Etikens väsen

[Avantgardet]

1. Om det existerar en rationell moralisk standard så äger moralfilosofin existensberättigande
2. En rationell moralisk standard existerar
3. Moralfilosofin äger existensberättigande (från 1&2)

Vilka kriterier har du på en rationell moralisk standard?

Gemensamt för all etik torde vara att den mynnar ut i ett konstaterande att den själv står i vägen för ett gott handlande och således onödig. Jag menar man sitter och diskuterar vad som är rätt att göra, och i alla händelser så måste det vara bättre att göra världen bättre än att sitta och diskutera.

Man behöver väl inte sitta och snacka så länge men väl planera en optimalt lång stund (för den etiska [r]evolutionen).

MVH

Algotezza

Ja, fast det där snackandet och grubblandet får ju inte bli ett självändamål, då förlorar det helt sitt existensberättigande. Den revolutionära teorin måste hänga ihop med en revolutionär praktik annars blir den helt och hållet överflödig.

[Avantgardet]

Men givet det jag sagt, och vilket ni tycks instämma i, har etiken (moralfilosofin) överhuvudtaget ett existensberättigande (och då bortser vi likväl från det faktum att etiken alltjämt måste vara en handling också den, och därför aldrig amoralisk, vi måste kanske rent av se den i dess egenskap av borgerlig näring - såsom akademisk verksamhet betraktad -, och således något egentligen samhällsonyttigt)? Lär vi oss inte mer av dramatiken?

Leder inte själva lärandet av nödvändighet till en etik?

Jo, i en mening. Har ju använt ordet "etik" riktigt slarvigt, eller rättare sagt vitt och brett, i den här tråden, men det också med avsikt.

Undrar om en dramatisering av en arketypisk konfliktsituation påverkar människors beteenden mer eller mindre än etiska och moralfilosofiska resonemang?

[Zokrates]

Undrar om en dramatisering av en arketypisk konfliktsituation påverkar människors beteenden mer eller mindre än etiska och moralfilosofiska resonemang?

Jag påstår att människor alltid har försökt att illustrera, dramatisera, de situationer som sedan ligger till grund för bildandet av en specifik etisk värdering. Ett arv som går igen i dagens massmediala samhälle. Propagandan förmedlar ett budskap som vi tvingas ta ställning till. Dramatiseringen skapar ju en beröringspunkt till det som framställts, det flyttar in scenariot in i oss. Vi behöver alltså inte själva uppleva på plats det som händer i verkligheten. Kan man förresten ta ställning till något som enbart är abstrakt, kan man det så har det väl ej heller något egentligt värde?

Men här ligger också faran, att det vi tar del av är en falsk bild av verkligheten, att orsaken till det vi ser är manipulerat på grund av subjektiva intressen, att det har framställt i ett för oss dolt syfte som vill få oss att fatta ett beslut som går emot det rätta eller det goda. Här måste vi ju kunna vara kritiska, kunna ifrågasätta.



Självklart står inte jag framför en skadad person och överväger det rätta i att hjälpa till, jag agerar direkt och impulsivt, etiken är redan etablerad och bekräftad i flera olika situationer och scenarion, jag har t.ex tystnadsplikt om en vän säger något i förtroende och det utan att ha skrivit under ett enda avtal om detta. Men det finns även långsiktiga handlingar som jag överhuvudtaget inte skulle kunna ta ställning till om jag inte övervägde mina olika valmöjligheter och ställde dem emot varandra. Verktygen jag då använder är ju min moral, min etik, tidigare inlärda beteendemönster, kanske är vissa bitar indoktrinerade, t.o.m falska, men jag försöker därefter göra ett logiskt val utifrån analyserandet. Här kan man ju själv förstå, att ju mer som redan är bekräftat i förväg, desto mindre tid behöver jag ägna åt att ifrågasätta handlandet.

Kulturkrockar och fanatism, är väl det jag närmast kommer att tänka på, som de yttersta bevisen för att all moral och etik är förhandlingsbart.

[J R Auk]

Låt oss ställa och söka besvara en endaste liten fråga, nämligen: vad är det man begär av oss när man säger att vi ska ta ställning till en etisk fråga om inte att hysa medkänsla till den ena presumtiva parten i en modell?

Efter att ha besvarat den frågan kan vi också ställa oss en annan fråga: om så är fallet, varför då inte bara hysa denna medkänsla med faktiska människor?

Men det är väl inte fallet?

Vi söker mer än bara vårt gillande för legitimerande av etiken. Alltså, vi manas ju ta ställning till något genom att hysa medkänsla och balansera den medkänslan mot de krav som kan ställas på den med vilken man medkänner i fråga om allmän nytta, takt, erkänsla, medkänsla, solidaritet och alla liknande normerade börn som vi antagit som etikens "metafysik".

För inte är det väl bara att "känna" mördarens ångest som ger oss ett ställningstagande inför mordet. Det är väl detta att abstrahera en mängd av de delar som är offer och förövare samt de åskådare som i frågan involverats.

Men vad det gäller din avslutning så svarar jag jakande även om jag gör det från en annan grund.

[J R Auk]

1. Om det existerar en rationell moralisk standard så äger moralfilosofin existensberättigande
2. En rationell moralisk standard existerar
3. Moralfilosofin äger existensberättigande (från 1&2)

Vilka kriterier har du på en rationell moralisk standard?

Gemensamt för all etik torde vara att den mynnar ut i ett konstaterande att den själv står i vägen för ett gott handlande och således onödig. Jag menar man sitter och diskuterar vad som är rätt att göra, och i alla händelser så måste det vara bättre att göra världen bättre än att sitta och diskutera.

Etik = läran om moralen.

En etisk fråga = en fråga om vilken princip, vilket system vi inordnar moralen under för att (den som inte kan ljuga är inte moralisk när han inte ljuger);

Moral = att agera i enlighet med ett etiskt ställningstagande

En moralisk fråga = en fråga om klander eller beröm för ett agerande, alltså normerande (moral är anspråk om den ges uttryck, alltså ges en social dimension)

1. Skapa dig ett etiskt förhållande till världen
2. Agera moraliskt i det att du följer din etiska övertygelse

Varför står etiken i vägen för ett gott handlande? Det goda handlandet verkar mest vara en fråga om vad som är etiskt. Alltså så är det ofrånkomligt att vi har någon slags etik. Det verkar som om du hela tiden väger tanke mot handling (vilket parodiserar; tanken är den handling vi gör mot oss själva. Är det utsuddandet, upphörandet du söker ) och varför du gör det förstår jag inte. När jag handlar tänker jag, när jag tänker handlar jag.

Det hela är en fråga om att omsätta teorier i praktik. Ingen idé att låta sig ryckas med av andras brister (vilket jag tycker impliceras av frågan), det är en själv man råder över.

[Avantgardet]

Helt rätt, fast här hävdar jag ju att mer korrekt är att se det som jag lade fram det. Argumentationen i sig tjänar endast till att befästa sympatierna med en presumtiv part i modellen. Att det skall ses på detta sätt anser jag vara självklart (argumentationen inom etiken endast som ett slags rationaliserande av en redan upplevd sympati), och det skulle vara en smal sak att bevisa att så verkligen är fallet. Jag är helt övertygad om att en etiker som överbevisas knappast kommer att omfatta den ståndpunkt som ger sig naturligt i just det exempel med vilket han har vederlagts, snarare kommer han söka nya argument för att hävda sin ursprungliga ståndpunkt. Därmed vill jag också kasta ett visst tvivel över moralfilosofins metodik, och kontrastera den mot dramats som jag anser vara bättre i fostrande mening. I Schillers mening, även om hans estetikt är långt förbi bäst-före-datumet.

[Avantgardet]

Jodå, jag väger tanke mot handling, men jag betraktar dem båda som handlingar, vilket ger att tänkandet, som handling, inte i sig är något gott, utan i själva verket går det att tänka sig en hel uppsjö med handlingar som borde ges företräde (enligt alla etiska kriterier). Egentligen är ju detta en kritik som går ut över alla teoretiska verksamheter, inte bara etiken, men det blir tydligast i förhållande till etiken, och därför valde jag exemplet.

[idioten]

Om jag inte missminner mig alldeles finner den synen på etik stöd i neurovetenskapen. Man utsätter personer för etiska frågeställningar och noterar att känsloområdet i hjärnan tänds, eller ungefär så.
Att moralfilosofin därmed är helt värdelös är jag nog inte säker på.. vi vill ju systematisera upplevelserna till användbara principer, såatt säga.

[Minded]

Gäller en kvinna? Hur får du in det i det där?

Det var en chansning - anade en utfrågning bakom allt

Gällande frågan i sin helhet - jag uppfattar det ungefärligt som att du frågar efter relevansen av teori, när praktiken redan är.

Jag skulle säga att det praktiska har företräde relativt teorin, mest eftersom att teori i huvudsak förlänger praktik, istället för tvärt om. Teori ska typ leda till praktik, men praktik behöver inte leda till teori.

Men jag skulle också säga att en någorlunda teoretisk förståelse för det man praktiserar höjer den generella relevansen. Det är att kunna kommunicera vad och hur man gör, istället för att bara kunna göra det. Det finns potential att uppfattas som ännu mer respektingivande, enligt min mening. Men då är relativiteten gentemot andra - mer specifikt den som frågar alt de som lyssnar - av något högre betydelse än om bara utförandet var. Teori är böcker, är text, är ett slags avtryck av praktiken. Så att hjulet ska slippa återuppfinnas, så att all tid som annars går åt i felaktiga spår inte ska slösas av alla som är intresserade av ett ämne. Jag tänkte säga att: Teori är i mångt och mycket för andra, inte för en själv, men jag vet ärligt inte om det stämmer speciellt bra. Dock en intressant tanke.

Och samtidigt finns det olika nivåer av görande. Jag betraktar ett definitivt praktiskt utövande och kunnande som något av den högsta nivån. För att vara spjutspets inom ett område behöver man inte kunna kommunicera vad man faktiskt gör, än genom själva görandet.

Edit: Och för att faktiskt svara på din fråga, så jo, den första satsen du skriver håller jag i huvudsak med om. Den andra, gällande att kunna tala om det beror av att den etiska frågan är just en etisk fråga - det är inte en verklig, faktisk, praktisk situation. Där väntas man helt enkelt anpassa sig till kontexten, av att något logiskt frågar, varför den antagligen väntar sig ett logiskt svar. Även om det i essens är mycket intressantare, mycket mer kompetent av svaranden, att ge ett praktiskt sådant. Att visa, istället för att säga. Frågan är bara om det då förstås eller inte.

[Avantgardet]

I snäv bemärkelse är det ju direkt självmotsägande att söka göra sig kvitt etiken med etiska resonemang, men intressant ändå, och kanske är det talande på sätt och vis.

Finns det då nåt jag utelämnat från etiken, Auk föreslog ju några grejer som jag får ta i beaktande, någon som har fler?

Jag tänkte säga att: Teori är i mångt och mycket för andra, inte för en själv, men jag vet ärligt inte om det stämmer speciellt bra.

Lust att utveckla det här? Lät spännande.


Zokrates,

Är helt med dig där, ville bara säga. Frågan är hur man ställer sig utanför sin socio-kulturella-ekonomiska kontext, hur man ser genom slöjan så att säga, är det ens möjligt?

[Chloe]

Låt oss ställa och söka besvara en endaste liten fråga, nämligen: vad är det man begär av oss när man säger att vi ska ta ställning till en etisk fråga om inte att hysa medkänsla till den ena presumtiva parten i en modell?

Man begär att vi tar ställning till frågor om rätt och fel. Åtminstone inom moralfilosofin. Att hysa agg eller medkänsla har ingenting att göra med saken. Fru Justitia bär bindel för ögonen.

Efter att ha besvarat den frågan kan vi också ställa oss en annan fråga: om så är fallet, varför då inte bara hysa denna medkänsla med faktiska människor?

Men så är inte fallet.

[Avantgardet]

Visa mig det rätt och fel som inte har sin grund i sympati och antipati? Utan de senare skulle de förra vara meningslösa.

Vad är din egen definition på etiken då?

Sen får jag intrycket av att du förväxlar juridiken med etiken, är det så?

[Minded]

Praktik är anledningen till teori. Det egentliga syftet med teori är praktik, att komma till faktisk användning - om inte teorin definieras som en praktik i sig (filosofi?).

Eller inte. Teori ger praktik, men praktik ger också teori. Egentligen blir jag inte förvånad om det är själva växelspelet där emellan som är det intressanta, själva processen av förändring. Good and bad fortune - twisted together like a rope. Yin och yang, där det ena alltid finns i det andra.

En nivå av teori kan sägas vara för andra - där allting spaltas upp från grund och botten, ungefär som den första matematikboken man får i skolan vid 6 års ålder. Men oavsett disciplin, ämne. Det kommer ur anledningen kommunikation med omvärlden, med andra. För mig själv, att lära mig något, så spelar det egentligen föga roll om jag kan förklara vad jag faktiskt gör eller inte. Huvudsaken är att jag kan göra det. Men om någon, vem som helst, relevant ska kunna relatera till det, så behöver man anpassa sig till den man förklarar det för. Dvs, om jag vill använda ett praktiskt kunnande genom att teoretisera om det snarare än faktiskt utöva det, så behöver jag anpassa mig till andras världsbilder. Om jag vill kommunicera logiskt omkring det, så krävs anpassning, eftersom då kontakt.

Ovan är egentligen fria tankar antagandes, prövandes, en hypotes. Och nu när jag känt på det så skulle jag inte säga att det är ett relevant påstående annat än att gräset är lite gulare härborta, när gräset är lite grönare där.

[Chloe]

Visa mig det rätt och fel som inte har sin grund i sympati och antipati? Utan de senare skulle de förra vara meningslösa.

Vad är din egen definition på etiken då?

Sen får jag intrycket av att du förväxlar juridiken med etiken, är det så?

Egentligen förväxlar jag dem inte, vilket har framgått i mina inlägg under tråden Skillnaden mellan lagar och moral, tror jag det var. Grovt förenklat handlar juridiken om rätt och fel, medan etiken i övrigt också kan handla om sådant som gott och ont, bra och dåligt utan att dessa skulle regleras av lagar men inte heller uteslutas av dem.

Det är fult att ljuga, men inte alltid kriminellt. Sympati och antipati är inte alls problemfria känslor i rättvisan. Det är noterat från tidernas början. Det är inte sympati eller antipati mot en människa som gör att hon ska befrias från eller sitta ett livstidsstraff. Det ska vara sympati och antipati mot en handling. Folk har i praktiken svårt med detta. Därför ska vi ha oberoende domstolar i stället för släktingar och anhöriga som domare.

[Avantgardet]

Hur blev det med exemplet? Var det bara tomt pladder nu igen?