Inläggav Fengari » 11 jul 2009 12:37
Hur kan man annat än dras till verkligheten och även det lidande som finns där när man är uppvuxen med Magnus Brasse och Eva, och alltför lite poesi. Sorgen finns ju hela tiden, och man är medveten om den hos en själv. När den inte gestaltas någonstans så att man kan bearbeta den uppstår en kognitiv dissonans. Så var det för mig. Jag trodde på det lyckliga slutet tills jag insåg att det inte var relevant och inte gav livet någon känsla av verklighet. Verkligheten är tröst eftersom den finns och jag finns i den. Verkligheten är inte bara rolig och kul som alldeles för ofta på TV. Balansen är mer hälsosam och utanför kulturen; i det vi ser och de attityder vi möts av finns inte verkligheten gestaltad. Vi bör därför lära oss läsa verkligheten. Den finns hela tiden närvarande i sin fullhet, men vi har inte haft några bra pedagoger som lärt oss perception. Simone Weil är en god pedagog.
"I universums skönhet blir den hårda nödvändigheten föremål för kärlek. Ingenting är så vackert som att se tyngden i havsdyningarnas flyktiga former eller i bergens nästan oförgängliga veck. Havet är inte mindre vackert i våra ögon därför att vi vet att skeppsbrott ibland inträffar. Tvärtom blir det därigenom ännu vackrare. Om det ändrade sina vågors gång för att skona ett fartyg, så vore det ett väsen utrustat med omdöme och fritt val och inte det fluidum som i fullkomlig lydighet ger efter för allt yttre tryck. Det är denna fullkomliga lydnad som är dess skönhet."
Heideggers distinktion mellan egentligt och oegentligt liv är också exempel på god pedagogik. Det egentliga är en tillvaro som ”hålls ut i intet”, och därmed äger en grundläggande medvetenhet om tillvarons flyktighet. Detta är en existentiell livshållning, där medvetenheten om döden, eller om det större Intet skapar autenticitet åt det enskilda livet. I ett autentiskt liv strävar man efter att förverkliga möjligheter, man handlar istället för att bara reflektera. Det man gör sker ”på riktigt” och förändrar verkligheten. Det oegentliga livet finner sina normer i det allmänna ”man” ”Man bör följa konventionen”. Att leva egentligt innebär att man själv som människa och individ tar ett personligt och reflekterat ansvar för sina val. Ångesten är en förutsättning för ett egentligt liv. När människan betänker att hennes liv är riktad mot döden, föds förutsättningarna att börja leva det egentliga livet.
”I den ljusa natt som tillhör ångestens Intet uppstår först den ursprungliga öppenheten hos varandet som sådant; att det är ett varande och inte Intet. Detta tillägg är … något som först möjliggör att det varande över huvudtaget uppenbaras.”
”Att vara till betyder: att hållas in i Intet.”
"Intet är möjliggörandet av att det varande som sådant uppenbaras för den mänskliga tillvaron.”
Heidegger tycks mena att vårt talande ofta förkläder Intet, och döljer det och därmed också döljer det varande för oss. Detta gäller såväl för vårt vardagliga småprat som för vetenskapens prat om det varande (i västerländsk filosofi).
”Vetenskapens förmenta nykterhet och överlägsenhet blir löjlig om den inte tar Intet på allvar”
Även Tranströmers poesi är pedagogik:
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Det handlar om vår perception tror jag. Vi behöver se hela verkligheten och det finns så mycket som skymmer, så mycket som pockar på vår uppmärksamhet att vi inte hinner se sammanhangen i vilka vi har vår del. När livet blir tidsfördriv känner vi oss otillfredställda.
Detta betyder inte att vi måste hänge oss åt intet. Det finns en gräns och vid gränsen finns motsägelsen. Weil: " Har man betraktat något så uppmärksamt att motsägelsen däri blivit uppenbar, då är det som om något lossnade inom en. Framhärdar man på den vägen når man befrielse."
"De band vi inte kan knyta bevisar det transcendentas verklighet."
"Människan måste inkarnera sig, ty fantasin avinkarnerar henne." Simone Weil.
