Personlighet

[suchanother]

Transversal, vad vill du säga?
Precisera mer och göra dej tydligare.

[transversal]

I vilken fråga?


Är utvecklingen av en personlighet jämförbar med att helt enkelt hitta någonstans där man vill bo?

[Avantgardet]

Ja... Så här kanske? http://www.youtube.com/watch?v=59EYRwti ... re=related

Jag säger inte att alla bestämningar av "personlighet" är av ondo, men jag tror att många gånger skulle mycket vara vunnet om vi inte a priori antog oss förstå den Andre, som nåt slags blek kopia av oss själva (och de begrepp vi har för att förstå denne). Ibland även oss själva. Helt klart är vi dock nödgade att avbilda världen med våra kartor, annars skulle det vara strängt taget omöjligt att göra något överhuvudtaget. Min poäng är inte mer märkvärdig än att vi helt enkelt inte bör förväxla kartan med terrängen.

[Das Ding an sich]

Min poäng är inte mer märkvärdig än att vi helt enkelt inte bör förväxla kartan med terrängen.

Kan dikotomin 'karta - terräng' (text - verklighet) överhuvudtaget upprätthållas? Kan vi ens förväxla något som enbart är konstruktioner? Terrängens ickenärvaro i kartans sken.

[Jörgen]

Individens karaktär påverkas av bland annat av sitt samhälles
karaktär, där individen råkar hålla till.
Denne kan hålla till samtidigt i ett flertal samhällen, samtidigt,
blandande, eller sepererande dessa, försökandes.

Sådan samhälle (eller/lika med samhälleskonfigurationen), sådan individ.

Individens föränderlige karaktär är resultatet av det han råkar ha
med i sig ryggsäcken (minnen, förmågor, begränsningar,
sannolike reaktioner, sådana som som till exempel täcks av försöken
att kategorisera en person efter personlighetstyp) - i samverkan
med den föränderlige karaktären av det omgivande samhället.

Samma individs karaktär förändras, försöker anpassa då han flyttar
till ett annat samhälle. Individen rör alltid på sig, ibland med små
steg, ibland med stora.

Individens karaktär påverkas oupphörligen av möten med andra karaktärer, men vissa grunddrag varar livet ut.

Emedan det är på modet att associera individer med
personlighetstyp enligt någon lista (och det finns olika listor som gör
det på olika sätt - de gamla grekerna gjorde en egen lista förresten),
så både roar det mig och ger mig en känsla av förståelse
att försöka tillordna dessa personlighetstyper även samhällen.

Den hjälten ett samhälle propagerar för: idealet, ikonen -
som marknadsförs inför den tevetittande befolkningen som inte kan uppleva världen bortom horisonten annat genom makthavarnas
mediale försorg representerar ju en artificiell bild av en människa,
och har således en personlighet.

Och är dess samhälles virtuelle personlighetstyp.

[mereologi]

Jag vill att människan ska vara självständig och oberoende till viss del och inte bara en produkt eller en summa av någonting. Jag tror på utveckling. Minnen och tolkningar som bygger på varandra. Min syn på ödet är att vi alltid kan lyckas med vad det nu kan vara, men även om tiden framför oss är oändlig och det existerar oändligt av liv efter detta så är det inte säkert att vi gör det, och det lustiga är att även om vi har tiden med oss så går det inte att räkna ut en procentuell chans på om vi kommer lyckas förutom att säga att den är hälften hälften.

[mereologi]

Jag tänker att "tanken" på något sät är det enda som inte är relativt.

Men är inte den på ett fundamentalt sätt beroende av vilka begrepp den för tillfället har tillgängliga?

Språket är väl bara ett verktyg att behandla verkligheten med. Jag tror att man kan skapa vad som helst med vilka verktyg som helst. Tänkte bara på detta med ljus, det upplevs ju som starkt att titta på solen, men samma upplevelse går att skapa med en TV-rutas bild, det handlar bara om kontrast och intensitet, och det är oberoende av våglängd.

[mereologi]

Det jag menade med att "personlighet är något utanför världen" i ett inlägg var att jag tror att en del av oss inte påverkas av våra val.

Man utvecklas genom hela livet: http://en.wikipedia.org/wiki/Late_bloomer

[Avantgardet]

Min poäng är inte mer märkvärdig än att vi helt enkelt inte bör förväxla kartan med terrängen.

Kan dikotomin 'karta - terräng' (text - verklighet) överhuvudtaget upprätthållas? Kan vi ens förväxla något som enbart är konstruktioner? Terrängens ickenärvaro i kartans sken.

Jodå, vi kan bara inte ge terrängen någon specifik karaktär. Vi kan inte göra några positiva utsagor (att den är si eller så, på det ena eller andra viset), utan måste tänka oss den som en "brist". Med andra ord, terrängen är precis det som vi aldrig kan fånga med våra kartor, något som aldrig låter sig fångas i språket. Men samtidigt är det språkets (kartans) själva förutsättning, därom är det svårt att tvivla, likaså vet vi att språket (kartan) är en del av terrängen (verkligheten). Vi skulle rill och med kunna säga att kartan är ett utav varats uttryck. Så ja, du är rätt ute med din formulering "Terrängens ickenärvaro i kartans sken", det är på pricken vad saken gäller.

[Avantgardet]

Jag tänker att "tanken" på något sät är det enda som inte är relativt.

Men är inte den på ett fundamentalt sätt beroende av vilka begrepp den för tillfället har tillgängliga?

