All smärta är inte befrielse

Moderator: Moderatorgruppen

ontobasics
Inlägg: 3
Blev medlem: 15 dec 2011 16:38

All smärta är inte befrielse

Inläggav ontobasics » 15 dec 2011 17:14

Att skära sig själv har inget med SM att göra utan är snarare än desperat utväg att fly från sin egen, instängda kropp.
Det är inte smärtan som är målet utan en genväg där djupa sår inte upplevs som smärta utan en befrielse från en psykologisk omöjlighet. Citatet "Vi är alla fångar under vår egen hud" målar snarast upp en bild av en fängslad människa som inte kräver smärta utan ovannämda frihet. En dikt från en notorisk självskärare som skurit sig ända in i benet:

"Låt mig få leva, låt mig få andas, låt mig få vara fri
Skalet, min hud, måste vara någon annans med mig inuti
Dom säger att jag svälter mig, att mitt liv kan ta slut
Dom förstår inte att jag bara vill komma ut

Jag försöker skära djupare
Men jag verkar sitta fast
I kroppen som stänger mig inne
I min borg av hud

Jag försöker bara krympa lite, för att krypa ur mig själv
"Du måste äta, du måste dricka, öppna munnen, svälj!"
Jag ser min kropp därinne när jag öppnar upp min hud
Då äger jag min kropp, min kraft, då är jag min egen Gud"

Har svårt att finna någon längtan efter smärta i dessa ord.

SM är en helt annan sak. Låt oss kalla det terapi men det är snarare en sexuell läggning där självdestruktion inte ingår utan snarare en ömsesidig njutnig som jag inte tänker ifrågasätta.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 15 dec 2011 20:36

ontobasics

Det är en mycket djupsinnig betraktelse. Vad tror du den "psykologiska omöjligheten" handlar om?

ontobasics
Inlägg: 3
Blev medlem: 15 dec 2011 16:38

"psykologiska omöjligheten"

Inläggav ontobasics » 16 dec 2011 02:25

En berättigad fråga! En omöjlighet är knappast förekommande men jag använde frasen som en hyperbol för att ge emfas i det orimliga som skrivits under ämnet "Sadomasochim". Av erfarenhet tror jag mig veta att det är en grovt osannorlikt tanke att koppla en självskärare  som lider av ADHD, Bipolär sjukdom, Borderline eller masochim med medveten njutning. Däri ligger den omöjliga ömöjligheten. Den psykologiska grundorsaken, som i detta fall består i årslånga, sexuella övergrepp, gör det ens sårbarhet i själva verket det psykoligiskt möjligt att utsätta sig för ytterligare övergrepp men den relativa omöjligheten finner vi i förmågan att njuta av större förnedring. Jag anser att denna oförmåga är psykologiskt betingad men samtidigt att den utsatte inte förmår inse sitt eget värde och att hon/han bara är till för att utnyttjas. Däri den filosofiska frivolten i uttrycket. Det var meningen att detta och det första inlägget skulle kommentera ämnet "Sadomasochim" men nu vet jag inte riktigt var det hamnat.

Uppskattar frågan. Den fick mig att tänka till ett bra tag!

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 16 dec 2011 10:18

ontobasics

Det du beskriver tycks vara, i mina ögon sett, att en person som blivit så pass djupt och intimt kränkt att denne inte längre har någon som helst positiv uppfattning om sig själv och sin egen kropp. Att kroppen blir till ett förtryckande fängelse genom vad som har hänt. Allt som är kroppsligt associeras automatiskt till själva kränkningen. Och vidare att personen då försöker att finna en befrielse från föremålet för kränkningen; dvs kroppen, genom att skada sin kropp; att "besegra kroppen" genom att skära i den. Det låter som att personen försöker att amputera bort den delen av sig själv som utsattes för kränkningen. Blev kroppen under kränkningen uppfattad som en och samma sak? Ett levande minne av vad som hänt? Det låter som om personen som blev kränkt, associerar kränkningen till själva kroppen istället för till förövaren eller enbart till själva händelsen. Så hur kommer det sig? Beror det på att personen ändå har en positiv bild av förövaren? Befinner sig personen i beroendeställning till förövaren? Vilket innebär att personen bara kan tro att det är han/hon själv, eller kroppen, som är orsaken till kränkningen? Jag tänker lite på Stockholmssyndromet; den reaktion av att vara i en kidnappares våld, att uppleva sig helt i händerna på kidnapparen och inte se någon annan möjlighet, ingenstans att fly, offret blir då helt känslomässigt beroende av kidnapparen och när då kidnapparen visar vänlighet så ställer sig offret på kidnapparens sida...  och till och med försvarar denne... och kanske till och med hjälper kidnapparen i hans kriminella gärningar.


Återgå till "Psykologi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster