http://www.rollspel.nu/forum/ubbthreads.php/topics/708526/1.html
...
Jag blev väldigt förvånad och sorgfylld när fick kännedom om detta igår. Rising var en av de personer som jag respekterade mest här på forumet.
Rising R.I.P
Moderator: Moderatorgruppen
Rising R.I.P
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Kylslagen känsla. Generelt tycker jag det är dumt gjort, det som behövs är ju folk som tar ansvar för och bär upp smärta, bröder och systrar med rättfärdighet och lojalitet som tar livet på allvar.
Varför gjorde du detta Rising? Och hur gjorde du? (Önskar inte få några 'faktasvar' här, men jag vill sjunga ut frågorna)
Well, min sympati till närstående efterlevande, må ni finna kraft, ljus och förståelse att gå vidare. Med den ofrånkomliga kylslagna känslan.
Varför gjorde du detta Rising? Och hur gjorde du? (Önskar inte få några 'faktasvar' här, men jag vill sjunga ut frågorna)
Well, min sympati till närstående efterlevande, må ni finna kraft, ljus och förståelse att gå vidare. Med den ofrånkomliga kylslagna känslan.
...och Herre, inled oss inte i fjant-ande, utan fräls oss ifrån ondo
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Är det sant?! Jag tyckte så himla mycket om Rising, vilken fascinerande person, intelligent, underfundig, kvick... listan kan göras lång. Är det sant?! Egentligen blir jag inte förvånad om det är så, men jag vill inte att det är så.-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Jag börjar ju gråta nu. Är det någon härifrån som känner någon ur hans familj? Han var så vass och hade alltid sådan fingertoppskänsla när han nitade dit någon som behövde det, men ändå så snäll, alltid på gränsen liksom och jag vet hur det känns att gå på lina. Rising!!! Hallå! Säg att du bara leker i kreativt syfte nu!
-
lösdrivaren
- Avstängd
- Inlägg: 869
- Blev medlem: 16 okt 2010 12:33
Så här direkt ur minnet, Rising skrev långa och sakliga inlägg. Kanske för sakliga, lite anarki, spontanitet, outside the box tänkande skadar inte.
Alltid tragiskt när en människa väljer att avsluta sitt liv. Men förhoppningsvis kan en sådan här händelse vara en påminnelse för oss alla andra att vårda våra egna relationer bättre . Vi lever trots allt bara två gånger.
Alltid tragiskt när en människa väljer att avsluta sitt liv. Men förhoppningsvis kan en sådan här händelse vara en påminnelse för oss alla andra att vårda våra egna relationer bättre . Vi lever trots allt bara två gånger.
maximal utdelning med minimal ansträngning
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Andreas skrev:Kanske en tyst dag på forumet i Risings minne?
Fin tanke, men jag tror inte att Rising hade velat det. Däremot tror jag att det är viktigt att känna av känslorna som det här frambringar, dvs. om man har några kring det. Själv har jag lyssnat på
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/7aV-xr2cwrY?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/7aV-xr2cwrY?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
fler gånger än jag kan räkna till igår och imorse, suttit i badkaret och gråtit, suttit på balkongen och tittat upp mot molnen i min gungstol där träet är är så nött där händerna vilar av så många tankar och känslor genom decennier. Var tyst om det känns rätt. Rising var en man i och med många världar, en mångfacetterad diamant. Om vi ska hedra hans minne tror jag att han hade gillat att vi anordnade ett rollspel. Vi är väl fortfarande några kvar som var med i varulvspelet. Jag tror att det skulle värma honom.
Vad fint det var att läsa tråden om honom du länkade till. Men skall vi sörja detta?
Jag vet inte. Jag sörjer definitivt att han levde och hade ångest över livet, i att det inte tedde sig meningsfullt.
Men att han nu är död? Skall vi sörja det? Då riktar vi in oss på en slags potential. Potential för vad? Just när jag läser den tråden så inser jag att det är ett liv fullt av aktivitet som gjort att han får sådana lovord. Och skall vi då titta på vad som kunde varit framför vad som var? Är att ära att föreställa sig något om honom framför att konstatera något om honom?
Personligen så skulle jag tagit livet av mig själv för länge sen om jag inte visste att jag kan ta livet av mig. Med det menar jag att livet är törnigt. Det är svårt att finna mening, svårt att behålla meningen. Svårt att förvalta friheten vi finner oss i inför livet. Svårt med ideal som inte infrias, projekt som går om intet, förhoppningar som krasas och liknande. Men jag finner en tröst i att livet inte är evigt, att det är ändligt, att jag har kontroll över det. Att jag väljer det. Visst har jag förbannat just detta val, gråtit och haft ångest över det. Frågat mig varför jag fortsätter välja det. Jag har velat bli given det, blivit given svaret. Men jag såg mig aldrig given det utan valde ännu en gång. Varför gör vi så? Kan det inte tänkas att vi väljer något annat? Är det bättre att välja det andra när man är äldre än när man är ung?
Om man skall tala om något man skall göra, som i en gest att ära. Då är det inte inför den som lämnat livet, utan inför det liv han lämnat. Då skall vi göra något för den värld som vi nu ser oss i, som vi ser att någon valde bort. Om vi nu verkligen vill ära det vill säga. Kanske vill vi bara sörja. Skall vi rikta oss mot oss själva här, eller rikta oss mot andra?
Jag förordar alltid vid depression att man skall söka se till andra. För den största källan till depression som jag kan se är just det här med att inte känna sig tillhörig, att känna sitt eget liv meningslöst. Men bara för att det är det för en själv behöver ens liv inte vara det för andra. Dock ser man inte det när man i depressionen går in i sig själv. Tunnelseendet tar vid, faktiskt och inte bara bildligt. Jag tror att Rising själv visste detta. Men inte fann det. Som jag läser på det andra forumet i tråden länkad till:
"Jag önskar det var krig. Ett jättekrig. Typ, att robotarna gjorde uppror mot människorna. Och de behövde miljoner och åter miljoner med snubbar att fylla skyttegravarna med.
Jag önskar att någon kunde stå på en affisch med pekande finger och säga "vi behöver dig!" Fucking skyttegrav, dödsfabrik, helveteshål fyllt med spikar med pissmyror på... Vad som helst, bara någon kunde peka på mig och säga "vi behöver dig"
Århundrates crybaby-moment med Rising i huvudrollen: Men alltså, jag är fett trött på att ingen vill ha mig, till någonting.
Det är problemet med dagens samhälle; det finns inget behov av en längre. Förr i tiden fanns det alltid löpande band som behövde bemannas, järnvägar som behövde rallas och skyttegravar att fyllas."
Mening med livet.....
Ingen idé att minnas. Bättre att göra. Realisera. Stötta! Inte personen som är bortgången, utan det mänskliga som denne bar. Och, hur gör vi det? För att låta Rising tala igen, med emfas på det implicita i att tillåta det annorlunda. Att inte säga hur andra skall vara eller hur livet skall vara, utan att kommentera det liv som vi alla tvingas leva. Att stötta inte bara den som lidit skada, utan den som
"Jag tycker tillvaron är mest skit. Inte med glimtar av lycka, utan med som bäst välbehövliga pauser från skiten. Det betyder dock inte (som några påstår här ovan) att drömmen skulle vara något vegetativt stadie. Ty även utan tron på någon lycka så kan det nämligen vara uthärdligt att tvingas vada igenom skit.
I Books of Magic av Neil Gaiman så möter huvudpersonen en ung Merlin. Redan som ung vet han att han kommer bli förråd av sin älskade, bunden av sin egen magi i en grotta och lämnad åt förruttnelse. Han vet att hans liv kommer bli ett helvete, men ändå ler han för sig själv och säger "still, it'll be interesting..."
Det sammanfattar det hela rätt bra: Tillvaron är mest skit, men det kan ändå bli spännande att få uppleva den kastad över en.
Lite omväxlande variation på skiten, det är drömmen. "Lycka" vore enformigt och långtråkigt. Inte ens en tillvaro med omväxlande variation på lycka skulle lyckas hålla mitt intresse uppe någon längre tid, och verkligen inte på samma sätt som olika sorters problem och nederlag kan göra. Min fantasi kittlas mer av misär än av sorglöshet."
Synd att maffiaspelet bara var här med honom, och inte face to face. Han hade verkligen varit en värdig motståndare, än mer så än i vår lilla variant!
Jag vet inte. Jag sörjer definitivt att han levde och hade ångest över livet, i att det inte tedde sig meningsfullt.
Men att han nu är död? Skall vi sörja det? Då riktar vi in oss på en slags potential. Potential för vad? Just när jag läser den tråden så inser jag att det är ett liv fullt av aktivitet som gjort att han får sådana lovord. Och skall vi då titta på vad som kunde varit framför vad som var? Är att ära att föreställa sig något om honom framför att konstatera något om honom?
Personligen så skulle jag tagit livet av mig själv för länge sen om jag inte visste att jag kan ta livet av mig. Med det menar jag att livet är törnigt. Det är svårt att finna mening, svårt att behålla meningen. Svårt att förvalta friheten vi finner oss i inför livet. Svårt med ideal som inte infrias, projekt som går om intet, förhoppningar som krasas och liknande. Men jag finner en tröst i att livet inte är evigt, att det är ändligt, att jag har kontroll över det. Att jag väljer det. Visst har jag förbannat just detta val, gråtit och haft ångest över det. Frågat mig varför jag fortsätter välja det. Jag har velat bli given det, blivit given svaret. Men jag såg mig aldrig given det utan valde ännu en gång. Varför gör vi så? Kan det inte tänkas att vi väljer något annat? Är det bättre att välja det andra när man är äldre än när man är ung?
Om man skall tala om något man skall göra, som i en gest att ära. Då är det inte inför den som lämnat livet, utan inför det liv han lämnat. Då skall vi göra något för den värld som vi nu ser oss i, som vi ser att någon valde bort. Om vi nu verkligen vill ära det vill säga. Kanske vill vi bara sörja. Skall vi rikta oss mot oss själva här, eller rikta oss mot andra?
Jag förordar alltid vid depression att man skall söka se till andra. För den största källan till depression som jag kan se är just det här med att inte känna sig tillhörig, att känna sitt eget liv meningslöst. Men bara för att det är det för en själv behöver ens liv inte vara det för andra. Dock ser man inte det när man i depressionen går in i sig själv. Tunnelseendet tar vid, faktiskt och inte bara bildligt. Jag tror att Rising själv visste detta. Men inte fann det. Som jag läser på det andra forumet i tråden länkad till:
"Jag önskar det var krig. Ett jättekrig. Typ, att robotarna gjorde uppror mot människorna. Och de behövde miljoner och åter miljoner med snubbar att fylla skyttegravarna med.
Jag önskar att någon kunde stå på en affisch med pekande finger och säga "vi behöver dig!" Fucking skyttegrav, dödsfabrik, helveteshål fyllt med spikar med pissmyror på... Vad som helst, bara någon kunde peka på mig och säga "vi behöver dig"
Århundrates crybaby-moment med Rising i huvudrollen: Men alltså, jag är fett trött på att ingen vill ha mig, till någonting.
Det är problemet med dagens samhälle; det finns inget behov av en längre. Förr i tiden fanns det alltid löpande band som behövde bemannas, järnvägar som behövde rallas och skyttegravar att fyllas."
Mening med livet.....
Ingen idé att minnas. Bättre att göra. Realisera. Stötta! Inte personen som är bortgången, utan det mänskliga som denne bar. Och, hur gör vi det? För att låta Rising tala igen, med emfas på det implicita i att tillåta det annorlunda. Att inte säga hur andra skall vara eller hur livet skall vara, utan att kommentera det liv som vi alla tvingas leva. Att stötta inte bara den som lidit skada, utan den som
"Jag tycker tillvaron är mest skit. Inte med glimtar av lycka, utan med som bäst välbehövliga pauser från skiten. Det betyder dock inte (som några påstår här ovan) att drömmen skulle vara något vegetativt stadie. Ty även utan tron på någon lycka så kan det nämligen vara uthärdligt att tvingas vada igenom skit.
I Books of Magic av Neil Gaiman så möter huvudpersonen en ung Merlin. Redan som ung vet han att han kommer bli förråd av sin älskade, bunden av sin egen magi i en grotta och lämnad åt förruttnelse. Han vet att hans liv kommer bli ett helvete, men ändå ler han för sig själv och säger "still, it'll be interesting..."
Det sammanfattar det hela rätt bra: Tillvaron är mest skit, men det kan ändå bli spännande att få uppleva den kastad över en.
Lite omväxlande variation på skiten, det är drömmen. "Lycka" vore enformigt och långtråkigt. Inte ens en tillvaro med omväxlande variation på lycka skulle lyckas hålla mitt intresse uppe någon längre tid, och verkligen inte på samma sätt som olika sorters problem och nederlag kan göra. Min fantasi kittlas mer av misär än av sorglöshet."
Synd att maffiaspelet bara var här med honom, och inte face to face. Han hade verkligen varit en värdig motståndare, än mer så än i vår lilla variant!
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vill vi leva?
Jag vill det i alla fall inte. Jag ser livet som en tråkig fest som håller på att ta slut, där jag bestämt mig för att bara stanna ett tag till; bara tillräckligt länge för att äta det sista av snacksen och dricka de kvarlämnade ölen och röka slut på det lilla av flummet som finns kvar, osv. Så fort det roliga tar slut så drar jag.
Grejen är att det verkar som om det kommer in nytt flum, nya öl och nya grejer att göra hela tiden. Så jag blir kvar längre än jag först planerat. Men i alla fall; så fort det roliga tar slut - I'm out.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 5977#65977
Mindes det han skrev och tänkte då på min farsa som försökt ta sitt liv 5 ggr innan han träffade min morsa och skaffade barn, hans misslyckade försök och att andra för mig okända människor räddat hans liv, är orsaken till att jag finns både på gott och ont, så jag led när jag läste om det inträffade med Rising, för hur jävligt livet än är, hur hopplöst och tröstlöst det än känns, så är lidandet i sig orsak till att leva, för det enda som är säkert är att en dag tar det slut vare sig vi vill eller ej och det är en process som jag anser hör livet till och därmed inget vi bör påskynda, men var och en har sina gränser vilket får mig att tänka på det min far sa:
-Sätt inga blommor på min grav, ge mig den uppmärksamheten här och nu istället medan jag lever.
