Jag skulle kunna avstå från sex, men bara på villkor att jag får nåt annat som är enormt bra istället.
Nej, jag tycker inte heller att du ska avstå om du känner som du gör, och det är inget fel med din syn alls. Det är något som får växa fram i sådana fall tror jag, sedan så kan man tänka på sexualitet i olika former också. Jag måste bara säga det eftersom min syn kan tolkas vara så obarmhärtigt negativ av vissa, men en sexuell utsvävning som för mig är renare/ finare än många andra, är älskogen som sker högst spontant när man är nyförälskad(sen kan man ju tänka sig att förälskelse är en vilseledning, men det är måhända en annan fråga). Om man då är riktigt förälskad så kan det vara bättre att ge sig hän än att känna sig tillkortakommen, då älskogen som sker ändå har en andemening som är så rakt igenom positiv.
All respekt för din tro, men nu diskuterar vi ju och därför måste jag be dig om argument. Varför skulle man kunna hjälpa andra mer bara för att man inte har sex? Man kan väl lika gärna vända resonemanget tvärtom, och hjälpa andra GENOM sex, isåfall.
Jo jo, om sexualitet behövs för att få oss att må bra så visst.. Det kanske det gör? Men jag känner det inte så, för mig är det mera ett komprimerat utlopp av känslor d.v.s. all ilska, kärlek etc. man har inom sig får ett våldsamt plötsligt utlopp. Om det är ren kärlek som får sitt utlopp så förstår jag, men jag märker ju att det ofta är en viss ilska som finns med i sexualitet, ett missnöje med hela sin livssituation. Och genom att ständigt använda sexualiteten som en drivkraft för att komma runt detta missnöje, är ju dömt att misslyckas. Man bearbetar ju aldrig sina egentliga problem i någon större mån, det kan hända att någon enstaka plötsligt blir snäll av att uppleva det sexuella, men snart om det sexuella inte finns där längre så kanske denne går tillbaks till sitt ursprungliga missnöjda tillstånd. Att hänga upp en stor del av sin lycka omkring sexualitet tycker jag är att tänka kortsiktigt. Men om sexualiteten ändå skall utnyttjas: då verkar din öppna syn på sexualiteten för mig bättre, än om folk går och ljuger för sig själva och andra om vad dom egentligen vill uppnå sexuellt. En gift man el. kvinna som går och tänker smutsiga tankar om andra, men som aldrig skulle erkänna detta för den andra parten. Det låter ju alltid såhär tycker jag: "men jag vill ju inte såra honom/ henne", men istället så sårar man ju både den andre och sig själv genom att tiga med sina känslor. Så om människor vill så ska dom också ge sig hän tycker jag, men du måste också förstå att jag anser sexualitet överskattat vad gäller många situationer ialla fall. För precis som jag beskriver, att om man går och bär på lögner och undertryckt ilska då kommer sexualiteten bli oerhört stark när den väl gör sig påmind tror jag, men om man åandra sidan lär sig att se på människor som jämlik en själv, så dör automatiskt mycket av den sexuella kraften ut, och det kan för mig inte tolkas som något negativt. Det är för mig snarare ett bevis för att sexualitet som den brukas idag ialla fall till stor del är en lögn.
Och på vilket sätt kom "själviska behov" in i bilden. En människa måste nog oftast tillgodose sina egna "själviska" behov först, innan han mår såpass bra att han orkar hjälpa andra.
Det här tycker jag är svårt, men jag ser gärna att den enskilde människan når ett så fridfullt tillstånd, att denne omvandlar sitt "jag" till något som är mer universiellt förknippat med sin omgivning. Så jag tycker att man först och främst bör hjälpa andra före sig själv, men att andra skall hjälpa en själv(men man kan aldrig förvänta sig detta.). Sedan så vet ju inte jag hur andra tänker eller om det finnns psykiska bekymmer som kan försvåra det här, men att som man ofta hör i samhället idag, att "det bara är jag som kan hjälpa mig själv" tycker jag är otäckt.
Menar du att bara för att våldtäktsmän idkar sex, så har alla som idkar sex nån sorts samröre med våldtäkter? Dvs satslogiskt: Om V ingår i S, så skulle det medföra att S också inkluderar V? Det är ju inkorrekt!
Vi har ju alla sett dessa apmänniskor i gamla filmer och läst om i böcker om inte annat, när dom ser sin chans och dom inte känner att det finns ett straff att utdöma, så kan det ju gå så långt att dom slår ihjäl varandra för att få det dom vill ha. Dom klubbar helt enkelt ihjäl den andre för att få dennes fru för sig själv, samma sak tycker jag mig se i dagens samhälle men då förebygger lagarna mycket av det här tror jag. Och i krig när lagarna inte kan upprätthållas, så blir ju vissa människor hemskt utsatta. Lagar tycker jag förresten inte om, men dom kan nog behövas innan människan lär sig att tänka själv.
OK. Anser du att andras rikedom brukar drabba fattiga mestadels negativt, jämfört med om de rika inte hade funnits, dvs alla varit fattiga?
Rikedom för mig är naturen, oss människor, att kunna känna sig relativt trygg mot farliga djur och naturkatastrofer, att ha nog med mat och vatten så att vi kan överleva. Musik, dans, skådespel och godhjärtade samtal utan arbets/ livsstress är lyx. Men ett problem som alltid uppstår i min tanke vad gäller postiv kontra negativ(som för ont med sig i slutändan..) rikedom, är detta hastiga framskridande inom sjukvården. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om all denna teknik som kan bota mäniskan, det tror jag faktiskt kan vara farligare än att hänge sig åt sexualitet, för jag undrar om vi inte till slut riskerar att bli fulllständigt personlighetsförändrade genom detta. Samtidigt så vill jag ju inte att människan ska behöva lida, men hur långt ska man dra det hela egentligen? Ska dom snart sätta in chip som utsöndrar både det ena och andra i olika ämnen till kroppen och som blir att påverka hjärnan, detta tar dels död på mina personliga preferenser vad gäller romantik, men än mycket farligare är ju givetvis att vi riskerar att bli omänskliga. Sexualiteten är jag inte alls lika rädd för, för i det fallet så tror jag att man alltid kan bättra sig om man anser sig behöva.
