Avantgardet skrev:Men att "anta gruppen som rättesnöre" är ju precis vad du gör när du med-lider för att [du tror att] den Andre lider. Att "anta gruppen som rättesnöre" är ju just en typ av re-aktiv vilja, du viljar nåt för att de viljar det. Du däremot hävdar ju, om du ska vara konsekvent här, att försåvitt du (som psykologisk egoist) vill vilja det gruppen vill för att det gagnar dig själv på nåt sätt så spelar det ingen som helst roll vad gruppen tror. Du argumenterar ju emot Nietzsche nu.
Nej här kan jag inte hålla med. Att jag ser mig själv i andra, är inte att inta gruppen som rättesnöre. Det jag vill påtala är ju det motsatta. Att vi gör, och bör, allt från oss själva. Vi lider med någon annan för att vi ser oss själva, sätter oss som en abstrakt Andre.
Jag menar inte alls att dra in vad gruppen vill, utan avser stanna helt i vad jag vill. Ett gott medlidande är just ett sådant där jag ser till mitt lidande i en tänkt situation, varför jag heller inte behöver skämmas för att jag var medlidsam mot någon som fejkade sitt lidande, det var ju min abstraktion jag led med, inte ett faktiskt lidande (Varför jag säger det är för att jag hade en diskussion med en upprörd part som upprördes över en konststudents fejkade självmordsförsök. Parten menade på att engagemanget då inte hade det värde som var avsett, och det bedrägliga i handlingen hade gjort ont mot den som hjälp den fejkande personen genom att försöka avstyra självmordet). Så skillnaden är att genom att behandla medlidandet som ett lidande med min abstraktion istället för ett faktiskt lidande subjekt, ett lidandets objekt, så finns det inget att uppröras över när någon fejkar. Huruvida det var på riktigt eller inte spelar ingen roll, då det jag lider med är tanken på att mitt lidande i den situationen, fejkat eller inte från mitt medlidandes subjekt så är medlidandet jag håller då
äkta.
Avantgardet skrev:Hur menar du förövrigt göra denna skillnad, i förhållande till den Andres lidande och ditt eget med-lidande, mellan vad du vill och vad du i en abstraktion vill? Det är ju en helt meningslös distinktion eftersom du aldrig, enligt vad du själv medger på annat ställe i tråden, kan ha annat än föreställningar om saker och ting runt omkring dig. Du har aldrig den Andre som sådan, utan endast vad du tror om honom. Så varför ens blanda in en extra nivå här, det förefaller ju sakna poäng.
Ja jag har säkert använt begreppet "abstraktion" slarvigt. Jag menar ju att vi lider med någon för att vi gör en abstraktion av vad jag skulle känna vore jag i den situationen (om enbart gråten ses så fyller vi ju i valfritt som skulle fått oss till gråt). Men när jag talade om abstraktion i det du hänvisar till ovan så menar jag snarare att vi kan göra en abstraktion inte av lidandet som mitt, utan om mig som lidande. Det jag abstraherar då är inte det jag applicerar på mig, vilket gör det äkta, utan mig själv, vilket gör det konstlat. I det förra fallet så är
jag oberörd, kvar utan förvanskning, medan det i det andra fallet är så att jag gjort mig till något tänkt, istället för att tänka mig något som jag lägger till mig.
I det fösta fallet så sätter du dig i en situation i det andra sätter du en roll i en situation.
Avantgardet skrev:Ett exempel på aktiv och reaktiv vilja till makt:
Nietzsche skrev:Instead of saying "I am no longer of any account," the moral falsehood in the mouth of the décadent says, "nothing is of any account, - life is of no account..."
Skillnaden ligger, som sagt, i att den första rör sig helt inom sig själv, medan den andra utgår från något yttre. Du hävdar emellertid att om du tror att (vilket ju alltid, utan undantag, måste vara fallet) det är på det senare sättet så utgår du från dig själv med ditt viljande till makt. Nietzsche hävdar ju just att det är vad du inte gör. Att du brukar formeln "du är dålig, alltså är jag bra" istället för "jag är bra, alltså är du dålig" (exemplet lånat av Deleuze).
Nu vet jag inte om jag hänger med. Kontentan av vad vi vill uttrycka verkar vara det samma, men jag förstår inte hur du menar att Nietzsche hävdar detta du påstår? Menar du att han hävdar att medlidande inte kan finnas? Jag håller med om att det är en språklig förvanskning att kalla det medlidande, men som fenomen verkar det uppenbart att det finns något sådant som medlidande.
Jag säger ju att när jag har ett medlidande så "jag lider i min föreställning om hur jag skulle lida i ditt fall".
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno