Hur kommer sig denna ångest?

[Fication]

I en klassisk hinuisk berättelse frågar kejsaren en vis guru vem som håller upp världen. Gurun förklarar att världen är platt och vilar på ryggen av en tiger. Sedan frågar kejsaren vad denna tiger vilar på. Då blir svaret att tigern vilar på ryggen av en elefant. Och elefantenen i sin tur, förklarar gurun, vilar på ryggen av en sköldpadda. När kejsaren frågar vad denna sköldpadda vilar på blir svaret: Det är sköldpaddor hela vägen ner. Slutdiskuterat!

De flesta nöjer sig med att upptäcka tigern under fötterna, tycker att det känns stabilt och tänker inte mer på det. Men om man skulle råka upptäcka att allting, inklusive elefanter och alla sköldpaddor, hänger i luften så blir det som i tecknad film när figuren springer utför en klippa och blir stående i luften, det går bra så länge de inte märker det. Men när de väl tittar ner så faller de.

Men om det är så att allt hänger i luften så finns det ju ingen mark att landa på och att slå sig mot. Så man får liksom vänja sig att sväva runt som i tyngdlöst tillstånd. I alla fall tills dess att man hittar något att hålla fast vid.

[Algotezza]

I en klassisk hinuisk berättelse frågar kejsaren en vis guru vem som håller upp världen. Gurun förklarar att världen är platt och vilar på ryggen av en tiger. Sedan frågar kejsaren vad denna tiger vilar på. Då blir svaret att tigern vilar på ryggen av en elefant. Och elefantenen i sin tur, förklarar gurun, vilar på ryggen av en sköldpadda. När kejsaren frågar vad denna sköldpadda vilar på blir svaret: Det är sköldpaddor hela vägen ner. Slutdiskuterat!

De flesta nöjer sig med att upptäcka tigern under fötterna, tycker att det känns stabilt och tänker inte mer på det. Men om man skulle råka upptäcka att allting, inklusive elefanter och alla sköldpaddor, hänger i luften så blir det som i tecknad film när figuren springer utför en klippa och blir stående i luften, det går bra så länge de inte märker det. Men när de väl tittar ner så faller de.

Men om det är så att allt hänger i luften så finns det ju ingen mark att landa på och att slå sig mot. Så man får liksom vänja sig att sväva runt som i tyngdlöst tillstånd. I alla fall tills dess att man hittar något att hålla fast vid.

I själva verket går det i cirkel: ditt liv är upphängt på ditt liv.

Med vänlig hälsning

Algotezza

[A och O]

I en klassisk hinuisk berättelse frågar kejsaren en vis guru vem som håller upp världen. Gurun förklarar att världen är platt och vilar på ryggen av en tiger. Sedan frågar kejsaren vad denna tiger vilar på. Då blir svaret att tigern vilar på ryggen av en elefant. Och elefantenen i sin tur, förklarar gurun, vilar på ryggen av en sköldpadda. När kejsaren frågar vad denna sköldpadda vilar på blir svaret: Det är sköldpaddor hela vägen ner. Slutdiskuterat!

De flesta nöjer sig med att upptäcka tigern under fötterna, tycker att det känns stabilt och tänker inte mer på det. Men om man skulle råka upptäcka att allting, inklusive elefanter och alla sköldpaddor, hänger i luften så blir det som i tecknad film när figuren springer utför en klippa och blir stående i luften, det går bra så länge de inte märker det. Men när de väl tittar ner så faller de.

Men om det är så att allt hänger i luften så finns det ju ingen mark att landa på och att slå sig mot. Så man får liksom vänja sig att sväva runt som i tyngdlöst tillstånd. I alla fall tills dess att man hittar något att hålla fast vid.

Ja du, så känns det ju, att jag fått syn på något och så faller jag.

[A och O]

I själva verket går det i cirkel: ditt liv är upphängt på ditt liv.

Med vänlig hälsning

Algotezza

Ja, visst är det så.

Men om jag nu känner och förstår att så här är det, varför kan inte hjärnan bara släppa de här frågeställningarna nu då?  :x
Det maler och skaver. (Ångesten i maggropen har dock minskat.)

[Algotezza]

I själva verket går det i cirkel: ditt liv är upphängt på ditt liv.

Med vänlig hälsning

Algotezza

Ja, visst är det så.

Men om jag nu känner och förstår att så här är det, varför kan inte hjärnan bara släppa de här frågeställningarna nu då?  :x
Det maler och skaver. (Ångesten i maggropen har dock minskat.)

