. For Spirit makes itself its own [polar] opposite - and is the return from this opposite into itself.

- Hegels "Philosophy of history", s. 324 (Dover philosophical classics)

Bara som kuriosa, off-topic men vad fan! För att tala om huruvida Gud är god eller ond så måste man ju först definiera Gud.

[amy]

gud skapade en djävul/ondska att jaga så att han kunde vara god och rättfärdig. utan ondska har godhet ingen betydelse.

Himlen är allt som finns. ord och tankar kan gömma Himlen, men de kan inte röra den (för att den är så perfekt). godhet och ondska är bara tankar. när tankar inte längre kan gömma Himlen så är all universums ondska bara den perfekta balansen av dess godhet.

[suchanother]

Orkar fan inte bry mej längre, lägger ner.