Hur ska jag bära mig åt? Börjar att tappa greppet!

[J R Auk]

Vill uppmärksamma på en föreställning du har, eller rättare sagt en attityd du håller.

Jag tror inte på något som någon forskare har sagt längre, inte som någon har sagt eller något jag hört! Hur ska jag då kunna tro på mig själv?

Är det inte en distinkt skillnad på det du hör någon annan säga om världen och det du upplever av världen?

Jag ser här ett uttryck för den djupa auktoritära ordning som vi underordnats genom institutioner i samhället och normer för hur familjer skall fostra sig.

Glöm det. Glöm strukturen, vägra krypa under auktoriteten, det är ändå bara en chimär att vi kan förlita oss på andra. Det enda vi kan göra är att förlita oss på våra omdömen om andra.


Låt mig ställa dig en fråga istället. Hur kan du inte lita på dig själv?

En lögn är inte en lögn om man tror på det, då är det en felaktighet, om det inte stämmer. Skygga inte för att göra omdömen, det är att anta en bedräglig attityd eftersom omdömena finns där och enbart saknar uttryck om du inte delar dem.

[Pho-ku]

absolut

[Skogsälvan]

Vill uppmärksamma på en föreställning du har, eller rättare sagt en attityd du håller.

Jag tror inte på något som någon forskare har sagt längre, inte som någon har sagt eller något jag hört! Hur ska jag då kunna tro på mig själv?

Är det inte en distinkt skillnad på det du hör någon annan säga om världen och det du upplever av världen?

Förtydliga, Auk. Jag har kraftiga problem med gränssättning. För mig är du i en mening jag.

[manifesto]

Till trådskaparen.

Tänk/gör/känn så här.

Det är svårt att själv ändra på känslor och tankar. Jag tror att du ska börja med att handla, dvs att förändra olika beteenden. Dessa nya, mer konstruktiva beteenden ger bättre känslor vilka i sin tur ger bättre tankar som i sin tur ger ännu bättre beteende osv, i en självförstärkande uppåtgående spiral. Du kan inte tänka dig ur din situation, du måste handla. Sök helst professionell hjälp, och om inte det går, självhjälpsgrupp eller själavård, etc. Ensam är inte stark. Sköt om dig, och jag hoppas du hittar en öppning.

Varma hälsningar, manifesto

[J R Auk]

Vill uppmärksamma på en föreställning du har, eller rättare sagt en attityd du håller.

Jag tror inte på något som någon forskare har sagt längre, inte som någon har sagt eller något jag hört! Hur ska jag då kunna tro på mig själv?

Är det inte en distinkt skillnad på det du hör någon annan säga om världen och det du upplever av världen?

Förtydliga, Auk. Jag har kraftiga problem med gränssättning. För mig är du i en mening jag.

Må så vara, visst existerar det en sådan dimension i mitt tänkande med. Vet inte om det är samma "jag" vi talar om dock.

Det som är relevant är att det finns något som skiljer en direkt erfarelse av världen och någons återgivning av världen. Vill egentligen inte gå för långt in på det här eftersom det råder så många delade meningar om vad begrepp är för något, och hur en erfarelse av världen begrips genom begrepp. Vidare krångligt blir det ju att vi förhåller oss till oss själva i detta reinterpreterande tillstånd, vi återberättar världen som den var till föreställningar om hur den är. Men jag vidhåller att det finns en essentiell, utan att för den skull avskärma och göra essensen diskret, upplevelse vi kan förhålla oss genom gentemot världen.

För mig är det dock uppenbart, apodiktiskt, att världen ligger närmare "mig" när jag upplever det som jag ger beskrivningar än när jag upplever beskrivningen av det samma. Varför jag alltså menar på att vi bör behandla världen på ovan skisserat vis. Det finns en distinkt skillnad i reflektion, återgivande, och affektion, givande. Utan affektionen kan inte reflektionen komma till stånd.
Jag har närt mig något som jag sedan kan låta växa. Jag har tagit form som jag sedan kan spegla.

Hoppas det blev tydligare, och att jag inte krånglade till det med mitt språkbruk, mitt begreppsval.

[Krilles]

Kom bort från tänkandet tycker jag.. börja lev istället för att tänka så mycket. Jag tror inte det gör gott för dig. Lev livet - slösa inte bort det. Njut av kompisar, musik, natur, familj, kärlek, studier, jobb etc... Så fort du börjar tänka - sluta - så kommer du säkerligen må bättre inom kort

[Skogsälvan]

Tack Auk! Ja, det är ett attans gissel med begrepp. Jag tror att jag förstår hur du menar.

[Apodapo]

Hej. jag fastnade i ganska exakt sådana här tankar för ett år sedan.
En liten tant med rullväska segade framför mig på tunnelbaneperrongen, och jag fick plötsligt som ett dödligt slag i magen av total meningslöshetskänsla, en väldigt deprimerande "uppenbarelse". En jädra rullväska. en liten söt tant. Mina tankar eskalerade vidare och vidare och jag tänkte väldigt mycket på självmord. som någon annan sa som jag glömde quota innan jag började skriva detta upplevde jag också att det ärliga beslutet att ta livet av mig åtminstone gjorde mig helt orädd. Men så pratade jag med en vän om mina tankar. Han berättade att han såg allt som magiskt, även atomer som i mitt huvud kändes i princip som symbolen för total meningslöshet... Olika universumteorier som tex att universum kan vara ett enda stort oförutsägbart växande medvetande, som allt och alla är delaktiga i, som vi faktiskt inte har mycket aning alls om hur det fungerar. Vi vet att allt är relativt, och det finns en teori om att universum så att säga lär sig nya skills med jämna mellanrum, som att det uppgraderar en nivå: Om universum lär sig något på en plats är risken stor att det dyker upp på fler ställen, en fysisk lag eller... ett element eller vad som helst. en fysisk vana kanske är mer korrekt att kalla det, också...

Min vän är väldigt andlig, tror på spöken och andra dimensioner. Finns det paralella universum? Dimensioner som vi människor inte är mottagliga för? Eller väljer omedvetet att skydda oss själva från? Vi använder ju inte mycket av vår hjärnkapacitet.

Jag tycker inte att du ska försöka sluta tänka på det bara, även om du inte litar på böcker så får man ibland en känsla när man hör något att... det är sant på något sätt. jag tycker att du ska utveckla vidare dina tankar, men komma ihåg tex att: Herregud, vilken tur (eller otur, detta kanske är helvetet, vem vet, men med kärlek kan man ju kamouflera det även om det skulle vara så haha....) man har som lever. Hur stor chans var det att vårt universum skulle existera? Och att jorden är beboelig för oss? Att vi lyckats organisera oss på ett relativt fungerande sätt. Att JAG av alla spermier dessutom... vann... Vad jag försöker säga är, att vår existens är ju så OTROLIGT OSANNOLIK! eftersom du dessutom verkar vara född med en nyfiken och känslig, så passa på att utforska, du kanske vinner mänsklighetens meningslösa eller ej nobelpris för en teori som faktiskt stämmer, eller kan föra oss vidare iaf. Lita på dig själv snälla, och din mening med livet kan vara att bli en universums kämpe. Du är nog närmare nirvana än många också om det skulle vara buddhismen som är det ända rätta...

Jag vet inte om detta hjälper något alls, jag är fortfarande förvirrad och asocial och misstänksam, men hoppas det betyder något iaf... Kärlek kanske bara är en kemisk reaktion i hjärnan, eller så är det faktiskt något mer. Jag tror att vi är här för varandra. Att vi ska hjälpas åt. åt något håll.

Hoppas jag inte bara pratar totalt flum... Kram iaf. haha

[Sceptisk]

thorax

Även om det kanske verkar så för dig att du ifrågasätter din omvärld så gör du det på ett sätt som ser ut som att du försöker att få världen att passa in i en världsbild som du redan har och som du inte har ifrågasatt ännu. Det är ingen slump att du hela tiden kommer fram till att "allting är atomer" eftersom det är en del av den världsbild som du redan har och som du bygger starkare i ditt sökande efter mer faktakunskaper. Alltså det uppstår något av en paradox. Det du skulle kunna göra är att ta reda på mer om vilken världsbild du har och förstå mer om den. Om du förstår din världsbild så kommer du också förstå varför du kommer fram till de slutsatser du gör, även om de tycks ske mot din vilja. Världsbilden fungerar nämligen som en slags karta som vi använder för att orientera oss med i tillvaron. Det finns ett flertal olika världsbilder att välja mellan och medan vissa saker är möjliga i någon världsbild så är de inte möjliga i någon annan. Saker vi brukar förknippa med vidskepelser är inte möjliga i vissa världsbilder medan i andra världsbilder så stöds de och uppmuntras till och med. I filosofin så studerar man och testar olika världsbilder. De kritierer man bör använda sig av för att avgöra om världsbilden är sann eller inte är ifall den är förnuftsmässigt begriplig, stöds logiskt och stämmer med den mänskliga erfarenheten.

Kolla in detta:
http://en.wikipedia.org/wiki/World_view

Och här har du en lista över olika världsbilder:
http://en.wikipedia.org/wiki/Glossary_o ... hical_isms

Jag gissar att din världsbild är naturalistisk. Metafysiskt eller inte. Men den innehåller ju slutsatser om världens yttersta beskaffenhet och det gör den i viss mån metafysisk. Slutsatsen att allt "är atomer" blir något av essensen i din världsbild. Men även om slutsatsen är rimlig så är premisserna inte lika rimliga och går att ifrågasätta.

Typiskt kännetecknande för allas världsåskådningar är att den besvarar de mest grundläggande frågeställningar som människan har. Varifrån kommer vi, var befinner vi oss och var är vi på väg? Det är alltså något helt normalt och som hör till det att vara människa att ställa sig dessa frågor, det är när dessa frågor inte ännu ställts och granskats i klarhet som man kan komma fram till något som man själv tycker känns konstigt eller absurt och naturligtvis går det inte att leva livet enligt en världsåskådning som man varken begriper eller känner till.