Mörkrets attraktion

[Fromm]

Självspäkning är en ansvarsflykt.

Mörkret låter oss undfly ljuset vi dagas i. Tron om att vi kan vara något annat, än det vi faktiskt tror, det vi s.a.s pseudotror lockar.

Så du menar att självspäkning på något sätt är en kortsiktigt enklare väg?

När Auken vill beskriva våra känslor gömmer han sig bakom diffusa uttalanden.

Här som överallt kan Auken icke se längre än till det ändamålsbestämda och rationella betingade i det mänskliga beteendet;
och ehuru han lämnat värdefulla bidrag till insikten om motivens invecklade beskaffenhet, håller han sig städse till ytan
och går aldrig, såsom fallet var med Fromm, ned till de irrationella impulsernas djup.

intet mera trängande behov än att finna någon, på vilken han så snart som möjligt kan överlåta den frihetens gåva,
varmed han, den olyckliga varelsen, har fötts

[Avantgardet]

Har grävt fram ett stycke text åt dig, transversal. Förvisso, för den som är bekant med honom sen tidigare så är det inga nyheter. Hur träffande det är, ja, döm själv:

Vi människor bär vårt landskap inom oss. För oss norrbottningar är landskapet en stor blötmyr.
Genom århundradenas lopp har våra förfäder slitit och släpat. I myrland. I mager, eländig, stenig jord. I snöstorm. I 40 graders kyla. Bland knott och mygg, stora som mjölkpallar. Bland kvickrot och fanstyg. Slitit och släpat och fått ihop till en pessimistisk livsåskådning. En norrbottning skall vara pessimistisk och deprimerad. Hur kan man bli annat när man växer upp i ett svarthål?

Mödrarnas förmaningar när man gick för att bada om somrarna: - Glöm inte isdubbarna!
Sommar och sommar förresten. Mer eller mindre dåligt skidföre. Morfar som aldrig tog av sig långkalsongerna.
Och talesätten:

"Faller smörgåsen i pottan
nog faller smöret neråt",


"Enda gången man mår bra är när man har
ohelvites ont i ryggen och får stå
mot en varm kakelugn",

"Det finns ings skäl att hysa gott mod inför
framtiden. Därför måste vi UTAN SKÄL stiga in
i framtiden med gott mod" (Lars Gyllensten)

"En pitebo mår bäst när han mår lite
dåligt"

Eller som man sade:
-Det bästa med att bo i norrbotten är att man aldrig behöver köpa några trädgårdsmöbler, man sitter på sparkstöttingen.

Sådant var kulturarvet. Så hade det alltid varit.

Sen kom hon. Optimistkonsulten. Från Luleå. Skulle rasera allt. For runt och höll kurser för kommuner och landsting.
Vi skulle bli optimister. Vi!

Folk blev som förbytta. Det gick inte längre bli otrevligt bemött på en affär. Biträdena log och var trevliga och tillgjorda. Som söderut. Hela det norrbottniska kynnet höll på att gå förlorat. Det kärva och buttra sinnelaget höll på att dö ut. De enda som värnade om det var dom inom SJ.

-Måste du åka tåg? sa dom besvärat.
-Finns det kafévagn? frågade man när man löste biljett.
Javisst fanns det, men den var stängd.
Då kände man sig hemma.
Det ska vara lite bakhalka. Livet ska inte vara lätt.

På affärerna log de och var tillgjorda.
-Ha en bra dag, sa dom. Kulturarvet höll på att dö ut.
Vi människor bär vårt landskap inom oss. För oss i norrbotten är det en stor blötmyr. Då ska väl ingen komma och dika ur!

Som en profet hade han kommit. Från Norge. Jensen hette han. Halvard Jensen. Det var han som berättat om nydepressionismen. Han hade berättat om den man som bara hade tjugofyra timmar kvar. Som sa åt sin fru:
-Nu när jag vet vill jag köpa en flaska gott vin. Vill att vi ska sitta i all stillhet och prata sista kvällen.
-Varför ska du köpa en flaska, hade hon sagt, vi har ju en flaska hemma.
-Jo, men jag vill köpa en speciell sort.
-Ja, köp då.

Sista kvällen hade de suttit där vid bordet. Släckt belysning och bara haft levande ljus. Smuttat på vinet. Pratat. Resonerat. Fint och lågmält hade det varit. Dom hade kommit varandra nära. Som i början. Hade varit gifta i trettiofem år och kommit ifrån varann. Inte tagit sig tid. Nu satt dom där. Det var som i början. Kommit varann nära. Tiden gick. Till slut vara det bara sju-åtta timmar kvar. Då var flaskan tom.
-Låt oss öppna den andra flaskan också, hade han sagt.
-Varför? Har vi det inte bra?
Jo, visst har vi det fint, men jag vill öppna den andra flaskan.
-Men varför, hade hon frågat. Kan vi få det bättre än vi har just nu?
-Nej, i och för sig inte men jag vill... jag vill ändå öppna den andra flaskan.
-Ja, ja, hade hon sagt. Det är lätt för dig att säga. Du som inte ska opp i morgon bitti.

Harald Jensen hade startat väckelsen. Nydepressionistiska föreningen hade fört den vidare. Man träffades och tråkade ut varann.

Föreningens ordförande var den tråkigaste människa man kunde tänka sig. Siv Larsson. Hon saknade fullständigt utstrålning, Dörrarna på Domusvaruhuset öppnades aldrig när hon kom. Men ibland fick hon till det. 1987 hade hon sagt: "Vi norrbottningar har nu vandrat i mörker så länge att nu kan vi inte längre finna oss!"

På vårarna när man lätt kunde bli odeprimerad gällde det att hitta tillbaka till sitt myrland. Man stod upp och vittnade: Jag vaknade i morse och så var den dan förstörd.

Man lärde sig fördjupa sin pessimism men man lärde sig även att handskas med den. När man vaknade på morgonen och slogs av tanken att ytterligare en dag var förstörd, skulle man ligga kvar i sängen och blunda. Sen, när allt var som mörkast skulle man intala sig själv:

"Jag är Staffan Burenstam-Linder", sen skulle man fortfarande kvar i sängen och blundande upprepa detta till dess att man trodde sig vara han. Då, när allt kändes som mörkast gällde det att orka ta sig upp ur sängen, Fortfarande blundande skulle man sedan ta sig in på toaletten, ställa sig framför spegeln, hålla fast sig i tvättstället och skrika:

Jag är Staffan Burenstam-Linder!
När man sedan tväröppnade ögonen och såg att man trots allt inte var han kunde man få kraft att genomleva ytterligare en dag. Man ska inte förhäva sig. Aldrig ge sig hän. En norrbottning hänger sig inte. Möjligen att han hänger sig, om han lyckas.

"Jag bänglar nog så att jag dräper mig sa han som skulle hänga sig när snöret gick av och han föll ner på pinnharven".

[Das Ding an sich]

Ja, Avantgardet, här tycker jag faktiskt att du pekar på något väsentligt och sätter in det i rätt sammanhang: Humor. Det finns nog intressanta kopplingar mellan det "mörka" och humor.

[Avantgardet]

Problemet, för mig, är att det är svårt att kalla det där humor. Det är helt enkelt så där man fick lära sig tänka redan som liten. Det är ett stort mått av allvar i det alltså. Det är rent instinktivt. Ser jag för mycket klämkäckhet blir jag illamående. Klarar inte av att se underhållningsprogram på TV t.ex. Och då är ändå piteborna att betrakta som rena lättsinnet gentemot det svårmod man stöter på om man åker inåt landet. Gällivare, vad är det för håla? En isolerad ö omgiven av ett hav av skog, med många många mil till närmsta granne. Där har det samlats laestadianer och finlandssvenskar. Och det är helt hopplöst. Ingen säger ett ord. Man tiger i samförstånd, och blänger ilsket på den som öppnar käften. Lite charmigt är det, men helt absurt, till och med för oss som är uppvuxna i samma län, men som kommer från kusten. Bara mörker och åter mörker. För den som är bevandrad inom brottsstatistik kommer det inte som någon nyhet att man för några veckor sen fann ett mänskligt kranium i en skogsdunge vid en grillplats bara femtiotalet meter från ett villaområde. Ett par hundra meter längre bort fann man kroppen. Det är Gällivare. Det är inte bara ett år de toppat listan över mest brott i förhållande till befolkningsstorlek, och grymma djävla våldsbrott av den karaktären. Utav de gällivarebor jag känt genom åren som satts på antidepressiva har samtliga avbrutit behandlingen direkt de märkt av minsta spår av verkan. De känner sig helt enkelt fruktansvärt obekväma med att le, med att vara glada. Det strider så mot deras "natur". Och när de talar så är det alltid i olika toner av nattsvart, och visst kan jag finna det humoristiskt, men det är samtidigt det där allvaret som inte går att komma ifrån. Jag är med andra ord djävligt osäker på hur det ska tänkas.

