Allvarsamhet och humor

[Minded]

[Logos]

Men jag tror jag är långt ifrån ensam om att ha haft det så, tror hemskt många har liknande erfarenheter

Oh ja... ta en vanlig skolklass och skrapa lite på ytan, jisses vad grejer det dyker upp! Men folk överlever...

[mereologi]

Bearbetning innebär för mig är att ångra någonting och inse att man inte bär någon skuld. Som den gamle cancersjuke mannen på sin dödsbädd i filmen Magnolia av P.T. Andersson säger: "Man får ångra hur jävla mycket man vill, låt ingen få dig att tro att man inte ska det, och allt det där skitsnacket om kärlek är sant."

[Avantgardet]

Repent, repent ye sinners!

Varför?

[mereologi]

Det är ju först när man lär sig hur man kan göra nästa gång som man förstår varför man inte kunnat göra det innan. Om man inte vet varför fel uppstår så lägger man skulden på sig själv eller någon annan.

[Minded]

Om du bortser från hela det sista stycket om bearbetning, anser du att det jag skriver är fel? Ang eleven och läraren, skit i det också. Det var mest för min egen skull eftersom gillande av likheter mellan principerna, inte det bokstavligt menade.

Med ovan specificering, förklara gärna bättre vad som skulle vara felaktigt med mitt tidigare skrivna.

[Avantgardet]

Jag är helt med dig i att teori är en specifik form av praxis och inte något väsentligen skilt från praktik. Men här menar jag också att det blir diffust vad som menas med påverkan. Att hålla något för sant? Att ha en åsikt? Det tycks mig vara helt teoretiska bestämning, något som utspelar sig helt på ett idealt plan. Någon kan agera helt annorlunda än jag på precis samma teoretiska eller etiska grund. Det är med andra ord praktiken som är essentiell. Vilka handlingar som utförs, inte vad som tycks eller tänks om dem. Jag fäster alltså inte lika stor vikt, som du tycks göra, vid exemplets makt. Exemplet kan betyda en rad olika saker för olika individer, det kan tolkas på många olika sätt, och det förutsätter alltid ett tolkande. Detta eftersom vi har en teoretisk distans till varat. Men världen blir inte bättre för att vi tycker bättre om den - i en viss mening, okej, men det har sina uppenbara begränsningar (svält inte minst) -, eller tolkar den annorlunda, utan genom att de facto ändra den. Fast jag är inte riktigt på det klara med vad du har för ståndpunkt här, eller hur vi ens skiljer oss åt.

Med andra ord. Zenmästaren som bryter fingret av eleven må eller må inte förmå eleven att nå nåt slags uppslysning, men faktum kvarstår, fingerhelvetet måste plåstras om.

[Avantgardet]

Var jag helt tokdiffus där?

[Minded]

Jag tror faktiskt inte att vi inledningsvis var meningsmotståndare. Men vafan, något ska man väl kunna hitta.

(har ändrat lite i dina inläggs kursivitet och fetmarkeringar)

Jag fäster alltså inte lika stor vikt, som du tycks göra, vid exemplets makt. Exemplet kan betyda en rad olika saker för olika individer, det kan tolkas på många olika sätt, och det förutsätter alltid ett tolkande. Detta eftersom vi har en teoretisk distans till varat. Men världen blir inte bättre för att vi [i]tycker bättre om den - i en viss mening, okej, men det har sina uppenbara begränsningar (svält inte minst) -, eller tolkar den annorlunda, utan genom att de facto ändra den.[/i]

Att hålla något för sant? Att ha en åsikt? Det tycks mig vara helt teoretiska bestämning, något som utspelar sig helt på ett idealt plan. Någon kan agera helt annorlunda än jag på precis samma teoretiska eller etiska grund. Det är med andra ord praktiken som är essentiell. Vilka handlingar som utförs, inte vad som tycks eller tänks om dem.

Allvar och humor är väl ganska flytande, och tycks bestämmas av konventionen. Men jag kan nog inte tycka att den alltid har rätt. Varför är det till exempel humor alla dessa TV-program med filmklipp där folk gör illa sig? Jag anser mig ta livet åt helvete för allvarligt för att eftersträva nåt TV- eller Hollywoodliv som en blek imitation utav en dussinmänniska. Jag vill inte ödsla en minut i onödan på nåt jag inte brinner för, och inte missa ett endast ögonblick av det jag känner för. Och det är det här som är kärnpunkten vad jag kan se, och problemet också. Man måste alltid kohandla med den där djävla normen, oavsett hur hjärndöd den är så är den likförbannat norm.

Så jag vet inte om jag håller med dig där heller, Minded, tror inte att det är kvantiteten som är avgörande. Tror inte att mina ord eller handlingar är mystiska föremål som stannar hos den Andre och lämnar ett outplånligt uttryck i dennes själ. Och att det det skulle följa per automatik att ju större kvantitativ spridning jag hade desto större påverkan skulle jag ha. Det är omöjligt att inte påverka, det är faktum, och den här strävan efter en viss "position" med "påverkanspotential" är som jag ser det inte mer än ett skådespel (spelar det ens nån roll om de heter Britney Spears eller Barack Obama, spelar det ens nån roll vad de gör/tycker/tänker/säger, fyller de inte bara en plats som lika gärna kunde ha fyllts av någon annan?). Presidenter och ministrar är brickor i ett spel, de är begränsade, säkert långt mer än vad jag är och jag vill inte byta med dem för nåt i världen. De har sina skor att fylla, de kan varken gå på vatten eller ens ta några djärva danssteg.

Precis som du menar i det sista citatet så finns det just olika potential till påverkan. Och denna har i allra högsta grad en effekt i det praktiska livet. Världspolitiken styr i princip allting, även om långt ovanifrån. Som sagt:

Som vegetarian får man alltid frågan: "varför äter du inte kött?". Som att man skall tvingas stå till svars för det, som gjorde man nåt fel därigenom.

Normen utövar en otrolig kraft, sannolikt den största i våra samhällen. Vi ser tydligen ned på samhället där den starkes rätt är ledordet. Men vår demokrati, med majoritetsbeslut? Samma sak bara annat namn. Störst och starkast, eller flest och starkast?

Förvisso tror jag inte att vi reellt är meningsmotståndare i den frågan heller. Min stora fråga är i princip om politikerna där uppe i toppen är korrumperade eller inte? När man är politiker så kommunicerar man till massan, och då är tydligen en viss teknik mer framgångsrik än en annan - även om detta kan bero på indoktrinerad vana hos oss samhällsdeltagare.



Nu tappade jag fokus. Förhoppningsvis har jag dragit upp lite av en linje i alla fall.



Sidonoter:

Snacket om lärare och elev är för mig ytterst suspekt. Är han eller hon verkligen en lärare som inte inser sig väsentligen vara en elev? Varför dessa roller? Vi lär av varandra, end of story, det är inte så att en lär ut och en annan lär (som vore den senare nåt slags tom behållare i väntan på att fyllas), allt annat är bara svepskäl för att upprätthålla en viss omotiverad maktfördelning, och för att slippa ta på allvar det vi inte vill se eller kännas vid.

Förvisso, att benämna något gränsar till att ge näring till dessa befintliga maktstrukturer. Språkets inbyggda systemfel. Nej förresten, ännu mer grundläggande. Ca nackdelen bland alla fördelar med att ha ett minne. Språket är bara en teknisk yttring av detta, det har reellt sin grund i fenomenet betingning.

