Att vara god.

[Joakim Grundh]

Vertumnus det är en god poäng att hämnd är reaktiv men förlåtelsen aktiv. Om det nu är verklig förlåtelse och inte bara ett påbud som man antagit som regel. Då är det också reaktivt. Och jag ser åkallan av guds namn, som i att gud vet orsaken, är ett sätt att skapa förlåtelse, eller acceptans för situationen. The lord work in mysterious ways tex.

Vad menar du med att jag förkastat förlåtelsen? För mig ligger det i lärandet av sina misstag att förlåta sig för det. Annars har man inte helt lämnat det utan binder sig fortfarande vid händelsen, eller handlandet.

Samma sak med andras handlingar. Säg inte att du förlåtit någon om du måste upprepa att denne är förlåten, eller på något annat sätt påminner om deras felaktiga agerande. Då har du inte förlåtit utan hämnas bara genom att älta den sociala relationens skuld, där vi antar att den som lidit orätt har en skuld att inkassera hos den som gjort orätt.

[Joakim Grundh]

För jag menar att vad andra gör med sina liv kan ha betydelse för ens eget liv. Att man faktiskt ibland måste bry sig ang. vad andra gör med sina liv. Och att vad andra gör kan påverka mer än en själv, hela samhället.

Så är det nästan med allt som människor företar sig. Någon berömmer en person, vilket ses som förminskande för en som står bredvid och så är dramat igång.

Jag håller med dig i det du säger. Men ser det också som en fråga om vad man kan överblicka. Ofta är det ju en fördel att inte stå i situationen, utan vara betraktare. Men det viktiga då är att inte sätta sig till doms över för att kontrollera, utan att bistå, som i vägleda eller ge råd.

För fördelen är just distansen, men det innebär också att ett visst typ av seende inte är närvarande. Distansen är mer kall och rationell, medan den som befinner sig i situationen kan göra rätt genom emotionell relation, och den syn som ges av sådan empati.

Zenmästarna brukar ju utmålas som lite småsadistiska i karikatyrer, just för att visa på att det agande straffet inte i sig behöver vara dåligt. (Även om det nog väldigt sällan är rätt).

[klorofyll]

Algotezza

Jag anser att man skall bry sig om människan. Alla människor. Inte om vad den gör. Vad andra gör skall man ta hänsyn till, när man gör sina bedömningar, ex.v. inför handlande. Om någon behandlas illa så agerar man om man bryr sig om människor. Människor som inte gör vad de själva vill bryr sig om vad andra gör. Människor som gör det de själva vill reagerar på vad andra gör. Givetvis skall man agera när någon gör något som är fel.

Jag talade inte i första hand om någon som gör negativt för andra, utan om någon som agerar altruistiskt.

Men jag kan ha fel.

[Vertumnus]

Vad menar du med att jag förkastat förlåtelsen?

Jag använde ordet avfärda och fick uppfattningen efter att ha läst följande rader: > Religiösa glömmer ofta detta tycker jag mig se, de har bönen, eller dyrkan av sin gud, sitt helgon, som något som förlåter dem deras "synder". Och så är det fritt fram att upprepa misstagen och inte lära sig från sina misstag. > Men det är helt klart att raderna inte är uttömmande vad gäller förlåtelsen.

För mig ligger det i lärandet av sina misstag att förlåta sig för det. Annars har man inte helt lämnat det utan binder sig fortfarande vid händelsen, eller handlandet.

Det där är intressant: Vem det är som förlåter och för Vems skull, till sist handlar det om att förlåta sig själv.

[Anders]

För jag menar att vad andra gör med sina liv kan ha betydelse för ens eget liv. Att man faktiskt ibland måste bry sig ang. vad andra gör med sina liv. Och att vad andra gör kan påverka mer än en själv, hela samhället.

Så är det nästan med allt som människor företar sig. Någon berömmer en person, vilket ses som förminskande för en som står bredvid och så är dramat igång.

Jag håller med dig i det du säger. Men ser det också som en fråga om vad man kan överblicka. Ofta är det ju en fördel att inte stå i situationen, utan vara betraktare. Men det viktiga då är att inte sätta sig till doms över för att kontrollera, utan att bistå, som i vägleda eller ge råd.

För fördelen är just distansen, men det innebär också att ett visst typ av seende inte är närvarande. Distansen är mer kall och rationell, medan den som befinner sig i situationen kan göra rätt genom emotionell relation, och den syn som ges av sådan empati.

Zenmästarna brukar ju utmålas som lite småsadistiska i karikatyrer, just för att visa på att det agande straffet inte i sig behöver vara dåligt. (Även om det nog väldigt sällan är rätt).

Och det visar också på en hybris. Att sätta sig till doms över andras moral. Vem skulle ha kompetensen för det?

[klorofyll]

Jag har tänkt på att människan - i fråga - kanske inte är ond på något sätt, men detta behöver inte betyda att människan är god heller, då blir man av med det polära tänkandet - antingen eller, och även om man inte har något att glädjas åt, så kan man vara stolt över att man inte har något att skämmas för, det är en god grund att stå på och en bra utgångspunkt för att bli bättre som människa.

[Pilatus]

Jag har tänkt på att människan - i fråga - kanske inte är ond på något sätt, men detta behöver inte betyda att människan är god heller, då blir man av med det polära tänkandet - antingen eller, och även om man inte har något att glädjas åt, så kan man vara stolt över att man inte har något att skämmas för, det är en god grund att stå på och en bra utgångspunkt för att bli bättre som människa.

Hur gör vi för att bli bättre som människor? Det är antagligen mer givande att se till vad människor och nationer åstadkommer. Vad händer? Kan vi delta på något mer produktivt sätt än att alltid bekymra oss om huruvida vi är bättre eller sämre än i går?

[mullback]

Låt säga vi inser att vi var si igår, varför skola vi då vara så idag?

[Vertumnus]

[klorofyll]

Jag har tänkt på att människan - i fråga - kanske inte är ond på något sätt, men detta behöver inte betyda att människan är god heller, då blir man av med det polära tänkandet - antingen eller, och även om man inte har något att glädjas åt, så kan man vara stolt över att man inte har något att skämmas för, det är en god grund att stå på och en bra utgångspunkt för att bli bättre som människa.

Hur gör vi för att bli bättre som människor? Det är antagligen mer givande att se till vad människor och nationer åstadkommer. Vad händer? Kan vi delta på något mer produktivt sätt än att alltid bekymra oss om huruvida vi är bättre eller sämre än i går?

Att bekymra sig kanske inte verkar så konstruktivt, men jag skulle tro att detta att exempelvis ha ångest är en akut grej, som är ett resultat av olika saker, det är ju ändå positivt att man har känslor. Jag tror att man bör se ett problem ur många synvinklar och ha kunskap för att kunna lösa ett problem. Det kanske är så att man ser klart från sin synvinkel och har rätt, men man vet ändå inte hur man skall lösa problemet, för man förstår inte hur den andre tänker och vad den har varit med om.