Algotezza skrev:Avantgardet skrev: Algotezza skrev:Avantgardet skrev:Algotezza skrev:Avantgardet skrev:Ja, jag är för det jag kallar "demokratiskt våld". Naturligtvis är också internet på riktigt. Spelar man roller på internet så är man en pajas i sitt "vanliga" liv också.
Roller handlar inte bara om pajaseri utan om olika sätt och möjligheter att uttrycka sin övergripande personlighet. Liksom man kan skriva skönlitterärt utifrån olika roller utan att man blir en pajas. Men du skriver väl som du gör för att göra din nätroll mer trovärdig. Helt OK för min del.
MVH
Algotezza
Nej jag skriver som jag pratar (IRL). Ibland bländande skarpsinnigt, ibland riktigt sinnesslött, men alltjämt mitt "naturliga" s.k. "talspråk". Ibland håller jag utläggningar (tills öronen blöder på folk), ibland lyssnar jag bara och håller käft, ibland (fyll)svamlar jag. Har som aldrig engagerat mig i att spela nån roll, det är inte där mitt fokus ligger - och jag låter mig överhuvudtaget inte dras med i nåt sånt. Det närmsta skulle vara att jag spelar skådis (och med det underförstås att allt beteende i någon mån är "rollspel"). Genom att spela skådis så visar man på den distans som skiljer dem som tror på, och tar på allvar, skådespelet, och den som vet med sig att det är ett skådespel - och som därför är den enda att hålla isär det symboliska och det verkliga, vilket innebär att det är den enda som inte är vansinnig/galen, eller psykotisk kort och gott. Med andra ord,
om världen är en scen så är det endast skådisen som är vid sina sinnens fulla bruk.
Att se personlighet som något som uttrycks genom att spela olika roller, är ett sätt att kontextualisera handlandet som följer en logik som varken är nödvändig för personligheten som sådan eller ens är sund. Personligheten är en abstraktion, den abstraheras ur innehållet. Vilket är detsamma som att säga att den personlighet du uttrycker genom att spela roller inte först och främst är innehållet i dessa roller (t.ex. "filosof", "lärare" etc.) utan - emedan formen i sig är innehåll (seendet är först och främst ett seende av synen som sådan) - utan deras form, det vill säga du uttrycker en personlighet som är falsk och låtsas, en som bara spelar sina verksamheter. Ett annat sätt att uttrycka sin personlighet är att helt enkelt sysselsätta sig med de verksamheter som ligger en varmt om hjärtat, utan att "spela" det som en roll (vilket är helt skilda logiker). Därigenom - om vi formulerar det i sådana termer - spelar man rollen av en som inte spelar roller, en som istället gör saker på riktigt (andra saker än att spela skådespel - och på samma sätt är rollspelandet verkligheten hos den som spelar roller, och därigenom bara simulerar de verksamheter som "rollfigurerna" är sysselsatta med).
Så nej, jag är inte en pajas. Möjligtvis en narr, kanske rent av en dåre - då jag tar saker och ting på fullaste allvar.
Språkligt naivt och omedvetet att mena att man talar som man skriver. Att man talar till alla på samma vis. Kanske din övertygelse att du alltid talar likadant är betingad av att du ständigt talar till samma publik?
När skulle jag ha hävdat nåt sånt? Mig veterligen har jag flera gånger på det här forumet deklarerat min åsikt i den frågan och varje gång insisterat på att själva utsägelseakten, artikulationen, alltid-redan är kluven mellan en jag och den Andre, mellan en sändare och en mottagare. Den Andre måste med nödvändighet medkonstituera vad som är "mitt" tal, han eller hon är en förutsättning för talet som sådant (även om det bara rör sig om att rikta sig till en "ansiktslös publik" eller till sig själv vid ett senare tillfälle - som post-it-lapparna man klistrar upp åt sig själv). Och självfallet är ingen tal-akt oberoende av kontext. Vet inte om det är nån halmgubbe du vill brottas med nu.
Jag missförstod i så fall din formulering: "jag skriver som jag pratar". Det betyder i stället, antar jag, att du anser dig uttrycka dig lika spontant och direkt, oavsett om du skriver eller pratar men att det alltid finns en medvetenhet hos dig vem du riktar dig till eller att "den andre" finns med redan när du formulerar dig.
Precis. Och utan den medvetenheten om vem jag riktar mig till skulle jag inte säga något överhuvudtaget, det skulle inte finnas något att säga. Men jag funderar på det där du sa tidigare, att jag bara talade till "samma publik" hela tiden. Är det så?
Algotezza skrev:Avantgardet skrev: Däremot pratar jag som jag skriver, och skriver som jag pratar, i stort. Och jag ser det också som något att sträva efter att göra - att lösa upp skriftspråket i talspråket (som Adorno säger nånstans i "Minima moralia"). Jag efterkorrigerar i regel ingenting (om det inte är nån viktig poäng, där min tanke sprungit ifrån mina fingrar - som sätter maxtempo och rytm för det i skrift uttryckta -, men jag retuscherar inte felsägningar, eller dylikt). Alltså jag babblar, i tal eller skrift, och inget mer än så, och det är naturligtvis ett filosofiskt ideal som det handlar om. Jag är improvisationsmusiker, och jag tror på improvisationen, och i synnerhet den ärlighet som följer med den.
Ja, är det din stil och du trivs med den så ok. Men improvisation är väl aldrig totalt fri, följer den inte alltid vissa mönster, har den inte alltid vissa ramar? Du improviserar en blues efter dess mönster. Jag ser det som en romantisk bild av improvisation, av vad slag det vara må, att den skulle vara totalt fri. Man är bara inte medveten om dess ramar, mönstret under ytan. Improvisationen sker alltid inom vissa ramar som man relaterar till, följer eller bryter mot, medvetet eller omedvetet. Om inte annat följer du en västerländsk skala, om du spelar i detta land. Och västerländska harmonier och harmoniföljder, taktarter. Spelar du ofta i 5/4- och 7/4-takt? Skiftar du ofta tempo i samma låt?
Nej, den är aldrig helt fri, då skulle den inte bli av överhuvudtaget, men den kan ta sig ut på många olika sätt. Blues betraktar jag inte formalistiskt (en "tolva"), och betraktar det i själva verket vara ett stort misstag, utan affektivt-modalt. Den är ett visst sätt att relatera till världen, och ett visst språk för detta relaterande (och för den skull inget mer än konvention). Så nej, min bild av improvisation är inte romantiserad som den var på sextiotalet i vita blues-rockmusiker-kretsar, utan sofistikerad och genomtänkt. Vilket inte förhindrar det faktum att den på ytan kan förefalla ha mycket gemensamt med en romantisk bild av den. "Sanningen" om improvisation ligger inte så långt från den romantiska synen som man kan tro, utan är ett slags återvändande till den utan naiviteten. Som vi båda vet är allting, strikt taget, improvisation. Men den bestämningen missar ju precis allt som särskiljer improvisatören från paragrafryttaren.
