ROLL* moral på internet??
Moderator: Moderatorgruppen
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Skogis: Håller du på och talar om för glasskulpturer att de ska bete sig på det sätt som faller dig i smaken också? Nog får man ha åsikter om hur jag ska bete mig, men då får man fan ha argument också.
Ett exempel. En kompis ringde alldeles nyss och berättade att han och hans sambo ska gifta sig till våren/försommaren. Först säger han "vi har planerat det här länge, men vi har först nu kommit fram till om vi ska bjuda dig eller inte". Jag brast ut i skratt. Sen börjar han - men det hörs hur han tvekar - liksom lirka med mig och säga att de har planerat att ta dit lite instrument, och det kommer en massa folk som också kan spela (bl.a. hans lillebror som kom trea i "Idol" ett år och nu turnerar med nåt dansband och fånar sig), i synnerhet kommer det sköna typer (som jag har jammat med och känner), och det blir en fet fest, och hade inte jag, frågar han mig, kunnat spela nåt då? Jag brister ut i ett ännu större skratt. Vad är det för krystat svammel, undrar jag. Ska du börja kräva av mig att ha kostym också? Varför inte bara be mig komma och vara precis som jag är, och nog vet du att jag inte behöver trugas, får jag bara i mig lite droger så brukar det ju tvärtom vara svårt att hindra mig från att spela, men om jag sitter och njuter av en öl, inte fan har jag tänkt avbryta det för att ställa mig på en scen som en torkad sill och krysta fram nåt på beställning.
Han räcker över luren till henne istället. Hon säger att det hade varit fint om jag hade kunnat spela nåt under själva vigseln. Jag börjar muttra nåt om att hon är dum som sitter och ger mig dåligt samvete och håller på med utpressning. Visst vill jag göra nåt fint för dem, men jag fungerar inte efter scheman. Det är ju dock mycket möjligt, säger jag lite på skämt, att jag huxflux blir inspirerad och då kan ni ju hugga tag i prällen och tvärgifta er medan jag är igång. Hon skrattar. Jag börjar bli lite rädd att de ska slå ihjäl mig. Om inte han så hon. Hon vet ju också hur jag funkar. Men jag säger att det nu är lite ofrånkomligt att det där inte ska dyka upp i mina tankar när jag sätter mig och spelar för mig själv, så säkert kommer jag ha några "bröllopsteman" redan färdiga i bakhuvudet att dra fram och göra nåt av under ett jam med de andra som spelar och som kommer dit, bara för att jag annars skulle få dåligt samvete. Och det är väl bättre att de får nåt av mig som kan musik, än att nån scenapa till artist-wannabe skall ställa sig och köra creedence-repertoaren (han har många såna i sin släkt), tills man storknar (efter max tio minuter, oavsett hur bra de är) och flyr fältet.
Självfallet är de inte arga på mig, de vet ju precis hur jag är, och säkert kommer det att bli musik också, brukar aldrig ligga långt borta för mig, men jag kan inte garantera att jag är inspirerad så där på förhand eller att jag "har nåt att säga", det beror ju på hela situationen och stämningen, hur allt det är (är jag inte inspirerad så upprepar jag bara klyschor och då låter jag hellre bli - jag vill ju kunna njuta av musiken själv också). Jag är jag, jag umgås i ord handling och toner, men inte nån som håller på och gör mig till. Kommer vara mycket roligt folk där (riktiga rövare), och allt möjligt att stoppa i sig (naturligtvis), men också en massa stelbenta småborgerliga människor (uppåtsträvande karriärister från innerstäder). Det i sig finner jag oerhört intressant, och ser verkligen fram emot reaktionerna när t.ex. en sån som jag glider in orakad och snorfull i mjukisbyxor bland alla de finklädda typerna. De reaktionerna vill jag ta tillvara på och insupa, inte sitta och spela proper och spela upp nåt färdigskrivet. Kul kommer det bli alla gånger. Får hoppas att stämningen är sån så att musiken överhuvudtaget får plats där.
Men så har jag ingen självinsikt, och borde växa upp och bli som du tycker att jag ska vara skogis (utveckling kan visst bara gå i din riktning, åt ett håll), om så bara för att vara dig till lags utan att du ens vet varför du vill det. Tror dock inte att det kommer ske, brukar inte känna för att vara nån till lags bara sådär, inte för att vara trotsig och envis, utan för att jag gör som jag känner för att göra, har alltid gjort och kommer alltid göra, tills den dag nån visar att det går göra saker bättre än jag gör dem.