Jag är nog inte alls traumatiserad, eller i behov av bearbetning. Tvärtom! Jag har svårt att se hur den människa skulle kunna vara hel som inte kan tillåta sig att vara trasig. Det ingår i att leva ett verkligt liv att ta emot stötar, att göra sig illa. Jag kan inte se att det rätta att göra är att täcka över de ärr som man ådragit sig, utan snarare skall man bära dem långt ståtligare än de lånta fjädrar som är märkeskläder eller annat. Just att det är mitt liv, och inte ett idealt liv (vad normen, eller "das Man", påbjuder), det är vad jag skulle betrakta som att ta det på allvar. Den individ som sticker av mot mängden skall vi se som en rikedom, inte som ett missbildat mynt som måste stöpas om i samma form som de andra. Det är inte jag som är traumatiserad, det är omvärlden som ännu inte hunnit hämta andan.

Ah, det här är korrekt. Så länge ärren och såren kommer upp till ytan och inte täcks över, så är allt gott. Faran ligger i att dölja dem från solljus och att göra detta till vana, till husgud - att själv inte våga/vilja se sig själv.

Med andra ord. Zenmästaren som bryter fingret av eleven må eller må inte förmå eleven att nå nåt slags uppslysning, men faktum kvarstår, fingerhelvetet måste plåstras om.

[Avantgardet]

Det finns saker vi är oense om. Följande är ett exempel:

Världspolitiken styr i princip allting, även om långt ovanifrån.

Vad menas med "styr" här? Är inte världspolitiken i sin tur styrd av andra krafter? Inte minst ekonomiska sådana? Den är, som jag ser det, snarast en lakej och inte en herre. Därav jag drog upp Britney Spears och Barack Obama. Den "politiska" rollen innefattar vissa mer eller mindre givna beteenden, och bygger till exempel på en distinktion mellan privat och offentlig person (hur fan kan man mena sig vara två olika?), vilket innebär att den inte medger vilka handlingar som helst. Obama kan endast agera på sådana sätt som det anstår en president, annars blir han avsatt. Rollen kommer här före individen själv, och individen ges samtidigt endast genom rollen. Helt bakbunden. Och det gäller alla politiker.

Att vi betraktar den som styrande är inte detsamma som att den de facto styr. Den kan ge oss order och direktiv, förvisso, men till syvende och sist så är det du eller jag, eller någon annan, som måste utföra handlingarna. Lagar och politiska förordningar är förvisso objektiva faktum, och kan mycket väl sägas dirigera flöden av handlingar, sätta ramar och strukturer för vilka möjliga handlingar som står till buds, men de kan inte utöva en direkt påverkan. Det är som med pengar, den enda makt de "har" är den som vi förlänar dem.

Världspolitiken är en viss form, som garanterar ett visst innehåll (det innehåll som denna form utgör). Därför är inget vunnet, som Marx helt riktigt påpekar, genom ett maktövertagande på det planet. Vad vi måste göra är ändra på själva formen. Göra "politiken" som sådan helt överflödig. Den ska vara en dimension till vårt handlande (vilket den essentiellt sett också är, och inget annat är den), inte en institution.

Normen utövar en otrolig kraft, sannolikt den största i våra samhällen. Vi ser tydligen ned på samhället där den starkes rätt är ledordet. Men vår demokrati, med majoritetsbeslut? Samma sak bara annat namn. Störst och starkast, eller flest och starkast?

Helt riktigt. Men jag menar att vi får inte låta oss luras. Alla titlar och befattningar är skådespel som är beroende utav våra faktiska medgivanden, våra under- och överordnanden. I praktiken står där endast en man, eller kvinna (men oftast en man), och leker charader. Världspolitiken kan skänka ett slags världsåskådningens övertygelse till det hela, men den kan inte utöva en direkt kausal påverkan. Den direkta påverkan har istället de faktiska betingelserna i situationen - där charaderna givetvis är en beståndsdel men ingalunda den enda, och behöver knappast stå oemotsagda, här kan till exempel satiren vända på förhållandena (men lika lite säger vi att humorn styr världen). Är du hungrig så utövar det ett långt större inflytande på de handlingar du kommer utföra än huruvida Blair eller Brown sitter som premiärminister, eller vem det än må vara på vilket ställe det än må vara, eller ens vad denne säger eller förordar i en eller annan fråga eller what not. Hunger är inte åskådning, men åskådning är inte blott och bart åskådning heller. Det är reella betingelser, men hur utfallet blir i en enskild situation beror på alla faktorer sammantagna. Det här med att betrakta makt som "politisk makt" enbart är ett idealistiskt bländverk och att spela tomtarna i händerna.

Förvisso tror jag inte att vi reellt är meningsmotståndare i den frågan heller. Min stora fråga är i princip om politikerna där uppe i toppen är korrumperade eller inte? När man är politiker så kommunicerar man till massan, och då är tydligen en viss teknik mer framgångsrik än en annan - även om detta kan bero på indoktrinerad vana hos oss samhällsdeltagare.

Jag skulle hävda att politikerrollen som sådan, per definition, är korrumperad. Det spelar ingen roll vilken politiker som sitter där, det är fortfarande en politiker, och det är det som är problemet. Det spelar mindre roll om du slår med höger eller vänster hand, du slår ju fortfarande. Vi kommunicerar alla med varandra. Det innebär att vi alla hela tiden är medskapande i att producera förutsättningarna för möjliga beteenden. Det faktum att kejsaren är kejsare ändrar inte på det faktum att han är naken. Han blir inte mindre naken för att vi menar honom vara klädd i en skrud utav nån specialtråd, eller ens för att en majoritet menar det. Hade det inte funnits något ord för nakenhet hade emellertid sanningen inte kunnat uppdagas, hade den klarsynte ungen inte kunnat påpeka det uppenbara (alltså inte bara en fråga om allvar eller humor, utan också en fråga om faktiska betingelser). Därför gäller för oss att skapa förutsättningar för att göra sådana påpekanden, för att kunna tala och agera om och kring vissa fenomen. Med andra ord, producera handlingsmöjligheter.

Från toppen kan kommuniceras att kejsaren går klädd i ett riktigt mästerstycke till skrud, och många kan fås att tro på det, men det är en ytterst bräcklig föreställning. Så vari ligger makten? Inte hos kungen, utan hos dem som bär upp honom, hos folket. Och inte i den mening att de röstat fram honom, och överlåtit makt till honom (nu struntar vi att man överhuvudtaget inte röstar fram monarker, för exemplets skull), utan i den paradoxala mening att de avhåller sig från att göra bruk av den.

Förvisso, att benämna något gränsar till att ge näring till dessa befintliga maktstrukturer. Språkets inbyggda systemfel. Nej förresten, ännu mer grundläggande. Ca nackdelen bland alla fördelar med att ha ett minne. Språket är bara en teknisk yttring av detta, det har reellt sin grund i fenomenet betingning.

Inga invändningar där.

Ah, det här är korrekt. Så länge ärren och såren kommer upp till ytan och inte täcks över, så är allt gott. Faran ligger i att dölja dem från solljus och att göra detta till vana, till husgud - att själv inte våga/vilja se sig själv.

Well put. Självcensuren är en stympning inte bara av en själv, utan av hela samhällskroppen. I den meningen är exemplet av största vikt, alltså som manfestering av möjliga beteenden, som ett kulturellt kapital, en fond och repertoar för oss alla att låna från.

[Zokrates]

Ser ingen större skillnad mellan allvar och komik, då det ena kräver det andra, men att kunna skifta bra dem emellan, det är en konst det.

[Midgårdsormen]

Vad jag undrar över är följaktligen: vad kännetecknar allvaret? Vad är allvaret? Är det nåt slags entydighet som aldrig får eller kan blandas med humor?

Jag skulle vilja se allvaret som ett slags yttrande för empati/inlevelse och humorn som en nervös variant på detsamma.
Det har redan påpekats att humorn är ett avståndstagande gentemot allvaret; eventuellt rör det sig om en psykologisk försvarsmekanism som ämnar förtränga allvarets emotionella tyngd. Betraktat så blir även humorn i sig en form utav allvar, fast med ett annat yttrande - och det är enligt yttrandet den normativa distinktionen görs; och där "allvaret" händelsevis bättre matchar de kulturella föreställningarna kring t.ex. värdighet och ansvar än vad "humorn" gör.
Ur den vinkel jag ser det är humorn ingen direkt motsats till allvaret - det kan ingen aktiv reaktion vara (och i synnerhet ingen som väl närmast får räknas som en bieffekt) - motsatsen är snarare likgiltigheten.

[mereologi]

Hade det inte funnits något ord för nakenhet hade emellertid sanningen inte kunnat uppdagas, hade den klarsynte ungen inte kunnat påpeka det uppenbara (alltså inte bara en fråga om allvar eller humor, utan också en fråga om faktiska betingelser). Därför gäller för oss att skapa förutsättningar för att göra sådana påpekanden, för att kunna tala och agera om och kring vissa fenomen. Med andra ord, producera handlingsmöjligheter.

Jag kommer att tänka på det där sällsynta syndromet som gör att när personen i fråga kommer in i ett nytt rum så ser den tex inte att det står en stol mitt framför eller att det hänger en tavla på väggen förän någon påtalar detta och då helt plötsligt ser den det, den ser men samtidigt inte. Alla bär väl på det här fenomenet men genom sammarbete bär vi upp varandra.

[Avantgardet]

Hade det inte funnits något ord för nakenhet hade emellertid sanningen inte kunnat uppdagas, hade den klarsynte ungen inte kunnat påpeka det uppenbara (alltså inte bara en fråga om allvar eller humor, utan också en fråga om faktiska betingelser). Därför gäller för oss att skapa förutsättningar för att göra sådana påpekanden, för att kunna tala och agera om och kring vissa fenomen. Med andra ord, producera handlingsmöjligheter.

Jag kommer att tänka på det där sällsynta syndromet som gör att när personen i fråga kommer in i ett nytt rum så ser den tex inte att det står en stol mitt framför eller att det hänger en tavla på väggen förän någon påtalar detta och då helt plötsligt ser den det, den ser men samtidigt inte. Alla bär väl på det här fenomenet men genom sammarbete bär vi upp varandra.

Djävligt välformulerat. Helt klart är det så. Vi kan inte "se" något innan vi har begrepp för det. Givetvis har vi sinnesstimuli, men vi ser inte "objektet" utan begrepp för det. Inte heller kan vi handla enligt erfarenhet som vi saknar, vilket i princip är samma sak, det säger egentligen sig självt.

Humorn är allvarlig i den bemärkelsen. Eller snarare är skrattet som uppstår ett vittne om humorns allvar, en humor som inte går att skämta bort - den har redan haft sin dräpande effekt, om precis det vittnar skrattet. Den introducerar ett "nytt perspektiv" på något, uppdagar något för oss, som vi tidigare inte såg.

[Avantgardet]

Vad jag undrar över är följaktligen: vad kännetecknar allvaret? Vad är allvaret? Är det nåt slags entydighet som aldrig får eller kan blandas med humor?

Jag skulle vilja se allvaret som ett slags yttrande för empati/inlevelse och humorn som en nervös variant på detsamma.
Det har redan påpekats att humorn är ett avståndstagande gentemot allvaret; eventuellt rör det sig om en psykologisk försvarsmekanism som ämnar förtränga allvarets emotionella tyngd. Betraktat så blir även humorn i sig en form utav allvar, fast med ett annat yttrande - och det är enligt yttrandet den normativa distinktionen görs; och där "allvaret" händelsevis bättre matchar de kulturella föreställningarna kring t.ex. värdighet och ansvar än vad "humorn" gör.
Ur den vinkel jag ser det är humorn ingen direkt motsats till allvaret - det kan ingen aktiv reaktion vara (och i synnerhet ingen som väl närmast får räknas som en bieffekt) - motsatsen är snarare likgiltigheten.

Kanske är det så att man skulle ha fört in bra många fler distinktioner - ironi, satir, sarkasm, humor osv.?