När det maler för mycket tankar gör jag något av följande

går en promenad,

lyssnar på favvomusik och gå en promenad

spelar brädspel, kort

inte tvinga sig att inte älta - men göra något annat...

Med vänlig hälsning

Algotezza

[A och O]

Tack för dina tips Algotezza!

Hos mig maler det när jag jobbar, när jag sitter i bilen på väg hem, medans jag äter, medans jag är ute och går, osv.. Du förstår?

Önskar att jag aldrig hade behövt "titta ner" till att börja med..
Hur lär man sig att titta rakt fram igen? Genom att aktivt bara titta rakt fram, tills det faller sig naturligt?
(syftar alltså till berättelsen ovan.)

[Fication]

I själva verket går det i cirkel: ditt liv är upphängt på ditt liv.

Men det måste inte vara så. Det kan finnas en mening i hela problemet hos A och O, tex i hennes problem som vi på FF försöker lösa (eller i alla fall förhålla oss till). Genom att vi gör det bygger vi upp en förståelse och kompetens som kommer att hjälpa många andra i framtiden. På så vis kan hennes problem och ångest ha en mening i ett större perspektiv, för hela mänskligheten. Genom historien har många haft liv fyllda med ångest och dött olyckliga, men de har lämnat ovärdeliga bidrag till mänskligheten.

Så om man bara ser det ur sitt eget perspektiv så suger det ju förstås enbart, men man måste ju inte låsa sig vid det.

[A och O]

Genom historien har många haft liv fyllda med ångest och dött olyckliga, men de har lämnat ovärdeliga bidrag till mänskligheten.

What? Menar du att jag kommer ha ett liv fyllt av ångest och dö olycklig?  :wink:

[Fication]

Skulle du tycka att ett sådant liv var ok? Egen ångest och olycka, men med ovärderligt bidrag till mänskligheten utveckling och minskat lidande för andra.

[A och O]

Skulle du tycka att ett sådant liv var ok? Egen ångest och olycka, men med ovärderligt bidrag till mänskligheten utveckling och minskat lidande för andra.

Don´t go there!  :wink:

Nä, det skulle inte vara ok för mig. Men det är ju så hypotetiskt så jag kan inte tänka på det.

[Johan Ågren]

A och O,

Det finns två aspekter i den här proscessen; input och vana; den aktiva och passiva delen av medvetandeprocessen. Även om, i detta fallet, du försöker "slappna av" så har du en vana att tänka på de problem du satt upp framför dig. De går av sig själva. Det är inte nödvändigtvis vi själva som tänker; utan tankarna har ett eget liv. Vad du behöver identifiera dig med är den del av ditt jag som styr vilken information du stoppar in i medvetandeprocessen. Så länge informationen tar kontroll över dig så har du heller ingen egen vilja.

Öva på att iakta ditt liv utan tankarna, och se över vad du stoppar i dig för mental föda. Ta en promenad i skogen och försök obserera vad du har runt dig. Låt detta informationsflöde ta upp all plats i ditt medvetande. Kommer det en tanke så se i stället till att du observerar något nytt. Följ konturerna på träden; se färgerna. Lyssnar du på musik så gör det aktivt, inte som bakgrundsmusik. Att köra bil och att vara ute och jogga kan vara förrädiskt, då vi kan göra det reflexmässigt. Du behöver aktiviteter som tar upp all din uppmärksamhet. Skogspromenader och cykelturer i sig är alltså inte nog allena.

Din situation kan faktiskt visa på att du är understimulerad, och ditt medvetande fyller detta tomrum i stället, och i ditt fall på ett destruktivt sätt.

Slutliga testet för den här mentala övningen är att sätta sig och iakta endast ett begränsat föremål; som en ljuslåga, och göra det en lång stund utan att det uppstår en tanke. Det handlar bara om övning.

/Johan

[A och O]

A och O,

Det finns två aspekter i den här proscessen; input och vana; den aktiva och passiva delen av medvetandeprocessen. Även om, i detta fallet, du försöker "slappna av" så har du en vana att tänka på de problem du satt upp framför dig. De går av sig själva. Det är inte nödvändigtvis vi själva som tänker; utan tankarna har ett eget liv. Vad du behöver identifiera dig med är den del av ditt jag som styr vilken information du stoppar in i medvetandeprocessen. Så länge informationen tar kontroll över dig så har du heller ingen egen vilja.