Språket är väl bara ett verktyg att behandla verkligheten med. Jag tror att man kan skapa vad som helst med vilka verktyg som helst. Tänkte bara på detta med ljus, det upplevs ju som starkt att titta på solen, men samma upplevelse går att skapa med en TV-rutas bild, det handlar bara om kontrast och intensitet, och det är oberoende av våglängd.

Fast språket kan nog inte sägas vara blott ett verktyg. Det är också genom språket vi blir varse vår omvärld och det som vi finner i den. Vi måste ha begrepp för något för att alls kunna uppfatta det på ett sådant (specifikt) sätt. Så vad händer när det verktyget inte bara är för att behandla verkligheten, utan mer fundamentalt - för att också förstå verkligheten. Det är frågan. När hela ens självförståelse är strukturerad av verktyget självt.

[Minded]

Jodå, vi kan bara inte ge terrängen någon specifik karaktär. Vi kan inte göra några positiva utsagor (att den är si eller så, på det ena eller andra viset), utan måste tänka oss den som en "brist". Med andra ord, terrängen är precis det som vi aldrig kan fånga med våra kartor, något som aldrig låter sig fångas i språket. Men samtidigt är det språkets (kartans) själva förutsättning, därom är det svårt att tvivla, likaså vet vi att språket (kartan) är en del av terrängen (verkligheten). Vi skulle rill och med kunna säga att kartan är ett utav varats uttryck. Så ja, du är rätt ute med din formulering "Terrängens ickenärvaro i kartans sken", det är på pricken vad saken gäller.

Det är sagt att gud har 100 namn. Varav man kan uttala 99, och det 100ade är det korrekta. Sannolikt är det just samma sak det handlar om. Och det får mig vidare att tänka på ett inlägg som hamande i soptunnan för kanske ett halvår sen, som jag också tidigare länkat till. 'Truth is a pathless land' - http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5312. För det som gör kristendomen nihilistisk är just det faktum att den är teoretisk, dvs att den har en (om än inte transparent) väg att följa, istället för att just låta det vara. Den som utövar teknik är den som vill nå ett mål - Västlänningar (kanske inte helt sant, men intressant liknelse) utövar zen, sitter i zazen, för att nå upplysning, där östlänningar bara sitter.

[Minded]

Alla vägar leder till rom. Alla religioner leder till detta, eftersom att religion i grund och botten är teknik, dvs för någontings skull. Att lära sig att bli bättre på något, oavsett vad, är att förhålla sig till detta - och det kan i optimal förlängning bara leda till en sak, nämligen att vara detta.

Teknik i sin optimala förlängning är att inte längre göra teknik. Dvs det spelar reellt ingen roll om man från början utövar någon eller inte. Men detta är det andliga perspektivet - vilket i princip är en synonym till en slags renhet som är det naturliga. Då håller man inte längre tillbaks sig själv eftersom något hjärnspöke, då ger man precis vad som behövs i stunden, eftersom att detta i sig också är just den mest precisa och effektiva teknik som finns - den till ögonblicket anpassade.

[Minded]

Kanske är det däri nihilismen ligger, vilket skulle vara det tvivelaktiga med det hela - att teknik fostrar en till att vara någon/något annat än vad man faktiskt är/var. Men är inte detta varande bara en fråga om viss kultur.. Vilket tydligen är poängen med det hela.

Teknisk perfektion är att identifiera sig och allt med tekniken. Dvs i viss mån upphöra att vara mänsklig (normellt i alla fall). Det är sagt, bågskytten kan med sin pil hoppas träffa sig själv.

[Logos]

Jag tänker att "tanken" på något sät är det enda som inte är relativt.

Men är inte den på ett fundamentalt sätt beroende av vilka begrepp den för tillfället har tillgängliga?

Språket är väl bara ett verktyg att behandla verkligheten med. Jag tror att man kan skapa vad som helst med vilka verktyg som helst. Tänkte bara på detta med ljus, det upplevs ju som starkt att titta på solen, men samma upplevelse går att skapa med en TV-rutas bild, det handlar bara om kontrast och intensitet, och det är oberoende av våglängd.

Fast språket kan nog inte sägas vara blott ett verktyg. Det är också genom språket vi blir varse vår omvärld och det som vi finner i den. Vi måste ha begrepp för något för att alls kunna uppfatta det på ett sådant (specifikt) sätt. Så vad händer när det verktyget inte bara är för att behandla verkligheten, utan mer fundamentalt - för att också förstå verkligheten. Det är frågan. När hela ens självförståelse är strukturerad av verktyget självt.

Tja det är då verktyget blir något mer än ett verktyg, precis som du skriver. Den uppfattade verkigheten blir en verklighet i sig, lika reell som någon annan. Det var lite det jag var inne på i tråden om Heidegger, att alla tolkningar, även att det vi "har till hands" konstituerar ett nytt tolkningssätt, inte nödvändigtvis mer sant än det vi hade tidigare. Accepterar vi inte bara den tolkning som tilltalar oss mest?

[Logos]

Kanske är det däri nihilismen ligger, vilket skulle vara det tvivelaktiga med det hela - att teknik fostrar en till att vara någon/något annat än vad man faktiskt är/var. Men är inte detta varande bara en fråga om viss kultur.. Vilket tydligen är poängen med det hela.
.

Vad är då essensen som hindras av tekniken? Och vad menar du med teknik? Användandet av redskap? En viss tolkningsmodell för världen?