Avantgardet eller någon annan musikalisk person

[Avantgardet]

Var får du ifrån att jag nånstans skulle ha talat om Dylans person? Jag håller mig strikt till texten, och dess funktioner. Tar förvisso genren i beaktandet, precis som du gör, ett slags kontextualisering med andra ord, men i övrigt så har jag bara talat om texten som sådan. Tycker dock inte det verkar som du förstår min poäng. Jag säger alls inte att Dylan skulle vara ironisk, eller nåt i den stilen, och vilja göra det som han säger sig inte vilja göra. Vad jag säger är att det finns ett performativt plan här som du helt bortser ifrån. Ponera följande: en vän behöver hjälp med en flytt, och istället för att hugga i och hjälpa honom så tar jag mig tid, i veckor eller månader, och skriver världens barber-shop grej, hyr in tre andra snubbar och uppför den på stället där han tvingas slita på egen hand, med helfräckt färgade harmonier, och ackompanjerat av käcka fingerknäppningar, och med en text som går "ohhhh, jag vill så gärna hjälpa dig att bära det där skåpet! Och soffan med!" osv. in absurdum. Är det ens rimligt att påstå att jag vill hjälpa honom flytta? Det är ju bara trams. Inte heller hjälper det att skilja diktjag och författare åt, ingen av dem är intresserade av att hjälpa till med flytten.

Utveckla gärna den där tanken Skogis. Varför förvånar det dig vad jag säger om den där texten av Dylan för att jag inte anser att "våra skapelser" skulle kunna vara våra "egna" i någon väsentlig mening? Förstår alls inte kopplingen, eller varför din inställning skulle rimma bättre med en sådan åsikt.

[Midgårdsormen]

Jag säger alls inte att Dylan skulle vara ironisk, eller nåt i den stilen, och vilja göra det som han säger sig inte vilja göra.

Jag påstod aldrig att det var du som sade det heller - det var jag som sade det för att ge en liten tankeställare ifall en sådan behövdes.  :wink: Försöker visa på tolkningsmöjligheter som kan göra texten äkta och värdefull. Att bara bestämma sig för att en text är falsk, tråkig eller intetsägande och avfärda den är att göra det enkelt för sig. Poesi handlar om att vidga sitt eget synfält och lämna sina invanda fördomar bakom sig. Man får ge varje text litet tid att mogna inom en. Givetvis finns det ren skit också, men så fort jag ställs inför någon författare som jag inte förstår tjusningen med blir jag besatt av tanken: "varför blir vissa berörda av den här skiten egentligen?" Den tanken tvingar mig att läsa om tills även jag förstått kvalitéten med just den författaren och lärt mig uppskatta hans/hennes verk för vad dem är.

Ponera följande: en vän behöver hjälp med en flytt, och istället för att hugga i och hjälpa honom så tar jag mig tid, i veckor eller månader, och skriver världens barber-shop grej, hyr in tre andra snubbar och uppför den på stället där han tvingas slita på egen hand, med helfräckt färgade harmonier, och ackompanjerat av käcka fingerknäppningar, och med en text som går "ohhhh, jag vill så gärna hjälpa dig att bära det där skåpet! Och soffan med!" osv. in absurdum. Är det ens rimligt att påstå att jag vill hjälpa honom flytta? Det är ju bara trams.

Jag förstår precis vad du menar och håller fullständigt med i detta; men betvivlar att ditt exempel är överförbart på låttextens handling. Dylan ger uttryck för någonting han vill vara - någons vän - men som han möjligtvis inte kan vara. Måhända vill den andra personen inte bli vän med honom? Låt säga att huvudpersonen i ditt exempel är handikappad och inte kan hjälpa till flytta möbler fastän han vill - förändrar inte det hela situationen?

[Skogsälvan]

Avant: För en tid sedan, ja du kan ju ha ändrat uppfattning (en gång i tiden tyckte jag att dillchips var det bästa som fanns) men vi pratade ju om det här med noterna, orden osv.

[miles davis]

Problemet med Dylan är väl just att hans mentala slapphet ständigt ska förväxlas med ett poetiskt geni. Lite som Homeros tidigare ansågs vara övermänsklig, fram till dess att man upptäckte att han arbetade med ett tämligen så bekvämt versmått.

[Midgårdsormen]

Ja, något poetiskt geni skulle inte jag heller kalla Dylan för...

