gråa hår skrev:Rorschach skrev:gråa hår skrev:Rorschach skrev:gråa hår skrev:Rorschach skrev:gråa hår skrev:Pizzan smakade utmärkt är en påstånd som helt saknar sanningsvärde för den som uttalar den. Det blir för "nära" på ett vis...
På vilket sätt menar du att utsagan "Pizzan smakade utmärkt" saknar sanningsvärde? Vad har vi för kriterier för att en utsaga är sann?
He he:D Tycker att jag gör det ganska klart i mitt längre innlägg...
Nej, det framgår inte.
gråa hår skrev:Subjektet blir ”limited to one´s own sensations” (Stroll : 2000 : 137) då det mentala identificeras med det inre, det inre med det privata och det privata med det som ligger gömt från andra ”what reason does anyone have to suppose that there is a reality external to one´s ideas?” (Stroll : 2000 : 137) och därmed uppstår problemet med skepticism och solipsism hos Descartes. När jag smakar på något surt eller sött så är det inte möjligt att meningsfullt ifrågasätta min kvalitativa upplevelse av en annan part (Nej, du tycker inte att citron är surt etc.) det vil säga att man har ett säkert och direkt förhållande till de privata upplevelserna (ex qualia).
Det verkar något långsökt att få det ovan till att utsagan "Pizzan smakade utmärkt" saknar sanningsvärde. Det du skrev är att "...det inte möjligt att meningsfullt ifrågasätta min kvalitativa upplevelse av en annan part". Från det föjer det inte att utsagan saknar sanningsvärde. Stycket ger inte heller några kriterier för att avgöra om en utsaga är sann eller falsk.
Jag tycker inte det är så långsökt? Jag menar att privata subjektiva preferanser rör sig om en smaksak och inte är genstånd för ifrågasättning, för att det varken är sant eller falskt. Vad är det som är problematiskt eller långsökt med det?
Bör vi här inte skilja på satsens sanningsvärde, alltså relativt subjektet som ger dess uttryck, och satsens
menings sanningsvärde.
Satsen; pizzan smakade utmärkt, kan sägas vara sann när subjektet som ger uttryck för satsen har fått smak av pizzan som utmärkt smakande och falsk när subjektet ej har fått den smak som han uttrycker.
Alltså en artighetsfras om att; detta smakade förträffligt, har faktiskt ett sanningsvärde. Men inte i hur smaken är utan hur smaken relaterar till den som smakar och den relationen relaterar till vad som getts uttryck.
På samma sätt bör vi i min mening behandla alla satser och dess sanningshalt. Det är inte den absoluta meningen i orden, utan ordens relation till den som uttrycker dem och uttryckets relation till hur det kan skapas relationer mellan det som söks uttryckas och det som uttrycks.
Eftersom vi är unika i den mening att vi inte kan uppta samma plats i rum och tid så lever vi i en relativ värld, och sedan kan vi låta frågan om den relativiteten går att överbrygga dröja.
Jag tycker istället man skall se sanningen som ett modus hos upptäckaren i dennes beskrivning. Så länge någon är sanningsenlig kan vi inte tveka inför att "pizzan är god" uttrycker ett meningsfullt samband mellan den som ger uttrycker och pizzan, vi kan dock tveka vad det betyder. Och försäkrar oss om betydelsen genom att be om andra utsagor om vad som smakar gott.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno