Personlighet

[Avantgardet]

Men Minded, vad är det du upplever utan språket? Det är just det som är grejen, det är inte ens ett "vad", eller ett "något", utan ett odifferentierat. Kan inte ens säga kaos eftersom det i sig implicerar en icke-strukturell struktur, vi förstår alltså kaos som motsats till ordning, och kan inte förstå kaos utan att på samma gång förstå vad ordning är. Det är kruxet. Det är inte ett "vad" du upplever utan språk, utan något helt utan konturer, utan struktur, till och med utan den struktur som skänks genom att vara motsatt struktur. Alltså inte bara att du inte kan kommunicera det som något specifikt, du kan inte ens erfara det som något specifikt. Skillnaden mellan oss här är att du ser språket blott som något externt och yttre, medan jag omöjligt kan se hur det inte skulle gripa in redan från början i vår upplevelse.

För att jag ska kunna uppleva kärlek till någon så måste jag ha föreställningar om denna någon. Vi kan förstås ponera att vi kan ha känslan "kärlek" även utan en föreställning om den som kärleken är riktad till, men vad händer i det skedet? Vad som återstår oss då är blott ett allmänt tillstånd som vi överhuvudtaget inte skulle förmå begripa på något sätt alls, och allra minst som kärlek.

Har inget att invända mot att vi kan uppvisa snudd på identiska beteenden i vissa situationer, men kan vi verkligen därifrån sluta oss till att vi har samma upplevelse?

[Minded]

Nej, vi har aldrig strikt samma upplevelse av någon situation, även om vi följer generella mönster av beteende.

Hmm. 'Skillnaden mellan oss här är att du ser språket blott som något externt och yttre, medan jag omöjligt kan se hur det inte skulle gripa in redan från början i vår upplevelse.'

Det här verkar närma sig kärnan av vad jag försöker förstå. Tydligen, och inte helt förvånande, att det är något som inte kan förstås (distinkt, specifikt). Ärligt talat, det här är själva essensen av ca uppfostran, av att bibehålla maktförhållanden. Av att strikt följa regler och osynliga lagar. Abstrakta, faktisk. Civilisationens dekadens, om man så vill. Det är att snarare förhålla sig till den Andre(?) än sig själv i första rummet - vilket i sig är exern ca rättfärdighet, vilket är nihilism. Vilket i princip är att följa en slavmoral. Elefanten som när den var liten och svag lärde sig att den inte kunde bryta repet som höll den fast, håller sig från att bryta länken också när den är vuxen, trots att reellt ingen match för den. Det är utanför dess normella uppfattning om rum (och ca tid?) - på tal om drogtråden igen. Att låta växa upp med vissa distinkta gränser blir alltså sannolikt de egna uppfattade gränserna, blir faktiskt ens identitiet. Det gör förvisso ont, om än mentalt, att uppleva sig förlora en del av sig själv. Därför försvarar folk normen, vad vi vuxit upp och har hållt för sant - vad vi upplever oss vara.

[Minded]

Är vad du benämner borgerlighet?

[mereologi]

Vissa typer hänger (alltså inte hänger i snaran utan ägnar sej åt) sej alltid åt kategorisering. Detta är den enkla lösningen på komplicerad situation. Jag tror inte att människan har en fundamental disposition och därmed ett evigt fastställt öde. Vi formas av omständigheterna.
Det finns (off topic) en avslöjande attityd i kallekulas andra hemland , USA, där treenigheten familjen, kyrkan, samhället bla bla. har drivits till det absurda. Detta är det enda sättet att överleva när man själv vet att man är boven; skapa en fantasivärld. Där är massmedia med på noterna eftersom de tillhör och är del i samma maktapparat.

Jag förstår vad du menar, särskillt vad gäller moralisk kategorisering. Men finns det inte många egenskaper som det är bra att kategorisera om det kan samexistera med en viss potential i en miljö?