Personlighet

[Avantgardet]

Minded, jag tänkte på stycket det du skrev ("Det Heidegger talar om i slutet, om utarmning..."), och i fråga om språket på det att du tvivlade på språkets fundamentala roll för förståelsen av varat. Jag kan inte hålla med där. Varken om att det skulle finnas något evigt predikament som bestämde människan, utan våra beteenden är produkten av en specifikt historisk och kulturell betingning (en viss produktionsordning som bestämmer våra relationer på ett fundamentalt sätt osv.), och inte heller om att språket blott skulle vara fernissa som nåt yttre bihang till en redan färdig upplevelse. Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.

Håller också med Logos om att det där med känsla och förnuft inte är helt enkelt. Är inte förnuftet en specifik typ av känsla och omvänt? Vad gäller pragmatiker. Har endast läst James föreläsningar, på svenska, och en del matnyttigt fanns det väl där, skulle förstås vara kul att undersöka närmre. Är det den där "grunden" du eftersträvar?

[Logos]

Jag tror att jag har min grund. Varat (eller existensen eller sinnesflödet) och min tolkning av detta som i sin tur är en del av varat. Allt utöver det är bara spekulationer och i kraft av spekulationer även en del av varat. Helheten finns liksom redan där, hela tiden. Substansen är en.

[Avantgardet]

Ja, men jag hade en fundering häromdan, som jag inte var direkt beredd på. Den löd: "Är inte totaliteten/helheten den metafysiska föreställningen par excellance?"

[J R Auk]

Det Heidegger pratar om på slutet, om utarmning av tex jorden kallar jag den kapprustning som är grundbulten i hela vår mänsklighet och faktiskt har sin anledning i vår naturlighet (faktiskt ca hänsynslöshet). Vi ska alla individuellt överleva. Alla känslor, som vi primärt styrs av snarare än någon rationalitet, anleds av detta grundläggande fenomen - överlevnadsinstinkten. Därför slår vi på varandra, sparkar på de som redan ligger ned under oss. Därför tröttnar vi på att bara ha det rakt igenom bra (på tal om tråden varför vi söker oss till det sk mörkret). Det gäller vårt eget liv, i princip strikt. Därför fungerar samhället genom att walk en walk - att hålla en ideal och moralisk linje, att hålla ett ansikte liksom - medan fakticiteten är en Helt annan sak. Ögontjänare, liksom. Direkta hycklerier, även om faktiskt inte reellt medvetet om detta. Varför ser stickan i broderns öga när inte ser balken i det egna...

Överleva? Vad skall vi överleva? Är det inte mer korrekt att säga att vi skall genomleva?

Jag tycker överlevnadstanken är en del av problemet som ger oss tanken om makt som något som vi måste agera på. Alltså att vi måste gripa den för att ha den.

Överleva är inte det primära i min mening, utan just att leva det som levs. Att uppleva det, genomleva det. Att även när det är slut ha levt det.

Vad annat värde kan vi ha? Finns det någon att lämna stafettpinnen till? Nej troligare är att loppet enbart har en sträcka. Och vad tjänar det då till att vinna målet? Det är väl loppet som måste vinnas då?

Makten om man förstår den på ett sådant sätt blir då att inte gripa. Att vila, och genom sin aktiva passivitet, det avslappnade, vara beredd och mera mogen reaktionen som gör att livet inte bara överlevs, utan genomlevs.

Jag gillar att tänka på vem som är rikast, tror jag kan ha sagt det förut, den som har allt han vill ha eller den som inget vill ha? För mig blir svaret uppenbart. Den som vill ha något, har stillat hungern och suktar efter mer, söker just överleva begäret. Men att inte längre hungra, att vara mätt. Det är att ha genomlevt det, att ha upplöst det. Det är först då vi blir tomma, redo att fyllas på nytt. Inte redan fyllda med det förväntade. Inte i begrepp att gripa efter något, förhindrade att parera vändningarna livet tar.

Och sådant är väl problemet även på en makroskala? Tekniken söker stilla en aldrig sinande hunger, angående utarmandet av naturen. Den måste kontrollera varje aspekt för att vara trygg, för att vara effektiv.

Det du kallar överlevnadsinstinkt menar jag i sin mognad om det kvarstår vara en ansvarsflykt. Makten som söktes i brådmognaden har blivit makten som flys. Och jag menar detta reellt och inte enbart som en ideell tes. Det är något konkret vi har att förhålla oss till i min mening.

[Zokrates]

Man kan ju jämföra personligheten med en flod, som har sin början i en sjö där en mindre mängd bildar  bifloder som letar sig fram på krångliga irrfärder och slutar i små isolerade sjöar medan större delen av floden ringlar sig ned till havet för att försvinna i mängden.

[J R Auk]

Minded, jag tänkte på stycket det du skrev ("Det Heidegger talar om i slutet, om utarmning..."), och i fråga om språket på det att du tvivlade på språkets fundamentala roll för förståelsen av varat. Jag kan inte hålla med där. Varken om att det skulle finnas något evigt predikament som bestämde människan, utan våra beteenden är produkten av en specifikt historisk och kulturell betingning (en viss produktionsordning som bestämmer våra relationer på ett fundamentalt sätt osv.), och inte heller om att språket blott skulle vara fernissa som nåt yttre bihang till en redan färdig upplevelse. Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.

Håller också med Logos om att det där med känsla och förnuft inte är helt enkelt. Är inte förnuftet en specifik typ av känsla och omvänt? Vad gäller pragmatiker. Har endast läst James föreläsningar, på svenska, och en del matnyttigt fanns det väl där, skulle förstås vara kul att undersöka närmre. Är det den där "grunden" du eftersträvar?

Är inte då känslor också språkliga? Varför språket då kan färga alla känslor? Finns det verkligen ingen grund för vad vi upplever ens i något konkret som smärta?

För övrigt, varför skulle det vara något evigt predikament bara för att det inte är språkligt fundamentalt?

Och vad mer är, att uppleva sig själv är en abstraktion eftersom det separerar upplevandet i sig från upplevelsen och gör ett objekt av något tänkt specifikt i upplevandet. Frågan ställs bättre om vi kan föreställa oss något alls utan begrepp. Eller snarare om föreställningen krävs för upplevandet. Kan man inte tänka sig en upplevelse utan föreställning?

[Zokrates]

Visst upplever man utan språk, det vore ju ren idioti att tro att så inte vore fallet. Minns ju själv hur jag upplevde min tillvaro som bebis, INNAN jag hade ett "språk". Undrar hur det kommer sig att denna första tid, som borde vara så enorm för oss alla, endast minns av en bråkdel av en promille av alla vuxna, samt hur FAN de som ej minns denna tid, så direkt ifrågasätter dem som minns? Förekommer er, redan nu...

[mereologi]

Det är inte för inte som matteböcker är fulla av olösta problem. Det beror inte på att de inte går att lösa utan på att de går att lösa ur oändligt många synvinklar och med oändligt många tillvägagångssätt.

Förresten jag har en gåta: Vilken specifik pjäs har ett schackbräde och Paris gemensam?

[Logos]

Ja, men jag hade en fundering häromdan, som jag inte var direkt beredd på. Den löd: "Är inte totaliteten/helheten den metafysiska föreställningen par excellance?"

Jag tror inte att vi klarar oss utan metafysiken. Den känns som en epistemologisk förutsättning. Formen kan dock variera.

[mereologi]

Ja, men jag hade en fundering häromdan, som jag inte var direkt beredd på. Den löd: "Är inte totaliteten/helheten den metafysiska föreställningen par excellance?"

Jag har fått för mig att en helhet är lösningen på ett problem, och det är bara i teorin som problem med lösningar kan existera, i praktiken är de lösta och går inte längre att beskriva.

[Minded]

Minded, jag tänkte på stycket det du skrev ("Det Heidegger talar om i slutet, om utarmning..."), och i fråga om språket på det att du tvivlade på språkets fundamentala roll för förståelsen av varat. Jag kan inte hålla med där. Varken om att det skulle finnas något evigt predikament som bestämde människan, utan våra beteenden är produkten av en specifikt historisk och kulturell betingning (en viss produktionsordning som bestämmer våra relationer på ett fundamentalt sätt osv.), och inte heller om att språket blott skulle vara fernissa som nåt yttre bihang till en redan färdig upplevelse. Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen. Försök föreställa dig själv utan att ta hjälp av begreppen, hur ska du ens bära dig åt för att kunna urskilja endaste lilla nyans eller egenhet? Synes strikt omöjligt.

Håller också med Logos om att det där med känsla och förnuft inte är helt enkelt. Är inte förnuftet en specifik typ av känsla och omvänt? Vad gäller pragmatiker. Har endast läst James föreläsningar, på svenska, och en del matnyttigt fanns det väl där, skulle förstås vara kul att undersöka närmre. Är det den där "grunden" du eftersträvar?

Är inte då känslor också språkliga? Varför språket då kan färga alla känslor? Finns det verkligen ingen grund för vad vi upplever ens i något konkret som smärta?

För övrigt, varför skulle det vara något evigt predikament bara för att det inte är språkligt fundamentalt?