[Skogsälvan]

Äh! Ni vill ju bara ha smisk! Närå. Nu vet ju inte jag vad du lägger in i uttrycket "mental slapphet", Miles. Vet inte vad det är för fel på bekvämlighet heller. Mitt i alla dessa missförstånd och begreppsförvirringar, här har vi Nationalteatern/Dylan http://www.youtube.com/watch?v=URANAAgxlT8 och ibland kanske man inte ska stirra sig blind på en enskild "företelse" utan också förstå vad det leder till. Ja, visst är det kruxigt... men det är en spännande resa

[Avantgardet]

Avant: För en tid sedan, ja du kan ju ha ändrat uppfattning (en gång i tiden tyckte jag att dillchips var det bästa som fanns) men vi pratade ju om det här med noterna, orden osv.

Jag har inte en susning om vad det är du talar om. Förtydliga dig gärna.

[Avantgardet]

Midgårdsormen, ibland finns inget där att analysera, och analytikern läser bara in sig själv i verket.

[Skogsälvan]

Tonerna är inte dina, färgerna är inte transversals, orden är inte kyreus eller algots osv... Det är inget skamligt i att göra en cover, men det är himla fint om man lyckas förmedla typ "jag förstår vad du menar" .

[Avantgardet]

Nej tonerna är inte mina, men det innebär inte att jag bör gå och återupprepa sammansättningar av dem som redan blivit gjorda och precis på det sätt som de blivit gjorda. Tvärtom så borde jag väl istället med de toner som aldrig kan vara min söka gestalta precis vad jag ser och hör, och inte vad någon annan feberyrande hjärna drömt ihop uteslutande för att det vara en "vacker" kombination av toner. En cover är helt poänglös, annat än som ett sätt att säga, "den här låten tycker jag om" (men utan att ge någon motivering).

Jag tycker det är en gud förbannat trist och bakåtsträvande syn du har på konst om det bara är nån djävla igenkänning du är ute efter. Du kan med andra ord bara uppskatta det som du kan läsa in DIG SJÄLV i, men då är det inte konsten du gillar utan blott dig själv. Och då är du heller inte förmögen att förstå konsten för vad den själv vill vara. Det är lika meningslöst förhållningssätt till arkitektur som att avfärda en byggnad rakt av på grund av att man har nåt slags aversion mot färgen!

[Skogsälvan]

Tråkigt att du inte förstår vad jag menar, ser det förstås som "it takes two to tango." Lägger ner det här nu, men "sånt är livet".

[Midgårdsormen]

Midgårdsormen, ibland finns inget där att analysera, och analytikern läser bara in sig själv i verket.

Kanhända. Men vad är fel med att finna infallsvinklar som går utöver författarens ursprungliga intentioner? Som läsare är jag ju alltid medskapare till texten och därmed vilar dess eventuella kvalitet till stor del på min inlevelseförmåga; så det är med rätta jag blandar oxfilé i Dylans dynggryta. Och lite vitlök. Och inte kan du väl rimligtvis påstå att just min ovanstående tolkning gällande att Dylan inte kan göra det han vill göra skulle vara en långsökt tolkning? Just den tolkningen kan väl knappast räknas som att "läsa in sig själv i verket"? Tvärtom är den ju fullkomligt logisk och allmängiltig - det är ju just när verkligheten inte är tillmötesgående man som mest behöver fatta pennan och spy ut sin själ på ett ark. Vet inte varför Dylan skulle skilja sig från resten av mänskligheten på den punkten. Jag tycker överhuvudtaget det låter som ett osannolikt scenario att någon människa helt sonika skulle låta bli att söka bli vän med någon - för att hellre sätta sig och skriva om detsamma. Helt ärligt förstår jag inte ens var du har fått den tanken ifrån, Avantgardet - den ligger iaf bortom min - måhända erfarenhetsfattiga - föreställningsvärld.

Eller det förstås - jag drog mig nu till minnes fadern i "såsom i en spegel" - han med författarambitioner som skiter i folks liv och känslor för att bara hitta stoff till sina egna böcker. Och vidare har vi verklighetens psykopater (vilka den nämnda Bergman-karaktären förmodligen baseras på) som bara ser sin omgivning som brickor i deras eget spel. Visst, det går inte att utesluta att Dylan skulle vara likadan, men samtidigt går det väl lika litet att utesluta att han inte skulle vara sådant beskaffad.
Är det annars något konkret i budskapets utformning som ger dig dåliga vibbar, Avant? Någonting som får den att kännas tillgjord och falsk? För egen del berör den inte mig, men jag tror mer det beror på bristande igenkänningsfaktor från min sida och gör således att jag inte bara vill avfärda texten som universellt intetsägande.