Öva på att iakta ditt liv utan tankarna, och se över vad du stoppar i dig för mental föda. Ta en promenad i skogen och försök obserera vad du har runt dig. Låt detta informationsflöde ta upp all plats i ditt medvetande. Kommer det en tanke så se i stället till att du observerar något nytt. Följ konturerna på träden; se färgerna. Lyssnar du på musik så gör det aktivt, inte som bakgrundsmusik. Att köra bil och att vara ute och jogga kan vara förrädiskt, då vi kan göra det reflexmässigt. Du behöver aktiviteter som tar upp all din uppmärksamhet. Skogspromenader och cykelturer i sig är alltså inte nog allena.

Din situation kan faktiskt visa på att du är understimulerad, och ditt medvetande fyller detta tomrum i stället, och i ditt fall på ett destruktivt sätt.

Slutliga testet för den här mentala övningen är att sätta sig och iakta endast ett begränsat föremål; som en ljuslåga, och göra det en lång stund utan att det uppstår en tanke. Det handlar bara om övning.

/Johan

Okej!  Tack för en bra "redogörelse"! Det är lite av "medveten närvaro" jag ska öva mig på alltså!

[Johan Ågren]

I princip samma sak som du ägnar dig åt just nu när du fokuserar på att lösa ditt dilemma på ett kreativt sätt; skriver, läser vad andra skrivit, och försöker bilda dig en uppfattning. Den aktiviteten borde skilja sig från dina andra "grubblerier" då detta är ett aktivt val och fokuserande från din sida; du tar kontroll. Faran är dock att denna aktivitet är för närbesläktad med dina "negativa vanor". Tror det är lättast för dig att återta denna kontroll genom något som inte är språkligt. Risken är att du får vatten på din kvarn; och att ännu större hjul börjar snurra.

Du skulle antagligen få mer ut av en fjällvandring om du hade en tung ryggsäck och skoskav, om du förstår vad jag menar. För vissa så är scenariorna överväldigande, men om man är upptagen med sina tankar under vandringen så behövs andra element. Att lära sig uppmärksamhet låter så självklart att det kan låta som en kliche, men det är helt avgörande.

/Johan

[A och O]

. Faran är dock att denna aktivitet är för närbesläktad med dina "negativa vanor".

/Johan

Vet du, det tror jag med!

Tack igen för dina ord!

[Avantgardet]

När jag var liten fick jag lära mig att man "blev knäpp av att filosofera (tänka) för mycket". Pappa brukade peka på hispan när vi åkte förbi där på väg in till stan, det var nån han hade vuxit upp med som satt där och som hade förlorat förståndet efter att ha lämnat den lilla bygden och börjat på Chalmers. Den snubben hade tydligen varit något av "traktens geni", och pappa, liksom så många andra, tog detta som en tydlig indikation på att tänkandet gjorde en knäpp. Den antiintellektualismen har jag blivit matad med, och den är regel inom vissa samhällsklasser.

Så vad gjorde jag? Jag läste "gamla skäggiga gubbar" (som min bror kallar dem, på något annat sätt existerar de inte för honom), och knarkade hjärnan till bristningsgränsen, öven den och förbi den, och sen tillbaka. Lärde mig terrängen. Vad jag lärde jag mig av det då? Att världen inte försvinner oavsett vad vi tänker om den. Den ligger fast och stadig under fötterna även om våra huvuden är så högt bland molnen att de löses upp i rena abstraktioner. Och att det ofta kan vara till nackdel att allt för snabbt bilda sig en uppfattning om läget. Att våga hålla öppet, att inte tillgripa en förklaring av slentrian (eller för att känna "trygghet"), är många gånger, eller nästan alltid, det bästa. Bättre att hålla för sant att man inte riktigt vet än att ta för givet att man vet och då löpa risken att fullständigt missta sig. Visst utgår man alltid från en preliminär förståelse, man har ett slags tro att "så här är det", och det måste man, men det är nyttigt att inte låsa sig.

Den där känslan du erfar, A och O, är densamma som så många barn känner när de tänker på "oändligheten". Det där "öppna" begreppet - utan slut och gränser - är något som inte kan kontrolleras, det är ett element av kaos. Man har under nästan hela den mänskliga historien sökt "kontrollera" och "styra" världen, ordna upp det kaotiska osv. Men världen kan mycket väl vara så beskaffad att den inte fullt ut går att kontrollera. Skall vi ha ångest inför detta faktum? Eller skall vi lära oss älska detta okontrollerbara? Vad vore födelsedagar utan överraskningar? Kanske behöver vi moderna människor värdera kaoset något högre, inte, som man gjort så länge, förakta det.