Jag brukar låta mina improvisationer utgå från vad som finns tillgängligt i situationen. Det vill säga jag själv, kanske nån annan (vad är det för en? hur relaterar man till den?), ofta katter (de kan sin musik, ingen ska säga nåt annat), kanske nåt "element" som drar till sig min uppmärksamhet, och så spelar jag kring det. Ibland rubato, men oftast urskiljer sig ganska snabbt ett mönster, något som jag fattar tycke för och som jag anser symboliserar situationen. Har märkt att soluppgångar låter mycket annorlunda än solnedgångar (om jag spelar till sceneriet), även om de båda (i och med att jag tillåts det lugnet och den ron att spela till dessa, de gånger jag det tillåts) har en tendens att anta en raga-lik balladkaraktär. Ofta maj-ackord som smyger sig in. Drar mer åt det ackustiska än det elektriska. Kan vara klyschiga grejer, och naturligtvis kan musik ironisera, men det hänger alltid på vad man gör med stoffet. Grunden kan finnas i en bakgrundston (en fläkt som surrar och ger ifrån sig en bestämd ton, eller annan hushållsutrustning som gör samma sak - vilket är nåt jag brukar gå och sjunga stämmor på ibland, när lusten faller på). En liten rolig improvisation hade jag med en gitarr som låg på ett bord, med volymen på, och gav ifrån sig rundgång (ett g), som jag satt med en annan gitarr och spelade kring, när man kom och ställde fram en öl åt mig och gitarren på bordet då gav ifrån sig tonerna (öppna) D-A-D-G-H-E, som den var stämd i, av vilka bara de tre lägsta egentligen satte grund, så då infann sig ett slag naturlig rytmik i det hela i och med att den gitarren av sig själv övergick i rundgång (g igen) och efter att jag druckit några klunkar ur ölen, på något ställe i musiken som tillät en liten paus, så ställde jag ned den på bordet och fick mitt öppna d igen. Där fick jag alltså själva råmaterialet (harmoniskt såväl som formmässigt) gratis. Improvisationen var naturligtvis slut (och särskilt "vacker" var den definitivt inte, men det vackra var heller inte vad som upplät sig där) när jag druckit upp ölen. Så jag brukar försöka hämta mina ramar ur den modellera som är situationen. Inte tvinga på en "onaturlig" form på ren slentrian. Visst kan man, om man studerar mig, se att jag använder samma grepp på en massa ställen (ett vokabulär är ju alltid begränsat), det hörs ju att det är "jag", men det hörs också (för mig i alla fall, som vet att lyssna efter det - även i efterhand, om det till exempel är inspelat) vem som sitter där (utöver jag) och inte spelar, eller vem jag spelar med. Det pågår alltid en dialektik mellan de ingående delarna. Varför (som Miles Davis uppsammat) helheten kan bli radikalt annorlunda om så bara en enda del läggs till eller dras ifrån. Men jo, jag använder ofta "exotiska" skalor (men aktar mig för billig pastiche), använder mig av alla "färger" tillgängliga. Och känner många gånger taktarter, eller sammansättningar av rytmiska element, som inte alls är 4/4. Men så hade jag ju lärare när jag var yngre som jag kunde sitta och spela ungersk folkmusik med och sånt där, och som uppmuntrade en att ta ut svängarna. Kort sagt, mitt sätt att musicera skiljer sig inte från mitt sätt att tala (eller lyssna) heller, utan det är samma sak där.
Jag säger därför att blues är en "sinnesstämning", att låta sig affekteras på särskilda sätt, som grundar sig i det symboliska universum som är bluesens "eget" (den har sina egna uttryckssätt som är karaktäristiska för den). Det är en kultur, något man lever i, något som andas skiter äter osv. Ett sätt att erfara och tolka världen på. Och det är ett socialt arv. Man kan inte spela blues annat än som att "spela en" roll om man inte har erfarenhetsmaterialet som stödjer det. Blues är ärligt menad, inte charader. Sen kan man ju ta den till nya saker, blanda upp den med annat, men det är en annan femma. Jag har aldrig varit renlärig nånting.
Algotezza skrev:Det är också en romantisk bild att det spontana och obearbetade skulle vara mer äkta och "roll"-fritt än det mer bearbetade. Man kan skaffa sig rutiner på alla områden, även på ärlighetens och spontanitetens. Man vet vad man trivs med och vad som går hem "den andre".
Ja, "autenticiteten" är naiv. Men det är inte där det sitter, utan i
vilka ramar man sätter. På vems villkor? Och vad säger dem?
Algotezza skrev:Men vi kan också bearbeta en text för att få fram vad som finns djupare inom oss. Det kan ju inte vara fel att bearbeta en text, lika lite som det är fel att tänka över ett problem. Spelar det någon roll om vi bearbetar en tankekedja i tanken eller "på papperet", datorskärmen? Inget startar från noll.
