Komma över någon?

[Marko]

---

[Lufier]

.

[dk]

Och jag vet att det smartaste beslutet är att komma över honom för jag gör smarta beslut.

Gör du? Säger vem? Samhället? Låter hårt och kallt att vara en sån som gör "smarta" beslut.

[transversal]

...blicken som bekräftar skall aldrig vara frånvarande.

Vad är det för hypotetisk dröm-partner du beskriver. Jag tror inte att jag skulle kunna vara ständigt bekräftande av någon annan och än mindre har jag träffat män som är det.

[Johan Ågren]

Om det jag gör inte blir bekräftat, så antar jag att det beror på antingen att andra är blinda inför det, eller att jag gör något otillräckligt, eller rentutav något felaktigt. Bekräftelsen är således viktig så länge jag själv inte har en stark övertygelse att det jag gör är bra även helt oberoende av om det är gångbart i något sammanhang. "Bekräftelse" behöver inte komma från någon annan människa, men någon form av bekräftande feedback till det jag gör måste komma. "Oberoendet" tror jag är orimligt.

Orimliga krav på bekräftelse tror jag uppstår hos barn och vuxna när de växt upp och blivit vana med att allt de gjort varit fantastiskt. Jag har lite sådana besvär då jag växt upp med tre ensamstående kvinnor, och jag varit deras "man". I en period så ställde de höga krav på mig, men bekräftade mig ständigt. I vuxen ålder har jag både detta "ok" att bära samtidigt som jag försökt revoltera. Det har försvårat min "rening" avsevärt samtidigt som det har gjort mig till en talangstreber. Kan fortfarande känna igen impulserna i mig som fanns där när jag var barn och visade upp en teckning för min mor. Hade jag bara ritat för mitt höga nöjes skull så hade jag inte i så hög grad strävat efter att förbättra och förfina det jag gjorde. Varje gång jag visade en teckning så krävdes det ju att den var bättre än den förra för att jag skulle få samma nivå av bekräftelse. Kanske blev jag belamrad med en annan form av bekräftelse än andra barn som gjorde att jag blev prestationsinriktad. Likaså när det gällde att bära tunga saker. När jag kunde börja hjälpa dessa kvinnor med min styrka, och när den började göra skillnad så blev min styrka viktig. Den kunde hjälpa, och den hjälpen belönades i proportion till min styrka. Det var förtvivlade kvinnor som faktiskt behövde min hjälp. En åldrande mormor som bodde ensam i ett hus. Visserligen stark, men hon orkade inte med allt. En gång hjälpte jag henne (kanske runt 10 år) att med hjälp av rep och plankor släpa upp en frysbox ur källaren. Den vägde säkert 100kg. Efter det så kände jag ren kärlek från min mormor. På den vägen är det. Men jag är medveten om det, och problematiserar det. Gör mig knepig att leva med. Kärleken och bekräftelsen är intimt sammanbundna för mig, och står i direkt proportion. Sedan har jag en annan renare kärlek som står utöver detta, men den skulle inte klassas som vanlig relationskärlek. Den är mycket beroende av min ensamhet, och den uppskattas inte av så många.

Så jag flyttar gärna ett berg för dig, om du älskar mig i proportion till detta. Om jag älskar dig? Ja jag älskar dig för att du älskar mig! Det är din främsta egenskap. Men så kan man ju inte gå runt och ha det, eller hur?

Så det måste man trassla sig ur, och börja älska andra för de egenskaper de har, och mer hedervärt är det om man älskar någon även om man inte är i behov av de egenskaper personen besitter, utan att man älskar dessa egenskaper för att man anser dem vara dygderika. Man kan ju inte gå och älska en massa människor bara för att de gör bra saker för en, eller?

Alltså kärleken ÄR problematisk. Den var mycket lättare när man var ung och inte såg igenom den psykologiska dynamiken som liksom både banaliserade och visade på hur störd man var.

Essensen av relationskärlek är nu i alla fall för mig två (eller flera) människor som när de är tillsammans kan ta vara på sin egen potential bättre, samt att detta också skapar en helhet som uträttar något bra i världen.

[Johan Ågren]

För att "komma över någon" så måste man antingen förtränga upplevelsen, och därmed låsa sitt kärleksflöde, eller så måste man komma till insikt om att realiteten inte motsvarar de fantasier man har. Man ska varken stänga av sina känslor eller gå och fantisera. Man ska faktiskt vara väldigt försiktig med att blanda ihop sina egna känslor med någon annan person, och tro att känslorna sitter ihop med personen. Gör man det så kan man sluta med att ha låst inne så mycket känslor så man inte kan känna något till slut. Så ge fasiken i känslorna!