Ursäktar för inläggets fragmentariska karaktär. Vår verklighet är tyvärr begränsad, och detta reflekteras även i detta inlägg.
.....
Jag har funderat på detta: både från den ljusa och det mörka sidan.
Allt från lyfta fram det ljusa i Risings liv genom att själv försöka ta tillvara på de egenskaper Rising hade - till de mörkare sidorna, varför detta kunde hända...
De ljusare sidorna är det jag funderat på mesta delen av tiden, speciellt då jag läste igenom tråden på "rollspel.nu".
Det ljusaste i denna tragedi, är för mig högst personligen, att jag hade nöjet att faktiskt ha träffat Rising IRL.
...
Jag tänkte i resten av inlägget, vara så "oförskämd" "ta mig friheten" att "försöka förstå Rising genom att tolka honom genom ljuset av mig själv och mina egna erfarenheter". Detta är inget ni har frågat om att få höra, så vill ni vårda Risings minne, utan att vilja bege er in i "min värld" så ber jag er - genom min största ödmjukhet - att sluta läsa. Det fortsatta läsandet av denna text, sker således utifrån vilkoret att du ger mig tillåtelsen att försöka förstå denna tragedi, genom min högst personliga (och spekulativa) tolkning.
...
Jag vill poängtera, att jag är mot alla former av "pervers spekulation" av andras "privatliv" (oavsett om detta kallas "skvaller" eller vad det kan kallas), _speciellt_ om syftet är att göra en "positiv överföring" från "skvallrets objekt" till "skvallrets subjekt". Dvs. att personen som läser skvaller om t.ex. någon celebritet, så att säga, "överför" de "ljusa egenskaperna" hos celebriteten - "i ljuset av mörkret" hos celebritetens "snedsteg" - dvs. att någon tar chansen att känna sig "bättre än" än "en bättre människa" i ljuset av "ett snedsteg".
Det jag vill belysa är inte att Rising gjorde ett "snedsteg", och inte heller att jag själv är "bättre än Rising" eftersom jag inte "gjort snedsteget".
Det jag vill visa är att vem som helst kan göra detta snedsteg, men att vissa är mer benägna än andra till vissa snedsteg - och att "styrkan i ljuset" alltid skapar en "skugga med lika stor intensitet".
...
Skuggan i denna tragedi upplevs som större, eftersom ljuset är större.
Och det jag vill skriva om här, är "den stora skuggan hos det stora ljuset".
...
Det sorgligaste i denna tragedi (ur min personliga tolkning), är att jag själv (inte för att "ta något ifrån någon") "känner att det kunde varit jag", jag har både brinnande lek- och spelintresset (jag har varit spelkonstruktör sedan 4-5 års åldern), och även delar Risings intresse för filosofi. De ämnen inom spel som ligger mig varmast om hjärtat är just "spelmekanik" och att "spelleda skräckspel". Poängen i att jag räknar upp detta, är inte på något sätt, att försöka påvisa "hur lika jag är/var Rising" och därför göra en slags "positiv överföring" av "värdet från Rising" (och på så sätt överföra detta värde) till mig (via alla lovord som riktats till honom i denna tråd, och i tråden från rollspel.nu). Syftet här, är inför "min egen samvetsenlighet "(dvs. i folkmun kallat, att "på heder och samvete") ta mig själv friheten att tolka "det mörka" i denna tragedi - "från ljuset" av mina egna livserfarenheter - med målet att skapa mening, dels för mig själv och er andra. Inte som en "egoistisk och självhävdande handling", utan som ett uppriktigt "försök" till att ge er lite av min egen livserfarenhet (som ni naturligtvis aldrig bett om). En annan sida hos mig, precis som Rising, är att jag till stor del drivits av egen rastös nyfikenhet.
Jag påstår alltså att jag aldrig varit i närheten av att "vara Johan Rising", det är inte det jag försöker påstå, utan det jag vill dela med mig av här, är "att i brist på Risings närvaro" och "i ljuset av min egen närvaro" försöka återge hur jag själv tror Rising tänkte och kände, utifrån "intersektionen av våra gemensamma bakgrund" för att kunna "spekulativt rekonstruera" förutsättningarna för denna tragedi.
...
I "vanliga fall" när man läser om (andra tragedier, så som:) "kriminella tragedier" i "tidningar å så" så hör man ofta frågan: "hur kunde det hända?" (senaste fallet om bombmammen i Stockholm), och jag själv har alltid fnyst lite (och brukar fortfarande göra det), då för att jag kännt att jag kunnat "sympatisera med förövaren" samtidgit som jag upplever mig "stå över" de som frågar "hur kunde det hända?", eftersom jag "fått för mig" att de som frågar är obenägna att ta "förövarens" perspektiv, dvs. jag upplever människor som mindre sympatiska än mig själv, eftersom jag upplever att de har bristande förmåga att se förövarens perspektiv - detta är för mig ingen "sann tragedi" - det finns naturligtvis en sorg, men jag ser ingen tragedi i ordets "egentliga betydelse", eftersom det saknar ett "mått av ambivalens inför tillvarons otillräcklighet" (åtminstone är jag för "okänslig" för att för tillfället se tragedin, jag ser naturligtvis att detta finns hos bombmannen, som har en egen unik historia, men problemet är allt för strukturellt och vanligt för att jag ska se det som en tragedi). Men detta är "kriminella händelser" då det finns en "förövare" och ett annat "offer". Jag kan naturligtvis välja att se det tragiska i detta, men samtidigt blir jag inte berörd, då jag inser att denna form av övergrepp pågår dagligen (vilket inte betyder att jag förminskar övergreppets storlek, utan att det tyvärr är så pass vanligt förekommande, och att det tyvärr är ett för stort problem för att, här och nu, kunna reda ut).
I Risings fall (som inte är en "kriminell tragedi", utan, om ni i största ödmjukhet, tillåter att kalla detta för, en "suicid tragedi") kände jag mig personligen berörd - detta var något jag inte kunde "fnysa åt", utan ställde mig verkligen frågan "hur kunde det hända?". Så varför fnyser jag inte åt detta? Jag upplever här, att det inte finns någon förövare.
Dels för att jag själv känner att jag önskar att jag haft mer tid med Rising, och dels för att jag själv har i perioder (intensivt) kontemplerat självmord.
Så vad är "problemet", om det inte finns en förövare?
...
Jag tror att Rising strävade efter perfektion och eftersom han inte fann den, blev han rastlös. Perfektion, dels inom sitt egna arbete, och perfektion ute i världen. Han drevs av ett utopiskt ideal och såg brister i nuvarande system, detta gjorde att han kunde se hur något kunde förbättras, men samtidigt så blev det smärtsamt uppenbart med tillvarons brister. tillvarons ständiga "otillräcklighet" gjorde att han själv kände sig otillräcklig.
Det fanns ett "glapp" i interaktionen, det fanns inte "tillräcklig intelligens" (ute i världen) för att förstå hans storhet.
Om likheten mellan mig och Rising var just brinnande spelintresse och filosofi, så var skillnaden att han (som så många i vårat moderna samhälle), till skillnad från mig, inte tycktes resonera med (vad jag här kallar för) "den religiösa impulsen". Problemet är, om vi inte ser relevansen i våran gemensamma (förmoderna) mänskliga historia, så blir vi lätt rastlösa. Jag tror att religioner (dvs. våra stora livstraditioner) dagligen utsätts för "smutsig ryktesspridning", att människor (både utifrån och innifrån "religioner") tar "egen vinning" genom att utarma värdet i ursprungsbudskapet i de stora världsreligionerna. Människor har missbrukat religionernas syften, något som från början var heligt, rent och vackert, har besudlats, och därför drar sig många moderna människor för att "dyka ner i skiten". Problemet är att många människor tror att religioner får sitt värde av att de är en tradition, men i själva verket är det precis tvärt om: religioner har blivit traditioner _just eftersom_ de haft ett värde. Alla som försöker bygga eller skapa ett system lär sig tillslut att se storheten och tjusningen i andras system, och jag tror problemet är att många inte vill skapa egna system, utan nöjer sig med de som finns - problemet med detta, är att de så inte har någon att kontrastera mot.
Jag tror att det är viktigt att förstå religionernas funktion än dess innehåll. Om vi använder religionerna till att försöka sätta oss in i hur andra människor i andra tider, med andra livsförhållanden, ställts inför samma grundläggande problem som oss själva, det är först då religionerna återfår sin ursprungliga betydelse: "att hela det delade" (re-ligion: "åter"-"bindande"). De grundläggande frågorna är: hur "handskans vi med tillvarons otillräcklighet", våran etik ställs på sin spets: "varför innehåller världen ondska när jag hela tiden strävar mot godhet", vi ifrågasätter våran etik, eftersom den inte överrensstämmer med våran estetik: "varför är världen ful när jag vill se den som vacker?". Om tillvaron inte är estetiskt tilltalande, om den inte tillför mig njutning och glädje, varför ska jag då existera?
Och jag tror detta är ett problem.
Jag tror det som skulle kunna räddat honom, var om han hade kunnat "vända på estetiken", "att se det bristfälliga som vackert" och inse att "intelligensen han sökt" i sitt sökande efter perfektion, inte är något som är "målet med sökandet", att "intelligensen" är något som är själva grunden till hela våran tillvaro. Problemet är att han inte kände ingen "denna intelligens" hos andra, eftersom den inte var lika "intensiv" som hans egen intelligens. Detta gjorde att han såg en artskillnad, där han "borde" sett en gradskillnad. Men vem kan klandra någon annan för att inte se skönheten i det fula och bristfälliga? Detta är en vidrig motsägelse som vi alla är tvungna att relatera till, var och en på sitt egna vis (utifrån våran egna högst personliga livshistoria).
Problemet är att i vårat postmoderna samhälle, har dekonstruerat våra auktoriteter (för att bli fri från religionernas förtryckande strukturer), och att det inte längre finns "någon given person därute" att ge oss "vårat erkännande" (kärleken och acceptansen) som vi söker efter, således så skapar vi våra egna auktoriteter, och i Risings fall så tror jag dessa auktoriteter var hans vänner på rollspel.nu.
Men borde inte hans familj, nära och bekanta kunnat ge honom kärlek och acceptans? Nej, så enkelt är det tyvärr inte, han sökte svaren på perfektionen, och de svar han söker, har inte vem som helst. Rising sökte inte kärlek och acceptans, han sökte Kärlek (med stort K) och Acceptans, (som att det vore en gradskillnad mellan kärlek och Kärlek).
Jag tror Rising var rädd att vara auktoritet, rädd att vara ledare, att han sökte efter en intelligens högre än honom själv, och att han inte fann detta gjorde honom rastlös.
Gud är antagligen den mest missbrukade ordet i mänsklighetens historia, men jag tror precis det var detta Rising sökte, Gud - en högre intelligens.
Och problemet var _inte_ att han _inte_ hade upplevt Gud, utan tvärtom, att han faktiskt upplevt Gud i sitt liv, men inte förstod var "det" var, och det var just detta som gjorde honom rastlös - han ville hitta tillbaka - men visste inte hur.
...
Jag minns dagen jag lärde mig cykla, att när mamma på kvällen ropade in mig eftersom maten var klar, jag ville då inte sluta cykla - glädjen att få cykla var "glädjen i livet självt". Avbrottet av cyklandet har av författaren Stanislav Grof kallats för "Födelsetraumat". Det Grof menar med födelsetrauma, är i huvudsak en literär betydelse, dvs. något som händer när vi föds genom vår mor, men samtidigt så är detta trauma en process som hela tiden återskapas i livet, varpå man tolkar denna händelse som "symboliskt" i förhållande till "ursprungshändelsen av födseln". Jag själv väljer att förhålla mig till Grofs modell, på sådant sätt att "födelsetrauma" blir synonymt med vilken form av "separationsångest" "som helst", således går även "Risings död" att tolkas som ett "födelsetrauma".
Så varför är denna modell viktigt? Jag personligen vet inget om det kliniska/empiriska värdet i modellens ursprung, och som jag förstår så är denna modell svår att utvärdera empiriskt, eftersom det av naturliga skäl är svårt att kommunicear med spädbarn (och genom detta, svårt att "jämföra" det "relativa trauma" mellan två skilda fysiska födelseförlopp). Det viktiga för mig, är inte huruvida denna modell är kliniskt/empiriskt bevisad, utan för att den är den mest abstrakta (och därför mest användbara) modell att applicera på kriser - just eftersom den är så pass konkret - födseln är den enda "händelse" (och även "traumatiska händelse") som alla människor (och andra levande varelser för den delen) "delar".
"Födelse" är alltså "något som delar", och på så sätt så "delar alla födelsen", "det är genom födelsen vi lever". Det mista liv som "existerar" är encelliga amöbor, och dessa växer genom att de kopierar sig, de skapar två cellkärnor inom cellen, för att tillslut dela sig till två självständiga cellen med varsin cellkärna.
Det är genom födelsen vi "existerar". Faktum är att ordet "existera" just betyder "att stå ut", i betydelsen: "utsträckning", "skillnad", härda".
...
Vi har inget direkt minne av födelsen, eftersom det är födelsen i sig, som format oss till dem vi "är". Det är alltså genom fördelsen som vi skapade vår egen självständiga identitet.
...
Alla andra former av betydelsefulla mänskliga ritualer: födsel, dop, konfirmation, examen, befordran, bröllop, död, begravning osv, relaterar till denna "ursprugliga händelse" - eftersom när vi tänker på det, vad är det "essentiella" i alla dessa ritualer? Jo, att vi går från "ett stadie" i livet till ett annat stadie, eller från en identitet till en annan. Alla dessa ritualer uppstår (i förlängningen) genom mänskliga val: vi väljer t.ex. "att ingå i äktenskap". Men trots att denna ritual uppstått genom våra egna val, så finns alltid något större än oss själva närvarande - något vi inte har kontroll över - och det är detta som gör oss: förväntansfulla, nyfikna, ängsliga, osv.
Syftet med ritualen, är att "skapa ett minne" att falla tillbaka på (dvs. att "föda") . Syftet med ritualen är att "betona vår existens", att skapa värde och mening "med vår existens, som vår existens".
...
Här är en kort sammanfattning av de "fyra stegen", eller "fyra matriserna" i Grofs modell för födelsetraumat. Källa: http://primal-page.com/grof.htm
...
Problemet är, att i "intensiteten av barnets lekfulla glädje", så befinner vi oss i "BPM 1", det oceaniska tillståndet, och detta är inget vi vill "ta oss ur". Men livet består inte bara av "ett tillstånd". Livet består av cykler ("tid"). Dessa cykler medför en slags "tröghet" i livet. Dessa cykler är de "monotona moment" som hela tiden uppkommer: allt från att laga mat, till tandborstning och knyta skosnören. Och för att göra "livet uthärdligt", för att "existera i existensen", så måste vi få verktygen att hantera dessa återkommande cykler.
...
Jag går just nu på smärtrehabilitering (faktum är att vi hade avslutning idag), och där försöker vi få stöd i att lära oss leva med kronisk smärta. Jag är diagnosticerad med sjukdomen Fibromyalgi, och anledningen att jag har denna är för att jag inte lärt mig ta hand om min kropp, att känna omsorg mot mig själv, och det är just detta excetriska drag (som jag delat med Rising) som bidragit till min sjukdom. Jag tror att denna sjukdom eller någon annan "kris" har varit oundviklig i mitt liv, just för att jag hela tiden strävat mot "perfektion" och inte accepterat/nöjt mig med tillvarons "brister"/"cykler" som avbryter det "oceaniska tillståndet" - vi är inte Gud, oavsett hur "intensivt" vi försöker "gå in och leka Gud" genom att konstruera våra egna "lekar och spel" med "våra egna regler" - det finns alltid regler bortom regler, det finns alltid cykler bortom våra cykler.
Jag vill avsluta inlägget med att dela med mig av en insikt jag kommit fram till i slutet av min smärtrehabilitering, och detta kallar jag, att byta "tvång mot värdighet".
Genom livet går vi och bär på många värderingar, saker vi (i vissa stunder) upplever vara viktiga. Eftersom vi upplever att vissa saker är viktiga, så försätter vi oss i situationer som är skadliga för oss, detta kan vi kalla "vices" (på svenska "laster"). Att inse vad som är viktigt för oss här i livet, gör vi genom den plågsamma processen av att inse vad som _inte_ är viktigt för oss (trots att vi gillar det) - på detta sätt får vi en ordning, eller en hierarki, bland våra värderingar.
Det är bara genom att välja bort saker vi faktiskt gillar, som når vad som _faktiskt_ är viktigast här i livet.
Det handlar om att inse, att det är _värderandet_ (valet) och inte _värderingen_ (vanan) som är det som är viktigt (har "värde"). Våra värderingar (eller "vanor") är sådant vi gillar, men detta betyder inte att det _är_ viktigt för oss, däremot _blir_ det hela tiden viktigt och värdefullt för oss eftersom vi hela tiden värderar det som viktigt.
Det viktiga är att värdera (valet), inte värderingen (vanan) i sig, att våga göra nya val, att kunna närma sig något på ett nytt sätt och genom detta skapa ett nytt värde, och detta är vad jag kallar _värdighet_.
När vi upplever att är ett "tvång", är det just för att det inte överrensstämmer med våra "värderingar", vi upplever oss "kränkta", men _värderingar_ är något som uppstår genom _värderandet_.
Målet i livet kan inte vara att hela tiden leva enligt "våra värderingar" (dvs. "en uppsättning värderingar"), eftersom värderingar förändras i och med att livet utvecklas.
Det viktiga i livet är att vi försöker fortsätta leva livet med värdighet, och det enda sättet vi kan leva med värdighet är - genom värderandet - och att genom värderandet faktiskt välja våra värderingar (att "ta ställning") - det som är viktigt är alltså inte värderingen (vanan), utan värderandet (valet).
Vi tror att det är värderingar som skapar värdighet, men värderingar kan aldrig skapa värdighet, det är först när vi bejakar något (när vi värderar det), som vi skapar värdighet.
Blir vi "kränkta" (eller "tvingade"), har vi såledess misslyckats med att skapa värdighet inför oss själva, eftersom vi då värderar värderingen (vanan) framför värderandet (valet).
...
Den här låten vill jag tillägna Rising:
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/np0solnL1XY?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/np0solnL1XY?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
.....
Jag har funderat på detta: både från den ljusa och det mörka sidan.
Allt från lyfta fram det ljusa i Risings liv genom att själv försöka ta tillvara på de egenskaper Rising hade - till de mörkare sidorna, varför detta kunde hända...
De ljusare sidorna är det jag funderat på mesta delen av tiden, speciellt då jag läste igenom tråden på "rollspel.nu".
Det ljusaste i denna tragedi, är för mig högst personligen, att jag hade nöjet att faktiskt ha träffat Rising IRL.
...
Jag tänkte i resten av inlägget, vara så "oförskämd" "ta mig friheten" att "försöka förstå Rising genom att tolka honom genom ljuset av mig själv och mina egna erfarenheter". Detta är inget ni har frågat om att få höra, så vill ni vårda Risings minne, utan att vilja bege er in i "min värld" så ber jag er - genom min största ödmjukhet - att sluta läsa. Det fortsatta läsandet av denna text, sker således utifrån vilkoret att du ger mig tillåtelsen att försöka förstå denna tragedi, genom min högst personliga (och spekulativa) tolkning.
...
Jag vill poängtera, att jag är mot alla former av "pervers spekulation" av andras "privatliv" (oavsett om detta kallas "skvaller" eller vad det kan kallas), _speciellt_ om syftet är att göra en "positiv överföring" från "skvallrets objekt" till "skvallrets subjekt". Dvs. att personen som läser skvaller om t.ex. någon celebritet, så att säga, "överför" de "ljusa egenskaperna" hos celebriteten - "i ljuset av mörkret" hos celebritetens "snedsteg" - dvs. att någon tar chansen att känna sig "bättre än" än "en bättre människa" i ljuset av "ett snedsteg".
Det jag vill belysa är inte att Rising gjorde ett "snedsteg", och inte heller att jag själv är "bättre än Rising" eftersom jag inte "gjort snedsteget".
Det jag vill visa är att vem som helst kan göra detta snedsteg, men att vissa är mer benägna än andra till vissa snedsteg - och att "styrkan i ljuset" alltid skapar en "skugga med lika stor intensitet".