Och vad mer är, att uppleva sig själv är en abstraktion eftersom det separerar upplevandet i sig från upplevelsen och gör ett objekt av något tänkt specifikt i upplevandet. Frågan ställs bättre om vi kan föreställa oss något alls utan begrepp. Eller snarare om föreställningen krävs för upplevandet. Kan man inte tänka sig en upplevelse utan föreställning?

Språket kan vara vår primära karta för att just relatera. Det får mig att känna (tänkte skriva tänka, men kanske inte lika träffande i min upplevelse - förvisso är det just upplevelsen som jag relaterar till) diffust i banorna om medium och innehåll. Och kanske, med den parantesen, lyckades jag komma det hela närmare. Detta är vad jag avser vara problematiken som omtalas - Min (kanske normella) förståelse av fenomenet 'språk' är att dess natur är just rationalitet (Avant, är denna distinkta benämning av någots 'natur' vad du opponerar dig emot?).

Att relatera till något är att uppfatta det, är i sig att genom erkännande skapa en relation - i vilken man är relativa och relevanta (dvs uppenbarligen värda att relatera till - hönan/ägget, anledande varandra). Detta relaterar (!) också i sin tur till vad du, Avant, skrev i en annan tråd:

Kan det inte vara så att det är lite av en fråga om hur mycket uppmärksamhet den kräver av en? Själv klarar jag inte av att göra något till musik med text. Texten stjäl all min uppmärksamhet. Och det kan gälla för instrumentella partier också, beroende på hur de är utformade förstås (enligt samma "uppmärksamhetsprincip") - mitt klåfingrande sinne hör nåt att knycka eller ändra på, på ett eller annat sätt, eller liknande. Kan tänka mig att man skulle köra en cocktail. Starta upp med en spark i arslet, säg något riktigt hysteriskt, som en chock, för att sen sätta sig ned och jobba till något som mycket lättare lägger sig i bakgrunden.

Det vi pratar om är just denna 'uppmärksamhetsprincip', som du kallar det.

Det finns ett reellt och distinkt stimuli som inleder allting. Jag såg genom fönstret ett äpple ligga på gatan utanför, och en katt krypa ihop ett par meter bort. En fågel stod i sin tur några meter bort, närmandes äpplet, men undvikandes katten. Sen promenerade en stor hund förbi och allt förändrades.

Tappade tråden, återkommer.

[Minded]

Intressant, när jag läser dina inlägg och faktiskt inte begriper vad du säger, så är detta i sig fenomenet manifesterat. Eftersom en annan begreppsapparat, eftersom relaterandes till annat, på en annan nivå, så kan inte jag relatera till det, inte förstå det.

Fan, jag känner mig ungefär som försökandes tänka rationellt och logiskt och allt, placera det sagda i sammanhang så att jag får reellt upplevt grepp om det, men det är flyktigt, ca känslan av 'dont know mind'.

Språket är vad som strukturerar upplevandet överhuvudtaget, så också självförståelsen.

Kommunikation är språk, är strukturen som du säger, kanalen som kan förmedla ett visst innehåll. Jag såg det nu, när jag igen läste ditt inlägg och kunde relatera det till vad jag tyckte mig själv ha kommit på.

[Minded]

kommunikation/språk är vad som möjliggör relation till någon partner, oavsett om ensidigt eller mutual. En annan tråd handlade i stil med om någon som inte får kärlek besvarad (med risk för egen förvridning/tolkning av egentliga ämnet - vilket också är vad omtalas här).

[mereologi]

Rätt svar på gåtan lyder: Notre Dame, vår dam.

[Avantgardet]

Jag gillar att tänka på vem som är rikast, tror jag kan ha sagt det förut, den som har allt han vill ha eller den som inget vill ha? För mig blir svaret uppenbart. Den som vill ha något, har stillat hungern och suktar efter mer, söker just överleva begäret. Men att inte längre hungra, att vara mätt. Det är att ha genomlevt det, att ha upplöst det. Det är först då vi blir tomma, redo att fyllas på nytt. Inte redan fyllda med det förväntade. Inte i begrepp att gripa efter något, förhindrade att parera vändningarna livet tar.

Bra inlägg överhuvudtaget. Vill bara påminna om att Platon har en bild han använder, ett kärl med hål i, som visar på samma sak. Han förordar, genom Sokrates mun såklart, precis detsamma som dig här. Av det skälet har jag funderat en del på "Staten". Är det ingen mer än jag som noterat att han först skisserar sitt idealsamhälle, en tämligen spartansk skapelse, för att sedan, på grund utav åhörarnas begär efter lyx och rikedomar, gå med på att elaborera den där filosofkungastaten som man tillskriver honom?