Allvarsamhet och humor

[Avantgardet]

Vet att vi en gång i högstadiet fick skriva en liten text om oss själva, och vad vi ville se ändring på, vad vi hade för förväntningar på framtiden och så vidare. Vet också att jag skrev att jag önskade att man tog mig mer på allvar.

Kan så här långt i efterhand tycka att det var lite väl tungt sagt av en femtonåring men till saken hör att jag hade vansinniga hemförhållanden som man inte annat kunde än hålla käft om. Man lärde sig det tidigt. Inte lönt att ens säga nåt, bättre då att stå där och ta skit för att man hade så mycket frånvaro, sade man nåt så fick man bara skratt tillbaka. Det var helt enkelt för absurt. Det var inte så att det var nervösa skratt som mötte en, som vore de obekväma med det som de konfronterades med, utan det var direkt hjärtliga skratt. Själv kunde jag, och kan, skratta åt det på samma sätt, men det är ju inte odelat enkelt. Och även om det är nödvändigt att skratta, så är det fortfarande en distansering eller tas som det.

Exempel, skummade igenom en del mojs på datorn igår och fann följande beskrivning av min far: "Min far är en sån som går hem till grannfrun när hennes man är borta och erbjuder henne pengar mot sex. Han är en sån som dricker mäsk ur en stor tillbringare som han fyllt till brädden i en dunk om 25 liter, sveper den upp och ned varpå han huskar med överkroppen och slänger med huvudet samtidigt som han muttrar ”hurrvesä, lurvesä”. Han är en sån i vars ögon man inte finner annat än avloppsvatten och frågetecken. Men käften hans går, i ett, jodå, det vill jag lova! Även när han bör betraktas som i bästa fall medvetslös, och i sämsta fall hjärndöd, så fortsätter truten mala på i det oändliga... Man kan bokstavligen se en el-loppa hoppa från den ena levande hjärncellen till den andra när han tänker. Min far är en sån som vid 54 års ålder fortfarande inte kan skilja på höger och vänster." Allt detta är bokstavligt sant. Det är allvarligt alltså.

Till saken hör att den lärarinna som hade oss till att skriva det där senare i mitt liv dök upp som nämndeman i en rättegång. Och där var fortfarande samma frågande blickar på mig - "menar han allvar?".

I dagsläget känns det lite som ett krystat existentiellt problem, känner mig inte emotionellt involverad i mig själv på ett sånt sätt att jag skulle ta det hela på allvar. Blev inte så att världen tog mig på mer allvar heller, utan jag tycks trivas bra i den där gråzonen. Men istället förundras jag över fenomenet som sådant. Varför är allvaret per automatik förknippat med en sån hårdhet i uttrycket. Jag fick till och med för mig att fråga ett par vänner för kort tid sedan om de betraktade mig som en "allvarlig person" (själv betraktar jag mig som allvarlig i allra högsta grad, jag svamlar inte mer än nödvändigt, och skratt är för mig också allvar). Till min besvikelse så blev de helt ställda och hade inte en susning om hur de skulle svara, och då rör det sig ändå om människor som känt mig hemskt länge.

Vad jag undrar över är följaktligen: vad kännetecknar allvaret? Vad är allvaret? Är det nåt slags entydighet som aldrig får eller kan blandas med humor? Osv.

[mereologi]

Jag ser ingen principiell motsättning mellan humor och allvar utan skulle snarare säga att de föder varandra. Sedan kan man ju tvista om vad som är humor, vad som är roligt; personer som inte tar sig själva på allvar tror jag har en förhöjd risk att skämta om saker som är olämpligt - att så att säga göra en särskiljning mellan allvarets relevans och verkligheten, peka på meningslösheten och avfärda förök till förbättring med en inställning av acceptans av världens beskaffenhet, en anpassning till något negativt istället för att kämpa, en slags uppgivenhet där valmöjlighetera sakta blir färre. Rekomenderar verkligen att se detta: http://svtplay.se/v/1567695/the_90_s_-_ ... orsvarstal

Sen gillar jag att se på ord hur de är uppbygda. Tex "allvar", "vara" ser jag som en relation, så allvar blir en all-relation, en relation till allt. Världen kan väl sägas vara uppbygd av relationer och källor. Allvar är en budbärare men som sagt inte källan, en förmedling av känslor. Allvar i sig har inget med hårdhet att göra, man kan förmedla uppriktigt kärlek och vara allvarlig, att vara allvarlig är väl att se livets allvar, inte bara det hårda utan även det mjuka. Att vara allvarlig är att mena det man säger.

Men det är en sak jag inte riktigt får grepp om och det är om man kan skämta och vara allvarlig samtidigt?

