Mörkrets attraktion

[transversal]

Varför dras människan till mörkret? Varför väljer människan inte automatiskt enklaste vägen till lycka och solsken?

Handlar det om att anta någon slags utmaning? Att på något sätt utforska det outforskade? Eller att som Buddha gå ut och lära känna världens lidande?

Visst väljer människor lycka ibland, men lika ofta tycker jag att man kan iaktta en slags längtan till det groteska, svårlösta ...

Tankar, idéer?

[Algotezza]

Varför dras människan till mörkret? Varför väljer människan inte automatiskt enklaste vägen till lycka och solsken?

Handlar det om att anta någon slags utmaning? Att på något sätt utforska det outforskade? Eller att som Buddha gå ut och lära känna världens lidande?

Visst väljer människor lycka ibland, men lika ofta tycker jag att man kan iaktta en slags längtan till det groteska, svårlösta ...

Tankar, idéer?

Vi människor har välutvecklad mörkersyn så att vi ser mörkrets nyanser bättre än ljusets, då vår känslighet för ljus är mindre utvecklad.

Hur många nyanser har lidandet för oss? Hur många orgasmen?

Hur många ansikten har ondskan? Hur många godheten?

Hilsen fra Algotezza

[transversal]

Du menar att vi ganska snart tröttnar på lyckans banalitet?

[Avantgardet]

Nietzscheanska kommentarer: Skulle snarare påstå att den högre lyckan innefattar båda, och att man omöjligt kan ge avkall på någon av dem om man vill bli genuint lycklig.

Buddha förkastar lidandet, och världen som sådan just för att den enligt honom är lidande, och tar sin tillflykt till nihilismen (i Nietzsches mening, meaning: viljan till intet). Det är fel sätt att se på det, och det är inte ett försakande av det världsliga som är ett lösande från bojorna (och att istället ta sin tillflykt i nåt hopfantiserat idealistiskt), utan tvärtom att ge sig hän åt det världsliga och att älska sitt öde.

Lidande är något som ger själen karaktär, danar den, och förutan vilket vi blir klena naturer utan inre prakt och skönhet. Tror vi alla intuitivt vet detta, men inte alla är beredda att erkänna det.

[Algotezza]

Du menar att vi ganska snart tröttnar på lyckans banalitet?

Man kan inte se ljuset om det inte markeras av mörkret. Utan ljus blir även mörkret banalt. Båda är nödvändiga för att vi öht skall kunna uppleva och skapa något!

Se på en del av Bergmans filmer! Se på viss lidandeslyrik! Hur banalt och tröttsamt blir det inte med bara mörker?

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Se på en del av Bergmans filmer! Se på viss lidandeslyrik! Hur banalt och tröttsamt blir det inte med bara mörker?

Ja, det är måhända vackert, men o så tröttsamt...

[Skogsälvan]

Allt som oftast känns det som jag inte behöver säga något, men Diktonius "...vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är" Hoppas fortfarande att ljuset ocgh mörkret kan dansa lite salsa någon gång.

[Pho-ku]

De som föredrar mörkret kanske är rädda för lyckan, för att lyckas, och vice versa?

Jag kan känna en liknande rädsla när jag har det lite väl bra, som när jag är nere i träsket. Jag trivs dock i de båda tillstånden, och vid somliga tillfällen, kan jag längta till träsket - när jag befinner mig på utsidan och stirrar på den.

[Skogsälvan]

Nu är ju jag är förvirrad galning så lyssna inte för mycket på vad jag säger, men för att någon måste få ljuset så måste någon stå för mörkret. Det är ok.

[Minded]

Varför dras människan till mörkret? Varför väljer människan inte automatiskt enklaste vägen till lycka och solsken?

Ge ett exempel.

Annars generellt, så kommer lycka och solsken ur mörker, liksom också omvänt. Det behöver just röra på sig - Förändringen, att något alls uppenbarligen händer, är vad som fångar oss, vad som rör oss och får oss att känna inför. Och att känna är härligt.

