FÖRÄLSKELSE?

[suchanother]

Hänger inte riktigt med, varför skulle jag ha förväntningar på ett experiment? Varför göra experimentet överhuvudtaget om jag på förhand har facit?

[gråa hår]

Hänger inte riktigt med, varför skulle jag ha förväntningar på ett experiment? Varför göra experimentet överhuvudtaget om jag på förhand har facit?

Jag räknar med att du inte menar det är helt tillfälligt? Likgiltigt hur utfallet blir? Eller har du inte förväntningar till att ett expriment ska infri sitt förhållande till teorien som du går ut ifrån? Vetenskap handlar ju stort sett om att reproducera andras lyckade expriment.

[suchanother]

Ok, jag förstår vad du menar.  Läste ditt inlägg lite fel första gången. Jag håller med dej att man har förväntningar.

[suchanother]

Varför bestämmer man sig för en sak och fullständigt nektar att vika på ett forum som kallar sig filosofiforum? Är det inte jakten på sanningen som är det viktigaste?
Vad händer?

Vad otroligt naivt. Vem bestämmer vad sanning är? Sanning utgår väl från en värdering, vem värderar? Finns det universella kriterier vad sanning är? Platon, efter några glas rött, blev humanist och ville krama alla, dan efter var han en surgubbe som ville strypa alla.

[gråa hår]

Vem bestämmer vad sanning är? Sanning utgår väl från en värdering, vem värderar? Finns det universella kriterier vad sanning är?

1. ingen
2. nej
4. inte av betydning
3.ja

[Avantgardet]

Jag föreslår ju faktiskt att du läser boken om du är nyfiken, den är ett lysande exempel på en dekonstruktiv läsning. I det här sammanhanget var min poäng helt enkelt att visa att det formellt sett inte är en självmotsägelse (A&~A), utan att orden används på olika sätt. Alltså att de syftar till olika saker, när jag säger t.ex. "Mina vänner! Det finns inga vänner!", så vore det dumt att förstå mig som blott sägandes A och ~A. Då de fyller olika funktioner i texten (det första fyller till exempel funktion att påkalla individernas uppmärksamhet, det har en performativ betydelsenivå, medan det andra är en utsaga om något eller snarare om någots natur), och dessa olika betydelsenivåer måste vi ta i beaktande om vi alls vill förstå det som sägs.

Eller helt enkelt att vi måste hålla öppet för flera olika typer av läsningar, inte låsa referensramarna, men i den mån något verkligen är en självmotsägelse så håller jag ju med dig, då är det alls inte intressant.

Boken? Derrida´s Dekonstruksjon? Men som jag sa mtp Aristoteles så ville det ju vara närliggande att förstå just hans utsagn som ett A&~A, eller? Det är ju trots allt något som ligger till grunden för hela hans filosofi. Sådana legender är ju inte helt ovanliga om antiken. "Rubba inte mina cirklar" osv... Jag menar att det finns en läsning som är den riktiga (inte i bokstavlig förstånd kanske). Att det finns något objektivt sant. Men vad det är, det vet man inte, intill då måste man bara testa argumentation för att se om den är hållbar...

Huruvida Aristoteles sagt det eller är inte, är inte det viktiga för Derrida. I själva verket är det helt irrelevant, utsagan har redan ett eget liv i filosofin, och har till viss del varit med att konstituera filosofin. Filosofin kan inte vara något annat än det som konstituerar dess corpus, dess kanon, alltså dess texter. Jag skulle emellertid hävda att det finns flera tolkningar som är riktiga (eller snarare meningsfulla), eftersom mening inte är något för en gång givet utan är något som ändras beroende på position i tid och rum. Men jag skriver heller inte under på nån essentialism. Vad vi har är olika typer av sanningskriterier, olika traditioner av sätt att läsa och förstå, men att tro att vi skulle kunna komma till en slutgiltig sanning i nåt enda avseende är naivt anser jag.

[gråa hår]

men att tro att vi skulle kunna komma till en slutgiltig sanning i nåt enda avseende är naivt anser jag.

1. Är det i samlingen "Dekonstruktioner" jag finner texten av Derrida?
2. ah, men du anerkänner existensen av en sådan slutgiltig sanning? Det finns något sant än om vi bara kan förhålla oss till det rent pragmatiskt?

[Avantgardet]

Nej, boken heter "Politics of Friendship", men den är långt ifrån den bästa jag läst av honom. Lite långrandig och trist för att vara han faktiskt. Det är emellertid efter hans så kallade "etiska vändning" så karaktären på de frågor han tar upp för behandling är för mig inte lika intressanta som de han tar upp i sina tidigare skrifter, och som rör mer aspekter av den "teoretiska filosofin".

Nej, jag erkänner inte existensen av någon sådan slutgiltig sanning. Men jag ser heller inte att något sådant är nödvändigt, eller önskvärt.

[Rorschach]

Vem bestämmer vad sanning är? Sanning utgår väl från en värdering, vem värderar? Finns det universella kriterier vad sanning är?

1. ingen
2. nej
4. inte av betydning
3.ja

Vilka universella kriterier menar du? (Detta under antagandet att punkt nummer 3 svarar på frågan "Finns universella kriterier vad sanning är?")

[Logos]

Jag menar att det sanna ligger utanför denna subjektiva sfär. Något som gör att det kan diskkuteras på ett meningsfullt sätt och att sanningen finns.

Det tror jag också. Problemet blir om vi någonsin kan nå det eller  och i så fall om vi kan beskriva det eller något annat på ett objektivt sätt. Vi är i någon mån slavar under vår egen uppfattning och tolkning av världen. Även i det mest konstruktiva samtalet är det troligt att alla tolkar det som har blivit sagt på sina egna sätt.

[Avantgardet]

Jag säger att ni betraktar saken på ett oriktigt sätt. Frågan är inte (t.ex.) "vad menade han eller hon?" utan "vad kan den här satsen betyda?", eller "hur kan den tolkas?". Redan när vi använder en språklig mening så har den flera olika tolkningsmöjligheter, vilka alla måste betraktas som sanna. Att man tänkt annorlunda har i mångt och mycket att göra med att man privilegierat tal ovan skrift, sökt nåt slags intention hos den som uttrycker en sats. Poängen är att en utsaga på inga sätt förlorar sin giltighet bara för att utsägaren inte är närvarande på något sätt. Vi läser ju Aristoteles än idag, och anser oss förstå honom, även om han varit död i mer än 2000 år! Språket fungerar, har sina funktioner, det animeras inte av någon intention.

[gråa hår]

Jag säger att ni betraktar saken på ett oriktigt sätt. Frågan är inte (t.ex.) "vad menade han eller hon?" utan "vad kan den här satsen betyda?", eller "hur kan den tolkas?". Redan när vi använder en språklig mening så har den flera olika tolkningsmöjligheter, vilka alla måste betraktas som sanna.

Jag är enig i allt du säger fram till att alla tolkningsmöjligheter måste betraktas som sanna. Det är ju helt absurd, du vill ju inte kunna prata med folk en gång, det är hatt hängi sig till privatspråk.

[Avantgardet]

Fast jag säger ju inte att saker och ting går att tolka hur som helst, det finns ett antal olika tolkningsmöjligheter för varje utsaga, inte hur många som helst. Angående privatspråk så ser jag det som omöjligt i ett avseende, men ofrånkomligt i ett annat. Språket är inget privat, utan något väsentligen socialt, och därför är privatspråk omöjligt; samtidigt har vi alla olika referensramar, och associerar olika, varför privatspråk är oundvikligt. Vi måste med nödvändighet tala och tolka utifrån den plats vi innehar historiskt, socialt, osv. men språket är samtidigt en allmänning. Det innebär att där finns en viss rörlighet, men inte fullständig avsaknad av struktur. Endast om jag skulle mena det senare kan jag gå med på att vi talar om "privatspråk" i någon egentlig mening.

[gråa hår]

Hur menar du det förhåller si mellan take och språk? Tror du språket lägger riktningslinjer på hur man tänker?

[Avantgardet]

Jag vet inte om vi alls kan tala om något annat tänkande än ett som redan är språkligt. Som Wittgenstein säger (typ): "Mitt språk är min världs gräns, och världen är mitt språks gräns".