Det här är ju den största anledningen till att människor dras till liknande skitstövlar gång på gång. Har man väl stängt ner sina känslor till en viss person som uppvisar en viss personlighetskaraktär och beteende, så kan enbart dessa känslor triggas när vi blir påminda om känslorna gernom en person som till sitt sätt liknar "förövaren". Känslorna har inget med personen att göra, och det viktigaste blir vad som triggar fram dem, och inte innehållet i sig. Botemedlet blir att faktiskt känna tillbaka sina känslor gentemot sin förövare, och se att det är ens egna känslor. Men det är nog så svårt att låsa upp känslor som sitter djupt nere bundna till hemskheter.

[transversal]

Komma över ... komma över. Varför? Jag vet inte om jag någonsin har "kommit över" någon. De man älskar älskar man. Enklare är väl då att inse att även om man älskar en person kanske inte denna person är en person som man nödvändigtvis ska dela livet med. Speciellt inte om det finns ett givande där som bara går åt ett håll, för då blir man ju lätt dränerad. Så jag tycker att du kan fortsätta älska, men också älska dig själv så mycket att du ger dig själv de förutsättningar som du blir lyckligast av.

[David H]

Man inser för sig själv att man faktiskt värderar annat i livet,

så visar man engagemang för detta man värderar.

Jag får dock intrycket av att addicted inte är så superstarkt fäst vid denna man.

[nytt namn]

Krishnamurti: There is the personal sorrow and the sorrow of the world. There is the sorrow of ignorance and the sorrow of time. This ignorance is the lack of knowing oneself, and the sorrow of time is the deception that time can cure, heal and change. Most people are caught in that deception and either worship sorrow or explain it away. But in either case it continues, and one never asks oneself if it can come to an end.

Questioner: But I am asking now if it can come to an end, and how? How am I to end it? I understand that it's no good running away from it, or resisting it with bitterness and cynicism. What am I to do to end the grief which I have carried for so long?

Krishnamurti: Self-pity is one of the elements of sorrow. Another element is being attached to someone and encouraging or fostering his attachment to you. Sorrow is not only there when attachment fails you but its seed is in the very beginning of that attachment. In all this the trouble is the utter lack of knowing oneself. Knowing oneself is the ending of sorrow. We are afraid to know ourselves because we have divided ourselves into the good and the bad, the evil and the noble, the pure and the impure. The good is always judging the bad, and these fragments are at war with each other. This war is sorrow. To end sorrow is to see the fact and not invent its opposite, for the opposites contain each other. Walking in this corridor of opposites is sorrow. This fragmentation of life into the high and the low, the noble and the ignoble, God and the Devil, breeds conflict and pain. When there is sorrow, there is no love. Love and sorrow cannot live together.

Questioner: Ah! But love can inflict sorrow on another. I may love another and yet bring him sorrow.

Krishnamurti: Do you bring it, if you love, or does he? If another is attached to you, with or without encouragement, and you turn away from him and he suffers, is it you or he who has brought about his suffering?

Questioner: You mean I am not responsible for someone else's sorrow, even if it is on my account? How does sorrow ever end then?

Krishnamurti: As we have said, it is only in knowing oneself completely that sorrow ends. Do you know yourself at a glance, or hope to after a long analysis? Through analysis you cannot know yourself. You can only know yourself without accumulation, in relationship, from moment to moment. This means that one must be aware, without any choice, of what is actually taking place. It means to see oneself as one is, without the opposite, the ideal, without the knowledge of what one has been. If you look at yourself with the eyes of resentment or rancour then what you see is coloured by the past. The shedding of the past all the time when you see yourself is the freedom from the past. Sorrow ends only when there is the light of understanding, and this light is not lit by one experience or by one flash of understanding; this understanding is lighting itself all the time. Nobody can give it to you - no book, trick, teacher or saviour. The understanding of yourself is the ending of sorrow.

Källa: http://www.jiddu-krishnamurti.net/en/the-urgency-of-change/1970-00-00-jiddu-krishnamurti-the-urgency-of-change-suffering

[J R Auk]

...blicken som bekräftar skall aldrig vara frånvarande.

Vad är det för hypotetisk dröm-partner du beskriver. Jag tror inte att jag skulle kunna vara ständigt bekräftande av någon annan och än mindre har jag träffat män som är det.

Partner? Jag talar allmänmänsklighet! Du vet jag är en sån där jävel som får de gråtande att vända bort blicken i tacksamhet.

[Marko]

---

[Morningstar]

----