Vad går egentligen skillnaden mellan tro och önsketänkande?

[Xiongnu]

Jag tror mig veta att t ex bibeln är helt sann eller att Gud finns mm, mm. På såhär resonerar de allra hängivnaste bokstavstrogna. Men av alla troendes tro ser ju långt ifrån ut på såhär sätt.

Nej de allra flesta troende idag lever nog med föreställningen av att t ex bibeln är mer eller mindre sann dvs. tror alltså att det kan finnas en viss sanning med det som t ex berättas i bibeln.

Frågan jag ställer mig då, är hur mycket då av ens tro som mer då bygger på ett önsketänkande? Jag tror nämligen att ens tro mera kan vara frågan om ett önsketänkande hos många troende.

Få troende tror exempelvis ordagrant på skapelseberättelsen idag. Nej man tror till skillnad ifrån de helt bokstavstrogna att t ex skapelseberättelsen är en modifierad sanning.

Frågan är hur mycket de troende själva är beredda att erkänna detta? För man kan ju trots allt säga att man tror sig veta att det ”kan” finnas en sanning i det som berättas.

Är man t ex själva medvetna om att skillnaden kan vara mycket stor mellan att säga att man ”tror sig veta” och detta med att säga att det nog kan finnas en viss sanning i det hela?

I vilket fall som helst så tycker jag detta innebär att skillnaden kan vara mycket stor mellan en bokstavstroende och en troende som säger att det nog kan finnas en viss sanning i det hela.

[Zokrates]

All form av tro baserar på förhoppningar om att något skall vara på ett eller annat sätt, till skillnad från att faktiskt veta
hur något verkligen är. I detta sammanhanget är det bara en mindre skillnad mellan tro och önsketänkande som fenomen,
men, när vi önsketänker så vet vi om att det finns gränser för vad som är realiserbart, vi kan nöja oss med att veta att
det bara är en önskan och var gränserna går, men när det gäller tro, speciellt då gudstro, så bortses gränserna medvetet
och den troende upphöjer själva tron till en sanning, egentligen det största misstaget vi människor kan begå.

Vet man inte, så skall man vara konsekvent och förhålla sig tvivlande, det räcker inte att man tror att man vet hur
något förhåller sig.

[reflex]

Är, ska det vara.(språkpolisen)

[Xiongnu]

All form av tro baserar på förhoppningar om att något skall vara på ett eller annat sätt, till skillnad från att faktiskt veta
hur något verkligen är. I detta sammanhanget är det bara en mindre skillnad mellan tro och önsketänkande som fenomen,
men, när vi önsketänker så vet vi om att det finns gränser för vad som är realiserbart, vi kan nöja oss med att veta att
det bara är en önskan och var gränserna går, men när det gäller tro, speciellt då gudstro, så bortses gränserna medvetet
och den troende upphöjer själva tron till en sanning, egentligen det största misstaget vi människor kan begå.

Vet man inte, så skall man vara konsekvent och förhålla sig tvivlande, det räcker inte att man tror att man vet hur
något förhåller sig.

Jag visste egentligen inte vad jag skulle kalla tråden. Det enda ordet jag kom på var ”önsketänkande” eftersom många troende långt ifrån kan säga ”jag tror mig veta” om allt som t ex står i Bibeln. Ja jag skulle till och med kunna påstå att ser tron ut så idag för de allra flesta dvs. mer eller mindre ser t ex dess heliga skrift t ex bibeln såsom en modifierad sanning.

Jag vill alltså påstå att det är långt ifrån alla troende som därför kan säga att t ex bibeln ordagrant är sann. Ta t ex det som idag ser som mest otroligast skapelseberättelsen.
Vad jag vill försöka säga är att de flesta troende idag kompletterar sin tro idag så att de själva ser någon form av rim och ranson i det hela. Många kan t ex till och med därmed också acceptera någonting sådant som evolutionsteorin, samt andra vetenskapliga teorier som de bokstavstrogna helt skulle förkasta.

Jag vet att det till och med gått så långt så att de mest fanatiska bokstavstrogna därmed också bestämt kan ta avstånd ifrån dessa som har en sådan tro om det nu blir känt för dem. Och det trots att ingen av dem vad jag förstår vare sig kan bevisa att den ena eller den andre har rätt eller fel. Vad återstår då, om inte bara ett önsketänkande dvs. att just en själv har mest rätt.