...
Skuggan i denna tragedi upplevs som större, eftersom ljuset är större.
Och det jag vill skriva om här, är "den stora skuggan hos det stora ljuset".
...
Det sorgligaste i denna tragedi (ur min personliga tolkning), är att jag själv (inte för att "ta något ifrån någon") "känner att det kunde varit jag", jag har både brinnande lek- och spelintresset (jag har varit spelkonstruktör sedan 4-5 års åldern), och även delar Risings intresse för filosofi. De ämnen inom spel som ligger mig varmast om hjärtat är just "spelmekanik" och att "spelleda skräckspel". Poängen i att jag räknar upp detta, är inte på något sätt, att försöka påvisa "hur lika jag är/var Rising" och därför göra en slags "positiv överföring" av "värdet från Rising" (och på så sätt överföra detta värde) till mig (via alla lovord som riktats till honom i denna tråd, och i tråden från rollspel.nu). Syftet här, är inför "min egen samvetsenlighet "(dvs. i folkmun kallat, att "på heder och samvete") ta mig själv friheten att tolka "det mörka" i denna tragedi - "från ljuset" av mina egna livserfarenheter - med målet att skapa mening, dels för mig själv och er andra. Inte som en "egoistisk och självhävdande handling", utan som ett uppriktigt "försök" till att ge er lite av min egen livserfarenhet (som ni naturligtvis aldrig bett om). En annan sida hos mig, precis som Rising, är att jag till stor del drivits av egen rastös nyfikenhet.
Jag påstår alltså att jag aldrig varit i närheten av att "vara Johan Rising", det är inte det jag försöker påstå, utan det jag vill dela med mig av här, är "att i brist på Risings närvaro" och "i ljuset av min egen närvaro" försöka återge hur jag själv tror Rising tänkte och kände, utifrån "intersektionen av våra gemensamma bakgrund" för att kunna "spekulativt rekonstruera" förutsättningarna för denna tragedi.
...
I "vanliga fall" när man läser om (andra tragedier, så som:) "kriminella tragedier" i "tidningar å så" så hör man ofta frågan: "hur kunde det hända?" (senaste fallet om bombmammen i Stockholm), och jag själv har alltid fnyst lite (och brukar fortfarande göra det), då för att jag kännt att jag kunnat "sympatisera med förövaren" samtidgit som jag upplever mig "stå över" de som frågar "hur kunde det hända?", eftersom jag "fått för mig" att de som frågar är obenägna att ta "förövarens" perspektiv, dvs. jag upplever människor som mindre sympatiska än mig själv, eftersom jag upplever att de har bristande förmåga att se förövarens perspektiv - detta är för mig ingen "sann tragedi" - det finns naturligtvis en sorg, men jag ser ingen tragedi i ordets "egentliga betydelse", eftersom det saknar ett "mått av ambivalens inför tillvarons otillräcklighet" (åtminstone är jag för "okänslig" för att för tillfället se tragedin, jag ser naturligtvis att detta finns hos bombmannen, som har en egen unik historia, men problemet är allt för strukturellt och vanligt för att jag ska se det som en tragedi). Men detta är "kriminella händelser" då det finns en "förövare" och ett annat "offer". Jag kan naturligtvis välja att se det tragiska i detta, men samtidigt blir jag inte berörd, då jag inser att denna form av övergrepp pågår dagligen (vilket inte betyder att jag förminskar övergreppets storlek, utan att det tyvärr är så pass vanligt förekommande, och att det tyvärr är ett för stort problem för att, här och nu, kunna reda ut).
I Risings fall (som inte är en "kriminell tragedi", utan, om ni i största ödmjukhet, tillåter att kalla detta för, en "suicid tragedi") kände jag mig personligen berörd - detta var något jag inte kunde "fnysa åt", utan ställde mig verkligen frågan "hur kunde det hända?". Så varför fnyser jag inte åt detta? Jag upplever här, att det inte finns någon förövare.
Dels för att jag själv känner att jag önskar att jag haft mer tid med Rising, och dels för att jag själv har i perioder (intensivt) kontemplerat självmord.
Så vad är "problemet", om det inte finns en förövare?
...
Jag tror att Rising strävade efter perfektion och eftersom han inte fann den, blev han rastlös. Perfektion, dels inom sitt egna arbete, och perfektion ute i världen. Han drevs av ett utopiskt ideal och såg brister i nuvarande system, detta gjorde att han kunde se hur något kunde förbättras, men samtidigt så blev det smärtsamt uppenbart med tillvarons brister. tillvarons ständiga "otillräcklighet" gjorde att han själv kände sig otillräcklig.
Det fanns ett "glapp" i interaktionen, det fanns inte "tillräcklig intelligens" (ute i världen) för att förstå hans storhet.
Om likheten mellan mig och Rising var just brinnande spelintresse och filosofi, så var skillnaden att han (som så många i vårat moderna samhälle), till skillnad från mig, inte tycktes resonera med (vad jag här kallar för) "den religiösa impulsen". Problemet är, om vi inte ser relevansen i våran gemensamma (förmoderna) mänskliga historia, så blir vi lätt rastlösa. Jag tror att religioner (dvs. våra stora livstraditioner) dagligen utsätts för "smutsig ryktesspridning", att människor (både utifrån och innifrån "religioner") tar "egen vinning" genom att utarma värdet i ursprungsbudskapet i de stora världsreligionerna. Människor har missbrukat religionernas syften, något som från början var heligt, rent och vackert, har besudlats, och därför drar sig många moderna människor för att "dyka ner i skiten". Problemet är att många människor tror att religioner får sitt värde av att de är en tradition, men i själva verket är det precis tvärt om: religioner har blivit traditioner _just eftersom_ de haft ett värde. Alla som försöker bygga eller skapa ett system lär sig tillslut att se storheten och tjusningen i andras system, och jag tror problemet är att många inte vill skapa egna system, utan nöjer sig med de som finns - problemet med detta, är att de så inte har någon att kontrastera mot.
Jag tror att det är viktigt att förstå religionernas funktion än dess innehåll. Om vi använder religionerna till att försöka sätta oss in i hur andra människor i andra tider, med andra livsförhållanden, ställts inför samma grundläggande problem som oss själva, det är först då religionerna återfår sin ursprungliga betydelse: "att hela det delade" (re-ligion: "åter"-"bindande"). De grundläggande frågorna är: hur "handskans vi med tillvarons otillräcklighet", våran etik ställs på sin spets: "varför innehåller världen ondska när jag hela tiden strävar mot godhet", vi ifrågasätter våran etik, eftersom den inte överrensstämmer med våran estetik: "varför är världen ful när jag vill se den som vacker?". Om tillvaron inte är estetiskt tilltalande, om den inte tillför mig njutning och glädje, varför ska jag då existera?
Och jag tror detta är ett problem.
Jag tror det som skulle kunna räddat honom, var om han hade kunnat "vända på estetiken", "att se det bristfälliga som vackert" och inse att "intelligensen han sökt" i sitt sökande efter perfektion, inte är något som är "målet med sökandet", att "intelligensen" är något som är själva grunden till hela våran tillvaro. Problemet är att han inte kände ingen "denna intelligens" hos andra, eftersom den inte var lika "intensiv" som hans egen intelligens. Detta gjorde att han såg en artskillnad, där han "borde" sett en gradskillnad. Men vem kan klandra någon annan för att inte se skönheten i det fula och bristfälliga? Detta är en vidrig motsägelse som vi alla är tvungna att relatera till, var och en på sitt egna vis (utifrån våran egna högst personliga livshistoria).
Problemet är att i vårat postmoderna samhälle, har dekonstruerat våra auktoriteter (för att bli fri från religionernas förtryckande strukturer), och att det inte längre finns "någon given person därute" att ge oss "vårat erkännande" (kärleken och acceptansen) som vi söker efter, således så skapar vi våra egna auktoriteter, och i Risings fall så tror jag dessa auktoriteter var hans vänner på rollspel.nu.
Men borde inte hans familj, nära och bekanta kunnat ge honom kärlek och acceptans? Nej, så enkelt är det tyvärr inte, han sökte svaren på perfektionen, och de svar han söker, har inte vem som helst. Rising sökte inte kärlek och acceptans, han sökte Kärlek (med stort K) och Acceptans, (som att det vore en gradskillnad mellan kärlek och Kärlek).
Jag tror Rising var rädd att vara auktoritet, rädd att vara ledare, att han sökte efter en intelligens högre än honom själv, och att han inte fann detta gjorde honom rastlös.
Gud är antagligen den mest missbrukade ordet i mänsklighetens historia, men jag tror precis det var detta Rising sökte, Gud - en högre intelligens.
Och problemet var _inte_ att han _inte_ hade upplevt Gud, utan tvärtom, att han faktiskt upplevt Gud i sitt liv, men inte förstod var "det" var, och det var just detta som gjorde honom rastlös - han ville hitta tillbaka - men visste inte hur.
...
Jag minns dagen jag lärde mig cykla, att när mamma på kvällen ropade in mig eftersom maten var klar, jag ville då inte sluta cykla - glädjen att få cykla var "glädjen i livet självt". Avbrottet av cyklandet har av författaren Stanislav Grof kallats för "Födelsetraumat". Det Grof menar med födelsetrauma, är i huvudsak en literär betydelse, dvs. något som händer när vi föds genom vår mor, men samtidigt så är detta trauma en process som hela tiden återskapas i livet, varpå man tolkar denna händelse som "symboliskt" i förhållande till "ursprungshändelsen av födseln". Jag själv väljer att förhålla mig till Grofs modell, på sådant sätt att "födelsetrauma" blir synonymt med vilken form av "separationsångest" "som helst", således går även "Risings död" att tolkas som ett "födelsetrauma".
Så varför är denna modell viktigt? Jag personligen vet inget om det kliniska/empiriska värdet i modellens ursprung, och som jag förstår så är denna modell svår att utvärdera empiriskt, eftersom det av naturliga skäl är svårt att kommunicear med spädbarn (och genom detta, svårt att "jämföra" det "relativa trauma" mellan två skilda fysiska födelseförlopp). Det viktiga för mig, är inte huruvida denna modell är kliniskt/empiriskt bevisad, utan för att den är den mest abstrakta (och därför mest användbara) modell att applicera på kriser - just eftersom den är så pass konkret - födseln är den enda "händelse" (och även "traumatiska händelse") som alla människor (och andra levande varelser för den delen) "delar".
"Födelse" är alltså "något som delar", och på så sätt så "delar alla födelsen", "det är genom födelsen vi lever". Det mista liv som "existerar" är encelliga amöbor, och dessa växer genom att de kopierar sig, de skapar två cellkärnor inom cellen, för att tillslut dela sig till två självständiga cellen med varsin cellkärna.
Det är genom födelsen vi "existerar". Faktum är att ordet "existera" just betyder "att stå ut", i betydelsen: "utsträckning", "skillnad", härda".
...
Vi har inget direkt minne av födelsen, eftersom det är födelsen i sig, som format oss till dem vi "är". Det är alltså genom fördelsen som vi skapade vår egen självständiga identitet.
...
Alla andra former av betydelsefulla mänskliga ritualer: födsel, dop, konfirmation, examen, befordran, bröllop, död, begravning osv, relaterar till denna "ursprugliga händelse" - eftersom när vi tänker på det, vad är det "essentiella" i alla dessa ritualer? Jo, att vi går från "ett stadie" i livet till ett annat stadie, eller från en identitet till en annan. Alla dessa ritualer uppstår (i förlängningen) genom mänskliga val: vi väljer t.ex. "att ingå i äktenskap". Men trots att denna ritual uppstått genom våra egna val, så finns alltid något större än oss själva närvarande - något vi inte har kontroll över - och det är detta som gör oss: förväntansfulla, nyfikna, ängsliga, osv.
Syftet med ritualen, är att "skapa ett minne" att falla tillbaka på (dvs. att "föda") . Syftet med ritualen är att "betona vår existens", att skapa värde och mening "med vår existens, som vår existens".
...
Här är en kort sammanfattning av de "fyra stegen", eller "fyra matriserna" i Grofs modell för födelsetraumat. Källa: http://primal-page.com/grof.htm
BPM I: - Primal Union with Mother. (Intrauterine Experience Before the Onset of Delivery.)
This matrix is related to the original condition of the intrauterine existence during which the child and his mother form a symbiotic unity. Unless some noxious stimuli interfere, the conditions for the child are optimal, involving security, protection appropriate milieu and satisfaction of all needs. This symbiotic unity can have both a disturbed and an undisturbed nature.
BPM II: - Antagonism with Mother. (Contractions in a Closed Uterine System.)
This matrix is related to the first clinical stage of the delivery. This episode belongs perhaps to the worst experiences a human being can have. The fetuses both mechanically and chemically alienated from the mother with no possibility of immediate escape which may be later manifested as feelings of being trapped, of being hopelessly caught and overwhelmed.
BPM III: - Synergism with Mother. (Propulsion Through the Birth Canal.)
This matrix is related to the second clinical stage of delivery. The uterine contractions continue, but the cervix stands wide open and the gradual and difficult propulsion through the birth canal begins. There is an enormous struggle for survival, mechanical crushing pressures and high degree of suffocation. The system is not closed any more, however, and a perspective of termination of the unbearable situation has appeared.
BPM IV: - Separation from Mother. (Termination of the Symbiotic Union and Formation of a New Type of Relationship.)
This matrix is related to the third clinical stage of delivery. In this phase the agonizing experiences of several hours culminates, the propulsion through the birth canal is completed and the ultimate intensification of tension and suffering is followed by a sudden relief and relaxation.
...
Problemet är, att i "intensiteten av barnets lekfulla glädje", så befinner vi oss i "BPM 1", det oceaniska tillståndet, och detta är inget vi vill "ta oss ur". Men livet består inte bara av "ett tillstånd". Livet består av cykler ("tid"). Dessa cykler medför en slags "tröghet" i livet. Dessa cykler är de "monotona moment" som hela tiden uppkommer: allt från att laga mat, till tandborstning och knyta skosnören. Och för att göra "livet uthärdligt", för att "existera i existensen", så måste vi få verktygen att hantera dessa återkommande cykler.