Sedan grundfrågan, nej jag gillar inte vad pengarna används till idag(stora bilar tex. det är ju skrytfaktorn som blir att tala, när man tänker på vad mycket nytta dom kunde göra på annat håll.). Dom fattiga verkar ju också vilja ha pengar och då kan dom lätt bli utnyttjade av dom rika och tvärtom. Pengar och sexualitet är nog människans största dilemman månne.
Ja, det kallas att man vill känna social bekräftelse, och det vill ju de flesta.
Men man bör aldrig skylta med vad man gör el. tänker om andra, det vore lika bra om folk trodde man var elak som att människor kände nästan en skuld att umgås med en, det får aldrig bli en tävling och alla är lika snälla tror jag.
Må bra av att roffa åt sig, du menar att personen skulle få nån sorts egotripp av själva det faktum att han roffar åt sig då eller? Eller syftar du på det rent praktiska med att "roffa åt sig"? Varför skulle en person, vars överjag är sånt att han känner sig självförverkligad genom att "roffa åt sig", kunna gilla att leva altruistiskt? Det är ju lika orimligt som att påstå att en person som gillar altruistisk självuppoffring skulle må lika bra om han fick rådet att börja "roffa åt sig".
Jag vet inte. Om vissa vill ha allt för sig själva och nästan aldrig ser till andras behov, och det här är det enda sättet för dom att nå lycka så tycker inte jag att man ska se ned på det. Kan vi andra inte då försöka ge dom människorna som känner såhär allt det bästa? Vi kan arbeta för dom, låt dom få vad dom vill ha men vi kan också må dåligt, så en viss självbevarelsedrift är nog nödvändig. Det får tex. aldrig gå ut över våra barn.
På vilket sätt sämre? Jag har studerat detta i många år men aldrig sett nån forskning som visar att sexuella avvikare är "sämre". Sämre på vilket sätt? Det låter ju som en ren och skär fördom.
Och vad består "lögnen" i?
Makterna, jag vet också om att sexualiteten inte bara är 5 minuter och ett klimax på detta, det finns människor som bygger sitt liv omkring sin sexualitet, och känner att dom har ett gigantiskt smörgåsbord att välja och vraka ifrån. Deras huvudsakliga tillfredsställelse ifrån att dom vaknar tills dom somnar, är just det sexuella pirret i sin kropp och deras ständigt smidande tankar. Det finns också dom som lever lite mindre i det sexuella men också har ett liv vid sidan av, men hur ska dessa tex. med gott samvete kunna ta hand om sin gamla mor när tankarna smyger sig på?(jag tror faktiskt att sexualiteten kan driva det hela så långt, att man blir att värdera detta högra än sina närmaste! Ialla fall för korta stunder, det är nog illa det) I dagens samhälle så värderas ju inte medmänsklighet ett skvatt, förutom i vissa enskilda relationer mellan människor. Och då förstår jag mycket väl att det perversa tar över som ett substitut, och styrkan i detta blir ofantligt stor, för att om möjligt efterlikna något mera livskraftigt.
Men sex ska väl vara passionerat och "djuriskt", annars är det ju inte bra sex utan bara nån sorts social bekräftelseritual. "Härmed, kära Beata, indikerar jag att vi skola leva tillsammans som ett par", typ.
Värme, närhet tycker jag personligen räcker gott men återigen, om man känner sig att man undertrycker något som måste fram, så ska man gott kunna ägna sig åt sin sexualitet utan någon som helst skuld.
Men jag har ju inte det förnuftet. Så nu måste du hjälpa mig.
Och om du inte lyckas övertyga mig, får jag fortsätta att ha sex då, utan att ha syndat?
Ja, om du inte anser dig kunna ägna tid åt annat vid sidan av sexualiteten med största intresse, då tycker jag att det är vårat fel, att vi inte har hjälpt dig nog att komma underfund med värdet av att avstå. Jag utgår ifrån att det är andras fel, för skulden får aldrig bli att ligga på den enskilde människan. Men du får också ha i åtanke, att det kan vara värt att pröva alla andra möjligheter innan man vet om sexualiteten verkligen är nödvändig eller ej. Att bara godtyckligt avstå korta tag kan nog vara svårt, det krävs en uppoffrande attityd om man ska komma ifrån detta gissel, men om denna självrannsakan ändå inte resulterar i något positivt, så då har man ju ialla fall försökt. Då är det bara att fortsätta.
Fast hur ska man agera om man blir bemött med aggressivitet och det inte finns någon annan väg ut än att slå tillbaks?
Jo, då kan man väl slå tillbaka då(det beror nog på situationen), men utan att känna sig arg i tanken i sådana fall. Slå och ta emot smällar med en grundtanke att det för något gott med sig, men låt aldrig aggressionen förleda.
Eller hur ska man agera om man upptäcker att man är lite aggressiv och inte vill vara det?
Om man inte kan komma ifrån det på något sätt överhuvudtaget, då kan man ju inte klandras bara älskas för att man har försökt. Och om man inte heller har kunskapen/ kraften att försöka, så är inte den människan något mindre älskvärd för det, för det har alltid sin orsak tror jag.