[Anne]

Önsketänkande implicerar hur man VILL att det ska vara. Inte så mycket om hur man tror eller märker hur det ligger till. Det här kan dras liknelser till en partner t ex, eller en politisk ideologi, ett fotbollslag osv.
Nej, man kan inte se klart med önsketänkande.
Visst kan man vara i det rosa och tycka att allt gud har gjort är förträffligt, att partnerns sätt är lite charmigt även när det rör detaljer som egentligen stör en, att x minister gjorde si och så som man faktiskt inte sympatiserar med kan man blunda för, att fotbollslaget man är supporter av gjorde en, i eget tycke, dunderinsats men att domaren var partisk när de inte vann osv. Man kan plocka russin ur kakan. Personligen tror jag inte att vi får se Skaparen innan vi är redo att möta Dennes (ur vårt perspektiv) mindre tilltalande sidor. Blir man inte helhetligt sedd så kan man inte bli älskad på riktigt heller.

[Pilatus]

Man kan plocka russin ur kakan. Personligen tror jag inte att vi får se Skaparen innan vi är redo att möta Dennes (ur vårt perspektiv) mindre tilltalande sidor. Blir man inte helhetligt sedd så kan man inte bli älskad på riktigt heller.

Jag vet inte om någon vet så mycket om vad vi tror på. Väldigt många tror på något, vad det nu kan vara. Det är mera sällan denna tro uttrycks klart, som tron på jungfrufödsel, eller om det har funnits någon David som tycks så viktig i berättelsen om Jesu liv, eller de mirakel som Jesus sägs ha utfört, spelar det alls någon roll om trosbekännelsen inte kan hållas för sann? Ärkebiskopar har tvivlat. Vi får givetvis tro vad vi vill. Jag är mest intresserad av om tron innehåller någon substans alls, som har med Bibeln att göra?

[Xiongnu]

Det må hända då att jag är den enda troende i världen som erkänner att det också är frågan om ett önsketänkande ifrån min sida. Och själv tror i och för sig att jag inte är ensam. För jag tror att detta i själva verket gäller de allra flesta troende idag. Jag menar då att vidden mellan detta att överhuvud taget vilja ha någon form av gudstro och de som är bokstavstrogna är betydligt större än vad de troende själva tycks inse. Jag anser såleses att detta med ett önsketänkande ingalunda är någonting konstigt hos många troende.

För hur börjar det egentligen för de allra flesta när man börjar tro. Kom inte och säg att det brukar börja med att man blir hundra procentigt direkt. Nej jag är med det hundra övertygad att det för de allra flesta börjar med ett vagt önsketänkande innan man möjligtvis känner sig allt mer övertygad så att man allt säkrare till slut kan säga att man tror sig veta att det t ex finns en Gud och att t ex Guden heter Jesus mm, mm. Mycket har således med ens egna känsla för det hela att göra, dvs. någonting man mer och mer bara känner på sig.

Det enda gången jag öppet och ärligt kan säga och använda orden ”jag tror mig veta” är angående detta om jag får frågan om jag tror det kan finnas något högre. Allt annat kan jag öppet erkänna är mer en fråga om ett önsketänkande. Och detta i sin tur för att jag vet att jag omöjligtvis kan bevisa något av det som t ex står i koranen eller i bibeln mm även om jag tror mig veta att det visst kan finnas en hel del sanning i det som står där. Men att där ifrån säga som många bokstavstrogna gör att de bestämt vet, är något jag inte kan säga ännu.

Känslan över någonting riktighet är något högst personligt liksom sättet att se på det hela.

[klorofyll]

Jag tror att gränsen mellan tro och önsketänkande går runt omkring perfektionism.

[Kristofer]

Det må hända då att jag är den enda troende i världen som erkänner att det också är frågan om ett önsketänkande ifrån min sida. Och själv tror i och för sig att jag inte är ensam. För jag tror att detta i själva verket gäller de allra flesta troende idag. Jag menar då att vidden mellan detta att överhuvud taget vilja ha någon form av gudstro och de som är bokstavstrogna är betydligt större än vad de troende själva tycks inse. Jag anser såleses att detta med ett önsketänkande ingalunda är någonting konstigt hos många troende.