[Fication]

Nu är ju jag är förvirrad galning så lyssna inte för mycket på vad jag säger, men för att någon måste få ljuset så måste någon stå för mörkret. Det är ok.

Det här tror jag på. Om en hel vuxengeneration går runt och tycker att allt ska vara så ljust och fint, självkänsla, glaset halvfullt osv, borde inte då nästa generation att revoltera mot det - ångest, mörker, emo, goth, skära sig?! Och vuxengenerationen förstår ingenting, men de tar ju all plats i solen. Och ju mer de klamrar sig fast vid ljuset och försöker pracka på de unga, desto tydligare blir dikotomin.

[Fromm]

Ja, Avantgardet, här tycker jag faktiskt att du pekar på något väsentligt och sätter in det i rätt sammanhang: Humor. Det finns nog intressanta kopplingar mellan det "mörka" och humor.

Kopplingen finns i att skrattets ursprung signalerar att faran är över (falskt alarm/punchline).
Därför blir vi lätt smittade av skratt inom flocken.    :)    :D    :lol:

[Das Ding an sich]

Kopplingen finns i att skrattets ursprung signalerar att faran är över (falskt alarm/punchline).
Därför blir vi lätt smittade av skratt inom flocken.    :)    :D    :lol:

Haha, Fromm, jag tycker att bilden var rolig. Det får mig att tänka på att ännu en aspekt på det hela: Det som kan uppfattas som en dragning till 'det mörka' kan ha att göra med att inte väja för det svåra i livet, att integrera och kanske överskrida (t.ex. genom humor) den tragik och smärta som ingen kan undkomma. För att anknyta till en annan diskussion (i en annan tråd), som jag såg att ni hade, så finns kanske här kärnan av det vi ofta menar med 'allvar', att se, känna och uttrycka livets svåra sidor, men ändå komma ut med hälsan i behåll. Observera att jag skriver "se, känna och uttrycka" och inte bara "se". Med denna definition blir allvar inte att förväxla med saklighet. Det handlar inte om ett objektivt konstaterande utan om att gå in med hela sin kognitiva och emotionella förmåga, med ett i grunden levande, estetiskt förhållningssätt. Allvar och humor ligger nära varandra eftersom båda handlar om att integrera känsla och förnuft, och inget av dem kan undkomma det svåra.

Jag tror inte att man på ett enkelt sätt kan påstå att 'lyckan' och 'solsken' är målet (snarare skulle jag kanske hävda att målet är en upplevelse av livsmening). Så jag är kanske inte hedonist... då, men det är otroligt intrikata frågeställningar, som måste analyseras ur flera perspektiv: biologiska fakta och drivkrafter, medvetna förhållningssätt.

Avantgardet berättade i den andra tråden om sin uppväxt och att han inte upplevde att hans beskrivningar av den lät eller kändes helt 'allvarliga'. Det att beskriva något svårt, och inte väja för det, utgör nog redan i sig ett visst allvar. Dock utgör redan själva det diskursiva beskrivandet en viss distansering, och om beskrivningen kontrasterar mot vanlig dekorum för ett visst sammanhang uppstår en spänning som kan upplevas som inte helt allvarlig. Därför tycker jag att ni gjorde rätt i att påpeka att en annan aspekt på 'allvar' är vad man gör, hur man handlar. För att förstå den fulla meningen i en utsaga (förstådd inte bara som semantisk mening utan i ett pragmatiskt sammanhang) måste den föras tillbaka till verkligheten.

Detta sista gäller nog också Transversalens fråga om varför vissa "dras till det mörka". Menar du i ord (eller snarare din tolkning av vad som utsägs) eller i handling, eller både och?

