Självhat

[soilheart]

En lite personlig fråga som jag vill ha både seriösa och omtänksamma svar på
Hur kommer man ut ur en cirkel av självhat? (d.v.s. att man hatar sig själv och blir därför sur på sig själv och hatar sig själv för det osv.)
Jag kommer ut ur det ibland men så blir något fel och den lilla skulden med sitt lilla självhat växer sig stor genom cirkeln som förklaras här ovan.

[Angelina]

Stackars du..*stor kram*

Den onda cirkeln...
Man måste medvetet bryta den gång på gång tills en god cirkel skapats i dess ställe.
Man är bekant med de där negativa känslorna, därför är det alldeles för lätt att falla tillbaka på dem, det är den lätta vägen. En ful ovana.

Man kan också välja att se det vackra i det destruktiva, kanske det är bra att börja där. Att romantisera mörkret, sin egen otillräcklighet, tycka riktigt ordentligt synd om sig själv tills man inte orkar längre, tills skrattet bara måste fram. Ha roligt på din egen bekostnad.

Se stunderna när du kommer ut som andningspauser och ta in så mycket ljus du bara kan då och dyk sedan ner igen, medvetet, för att ta itu med vad som finns där. Släpp monstret fritt, låt det leva sitt eget liv..låt det gå.
Man kan ge självhatet en identitet utanför sig själv, som tex monstret eller Stig eller Gerd , det kan underlätta att externalisera problemet på det viset ibland.

För du vet ju innerst inne att detta inte är din sanna natur eller hur? Detta är bara något du skapat i rädsla för att möta dig själv på riktigt. Det är ingen idé att anklaga sig själv heller, man är där man är, man möter vad man behöver möta. Så uppenbarligen måste du ta itu med detta mörker nu, det är bara att ta på sig stövlarna och klafsa i. Se det som ett jobb i gruvan eller fabriken ..

Vem är du då egentligen? När du kommer ut och andas? Lyckan kan vara ännu mer skrämmande, och är det, än mörkret, det är därför vi flyr från den, bygger barriärer gör nästan vad som helst för att komma undan...för ljuset är nästintill utplånande, för monster.

Du kan göra vad du vill, så vad vill du? Håll fast vid dina drömmar.

[Waggho]

Du skulle kunna testa kognitiv terapi, det borde fungera för att bryta tankemönstren. Om du inte har råd med sådant kan du väl försöka skriva ned saker som du har gjort eller egenskaper du har som är bra, sätta upp uppnåeliga mål och klara dem, lära dig att umgås med dig själv utan att fördöma dina tankar och känslor.

[Varney]

läs nietzsche :]

[hovnarr]

Soilheart!

Jag är glad att du frågade, och jag har ett bra svar som jag fått på en föreläsning om stress av föreläsaren själv - som jag tror doktorerade i psykologi på Karolinska (det var f.ö. den kanske ensamt bästa föreläsning jag varit på någonsin).

Min fråga var ungefär såhär: Om man gör något dumt, t.ex. säger något olämpligt när man pratar med nån, och så tänker "usch vad hemsk jag är som gör sånt". Sen i nästa andetag kommer man på hur dåligt och destruktivt det var att racka ner på sig sådär så då tänker man "usch vad hemsk jag är som tycker att jag är så hemsk". Och vips är cirkeln i full rullning och man står där med tredje gradens ångest och vet inte alls vad den andra står och pratar om längre. Man är alltför distraherad och isolerad i sin egen ångest. Vad göra?

Hans svar var ungefär såhär: Den första ångesten är ju adekvat. Man har gjort något dumt och det är inte bara naturligt utan bra att uppmärksamma det så att man bättrar sig. Den andra ångesten saknar däremot reell grund. Så fort det dyker upp ångestkänslor kan man alltså för ett ögonblick betrakta dem och bedöma om de har en reell grund. Har de det så lovar man sig själv bättring, ber om ursäkt eller vad det nu må vara. Har de inte det så ger man dem helt enkelt inte särskilt mycket uppmärksamhet. Man konstaterar dialogen i bakhuvudet med milt ointresse, men ger den ingen vikt.

Mina egna slutsatser i livet, ffa efter föreläsningen, är att ALLA högregradskänslor inte är önskvärda. Jag har t.ex. upplevt tacksamhet över tacksamhet och även om det var berusande fann jag det lika isolerande som ångest över ångest.