[transversal]

Jag kopplar begreppet "allvar" till någonting som rör handlingar snarare än uttalanden. Allvarlig kan man till exempel sägas vara om man faktiskt utför någonting som man säger sig planera att göra. Detta kan man ju säga på ett underfundigt eller roligt sätt.

[Avantgardet]

Men det är en sak jag inte riktigt får grepp om och det är om man kan skämta och vara allvarlig samtidigt?

Om humor är en fråga om perspektiv (jag tänker mig satiren som ett sätt att fånga verkligheten med byxorna nere), så måste det ju vara fullt möjligt.

Jag skulle kunna försöka precisera mig. Jag vill knappast utmåla mig som någon tragisk figur, som en ledsen clown eller nåt, det skulle vara mig främmande. Problemet, om det är ett problem, är att jag tycks ha hamnat i en gråzon. Jag kan komma undan med att säga precis vad som helst, bara för att det är jag liksom (djävligt besynnerligt). Och det säger egentligen allt. Visst, det finns fördelar med det, man kan vara den som säger de olämpliga sakerna, släpper bomber titt som tätt och testar reaktioner, men vad händer med ens allvar då?

Det är liksom konstnärens, humoristens, eller den sinnessjukes, privilegium, men stundom är det väl också en förbannelse. Svårt blir det onekligen när folk måste tänka till minst två gånger när man frågar dem, uppriktigt och ärligt, huruvida de kan betrakta en som en allvarsam person - "va, vad menar han, är han allvarlig när han frågar?".

Sen bör det väl tilläggas, om man inte redan förstått det, att precis så här mycket börjar jag ta mig själv på allvar när jag är drogfri. Djävligt svårt att veta vad hos mig själv som ens är allvarligt eller inte. I så måtto är jag helt med transversal där, det visar sig i handling.

[transversal]

Hm. För det första så tror jag att du gör lite av ett misstag när du väljer att inte involvera dig emotionellt i upplevelser som ditt unga jag har haft. Därför att så länge du distanserar dig från dina tidiga upplevelser så har du ingen möjlighet att bearbeta dem.

På detta sätt tar du inte dig själv 15 år på allvar.

Skillnad mellan allvar och inte allvar i det här fallet skulle till exempel vara att acceptera dumheten och blåögdheten hos de personer du mötte när du var ung, och din egen (högst adekvata) önskan att få en annan reaktion från de människor som varken gjorde från eller till.

Humorn verkar ju distanserande, precis som du säger tidigare. Bara man accepterar och också gör något åt situationen så är det också helt ok att distansera sig och skämta, tycker jag. Bara man inte fastnar där. Humorn är befriande när det är tungt och att skratta åt skiten med andra som har det lika jävligt kan ju ge en styrka.

Däremot så förstår jag inte riktigt humorn i situationen som du målar upp kring dig själv när du var 15. Inte från ett vuxenperspektiv. Hade en 15-åring kommit till mig och sagt såna saker så hade jag definitivt inte garvat med.

[Avantgardet]

Men jag tror jag är långt ifrån ensam om att ha haft det så, tror hemskt många har liknande erfarenheter. Hade jag haft problem av det slaget att jag kom blåslagen till skolan hade väl såväl lärare som social haft nåt att gå på, men vad säger man i en sån situation som var min? "Pappa, en lappdjävel, och en påtänd sextonåring med ADHD hade nåt slags naken fylleorgie, i förrgår, igår, och den sträckte sig ända in på morgonen nu, så jag har inte fått sova. Läxor? När skulle jag kunnat göra dem, menar du?" Det funkar ju inte. Och skulle man inlåta sig på detaljer? "Ja, du förstår, han, lappen, stod framböjd och höll isär skinkorna över bordet, farsan stod och vevade runt en näve i luften och hejade på, medan den påtände grabben stod och tokrunkade ovan arslet på samehelvetet. Jo, och en halvt invalidiserad karl som brukar hänga hos oss och vara stor i käften, försåvitt han inte fortfarande är nykter nog att slänga nävarna omkring sig, hade i vanlig ordning smullit av i min säng och pissat på sig. " Det är liksom inte lönt. Då satte man tand för tunga istället och knep käft.

Vet inte ens om jag själv skulle kunna låta bli att skratta om nån kom helt bedrövad med nåt sånt på hjärtat, och mitt i allt det där så kunde jag ju faktiskt själv se en del komiskt i det - och inte bara som distansering. Problemet var väl att det krockade med alla andra förväntningar man hade på sig. I sig är det väl inget illa, det har sina från och till sidor som allting annat.

