Att lyckas i livet

[Djens]

Varför ska man lyckas?

För man har gjort det till sitt mål med livet, varför skall man misslyckas?
Jag blir gladare och förmodligen mer lycklig genom att lyckas med saker. Jag mår bättre än om jag inte lyckas.

Har du som mål att bli olycklig eller att skapa en kopparförzinkad snabel så är det givetvis det du skall jobba mot.

Eller undrar du egentligen "varför har vi mål?"

[Fication]

Vad är att lyckas i livet, ungefär betraktat tillbakablickande från dödsbädden?

Du vill alltså ha yttre bekräftelser på att du lyckats, alltså när du lyckats uppnå mätbara mål. Det ifrågasätter jag för min egna del. Varför måste man uppnå saker över huvud taget? För att göra världen bättre? Är det fel på världen? För att bli lycklig? Varför ska man vara lycklig?

Mitt mål är att utvecklas. Det är bara det att det målet inte är så lätt mätbart, och det finns inget säkert recept hur man når dit. Men man måste inte nå dit genom att lyckas och uppnå saker, och inte heller genom att enbart vara lycklig.

När jag blickar tillbaka från dödsbädden så tror jag att jag vill se ett intressant liv.

[Djens]

Vad är att lyckas i livet, ungefär betraktat tillbakablickande från dödsbädden?

Du vill alltså ha yttre bekräftelser på att du lyckats, alltså när du lyckats uppnå mätbara mål. Det ifrågasätter jag för min egna del. Varför måste man uppnå saker över huvud taget? För att göra världen bättre? Är det fel på världen? För att bli lycklig? Varför ska man vara lycklig?

Mitt mål är att utvecklas. Det är bara det att det målet inte är så lätt mätbart, och det finns inget säkert recept hur man når dit. Men man måste inte nå dit genom att lyckas och uppnå saker, och inte heller genom att enbart vara lycklig.

När jag blickar tillbaka från dödsbädden så tror jag att jag vill se ett intressant liv.

Ja, jag vill ha yttre bekräftelse på att jag lyckats, jag vill uppnå mätbara mål. Det är inte för att det är fel på världen utan för att jag gillar det, det är det förhållningssätt till livet som tilltalar mig bäst just nu.

Varför skall man vara lycklig frågar du? Jag tycker helt enkelt bättre om att vara lycklig än att inte vara det, strävan mot att utvecklas skänker mig ett meningsfullt ock lyckligt liv på ett sätt som jag tror inte skadar andra och mig själv mer än om jag hade strävat efter något annat.

Mitt mål är också att utvecklas och min personliga utvecklingsmåttstock
är hur bra man klarar av att spela i samhällets spel utifrån de värderingar man har. Jag lägger ett stort värde i hur andra värderar mig men även ett värde i hur jag värderar mig själv gentemot omvärlden. En värdering är enligt mig ingenting värd om det inte finns någon som kan värdera den.


Varför skall man betrakta om man levt ett bra liv utifrån dödsbeddsperspektiv?

Jag betraktar hellre mitt liv utifrån de förutsättningar jag har här och nu.
Då jag förmodligen kommer att ha helt andra värderingar då jag ligger på min dödsbedd kommer jag i så fall inte kunna leva livet som jag vill, om jag måste ta hänsyn till hur jag tror att jag kommer tycka precis innan jag dör.

Jag ligger hellre på dödsbedden med vetskapen om att jag i varje läge levde precis det liv som jag ville just då. Istället för att ångra de "misstag" jag enligt dödsbeddsperspektivets värderingar gjort eftersom värderingar inte är statiska.

[Angelina]

Varför ska man lyckas?

Ja, precis...
De handlar nog om att inse att man redan är lyckad, man duger som man är. Sedan att man vill göra en massa olika saker är något helt annat. Det är när man inte vill göra det man håller på med som man ska fråga sig själv vad det är man strävar efter egentligen, och om det är något man kan hitta inom sig själv utan att plåga sig själv.
Och ibland är det själva plågan man söker, att få sträva, kämpa osv, men det är bra att kunna känna igen när det är det som gäller.

[Johan Ågren]

Jag vill uppleva att jag lyckats med mitt liv utifrån ett klarsynt tillstånd. Om detta "klarsynta tillstånd" infinner sig vid min dödsbädd, så är det detta som får fungera som mått på mitt liv. Är jag däremot inte klarsynt då så är det en annan sak

Som jag ser på saken så är "att lyckas" dels att förstå sig själv och den värld vi lever i, och sedan leva utifrån detta (därför har filosoferandet alltid föregått mina handlingar). Att få bekräftelse på att man missförstått det liv man levat - och dessutom lidit - kan vara ett misslyckande om det samtidit inneburit att man begränsat sig i sin egen utveckling. Jag har sedan den övertygelsen att livet inte upphör vid döden, och att livet har funktioner som överstiger den begränsade erfarenhet som vi för tillfället kallar våra liv. Så där utmanas våra liv även utifrån detta vidare perspektiv och hur väl vi kohererar med detta. Om inte detta hade varit så skulle vi kunna lägga en större vikt på lyckan, och mindre vikt på hur vi gör för att framkalla denna lycka - bara vi är lyckliga livet ut. En form av existentialism med skygglappar.