...
Jag går just nu på smärtrehabilitering (faktum är att vi hade avslutning idag), och där försöker vi få stöd i att lära oss leva med kronisk smärta. Jag är diagnosticerad med sjukdomen Fibromyalgi, och anledningen att jag har denna är för att jag inte lärt mig ta hand om min kropp, att känna omsorg mot mig själv, och det är just detta excetriska drag (som jag delat med Rising) som bidragit till min sjukdom. Jag tror att denna sjukdom eller någon annan "kris" har varit oundviklig i mitt liv, just för att jag hela tiden strävat mot "perfektion" och inte accepterat/nöjt mig med tillvarons "brister"/"cykler" som avbryter det "oceaniska tillståndet" - vi är inte Gud, oavsett hur "intensivt" vi försöker "gå in och leka Gud" genom att konstruera våra egna "lekar och spel" med "våra egna regler" - det finns alltid regler bortom regler, det finns alltid cykler bortom våra cykler.
Jag vill avsluta inlägget med att dela med mig av en insikt jag kommit fram till i slutet av min smärtrehabilitering, och detta kallar jag, att byta "tvång mot värdighet".
Genom livet går vi och bär på många värderingar, saker vi (i vissa stunder) upplever vara viktiga. Eftersom vi upplever att vissa saker är viktiga, så försätter vi oss i situationer som är skadliga för oss, detta kan vi kalla "vices" (på svenska "laster"). Att inse vad som är viktigt för oss här i livet, gör vi genom den plågsamma processen av att inse vad som _inte_ är viktigt för oss (trots att vi gillar det) - på detta sätt får vi en ordning, eller en hierarki, bland våra värderingar.
Det är bara genom att välja bort saker vi faktiskt gillar, som når vad som _faktiskt_ är viktigast här i livet.
Det handlar om att inse, att det är _värderandet_ (valet) och inte _värderingen_ (vanan) som är det som är viktigt (har "värde"). Våra värderingar (eller "vanor") är sådant vi gillar, men detta betyder inte att det _är_ viktigt för oss, däremot _blir_ det hela tiden viktigt och värdefullt för oss eftersom vi hela tiden värderar det som viktigt.
Det viktiga är att värdera (valet), inte värderingen (vanan) i sig, att våga göra nya val, att kunna närma sig något på ett nytt sätt och genom detta skapa ett nytt värde, och detta är vad jag kallar _värdighet_.
När vi upplever att är ett "tvång", är det just för att det inte överrensstämmer med våra "värderingar", vi upplever oss "kränkta", men _värderingar_ är något som uppstår genom _värderandet_.
Målet i livet kan inte vara att hela tiden leva enligt "våra värderingar" (dvs. "en uppsättning värderingar"), eftersom värderingar förändras i och med att livet utvecklas.
Det viktiga i livet är att vi försöker fortsätta leva livet med värdighet, och det enda sättet vi kan leva med värdighet är - genom värderandet - och att genom värderandet faktiskt välja våra värderingar (att "ta ställning") - det som är viktigt är alltså inte värderingen (vanan), utan värderandet (valet).
Vi tror att det är värderingar som skapar värdighet, men värderingar kan aldrig skapa värdighet, det är först när vi bejakar något (när vi värderar det), som vi skapar värdighet.
Blir vi "kränkta" (eller "tvingade"), har vi såledess misslyckats med att skapa värdighet inför oss själva, eftersom vi då värderar värderingen (vanan) framför värderandet (valet).
...
Den här låten vill jag tillägna Rising:
If I leave here tomorrow
Would you still remember me?
For I must be travelling on, now,
'Cause there's too many places I've got to see.
But, if I stayed here with you, girl,
Things just couldn't be the same.
'Cause I'm as free as a bird now,
And this bird you can not change.
Lord knows, I can't change.
Bye, bye, its been a sweet love.
Though this feeling I can't change.
But please don't take it badly,
'Cause Lord knows I'm to blame.
But, if I stayed here with you girl,
Things just couldn't be the same.
Cause I'm as free as a bird now,
And this bird you'll never change.
And this bird you can not change.
Lord knows, I can't change.
Lord help me, I can't change.
<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/np0solnL1XY?fs=1&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/np0solnL1XY?fs=1&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>
Wilbers Integral Meta-Theory:
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
http://www.integralworld.net/helfrich.html#ABS
http://integrallife.com/node/37539/
-
lösdrivaren
- Avstängd
- Inlägg: 869
- Blev medlem: 16 okt 2010 12:33
När någon väljer att avsluta sitt liv i förtid är detta tragiskt.
När min far dog i våras så kom jag plötsligt till insikten att vi alla dör sinom tid (låter banalt), detta var nu konkret och jag konfronterades med döden på ett konkret sätt. Livets förgänglighet finns på riktigt.
Förstår Fication på ett sätt, meningen med livet….jadu…meningen finns inte om man inte själv skapar den (lite snusförnuftigt)
Människan är väl en meningsfulltletande varelse. Det vi ser omkring oss försöker vi tolka som en mening, så fast är vi i kausalitet/mening att vi letar efter mening trots att den kanske inte finns. En högre mening är en fabulerad drivkraft?
När min far dog i våras så kom jag plötsligt till insikten att vi alla dör sinom tid (låter banalt), detta var nu konkret och jag konfronterades med döden på ett konkret sätt. Livets förgänglighet finns på riktigt.
Förstår Fication på ett sätt, meningen med livet….jadu…meningen finns inte om man inte själv skapar den (lite snusförnuftigt)
Människan är väl en meningsfulltletande varelse. Det vi ser omkring oss försöker vi tolka som en mening, så fast är vi i kausalitet/mening att vi letar efter mening trots att den kanske inte finns. En högre mening är en fabulerad drivkraft?
maximal utdelning med minimal ansträngning
lösdrivaren skrev:När någon väljer att avsluta sitt liv i förtid är detta tragiskt.
När min far dog i våras så kom jag plötsligt till insikten att vi alla dör sinom tid (låter banalt), detta var nu konkret och jag konfronterades med döden på ett konkret sätt. Livets förgänglighet finns på riktigt.
Förstår Fication på ett sätt, meningen med livet….jadu…meningen finns inte om man inte själv skapar den (lite snusförnuftigt)
Människan är väl en meningsfulltletande varelse. Det vi ser omkring oss försöker vi tolka som en mening, så fast är vi i kausalitet/mening att vi letar efter mening trots att den kanske inte finns. En högre mening är en fabulerad drivkraft?
det är positivt att erfara tragiska saker det ger en en vinkling av livet
det är också positivt att erfara fantastiska saker det ger en en vikling av livet
livet kanske tar slut när vi dör fysiskt
eller så fortsätter den
meningen kan skapas som du säger genom fantasi
men vi behöver inte skapa en mening för att leva
våra naturliga drifter sköter det själv
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster