Allt sämre i USA....

[Jbig]

Hejsan!

Nya siffror visar att fattigdomen breder ut sig i USA, och att kapitalismen även där har allt större problem med att skapa förutsättningar för allt fler människor att ha ett drägligt liv.

Omkring 25 procent av alla amerikaner tjänar under $27 000 per år, före skatt, vilket är cirka 163 000 kronor per år. Dvs de tjänar mindre än de fattiga svenskarna, som ligger kring 180 000, före skatt.

Medan svenskarna har flertalet sociala förmåner intakta, har många av de amerikanska fattiga inte ens tillgång till hälsovård, pensioner eller andra hjälpinsatser.

MVH
bigj

[teoretikern]

Hejsan!

Nya siffror visar att fattigdomen breder ut sig i USA, och att kapitalismen även där har allt större problem med att skapa förutsättningar för allt fler människor att ha ett drägligt liv.

Omkring 25 procent av alla amerikaner tjänar under $27 000 per år, före skatt, vilket är cirka 163 000 kronor per år. Dvs de tjänar mindre än de fattiga svenskarna, som ligger kring 180 000, före skatt.

Medan svenskarna har flertalet sociala förmåner intakta, har många av de amerikanska fattiga inte ens tillgång till hälsovård, pensioner eller andra hjälpinsatser.

MVH
bigj

Hur kommer det sig då att 60% av amerikaner anser sig vara "mycket lyckliga"?

Din statistik visar inte heller rundgången, att många lever somliga år på sina besparingar för att senare arbeta igen.

Jag är ingen enorm beundrare av USA men det är tröttsamt att se patetiska skrifter försöka plocka minsta halmsterå...


Skattefuskade er bar?

[Levee]

Omkring 25 procent av alla amerikaner tjänar under $27 000 per år, före skatt, vilket är cirka 163 000 kronor per år. Dvs de tjänar mindre än de fattiga svenskarna, som ligger kring 180 000, före skatt.

Medan svenskarna har flertalet sociala förmåner intakta, har många av de amerikanska fattiga inte ens tillgång till hälsovård, pensioner eller andra hjälpinsatser.

Det beror ju pa var i USA du bor. I New York City sa racker inte $27000 speciellt langt, men ute pa landsbygden i the heartland sa ar det en annan femma. Man maste ju se till vad man far for pengarna, inte bara pa hur mycket man tjanar.

Samma sak med sociala formaner. Det finns governmental programs for detta for att inte tala om alla de frivilliga organisationer som staller resurser till forfogande for att hjalpa de som har det lite knapert. Darmed inte sagt att det inte behovs forbattring. Obama kan nog fixa till ett och annat om han blir invald pa den fronten.

Nu later du lite som en artikel ur Aftonbladet, Jbig. Du ar en palast och smart person, inte behover du ga ner pa deras niva.

/Levee

[Sceptisk]

Jbig

Ditt hyckleri känner inga gränser.

Men det är väl det som driver kommnustpropagandan vidare. Hyckleriet och avundsjukan är dess natur, maskerad som rättvisa.

Rättvisa är inte detsamma som lika lön för alla. Rättvisa är att ge en rimlig ersättning för utförd prestation. Om du till exempel förbryter dig mot ett lands lagar så kan du förvänta dig att du måste betala tillbaka din skuld till samhället. Allt annat vore oansvarigt och destruktivt. Å andra sidan om du tjänar samhället väl så är det rättvist att du blir kompenserad för det.

Det finns ingenting rättvist i att en lokalvårdare skulle få samma lön som en VD till exempel. Snarare är det oerhört orättvist.

Å andra sidan så vore det också orättvist av samhället att inte ge underhåll till de som inte kan arbeta, på grund av ålderdom och sjukdom.

Handel är dessutom betydligt mer humant än statliga regleringar. Att utbyta tjänster och varor med varandra är mänskligt. Att leva under statstjänstemän med total UPA är omänskligt.

[Justin Case]

Hejsan!

Nya siffror visar att fattigdomen breder ut sig i USA, och att kapitalismen även där har allt större problem med att skapa förutsättningar för allt fler människor att ha ett drägligt liv.

Varför framställa just kapitalismen som den som har problem med att skapa sådana förutsättningar? Det är väl människorna som har problem med att dela med sig. Det är väl det som gör att människor väljer att fortsätta ha kapitalism. Alltså är det människors brist på generositet som är problemet, medan kapitalismen bara är symtomet på denna brist. Jag tror på att åtgärda grundorsaken, inte symptomen. Att det råder stor mänsklig nöd på många håll i världen (bl.a. USA) bror inte i första hand på kapitalismen utan i första hand på att naturen ställer till med nöd helt naturligt, och i andra hand på människors bristande vilja att hjälpa andra människor när så sker, och på det sättet motverka naturens orättvisealstrande verkningar. Kapitalismen kommer som högst på tredje plats, som orsak till mänsklig nöd. Om ens det. De experiment som gjorts med kapitalismens motsats - kommunism - har ju visat att det inte är vilket politiskt system vi har som avgör hur bra vi får det, utan hur vi är som människor. Den dag vi får ett system som verkligen förändrar människan i grunden, då kan man börja prata om att det är viktigt vilket system vi väljer. Teknologiutvecklingen möjliggör förhoppningsvis snart ett sådant paradigmskifte, genom att på rent neurologisk väg - t.ex. med genteknik - göra människor i grunden lyckligare och mer hjärtliga. När det blivit verklighet kommer vi att blicka tillbaka på dagens blockpolitik och diskussion om kapitalism kontra socialism och inse att allt det bara var kosmetika utan någon väsentlig bestående verkan.

Omkring 25 procent av alla amerikaner tjänar under $27 000 per år, före skatt, vilket är cirka 163 000 kronor per år. Dvs de tjänar mindre än de fattiga svenskarna, som ligger kring 180 000, före skatt.

Kan du nämna några ickekapitalistiska länder där genomsnittsinkomsten är högre än denna?

[Justin Case]

Det finns ingenting rättvist i att en lokalvårdare skulle få samma lön som en VD till exempel. Snarare är det oerhört orättvist.

VD:n kanske har arbetat fler timmar om dygnet än lokalvårdaren, arbetat hårdare med hjärnan, och tagit risker, med allt vad det innebär för nattsömnen (försämrad nattsömn -> försämrad hälsa -> (iaf tidvis) mindre lycka). Dessa saker kanske bör premieras, sett ur rättviseperspektiv. Men samtidigt är det nog mycket lättare för vissa människor att bli en framgångsrik VD än andra. De som redan har startkapital, kanske miljonarv, de som är födda kreativa och smarta, de som råkat få bra lärare (innefattar alla "lärare i livet", inte bara lärarna under skoltiden), kan sägas ha uppnått sin VD-position till stor del tack vare slumpmässiga faktorer. En städjobbare kanske teoretiskt skulle ha kunnat bli VD om hon/han valt en annan utbildning, och/eller haft bättre familjeförhållanden, och/eller ärvt en miljon, och/eller råkat bli född med en högre intelligens (eller street-smarthet eller vad det nu är som krävs; även detta kan vara genetiskt betingat, i alla fall till viss del). Att en person blir städjobbare betyder alltså inte alls självklart att han/hon fattat beslut och gjort livsval som - i kraft av att de är mindre lovvärda - i lägre grad än VD:ns bör premieras med högre lön. Dessutom måste ju några städa! Hur skulle det annars se ut? Att säga att städaren inte förtjänar lika hög lön som VD:n ur samhällsnyttoperspektiv, blir därmed underligt då man ju verkligen inte skulle vilja att det helt upphörde att finnas städare. Nog är det väl minst lika viktigt att det inte springer råttor på kontoret och gör att alla anställda dör i pesten, än att det finns VD:s?

Det är inte alltid personers fria val, beslut, uppoffringar eller villighet att lida, utan till stor del slump som gör att vissa blir VD och vissa blir städjobbare. Hur kan det vara rättvist att någon får det bättre än någon annan på grund av slump? Är slumpen en rättvis aktör? Varför ska vi i så fall överhuvudtaget hjälpa någon som håller på att dö efter att ha råkat ut för en olycka som beror på slumpen, t.ex. att blixten slagit ned i en?

Om du svarar att slumpen anses rättvis i t.ex. hazardspel om pengar, svarar jag att där har de tävlande frivilligt gått med på att låta slumpen vara utslagsgivande. Det är en helt annan situation. I verkliga livet väljer aldrig en städjobbare frivilligt och medvetet att låta slumpen avgöra att hon/han inte blir en VD.

Just på grund av att det är slumpen som gör att vissa blir sjuka och andra inte, har vi ju i det här landet t.ex. skattefinansierad sjukvård. Om man kunde bevisa att den och den som fått hjärtinfarkt förorsakade sin hjärtinfarkt själv, i högre grad än vad den och den gjorde, skulle man kanske kunna tvinga vissa men inte andra att betala för sin sjukvård. Men så gör vi inte, eftersom det är svårt att skilja slumpfaktorer från vad någon orsakat medvetet, och därmed svårt att garantera att ingen blir oskyldigt drabbad om man skulle införa ett sådant system där endast de medborgare som levt ett hälsosamt och tillbörligen försiktigt liv får sin vård bekostad av staten. När det gäller lön resonerar man tydligen tvärtom: där kan det mycket väl få vara slumpmässiga faktorer som gjort att en viss person fått ett låglönejobb, det spelar ingen roll, städjobbaren behandlas ändå som om han/hon endast förtjänade ett låglönejobb, som om slumpmässiga faktorer inte alls spelade in där. Är inte det ganska inkonsekvent, med tanke på hur man resonerar när det gäller sjukvård?

[Jbig]

Hejsan!

En goding:

"....VD:n kanske har arbetat fler timmar om dygnet än lokalvårdaren, arbetat hårdare med hjärnan, och tagit risker, med allt vad det innebär för nattsömnen (försämrad nattsömn -> försämrad hälsa -> (iaf tidvis) mindre lycka).,,,,"

Ho ho ho ho ho ho ho ho ho......vad vi njuter......  :lol:

MVH
bigj

[Justin Case]

Hejsan!

En goding:

"....VD:n kanske har arbetat fler timmar om dygnet än lokalvårdaren, arbetat hårdare med hjärnan, och tagit risker, med allt vad det innebär för nattsömnen (försämrad nattsömn -> försämrad hälsa -> (iaf tidvis) mindre lycka).,,,,"

Ho ho ho ho ho ho ho ho ho......vad vi njuter......  :lol:

MVH
bigj

Du tror alltså inte på en enda av de många företagsledare som säger att de sliter häcken av sig 16 timmar om dygnet, aldrig vågar ta semester, och står upp över öronen i skulder för att de valt att satsa på en dröm som kanske börjar betala sig först om tio år? Jag tror en del av dem överdriver sina våndor drastiskt, men en del gör det nog inte så mycket iaf.

[Fromm]

Du tror alltså inte på en enda av de många företagsledare som säger att de sliter häcken av sig 16 timmar om dygnet, aldrig vågar ta semester, och står upp över öronen i skulder för att de valt att satsa på en dröm som kanske börjar betala sig först om tio år? Jag tror en del av dem överdriver sina våndor drastiskt, men en del gör det nog inte så mycket iaf.

Visst arbetar många företagsledare ihjäl sig. Skillnaden ligger i att VDn gör det frivilligt.
Liksom idrottsmannen som tränar fysiskt 8-10h om dagen.

Motivationen som driver människor till detta frivilligt är främst 2 saker.

1. Rädsla för bristande respekt.

Det är sant att rädsla och löpning hänger ihop.
Du springer snabbare eftersom du inte vill bli besegrad eftersom du är rädd för förlusten.

2. Rädsla för brist på stimmulans och att vara tvungen att filosofera.  :wink:

VD får respekt och status av sin omgivning. Därför bör VD endast ha genomsnittlig lön på företaget.
Jobb som ger respekt ger automatiskt många sökanden till jobben.

Egoism skall inte vara motivationen i livet. Då får du ett egoistiskt samhälle.

[Fromm]

Jbig

Ditt hyckleri känner inga gränser.

Men det är väl det som driver kommnustpropagandan vidare. Hyckleriet och avundsjukan är dess natur, maskerad som rättvisa.

Rättvisa är inte detsamma som lika lön för alla. Rättvisa är att ge en rimlig ersättning för utförd prestation. Om du till exempel förbryter dig mot ett lands lagar så kan du förvänta dig att du måste betala tillbaka din skuld till samhället. Allt annat vore oansvarigt och destruktivt. Å andra sidan om du tjänar samhället väl så är det rättvist att du blir kompenserad för det.

Det finns ingenting rättvist i att en lokalvårdare skulle få samma lön som en VD till exempel. Snarare är det oerhört orättvist.

Å andra sidan så vore det också orättvist av samhället att inte ge underhåll till de som inte kan arbeta, på grund av ålderdom och sjukdom.

Handel är dessutom betydligt mer humant än statliga regleringar. Att utbyta tjänster och varor med varandra är mänskligt. Att leva under statstjänstemän med total UPA är omänskligt.

Sceptisk naivitet visar inga gränser.  :lol:

USA har slavliknande arbetsförhållanden läs Barskrapad.
http://www.bokus.com/cgi-bin/more_book_ ... 9173430269

Det är politiskt sprängstoff det här.Inte minst i valtider i ett Sverige där moderaterna argumenterar för att arbetsgivaren ska kunna skriva personliga avtal med den arbetstagande, utan hänsyn till kollektivavtal och utan den bestämmelse om minimilön som i USA åtminstone förhindrar direkt livegenskap.

Egoism skall inte vara motivationen i livet. Då får du ett egoistiskt samhälle.  :wink:

[Jbig]

Hejsan!

USA:s förhållanden har tydligen retat en del av våra mer totalitärt troende läsare. Då fortsätter vi naturligtvis med att visa hur dåligt det också är i USA. Vi slår ihop det med amerikanska direktörer, så bli det bra!  :D

Arbetsförhållandena på många av USA:s arbetsplatser – diktaturer i en (nästan) formell demokrati…

Många arbetsgivare i USA erbjuder hellre sin anställda vad som helst – gratis måltider, subventionerade arbetsresor, rabatterade priser – hellre än att höja lönerna. Anledningen är att den sortens förmåner ”är lättare att dra in” än lönehöjningar när förändringar på marknaden gör dem icke önskvärda. I samma anda erbjuder företag och affärer hellre rabatter än sänkta priser, eftersom de ses mer som gåvor och kan dras in utan förklaring.

Varför sätter sig då så få lågkvalificerade arbetare inte till motvärn? Det beror delvis på en allmänt spridd, och genom hjärntvätt påtvingad myt hos flertalet människor i USA – ”Den ekonomiska människan” förväntas göra allt som än krävs, inom vissa gränser dock, för att maximera sina ekonomiska fördelar. Problemet är bara att människor som är fattiga knappast har möjligheter till det – varken i USA eller tredje världen. Dessutom är facket rejält motarbetat i USA.

I USA är det som så att ju fattigare du är, desto mer hämmas individens rörlighet. Låginkomsttagare utan bil är ofta beroende av släktingar som är villiga att varje dag köra dem till och från jobbet, ibland med avstickare förbi barnvakter eller dagis.
Byt arbetsplats och du får stora problem med transporterna. Har du ingen som kör dig, är du hänvisad till de sämsta jobben i närheten av ditt boende. Ett boende som i sin tur oftast ligger långt ifrån arbetsplatserna, i genomsnitt 20-50 kilometer.
Vissa cyklar till jobbet, men då kan arbetsplatserna inte gärna ligga längre bort än högst 25 kilometer från hemmet, även det en begränsande faktor på rörligheten.
Har du bil tillkommer bensinkostnaderna, inte sällan går det 5-10 liter bensin per dag bara för att ta sig till jobbet. Bensinen blir allt dyrare även i USA.
Skall man söka nytt jobb måste man fylla i jobbansökningar, bli intervjuad, genomgå drogtest för att ens vara med bland dem som skall väljas till jobbet, även det krångligt och till inte så små kostnader för den arbetssökande.

I teorin om ”den ekonomiska människan” finns det ytterligare en skillnad mellan teorin och verkligheten. För att teorin skall fungera måste ”aktörerna” vara väl informerade om sina valmöjligheter. För de lågavlönade finns inga sådana informationer om den arbetsplats man söker jobb på, sällan skriver man ut vad lönen egentligen är. Det finns en slags tystnadskod som rör alla individuella löner i främst de lägre inkomstgrupperna. Något som inte så lite har att göra med att i ett land som skryter om sina miljonärer, känns en lön på 6,7, 8 eller 10 dollar i timman ganska liten – och närmast ett bevis på oförbätterlig underlägsenhet i samhället. Det är långt under svenska löner, och sådana löner lever en fjärdedel av amerikanerna på. 8 dollar är bara omkring knappt 50 kronor i 2008 års växelvärde.
Det är över huvud taget svårt att jämföra löner, eftersom det tycks vara en väl förborgad hemlighet i USA.
Till detta kommer att arbetsgivarna struntar i de anställdas medborgerliga rättigheter och kan rota i deras privata skåp, i deras väskor och bärkassar efter stöldgods inne på arbetsplatsen. Några exempel:

En servitris kan få sin handväska kollad av företagsledningen om den befinner sig på ”företagets egendom”, alltså på arbetsplatsen. Det har arbetsgivaren laglig rätt till! Fanns det sådana lagar ens i det forna Sovjet? (Ehrenreich. Sid. 181f)
Fram till 1998 fanns ingen lagstadgad rätt till pauser för vila eller toalettbesök under arbetstid. Då blev det istället avdrag på lönen om arbetsgivaren så beslutade. (Ehrenreich. Sid. 194)

Något som sänker människors självrespekt och utsätter dem för förnedring. Samma sak innebär de allt vanligare drogtesterna som medborgarrättskämparna betraktar som ett brott mot det fjärde tillägget i USA:s konstitution, frihet från ”oskälig visitering”.
Dessutom finns förbud mot ”skvaller” och till och med ”samtal” som syftar till att ventilera arbetsplatsförhållanden, löner och arbetstider. Lika farligt är det att försöka genomföra förändringar med arbetskamraterna, eller starta fackföreningar. De som sysslar med sådant blir omplacerade, får sparken eller tvingas till förändrade arbetsuppgifter. Som icke-fackligt ansluten lågbetald arbetare kan man få sparken samma dag, utan förklaring.
De lågbetalda uppför sig inte som man borde enligt teorin om ”den ekonomiska människan” – helt enkelt för att deras arbetsplatser varken är demokratiska eller fria. Något som ju teorin kräver för att fungera. I praktiken befinner sig halva USA:s befolkning i något som närmast kan beskrivas som en diktatur.(Ehrenreich. Sid.178ff)  

Det är ju som så att varje diktatur utkräver sin tribut av sina undersåtar. Behandlas man som en tjuv, kanske man till slut blir en tjuv. Påminns man ständigt om sin underordnade ställning i samhällshierarkin, antingen av överordnade eller av regler, accepterar man till slut sin obetydliga status. Från naturen vet vi att råttor och apor, för att ta några drastiska exempel, tvingas till underordnad ställning inom sina sociala system anpassas deras hjärnkemi därefter och drabbas av något som liknar mänsklig depression. Djurens beteende blir ängsligt och tillbakadraget, mängden serotonin, den signalsubstans som aktiveras av vissa antidepressiva medel, minskar i hjärnan. Och inte minst, de slutar att slåss, även i självförsvar.
Människor är långt mer komplicerade varelser, men vi är till viss del lika de sociala djuren – inte minst är vår självbild beroende av de människor som finns i vår omedelbara närhet. Ofta ändrar människor sina beteenden och varsebildning av omvärlden så att den stämmer överens med människornas i vår närhet. Något som i förlängningen innebär att de förödmjukelser som låglönearbetarna tvingas utstå – drogtester, ständig övervakning, gliringarna från överordnande – är faktorer som håller nere lönerna eftersom människorna inte förmår att bita tillbaks.

Ironiskt nog är det ofta så att arbetare inom dessa sysslor inte sällan ser de överordnade som belastningar för att jobben skall skötas effektivt. Servitriser retar sig på knussliga chefer som inte behandlar gästerna på rätt sätt, städerskor som var missnöjda med tidsbegränsningar som tvingar dem att fuska, expediter som ville ha det fint i butikerna och inte belamrat med varor som ledningarna kräver. Om man lämnade de arbetande ifred hittade de snart på egna system för samarbete och arbetsledning, när det blev kris tog de itu med situationen. Inte sällan inser man då att cheferna mest är i vägen – och att de egentligen inga reella funktioner hade för själva arbetets utförande på bästa sätt. (Ehrenreich. Sid. 183ff)  
Precis som diktatorer egentligen bara är parasiterande på sina undersåtar verkan chefer, och direktörer, vara parasiterande på sina arbetare.

En fransk idrottsman undrade när han hamnade i en diskussion med amerikaner hur tillförlitlig USA:s arbetslöshetsstatistik egentligen är, när en tiondel av alla män sitter fängslade eller är villkorligt frigivna?
(Gore Vidal, Evigt krig för evig fred, 2002. Sid 202)

Det kan man sannerligen fråga sig, för det är ganska uppenbart att den amerikanska arbetslöshetssiffran är minst dubbel mot vad som anges i officiell statistik. En tiondel av alla män, samt de fyra-fem procenten arbetslösa som vanligen florerar i statistiken borde nog uppgå till närmare 10 procent om verkligheten tas med i beräkningarna.

Där ser man minnsan......  

MVH
bigj

[Sceptisk]

Justin

Vad lokalvårdaren har offrat med sin förlorade nattsömn spelar ingen roll. Precis som det inte spelar någon roll hur mycket VD:n har offrat för att nå eller bibehålla sitt jobb. Det enda som räknas är vad du har producerat och vad du presterar och hur mycket värde samhället sätter på det. Du har ingen rätt att kräva att samhället ska se om du lider i det du gör. Du har heller ingen rätt att kräva ersättning för att du skulle lida i ditt arbete. Om du lider, byt jobb.

[Jbig]

Hejsan!

En myt och dess sorti från agendan….

Det har ofta påståtts att man kan bli sin egen lyckas smed – bara man vill. Särskilt utbredd är denna myt i USA och bland dem som tror sig veta så mycket om USA och dess ”sociala hiss”.

USA är istället det land i västvärlden där minst andel fattiga tar sig ur fattigdomen, bara 28,6 procent under den undersökta perioden. I andra västländer, däribland Sverige, tar sig mellan 36 och 42 procent sig ur fattigdomen efter en tid. I USA finns fortfarande nästan 52 procent av de fattiga kvar i fattigdomen efter fem år, medan siffrorna i västra Europa ligger 29 och drygt 36 procent, bara England ligger nära USA med sina nästan 50 procent.

Därmed spricker en av liberalernas fantasier mot den kala verklighetens klippa. Där marknaden bestämmer mer, där är de fattiga fler och de har dessutom svårare att ta sig ur fattigdomen. Där skatterna är höga, och välfärdssystemet utbyggt, finns färre fattiga och de som är fattiga har lättare att ta sig ur sin fattigdom.

Källa: Revue Economique de l´OECD nr 30 2000/2001

Vi tackar OECD för detta, och njuter av hur detta nu svider i USA-kramarnas tilltro till USA........ho ho ho ho....

MVH
bigj

[Justin Case]

Justin

Vad lokalvårdaren har offrat med sin förlorade nattsömn spelar ingen roll. Precis som det inte spelar någon roll hur mycket VD:n har offrat för att nå eller bibehålla sitt jobb. Det enda som räknas är vad du har producerat och vad du presterar och hur mycket värde samhället sätter på det. Du har ingen rätt att kräva att samhället ska se om du lider i det du gör. Du har heller ingen rätt att kräva ersättning för att du skulle lida i ditt arbete.

Beskriver du nu bara hur samhället fungerar idag? Menar du med "har ingen rätt att" att man inte har laglig rätt att, idag? Eller menar du att det är moraliskt rätt att vissa får dras med skitjobb som de lider av, för att de haft oturen att födas med sämre kapacitet än vissa andra att få välavlönade och lidandefria jobb, födas in i förhållanden som gör att de inte så lätt kan få sådana lidandefria jobb? Om vi ska ha en sådan uppfattning om rättvisa som du beskriver - att "det enda som räknas är vad du har producerat och vad du presterar och hur mycket värde samhället sätter på det" - varför inte då lika gärna lägga ned all sjukvård också? "Jaha, du hade oturen att bli sjuk, synd för dig, du får ingen vård, för vi har bestämt att det bara är vad du presterar och hur mycket värde samhället sätter på det som räknas". Är det ett sådant samhälle du vill ha?

Om du lider, byt jobb.

Många lever i situationen att alla de jobb de kan få är sådana som man lider av, och att inte ha något jobb skulle de också lida av. Om dessa människor ska lyda din uppmaning "om du lider, byt jobb" skulle de behöva byta jobb gång på gång i hela sitt liv, utan att det för den skull minskar deras lidande. Är det det du föreslår att de ska göra? Vad ska det vara bra för?

[teoretikern]

Hejsan!

Fel: hälften i USA tar sig ur fattigdom inom ett år; långtidsarbetslösheten i USA ligger på 10% medan den är kanske 40 eller 50% i europeiska länder som Tyskland eller Sverige. Arbetslösheten är dessutom lägre än i Europa, även när man medtar i beräkningarna dem som inte är registrerade som arbetssökande. De flesta som har flera arbeten samtidigt, 5,3% av alla amerikanska arbetande, är högutbildade. 65% av amerikanerna tror att de kommer få det bättre i framtiden, till skillnad ifrån 40% i europeiska länder. Fler europeer i reglerade arbetsmarknader  är oroliga än amerikaner att förlora sitt arbete .