Angelina,

De handlar nog om att inse att man redan är lyckad, man duger som man är.

Jag har vid flera tillfällen insett att jag inte duger som jag blivit, att jag inte är lyckad - men mycket väl duger som jag är, bara jag skalar bort det där yttre lagret av beteenden jag lagt på mig. Det kan alltså utifrån ett perspektiv vara bra att vara självkritisk.

Johan

[Fication]

Ja, jag vill ha yttre bekräftelse på att jag lyckats, jag vill uppnå mätbara mål. Det är inte för att det är fel på världen utan för att jag gillar det, det är det förhållningssätt till livet som tilltalar mig bäst just nu.

Bra!

Varför skall man vara lycklig frågar du? Jag tycker helt enkelt bättre om att vara lycklig än att inte vara det, strävan mot att utvecklas skänker mig ett meningsfullt ock lyckligt liv på ett sätt som jag tror inte skadar andra och mig själv mer än om jag hade strävat efter något annat.

Jag håller med om att det är bättre att vara lycklig än att inte vara det. Men om utveckling medför lycka, varför finns det då något som kallas 'ignorant bliss'?

Mitt mål är också att utvecklas och min personliga utvecklingsmåttstock
är hur bra man klarar av att spela i samhällets spel utifrån de värderingar man har. Jag lägger ett stort värde i hur andra värderar mig men även ett värde i hur jag värderar mig själv gentemot omvärlden. En värdering är enligt mig ingenting värd om det inte finns någon som kan värdera den.

Ok, så det går ut på att vara så normal och välanpassad som möjligt?

Varför skall man betrakta om man levt ett bra liv utifrån dödsbeddsperspektiv?

Jag betraktar hellre mitt liv utifrån de förutsättningar jag har här och nu.
Då jag förmodligen kommer att ha helt andra värderingar då jag ligger på min dödsbedd kommer jag i så fall inte kunna leva livet som jag vill, om jag måste ta hänsyn till hur jag tror att jag kommer tycka precis innan jag dör.

Jag ligger hellre på dödsbedden med vetskapen om att jag i varje läge levde precis det liv som jag ville just då. Istället för att ångra de "misstag" jag enligt dödsbeddsperspektivets värderingar gjort eftersom värderingar inte är statiska.

Det håller jag absolut med om!

De handlar nog om att inse att man redan är lyckad, man duger som man är.

Det håller jag med om, fast en sak har gnagt mig lite. Om man helt och hållet accepterar vem man är, försvinner då inte det mesta av drivkraften att åstadkomma saker då? Att bli något annat? Att förändras? Om man redan är lyckad behöver man väl inte sträva efter att lyckas?

[Djens]

Jag håller med om att det är bättre att vara lycklig än att inte vara det. Men om utveckling medför lycka, varför finns det då något som kallas 'ignorant bliss'?

Ja du, den frågan är lite obehaglig jag har dock filosoferat fram ett svar som i alla fall duger åt mig nu.

Jag tror att den totala glädjen i mig är större om jag får nya perspektiv och är nöjd över dem än om jag inte hade vetat om dem. Alltså förhållt mig neutralt.

Det man inte vet något om är för mig varken värdeladdat positivt eller negativt. Det man däremot känner till kan man värdera.

Säg att du, när du går ut en dag på stan inte tänker på hur dina skor ser ut eller fungerar. Då kommer dina skor inte ha något värde för dig just då. Eller ett neutralt värde.


Med en något högre insikt kan du istället tänka på hur snygga dina nyinköpta skor hade varit. Då hade värdet istället för neutralt varit positivt. (om man gillar snygga skor)

Slutsats. Jag tror inte utvecklingen i sig medför lycka utan hur man värderar de perspektiv och insikter man får. Om man gör det till något positivt blir det positivt, gör man det till något negativt blir det negativt.

Ignorance is bliss gäller då för de som har svårt att se det positiva i nya insikter.

Självklart har jag tänkt tanken om hur bra man kunde ha det som någon slags aningslös robot som var nöjd i sin egen slutna kontext. Men nej, jag skulle betacka mig den situationen. Ju mer man känner till desto mer kan man värdera som positivt.

Ok, så det går ut på att vara så normal och välanpassad som möjligt?

Jag skulle nog snarare säga att det går ut på att bli bättre än "normal".
Jag vill ha mer pengar än normalt, snyggare babes än normalt, snabbare bilar än normalt.

Välanpassad blir man ju bara utifrån de som värderar mig som välanpassad. En gammal nunna skulle nog svimma om hon visste vad jag ansåg som välanpassat

Jag vill vara välanpassad i det umgänget jag har valt att tillhöra. Jag tror jag mår bättre genom att att inte sticka ut. Jag tror över lag att utsatta människor mår sämre än folk som tillhör en mer homogen grupp.