Det om det.
Ett exempel. En kompis ringde alldeles nyss och berättade att han och hans sambo ska gifta sig till våren/försommaren. Först säger han "vi har planerat det här länge, men vi har först nu kommit fram till om vi ska bjuda dig eller inte". Jag brast ut i skratt. Sen börjar han - men det hörs hur han tvekar - liksom lirka med mig och säga att de har planerat att ta dit lite instrument, och det kommer en massa folk som också kan spela (bl.a. hans lillebror som kom trea i "Idol" ett år och nu turnerar med nåt dansband och fånar sig), i synnerhet kommer det sköna typer (som jag har jammat med och känner), och det blir en fet fest, och hade inte jag, frågar han mig, kunnat spela nåt då? Jag brister ut i ett ännu större skratt. Vad är det för krystat svammel, undrar jag. Ska du börja kräva av mig att ha kostym också? Varför inte bara be mig komma och vara precis som jag är, och nog vet du att jag inte behöver trugas, får jag bara i mig lite droger så brukar det ju tvärtom vara svårt att hindra mig från att spela, men om jag sitter och njuter av en öl, inte fan har jag tänkt avbryta det för att ställa mig på en scen som en torkad sill och krysta fram nåt på beställning.
Han räcker över luren till henne istället. Hon säger att det hade varit fint om jag hade kunnat spela nåt under själva vigseln. Jag börjar muttra nåt om att hon är dum som sitter och ger mig dåligt samvete och håller på med utpressning. Visst vill jag göra nåt fint för dem, men jag fungerar inte efter scheman. Det är ju dock mycket möjligt, säger jag lite på skämt, att jag huxflux blir inspirerad och då kan ni ju hugga tag i prällen och tvärgifta er medan jag är igång. Hon skrattar. Jag börjar bli lite rädd att de ska slå ihjäl mig. Om inte han så hon. Hon vet ju också hur jag funkar. Men jag säger att det nu är lite ofrånkomligt att det där inte ska dyka upp i mina tankar när jag sätter mig och spelar för mig själv, så säkert kommer jag ha några "bröllopsteman" redan färdiga i bakhuvudet att dra fram och göra nåt av under ett jam med de andra som spelar och som kommer dit, bara för att jag annars skulle få dåligt samvete. Och det är väl bättre att de får nåt av mig som kan musik, än att nån scenapa till artist-wannabe skall ställa sig och köra creedence-repertoaren (han har många såna i sin släkt), tills man storknar (efter max tio minuter, oavsett hur bra de är) och flyr fältet.
Självfallet är de inte arga på mig, de vet ju precis hur jag är, och säkert kommer det att bli musik också, brukar aldrig ligga långt borta för mig, men jag kan inte garantera att jag är inspirerad så där på förhand eller att jag "har nåt att säga", det beror ju på hela situationen och stämningen, hur allt det är (är jag inte inspirerad så upprepar jag bara klyschor och då låter jag hellre bli - jag vill ju kunna njuta av musiken själv också). Jag är jag, jag umgås i ord handling och toner, men inte nån som håller på och gör mig till. Kommer vara mycket roligt folk där (riktiga rövare), och allt möjligt att stoppa i sig (naturligtvis), men också en massa stelbenta småborgerliga människor (uppåtsträvande karriärister från innerstäder). Det i sig finner jag oerhört intressant, och ser verkligen fram emot reaktionerna när t.ex. en sån som jag glider in orakad och snorfull i mjukisbyxor bland alla de finklädda typerna. De reaktionerna vill jag ta tillvara på och insupa, inte sitta och spela proper och spela upp nåt färdigskrivet. Kul kommer det bli alla gånger. Får hoppas att stämningen är sån så att musiken överhuvudtaget får plats där.
Men så har jag ingen självinsikt, och borde växa upp och bli som du tycker att jag ska vara skogis (utveckling kan visst bara gå i din riktning, åt ett håll), om så bara för att vara dig till lags utan att du ens vet varför du vill det. Tror dock inte att det kommer ske, brukar inte känna för att vara nån till lags bara sådär, inte för att vara trotsig och envis, utan för att jag gör som jag känner för att göra, har alltid gjort och kommer alltid göra, tills den dag nån visar att det går göra saker bättre än jag gör dem.
Det om det.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 17 och 0 gäster