Finns inget "dupare" inom oss, eller inom en text. Det är nya ytor du talar om. Djupet sker på ytan. Naturligtvis kan man spela om en "låt", men om man siktar på att göra den identisk (som alla massproducerade dussinvaror) så bedrar man sig själv, och bidrar till konstruktionen av ett ideologiskt fuskbygge (i slutändan det vi slarvigt kallar "verklighet" - som en självidentisk objektivitet med en viss karakteristik, och inte som den dynamiska process vi själva deltar i). Improvisationen spelar inte med på sådana villkor, den är inherent trotsig.
Litteraturen verkar på andra villkor, och det är synd för den emedan den då inte kan rättfärdiga sig själv på samma sätt.
Algotezza skrev:Tänker du som du talar också?
Ja, mitt tal är min tanke, min tanke är mitt ("inre") tal.
Algotezza skrev:Ofta är det mer avslöjande när vi bearbetat något för att dölja våra avsikter och få det att se snyggare ut. Man drar upp kalsongerna tills man står med rumpan bar.
Ja, men jag har förläst mig på Freud, och drogat bort mina spärrar. Naturligtvis finns det ändå (men det ska hemskt mycket till, och jag ska tas med överraskning) situationer där jag kan rodna (fruntimmer som är vansinnigt vulgära t.ex.). Det kan ju vara komiskt.
Jag tycker helt enkelt om att vara självklar, men så förbannat bra på det jag håller på med att ingen ändå (förutom jag) vet vad nästa steg är. Istället för att försöka putsa en fasad och framstå som förmer än vad jag är (IRL). Tycker ju Vonnegut sade det bra (typ): "i de litterära yrkena kan en medelmåtta få sig själv att framstå som något i stil med ett geni, och det vansinniga går att få att se ut som friskare än friskast" (översatt fritt ur minnet). Naturligtvis är det inget fel i att försöka ge andra något bra, men är gåvans funktion att göra det eller återkasta ett skimmer över givaren?
Psykoanalytiker blir naturligtvis aldrig särskilt roliga att psykoanalysera. Och inte är det särskilt roligt att försöka påpeka något för någon som den redan är fullt medveten om och gör avsiktligt. Då får man ju bara känna sig som att man missade poängen. Talande var samtalen jag hade med en beteendeterapeut som skulle "hjälpa" mig (det var vad läkarna förskrev) och jag hade filosofisk/politisk motivering bakom allt det hon betraktade som "dysfunktionellt". Hon ville att jag skulle tänka på mig själv uteslutande och bli en inställsam, rövslickande men "självförverkligad" borgare, och jag tyckte hon var en djävla parasit som närde sig på andras problem (jag behövde lugnande medicin just då, ingen djävla indoktrinering). Needless to say så har nog ingen utav oss ändrat på sig.
Algotezza skrev:Avantgardet skrev: Algotezza skrev:Kommunikationsroll: ett antal återkommande förutsättningar för likartade kommunikationssituationer besvaras med lämpliga relativt färdiga och beprövade verktyg. Inget tillgjort i det. Bara rutin. Automatisering. Men premissrena ändras, förändras hela tiden. Rollen växer fram i dialektik med dem man kommuniceraa med. Vi skapar och vidmakthåller varandras roller ömsesidigt. Liksom våra egon. Ibland har man rollen där det ingår i den att förneka man har en roll. Eller ett ego.
Den typen av slentrianmässiga fraser anser jag fegt, omanligt, och imponeras inte det minsta av det.
Måste man vara modig och manlig om man vill imponera på dig?
Nej, man kan vara kvinnlig och rakryggad och imponera på mig också. Men det ligger något så oerhört impotent i de här excesserna. Ta jazzimprovisationen hos bebop-artister. Samma fraser byggs ihop som med legoklossar, och spottas ut i ett rasande tempo. Själva tempot betraktas som bedrift. Och likadant är det med alla såna där färdigsnickrade "visdomar". Det uttrycker, som jag ser det, bara ett behov hos utsägaren att framstå som nånting. Att få leka lite bättre och klokare än andra. Vad gör John Coltrane i sin senare fas, som gör honom så långt större än Bird? Inte det här ytliga att han gick och blev pseudo-religiös new-ageare, utan vad gör han med musiken? Det ska inte förstås som nån typ av "meditation", som en del tycks tro, utan musiken får en helt annan "lyssnande" och "inkännande" karaktär. Den ser till det partikulära, inte det universella. Det som inte går att kvantifiera och formalisera, de små nyanserna som alltid gör varje inövad fras och klyscha livlös i jämförelse. Den betonar
skillnad inte
likhet.