Det håller jag med om, fast en sak har gnagt mig lite. Om man helt och hållet accepterar vem man är, försvinner då inte det mesta av drivkraften att åstadkomma saker då? Att bli något annat? Att förändras? Om man redan är lyckad behöver man väl inte sträva efter att lyckas?

En sak är att acceptera vem man är, en annan sak är att vara lyckad. För att kunna förändra sig själv till något mer positivt tror jag att man allra först måste kunna acceptera sig själv som den man är.

Det finns inget inneboende värde som säger att acceptans är positivt. Acceptansen är bara ett steg på vägen till positivt/negativt. Det är vad du gör efter att du har accepterat något som ger det värde.

ang. sträva mot att lyckas. så länge du strävar mot att lyckas kommer du aldrig att lyckas. Det ligger i ordens natur. Du måste lyckas för att lyckas.

Så länge du vandrar mot målet kommer du aldrig vara där. Själv ser jag därför inte lyckan som målet utan som vägen till målet.

[Angelina]

Att inse att man är lyckad som man är handlar inte om stagnation utan ett accepterande av sig själv, inklusive brister, felsteg och misstag. Att det inte är något fel på en, att man får vara den man är och göra vad man vill. Och vill vill man väl alltid.
Om man känner att man vill utvecklas så behöver det inte ske utifrån en självkritisk synpunkt, utan av själva lusten i växandet. Det kritiska har där en hämmande effekt, får en att tveka inför möjligheten att utvecklas, inför ett trögare flöde. Vilket kan behövas ibland iof, man behöver ju inte rusa, utan kan lunka långsamt också.

[suchanother]

Hej Angelina.
Du har vettiga inlägg. Men ofta saknar de udd och blir mer allmänna betraktelser. Kan inte du säga någon gång "här och nu, genast utan vidare spisning"?
Jajamen, madam. Är scoutredo!

[Angelina]

Jaså, man efterfrågar lite mer shwung i posterna.. Vadå, är jag tråkig eller?

Men ok, jag fegar lite, det kan jag erkänna, vill hålla ryggen fri. Tror inte på några absoluta sanningar heller, utan allt bara är.

[Tatjana]

Att lyckas och att vara lycklig. Är det samma sak?
Jag skiter i om jag "lyckas" åstadkomma ngt extraordinärt, bara jag är lycklig.

(Har iof alltid drömt om att få gå på nobelmiddag. Tjejkompisarna drömde om fester på fredagarna jag drömde om nobelpris i medicin )

Så att lyckas för mig är nog så banalt som att vara lycklig.

Mitt motto lär vara "Denna situation gör mig lycklig-kul... En annan gör mig olycklig....tråkigt, sluta upp med det och gör det som gjorde mig lycklig ist"

[PopJimmy]

Äsch, lycka är bara en gammal skröna.

[silent mind]

Vad är att lyckas i livet, ungefär betraktat tillbakablickande från dödsbädden?

Från den punkten är frågan mycket intressant. Många är dom som vid livets slut har insett sin dödlighet och börjar babbla svagsint om frälsning, straff och himmelrike. Varför? Därför. Anden väcks sent i denna egostarka tid, men sanningen emanciperar inifrån. Där, vid slutet av jordelivet, är det inte så svårt att komma till insikten att vad jag har gjort, det har jag fått leva med, och det kommer jag även att dö med.

Själv tror jag att vi kommer att få brinna allesammans, men uppehållstiden varierar.

Det tror jag med.

För mig kokar det ner till att först och främst bete mig på ett anständigt sätt med och mot min omvärld. Eftersom detta agerande kan vara svårt nog att exekvera så eftersträvar jag inte speciellt mycket personlig vinning i detta liv, men så tror jag också på "något efter detta", anledningen är att jag som en del andra här "har skådat ljuset" i tillräcklig mängd. (Påståendet är bekvämt nog omöjligt att bevisa för en skeptiker )

Att lyckas i livet är för mig att inte trassla till min sista färd allt för mycket, men samtidigt erfara njutning och personlig evolution fram till dess. Livet är bara en liten bit av allt. Döden är viktigare än man tror, tror jag. , vikigare än en fet bil.

Sammanfattningsvis:

Memento mori


//Matte

[Fication]

Äsch, lycka är bara en gammal skröna.

[Peewaj]

Lyckan är individuell.. Lycka för mig är pengar men kanske inte för dig!

pengar gör mig lycklig, eller inte själva pengarna utan sakerna jag kan göra för pengarna.

tänk å kunna va miljardär, åka till låt oss säga afrika å bara kunna bygga nya hus åt folk i en by tex? det skulle göra mig glad!

sen det där me döden som jag läste lite i början, jag tror att precis när man dör får man reda på den totala sanningen om universum å så vidare... (kan man ju hoppas)