[transversal]

Nu är ju jag är förvirrad galning så lyssna inte för mycket på vad jag säger, men för att någon måste få ljuset så måste någon stå för mörkret. Det är ok.

Det här tror jag på. Om en hel vuxengeneration går runt och tycker att allt ska vara så ljust och fint, självkänsla, glaset halvfullt osv, borde inte då nästa generation att revoltera mot det - ångest, mörker, emo, goth, skära sig?! Och vuxengenerationen förstår ingenting, men de tar ju all plats i solen. Och ju mer de klamrar sig fast vid ljuset och försöker pracka på de unga, desto tydligare blir dikotomin.

Hehe. Hon är för skön.

[transversal]

Kopplingen finns i att skrattets ursprung signalerar att faran är över (falskt alarm/punchline).
Därför blir vi lätt smittade av skratt inom flocken.    :)    :D    :lol:

Haha, Fromm, jag tycker att bilden var rolig. Det får mig att tänka på att ännu en aspekt på det hela: Det som kan uppfattas som en dragning till 'det mörka' kan ha att göra med att inte väja för det svåra i livet, att integrera och kanske överskrida (t.ex. genom humor) den tragik och smärta som ingen kan undkomma. För att anknyta till en annan diskussion (i en annan tråd), som jag såg att ni hade, så finns kanske här kärnan av det vi ofta menar med 'allvar', att se, känna och uttrycka livets svåra sidor, men ändå komma ut med hälsan i behåll. Observera att jag skriver "se, känna och uttrycka" och inte bara "se". Med denna definition blir allvar inte att förväxla med saklighet. Det handlar inte om ett objektivt konstaterande utan om att gå in med hela sin kognitiva och emotionella förmåga, med ett i grunden levande, estetiskt förhållningssätt. Allvar och humor ligger nära varandra eftersom båda handlar om att integrera känsla och förnuft, och inget av dem kan undkomma det svåra.

Jag tror inte att man på ett enkelt sätt kan påstå att 'lyckan' och 'solsken' är målet (snarare skulle jag kanske hävda att målet är en upplevelse av livsmening). Så jag är kanske inte hedonist... då, men det är otroligt intrikata frågeställningar, som måste analyseras ur flera perspektiv: biologiska fakta och drivkrafter, medvetna förhållningssätt.

Avantgardet berättade i den andra tråden om sin uppväxt och att han inte upplevde att hans beskrivningar av den lät eller kändes helt 'allvarliga'. Det att beskriva något svårt, och inte väja för det, utgör nog redan i sig ett visst allvar. Dock utgör redan själva det diskursiva beskrivandet en viss distansering, och om beskrivningen kontrasterar mot vanlig dekorum för ett visst sammanhang uppstår en spänning som kan upplevas som inte helt allvarlig. Därför tycker jag att ni gjorde rätt i att påpeka att en annan aspekt på 'allvar' är vad man gör, hur man handlar. För att förstå den fulla meningen i en utsaga (förstådd inte bara som semantisk mening utan i ett pragmatiskt sammanhang) måste den föras tillbaka till verkligheten.

Detta sista gäller nog också Transversalens fråga om varför vissa "dras till det mörka". Menar du i ord (eller snarare din tolkning av vad som utsägs) eller i handling, eller både och?

Intressant utläggning ... Menar nog både och. Försöker nog inte heller definiera mörkret som något per definition destruktivt. Kanske en undran om det mörka på sitt sätt är konstruktivt. Om det finns en sådan slags dynamik bakom eller ... jag vet inte riktigt, var inte helt klar med tankegången och tänkte att någon annan kanske förmådde fylla i.

[Avantgardet]

Jag tror inte att man på ett enkelt sätt kan påstå att 'lyckan' och 'solsken' är målet (snarare skulle jag kanske hävda att målet är en upplevelse av livsmening). Så jag är kanske inte hedonist... då, men det är otroligt intrikata frågeställningar, som måste analyseras ur flera perspektiv: biologiska fakta och drivkrafter, medvetna förhållningssätt.