Algotezza skrev:Avantgardet skrev:Mitt ledord är det spontana, och kan man inte skjuta från höften så ska man inte ge sken av att vara någon revolverman - utan att läsa in något maktperspektiv i det. Naturligtvis kan du läsa allt som "rollspel", men därigenom så låser du dig i vad jag betraktar som ett ganska osunt "vara-modus". Intressantare än vilka "roller" man kan tillskriva varandra är vad vi uträttar - att musiken säger nåt och berör oss. Den där rollspelsklyschan är just en klyscha. Det är inget som är värt att jamma kring. Möjligtvis kan man sticka in det nånstans för att illustrera en poäng, eller kanske skoja till det, men något stoff för bra musik är det inte. Om liknelsen tillåts.
Det beror väl på hur man definierar roll om den låser en eller ej. För mig är roll bara att anpassa mig efter vem jag riktar mig till. Med det följer en viss vokabulär, ett visst beteende om jag vill det jag säger skall gå fram.
Så är det. Men är inte "roll" i det fallet ett vilseledande begrepp? Det tycks ju förutsätta att du skulle vara "äkta" inunder denna antagna roll. Jag spelar inte bara rollen av cynikern som står utanför rollspelet, jag är honom också. Tror att läxan man skall dra av rollspelsmetaforen är den rakt motsatta till den som slängs omkring av slentrian. Inunder masken finns inget djup, som du insisterar på, vi är våra masker.
Algotezza skrev:Jag har ganska lätt att se vilka roller andra har och vilka roller omvärlden kräver jag skall ha. Samtidigt är det intressant att gå utanför mönsterna, ramarna.
Frågan är vilka ramar vi ska sätta och gå med på? Att bara köpa dem rakt av är moraliskt förkastligt. Det är vårt ansvar att se till så att de är sunda.
Algotezza skrev:Men visst jag behöver inte kalla det roller. Jag kan se det som olika repertoarer jag har i olika situationer, inga helt fasta sådana, men nödvändiga för att saker skall gå smidigare, lite mer av sig själv.
Inte en repertoar så mycket som ett vokabulär. Och lika lite här som annorstädes bör ledordet vara "effektivitet" enbart, det är ingen sfär som är fri från moraliska överväganden. Det är alltså inte enbart form utan också innehåll. Trevlighetskonventionen t.ex. ser jag bara rendera neurotiska människor som tvångsmässigt måste lé och är livrädda för tystnad. Så den måste motiveras i sig själv, inte för att det behöver vara fel att vara trevlig mot någon.
Algotezza skrev:Om du skall spela en blues finns vissa mönster för den. Du går in i bluesrollen. Blues är väl för övrigt den mest klyschiga musikform som finns. . Färdiga formler i ord och musik. Vem klarar sig utan sådant? [7quote]
Ja, jag äntrar bluesen symboliska universum. Men blues är allt annat än klyschig. Visst finns det klyschig blues, men formalismen har helt enkelt fel här. Bluesen är inte en kompositionsform, utan en språklig dialekt med sina egna begrepp för saker och ting. Blues behöver inte ens vara musik, den kan uppträda i helt vanliga samtal, i hur någon beter sig osv. Att avgränsa bluesen till musiken är redan det att göra våld på den. Att avgränsa den till ett visst tonförråd, dess alfabet, missar andemeningen i det som sägs, och att formalisera den som en kompositionsform ("tolvan") ger sken av att bluesen är statisk och mer eller mindre godtyckligt. Bluesen har aldrig varit
densamma - det är motpolen till den romantik du beskyllde mig för, och det är istället naivt. Bluesen kan vi relatera än i dag till inte för att tolvan representerar någon arketyp som går på djupet i våra psyken, utan för att lidande har gått i arv och ännu finns kvar. Blues är en flaska whiskey och en kvinna som stuckit ifrån en. Det är klart vi kan relatera till det, och det är klart att det är något som inte bara uttrycks i en viss kompositionell form.