För hur börjar det egentligen för de allra flesta när man börjar tro. Kom inte och säg att det brukar börja med att man blir hundra procentigt direkt. Nej jag är med det hundra övertygad att det för de allra flesta börjar med ett vagt önsketänkande innan man möjligtvis känner sig allt mer övertygad så att man allt säkrare till slut kan säga att man tror sig veta att det t ex finns en Gud och att t ex Guden heter Jesus mm, mm. Mycket har således med ens egna känsla för det hela att göra, dvs. någonting man mer och mer bara känner på sig.

Det enda gången jag öppet och ärligt kan säga och använda orden ”jag tror mig veta” är angående detta om jag får frågan om jag tror det kan finnas något högre. Allt annat kan jag öppet erkänna är mer en fråga om ett önsketänkande. Och detta i sin tur för att jag vet att jag omöjligtvis kan bevisa något av det som t ex står i koranen eller i bibeln mm även om jag tror mig veta att det visst kan finnas en hel del sanning i det som står där. Men att där ifrån säga som många bokstavstrogna gör att de bestämt vet, är något jag inte kan säga ännu.

Känslan över någonting riktighet är något högst personligt liksom sättet att se på det hela.

Jag tycker det är intressanta funderingar du tar upp. Många ggr väljer man att tro på ngt för att man vill tro att det ska vara sant...å andra sidan finns det en motsatt sida...många vill tro men tror ändå inte för att de är rädda att bli besvikna...och många tror för att det är rädda för att inte tro. Att tron drivs av en önskan är alltid mer sunt än att den drivs av en rädsla. Dessa mekanismer tror jag spelar roll oavsett sammanhang (lynx tog upp ngr saker tidigare i tråden såg jag).

Fanatism grundar sig ofta, som jag ser det, i en osäkerhet. Dvs ju svagare tro man har desto mindre ifrågasättande tål den, därför väljer man konsekvent att bortse från alternativa förklaringar, men detta gäller förstås ateister i samma utsträckning som troende, eller kommunister, feminister, USA-hatare, proamerikaner osv. Har man investerat en stor del av sitt liv i en speciell livsåskådning har man väldigt mkt att förlora (åtminstone upplevs det så) om denna motbevisas. Människor har ett behov av att uppleva sig veta hur saker förhåller sig/en känsla av kontroll (vilket också är en orsak till att många tror/inte tror), bra historiska exempel på detta är behandlingen av Jesus, Copernicus osv.

Jag vill också säga ngt om att vara bokstavstrogen...Innan man diskuterar om det som står i bibeln är helt sant eller inte måste man resonera kring om syftet med bibeln någonsin har varit att presentera en bokstavssanning...och i så fall, hur kan en i alla avseenden överlägsen livsform (Gud) sanningsenligt beskriva ngt för en underlägsen livsform (människan). Jag skulle vilja se om ngn här på filosofiforum på ett förståeligt och sanningsenligt sätt kan beskriva människan för en myra...eller ens för ett 2-årigt barn (som givetvis ligger mkt närmare en fullbegåvad vuxen än en människa, hypotetiskt sett, skulle ligga Gud). Jag tror att bibeln är helt sann i förhållande till sitt syfte...däremot tror jag inte att man på ett autistiskt sätt ska tolka allt ord för ord...men å andra sidan är det få saker i världen som bör tolkas ord för ord...så bibeln skiljer sig i detta hänseende inte från det mesta som enbart uttrycks i ord...särskilt inte om man tar i beaktande att den kom till i en helt annan historisk kontext.

Tar man just skapelseberättelsen som exempel ska man dock ta i beaktande att det som ofta ifrågasätts är tidsschemat...men tid är inte ett oberoende fenomen och ska man försöka tolka skapelseberättelsen ord för ord så blir det ganska snart uppenbart att tiden som beskrivs där inte går att översätta till våran syn på tid. För att tydliggöra vad jag syftar på, vad är ett dygn innan jorden har börjat snurra runt sin egen axel? (Gud skiljde ljuset från mörkret). Dvs även om man ska tolka det bokstav för bokstav så går det inte att översätta det till att jorden(/universum) skapades på en vecka där en vecka syftar på en vecka såsom vi upplever den här och nu.