På nåt sätt har det ju onekligen färgat av sig på en, och ledsen att erkänna så känner jag ju igen mitt eget beteende lite i det där. Man behöver inte mer än finta i mig första groggen så kommer generna fram och tar ut sin rätt. Alltid naket och alltid hysteriskt. Det är nåt typiskt norrbottniskt över det hela.

[Algotezza]

Jag kopplar begreppet "allvar" till någonting som rör handlingar snarare än uttalanden. Allvarlig kan man till exempel sägas vara om man faktiskt utför någonting som man säger sig planera att göra. Detta kan man ju säga på ett underfundigt eller roligt sätt.

En handling är aldrig i sig dubbeltydig - däri består dess allvar. Bara tolkningen av den kan vara det. Men då kommer språket in. Och besudlar det elementära allvaret hos handlingen.

Hilsen fra Algotezza

[mereologi]

Jag ställer mig frågan: Varför kan man inte göra en satir av en satir?
Jag tänker på Voltaire, han gjorde satir över Leibniz idé om att detta skulle vara de bästa av världar, samtidigt som han ansåg att demokratiska system var ett sätt att låta massornas dumhet breda ut sig och att den franska borgarklassen var för liten. Förstår ni innebörden av det här? Om man gör en satir så håller man med "motståndaren" till hälften och spelar resten i dess hand. Eller?

[Algotezza]

Jag ställer mig frågan: Varför kan man inte göra en satir av en satir?
Jag tänker på Voltaire, han gjorde satir över Leibniz idé om att detta skulle vara de bästa av världar, samtidigt som han ansåg att demokratiska system var ett sätt att låta massornas dumhet breda ut sig och att den franska borgarklassen var för liten. Förstår ni innebörden av det här? Om man gör en satir så håller man med "motståndaren" till hälften och spelar resten i dess hand. Eller?

Dubbelsatir, eller? Göra satir över någons satir?

Infinit regress som leder till allt större ointresse för sakfrågan, eller...? Allteftersom den bäddas in i lager på lager av satir...

Hilsen fra Algotezza

[Minded]

Allvaret inrymmer humor. Humor är en del av allvaret. När tiden är rätt - först när eleven är redo för det, uppenbaras läraren, liksom.

Som ett par stycken har varit inne på, är även jag. Det handlar just om praktik. Sen att praktiken i essens också kan utövas på ett sätt vi benämner teoretiserande är en annan sak. På exakt samma sätt fungerar det faktiskt med nämnda humorn. Det handlar om just en praktik, ett varande.

Sen, som transversal var inne på, bearbetning. Jag vet inte hur det fungerar, men det låter som en rätt skön grej. Min gissning är att du får ut åtminstone en del här på forumet, vilket är rätt. Många av oss här ser upp till dig, din faktiska praktik. Personligen har jag lärt mig betydande saker av dig. Och jag är fanimej rejält kräsen.

[Minded]

För övrigt, det där med att vilja bli mer tagen på allvar. Dels är det EUval nu, nyss. Och dels är det sagt i sådana kretsar att folket glömmer lätt. Det stämmer. Jesus menade sig vara en fåraherde, utan att reellt lägga en negativ värdering i det. De större partierna ser sig likadant, eftersom att det är volymerna man hanterar i de sammanhangen. Detta är politik och inflytande på massorna. För att påverka måste man informera, måste man få massorna att lyssna på en. Om de läser tidningarna som skrivs, ser på den media som presenteras, och tar in det okritiskt, så kommer media att vrida opinionen. Allting handlar om att sätta exempel - som syns, och som omtalas. Det är många gånger effektivare, relativt massorna, än att sätta fast var och en för sig, att punktmarkera. Sorgligt men sant. Människans tro om sig att vara huvudsakligt rationell.. Kanske fungerar det mass-mässigt eftersom det tydligen är en smickrande bild att måla upp om sig själv. Det handlar om indoktrinering. Vilket ger vana. Vilket ger specifika förutsättningar för läraren att (inte) uppenbara sig för eleven. Men å andra sidan är kanske det man själv håller på med, exakt samma sak. Svårt att säga. Nästan omöjligt att veta.

[mereologi]

Dubbelsatir, eller? Göra satir över någons satir?

Infinit regress som leder till allt större ointresse för sakfrågan, eller...? Allteftersom den bäddas in i lager på lager av satir...

Hilsen fra Algotezza

Om jag har en åsikt som ändras av en satir så leder inte en satir av en satir tillbaka till min första åsikt. Om jag säger ja och den andre säger nej, så håller den tredje med den andre oavsett om den säger ja eller nej.