[Das Ding an sich]

En del dras nog till mörker, men kan man säga att människan gör det generellt? Ja, jag jag kan nog tycka att frågan är för allmänt formulerad, för oprecis. Menar du att det finns en enkel väg till lycka och solsken?

[J R Auk]

Självspäkning är en ansvarsflykt.

Mörkret låter oss undfly ljuset vi dagas i. Tron om att vi kan vara något annat, än det vi faktiskt tror, det vi s.a.s pseudotror lockar.

[transversal]

En del dras nog till mörker, men kan man säga att människan gör det generellt? Ja, jag jag kan nog tycka att frågan är för allmänt formulerad, för oprecis. Menar du att det finns en enkel väg till lycka och solsken?

För att formulera tanken lite annorlunda då. Människans strävan skulle ju kunna tänkas vara "lycka och solsken" rationellt sätt. Hävdas också ibland att detta skulle vara meningen med livet etc, men det låter jag vara osagt. Hur som helst så tycks det mig som att väldigt många människor har en slags lockelse till att inte ta den enklaste vägen dit. Jag undrar vad den lockelsen handlar om.

Du skriver att: "en del dras nog till mörker". Vad är det som drar dessa människor till mörker?

[transversal]

Självspäkning är en ansvarsflykt.

Mörkret låter oss undfly ljuset vi dagas i. Tron om att vi kan vara något annat, än det vi faktiskt tror, det vi s.a.s pseudotror lockar.

Så du menar att självspäkning på något sätt är en kortsiktigt enklare väg?

[Das Ding an sich]

Jag tror att man kan ifrågasätta om människan strängt taget egentligen strävar efter lycka. Ur ett evolutionärt perspektiv strävar vi antagligen efter överlevnad samt reproduktion (på individuell men förmodligen också på gruppnivå).

Nu återstår det förstås att definiera "lycka", vilket skulle kräva en tråd i sig. Men lite preliminärt antar jag att "lycka" dels skulle kunna vara något vi ibland kan erfara som belöning, t.ex. när vi uppnått de biologiska mål som är inskrivna i oss. Men med "lycka" tänker vi nog också ofta på något vi kan erfara när vi bortser från dessa mål och bara upplever nuet, intresselöst. Det handlar alltså förmodligen både om något reellt och om vår inställning, och kanske handlar det vi kallar "visdom" om att kunna finna en balans i måluppfyllnad och förnöjsamhet.

Nå. Om man nu dras till "mörker", som du skriver, kan jag tänka mig att det betyder att man agerar på ett sätt som inte befrämjar målen överlevnad och reproduktion, eller också att man inte alls lyckas nå fram till den inställning av frid och försoning med tillvaron, den distans till världens hårda fakta som nog är nödvändig för att kunna leva i nuet.

Varför är då vissa sådana? Ett svar skulle kunna vara att människans kreativa förmåga, hennes "frihet" i relation till hennes natur (eller det hon vid ett visst tillfälle TROR är hennes natur) faktiskt ger henne möjligheten att förhålla sig på nya sätt till människans villkor. Att söka sig till mörkret blir då en rebellisk handling, och kanske kan ibland ett sådant agerande öppna för nya möjligheter som kan löna sig bättre... Människans anpasslighet till nya situationer och miljöer bygger på att det vi tror är rationellt eller "ljust" kanske visar sig vara mindre ljust än något vi fiskar upp ur mörkret. En ny ordning kan ibland skapas ur kaos, kreativt. Människan är förstås en biologisk varelse underkastad naturlagarna men samtidigt aldrig färdig. Våra liv är spel, vissa spelar högt och ibland kan det kanske vara en vinstlott (och då menar jag inte nödvändigtvis en lyckovinstlott utan en biologisk vinstlott).

Sedan spelar nog både arv och uppväxt in för vilken läggning man har.

Nu vet jag inte om jag har fattat din fråga rätt. Jag har bara försökt resonera utifrån vad jag själv tror... Dras du förresten själv till det du kallar "mörker"?