Läser "Twilight of the Idols" och kom att tänka på följande stycken:

When one has one's wherefore of life, one gets along with almost every how.- Man does not strive after happiness; the Englishman only does so.

Men också (uteslutande för att göra oss kvitt några av de konnotationer som "livsmening" kan ha):

He who cannot put his will into things, puts at least a meaning into them: that is, he believes there is a will in the already. (Principle of "Beilef.")

[transversal]

De som föredrar mörkret kanske är rädda för lyckan, för att lyckas, och vice versa?

Jag kan känna en liknande rädsla när jag har det lite väl bra, som när jag är nere i träsket. Jag trivs dock i de båda tillstånden, och vid somliga tillfällen, kan jag längta till träsket - när jag befinner mig på utsidan och stirrar på den.

Mmm, kan nog ligga något i det. På något sätt är mörkret ju "grundande". Är det så att står man på botten så står man på ett sätt stadigare kanske ...?

[Das Ding an sich]

Läser "Twilight of the Idols" och kom att tänka på följande stycken:

When one has one's wherefore of life, one gets along with almost every how.- Man does not strive after happiness; the Englishman only does so.

Men också (uteslutande för att göra oss kvitt några av de konnotationer som "livsmening" kan ha):

He who cannot put his will into things, puts at least a meaning into them: that is, he believes there is a will in the already. (Principle of "Beilef.")

Intressanta citat. Nietzsche har onekligen sina "ljusa" stunder . Finner honom emellanåt närmast sublim även om jag inte tror att man kan ta honom (heller...) på fullt allvar.

[Das Ding an sich]

De som föredrar mörkret kanske är rädda för lyckan, för att lyckas, och vice versa?

Jag kan känna en liknande rädsla när jag har det lite väl bra, som när jag är nere i träsket. Jag trivs dock i de båda tillstånden, och vid somliga tillfällen, kan jag längta till träsket - när jag befinner mig på utsidan och stirrar på den.

Mmm, kan nog ligga något i det. På något sätt är mörkret ju "grundande". Är det så att står man på botten så står man på ett sätt stadigare kanske ...?

Kanske skulle man snarare säga att de som "dras till mörkret", eller till "botten" är rädda för att falla, än att de är rädda för ljuset... Är det förresten inte just för att inte falla, som vi behöver integrera baksidan, frånsidan, frånvaron, intet, mörkret, dödsriket. Memento mori. Et in arcadia ego.

[Avantgardet]

Läser "Twilight of the Idols" och kom att tänka på följande stycken:

When one has one's wherefore of life, one gets along with almost every how.- Man does not strive after happiness; the Englishman only does so.

Men också (uteslutande för att göra oss kvitt några av de konnotationer som "livsmening" kan ha):

He who cannot put his will into things, puts at least a meaning into them: that is, he believes there is a will in the already. (Principle of "Beilef.")

Intressanta citat. Nietzsche har onekligen sina "ljusa" stunder . Finner honom emellanåt närmast sublim även om jag inte tror att man kan ta honom (heller...) på fullt allvar.

Säkert kan det vara så att vissa, för att tas på allvar, måste tas med en nypa salt. Själv aktar jag mig för ett ord som sublim, men det är en annan femma. Dock kan det nog sägas att Nietzsches litterära stil, hans sätt att skriva filosofi som aforismer, hänger intimt samman med hur han betraktar filosofin överhuvudtaget. Vänta ska du få se (anspelar på både detta och på tråden i övrigt):

... The tragic artist is no pessimist, - he rather says yea, even to all that is questionable and formidable; he is Dionysian...

[Das Ding an sich]

Säkert kan det vara så att vissa, för att tas på allvar, måste tas med en nypa salt. Själv aktar jag mig för ett ord som sublim, men det är en annan femma. Dock kan det nog sägas att Nietzsches litterära stil, hans sätt att skriva filosofi som aforismer, hänger intimt samman med hur han betraktar filosofin överhuvudtaget. Vänta ska du få se (anspelar på både detta och på tråden i övrigt):

... The tragic artist is no pessimist, - he rather says yea, even to all that is questionable and formidable; he is Dionysian...

Återigen: sublimt citat! Mycket bra. Jag borde läsa Nietzsche mer.

Själv aktar jag mig för alla ord men använder dem gärna, alla.