Algotezza skrev:Som om jammandet var helt fritt, ärligt och spontant alltid.
Nej ibland är det krystat och går trögt.
Algotezza skrev:Hursomhelst kan du aldrig få en förmåga utan övning. Du kan inte skjuta från höften, improvisera utan att öva dig i det. Men det skall vara en så väl inövad förmåga att det för åskådaren skall se helt imporoviserat och spontant ut. Ju mer utvecklad förmåga, desto mer spontant ser det ut, desto mer höftskjut verkar det vara.
Nej, poängen ligger i det motsatta. Här är det rollspelstänkandet som guidar dig. Inget umgänge med något (blues eller människor) är
övning. Och lika lite är det uppförande inför publik. Livet pågår hela tiden. Det ena du övar genom att öva är att öva
på att öva, det andra är att se till universalen istället för det partikulära. Livet har inte en skrubb du kan gömma dig i och öva, och en scen du kan framträda på, vi har bara en värld. Och varför skulle vi i den överhuvudtaget relatera till varandra som "publik" och "artist", som "författare" och "läsare"? Varför inte primärt som medmänniskor som alla bidrar till resultatet. Varför ens ge sken av att mina "förmågor" skulle vara min egen förtjänst? För att kunna skryta upp mig själv? Investera en massa självkänsla däri? Klappa mig själv på axeln och leka duktig överdängare? Och det är i precis den meningen jag menar att improvisationen (som händelse) alltid hotar likhetens ordning, alltid hotar med sin partikularitet som flödar över alla på förhand koncipierade element strukturen. Improvisationen är denna trotsiga spänning som uppstår mellan dem. En antagonism mellan form och innehåll, där innehållet inte (som i "låten" eller "boken") underordnas formen. Därför är den till själva sin natur subversiv.
Algotezza skrev:Det går rutin och ofta slentrian till slut i allt som upprepas. Även i improvisation och spontanitet. Paradoxalt nog.
Nej det är ingen paradox, se ovan. Det är den bara försåvitt man underordnar partikulariteten under universalen. Det är en lyssnandets konst mer än det är att spela.
Algotezza skrev:Avantgardet skrev: Algotezza skrev:Personlighet: skilj mellan den du är och din bild av den du är. Du skapar den du är genom dina handlingar. En av dina handlingar är att skapa en bild av den du är. Då kan du utgå från dina handlingar eller färdiga mer eller mindre rigida scheman. Skilj mellan bild och avbildat och den som avbildar även om de är tre aspekter på samma existens!
MVH
Algotezza
Jag vet inte vad det här är som du skriver, eller vad det är för halmdocka du diskuterar med. Känns lite löjligt att du ska läxa upp mig med poänger som jag själv i inlägg här ovan för bara ett litet tag sedan levererade. Men du kanske bara ville spela rollen av "överdängare" eller "viktigpetter"?
Skit samma vilken roll du tror jag tagit på mig. Var det sant eller ej det jag skrev... Det är väl intressantare än att utmåla mig som ett större eller mindre asshole? Det klarar jag bra på egen hand genom att "bara vara mig själv".
Okej, my bad. Ja, du har rätt i det.
Algotezza skrev:Detta anknyter till vad du skrev: Du skapar den du är genom dina handlingar. En av dina handlingar är att skapa en bild av den du är.
Men detta skrev du inte om: Personlighet: skilj mellan den du är och din bild av den du är.
Har en känsla av att många sätter likhetstecken mellan den man är och bilden av den man är, egen bild och andras. Det jag tog upp.
Fortsätt skjut, Clintan!
Algotezza
Jag gör nog alltid en distinktion mellan idealt och faktisk jag. Många gör det misstaget, det håller jag med om, och jag ser det som ett problem (identitetslogiken), och det är väl delvis därför jag envisas med improvisationen.