[Avantgardet]

Fast "bearbeta"? Skulle jag ha nåt att bearbeta, varför då? Är inte det egentligen bara ett annat sätt att säga "sitt ned och var tyst, dina erfarenheter har inte utrymme här!". Är jag traumatiserad? Har svårt att se det. Har i själva verket svårt att se vad med mitt liv jag hade velat ha annorlunda, och vad som hade kunnat vara "bättre" (eller rendera ett bättre resultat). Lite som med de uppkäftiga ungarna som glider omkring och slänger glåpord efter vuxna, testar gränser och så vidare, är det verkligen att ta dem på allvar att negligera dem, liksom avfärda dem med att "de är ju barn"? Jag brukar spela med efter deras noter, allvarligt, mucka gräl tillbaka, inte för att det nånsin skulle kunna bli ett riktigt bråk av det, och det visar sig alltid vara ett allvar som inte passar sig i vuxenvärlden, och istället framstår som komik. Men det märks ju att ungarna tycker om det, och jag tyckte själv om att få respons (oavsett på vad det nu var) när jag var yngre.

Allvar och humor är väl ganska flytande, och tycks bestämmas av konventionen. Men jag kan nog inte tycka att den alltid har rätt. Varför är det till exempel humor alla dessa TV-program med filmklipp där folk gör illa sig? Jag anser mig ta livet åt helvete för allvarligt för att eftersträva nåt TV- eller Hollywoodliv som en blek imitation utav en dussinmänniska. Jag vill inte ödsla en minut i onödan på nåt jag inte brinner för, och inte missa ett endast ögonblick av det jag känner för. Och det är det här som är kärnpunkten vad jag kan se, och problemet också. Man måste alltid kohandla med den där djävla normen, oavsett hur hjärndöd den är så är den likförbannat norm. Som vegetarian får man alltid frågan: "varför äter du inte kött?". Som att man skall tvingas stå till svars för det, som gjorde man nåt fel därigenom.

Jag är nog inte alls traumatiserad, eller i behov av bearbetning. Tvärtom! Jag har svårt att se hur den människa skulle kunna vara hel som inte kan tillåta sig att vara trasig. Det ingår i att leva ett verkligt liv att ta emot stötar, att göra sig illa. Jag kan inte se att det rätta att göra är att täcka över de ärr som man ådragit sig, utan snarare skall man bära dem långt ståtligare än de lånta fjädrar som är märkeskläder eller annat. Just att det är mitt liv, och inte ett idealt liv (vad normen, eller "das Man", påbjuder), det är vad jag skulle betrakta som att ta det på allvar. Den individ som sticker av mot mängden skall vi se som en rikedom, inte som ett missbildat mynt som måste stöpas om i samma form som de andra. Det är inte jag som är traumatiserad, det är omvärlden som ännu inte hunnit hämta andan.

Så jag vet inte om jag håller med dig där heller, Minded, tror inte att det är kvantiteten som är avgörande. Tror inte att mina ord eller handlingar är mystiska föremål som stannar hos den Andre och lämnar ett outplånligt uttryck i dennes själ. Och att det det skulle följa per automatik att ju större kvantitativ spridning jag hade desto större påverkan skulle jag ha. Det är omöjligt att inte påverka, det är faktum, och den här strävan efter en viss "position" med "påverkanspotential" är som jag ser det inte mer än ett skådespel (spelar det ens nån roll om de heter Britney Spears eller Barack Obama, spelar det ens nån roll vad de gör/tycker/tänker/säger, fyller de inte bara en plats som lika gärna kunde ha fyllts av någon annan?). Presidenter och ministrar är brickor i ett spel, de är begränsade, säkert långt mer än vad jag är och jag vill inte byta med dem för nåt i världen. De har sina skor att fylla, de kan varken gå på vatten eller ens ta några djärva danssteg.

Snacket om lärare och elev är för mig ytterst suspekt. Är han eller hon verkligen en lärare som inte inser sig väsentligen vara en elev? Varför dessa roller? Vi lär av varandra, end of story, det är inte så att en lär ut och en annan lär (som vore den senare nåt slags tom behållare i väntan på att fyllas), allt annat är bara svepskäl för att upprätthålla en viss omotiverad maktfördelning, och för att slippa ta på allvar det vi inte vill se eller kännas vid.

[transversal]

Har egentligen inte försökt antyda att det skulle röra sig om nån traumatisering. Det du berättar om dina hemförhållande låter i mina ögon mest jobbigt/ansträngande, mer som något energikrävande, än som direkt traumatiserande.

Bearbeta är väl det man gör för att integrera sina upplevelser i det större självet eller något liknande. Så att det blir ordning och inte kaos eller vad man ska säga ...

[Avantgardet]

Ja, i så måtto så har jag inget att invända.