En annan metod som också är hämtad från den kognitiva sfären: Bete dig helt enkelt som en person som älskar sig själv! Ett smart trick när man vill ändra sitt beteende är nämligen att börja med att direkt förändra beteendet innan tankemönstret hunnit ändra sig. De påverkar varandra, siddu. Om du alltså finner den självhatiska dialogen i huvet svår att ignorera, fundera då på: "Vad skulle en person som älskade sig själv göra nu?" Något roligt kanske - ta hand om sig själv, bada fotbad, bre sig en räksmörgås. Vad vet jag? Låt din kreativitet ha lite skoj och LÅTSAS helt enkelt att du är bäste man på plan och agera därefter. Försök göra detta en gång VARJE dag. Det kan kännas betungande och bakvänt, men tänk på allt skojigt du får göra! Fake it till you make it!

[Fication]

Negativ cirkel... en del tycker att man ska byta ut dem mot positiva cirklar. Jag tycker att man ska stå still istället. Iaktta. Förstå. Bara att du insett att det är en cirkel och kan betrakta den tyder på att du kommit en bra bit på väg.

Döm inte. Värdera inte. Bara försök förstå. Varför blir det fel? Är det verkligen fel? Finns det verkligen något som är fel? Enligt vem? Vad händer?

Jag menar att man inte behöver tycka om sig själv, det räcker med att acceptera sig själv. Skillnaden mellan att tycka om sig själv och att acceptera sig själv är att man måste värdera sig själv som positiv för att tycka om sig. Att värdera är att göra en subjektiv bedömning, den brukar färgas svart när man är inne i en negativ cirkel. Så fort man värderar något som bra så måste det finnas något som är dåligt. Hur vet man att man hör till de som är bra? I den negativa cirkeln är man övertygad att man hör till den senare kategorin.

Om man accepterar sig själv så gör man ingen bedömning, man säger inte att man är bra eller dålig. Man gör ingen bedömning, man försöker bara förstå sig själv så gott det går och försöker dessutom att acceptera det man inte förstår. Det är kanske det svåraste. Och det tror jag är nyckeln till förlåtelse.

Av egen erfarenhet vet jag att det går lättare i en kärleksfull omgivning som älskar en för den man är, med alla fel och brister, och inte för vad man gör. I en oförstående omgivning kan det gå betydligt trögare.

[soilheart]

Ojsan... har inte varit inne på ett tag men blev glatt överaskad över alla svar... förutom "läs nietzsche" då men det roade mig iaf lite =)

Kan ju börja med att säga att det känns bättre just nu. Tänker inte så mycket på det och har skrivit av mig lite (dikter). Men det här kommer ändå hjälpa mig =)

Men ni verkar ha vara 3 olika svar på problemet.
1 Kasta sig in i det och ta itu med det med andningspauser lite då och då. (angelina)
2 Fake it til you make it. Lek glad så blir du glad (hovnarr). Förlöjliga dig själv och dina problem. (angelina)
3 Lär dig acceptera dig själv för den du är. (fication)
Tror alla är lika bra och faktiskt lika behövda... jag är väldigt glad i idé 1(allt för glad)... men jag har också upptäckt (mot min vilja) att 2:an faktiskt fungerar (det var så jag lyckades ta mig upp ur min kortdepression i våras). 3:an funkar nog också bra... men då behöver man en förstående omgivning och det har jag tyvärr inte just nu...
Kanske borde man göra allt. Leka glad samtidigt som man funderar på varför man mådde dåligt(att det är över är en del i gladleken) och hade självhat för att sedan när man är uppe igen släppa gladleken och därifrån försöka acceptera sig själv...
Känns lite självlögnaktigt men det är ju för sitt eget bästa så då kan det väl inte vara fel.

Angelina: Tack för omtanken och dina underbara bildspråk =)
Vill ta på mig stövlar och springa ut och klafsa i tövädret.

Hovnarr: Kan ju säga att jag gärna skulle gått på den där föreläsningen. Han verkar smart och jag ska tänka på vad du/han sagt... det låter ju faktiskt väldigt klokt...

Tack igen.

och jus det... vad betyder kognitiv?