Justin Case skrev:Marko skrev:han hånar de som har andra åsikter än han.,
och jag avskyr den typen av personer
Om jag har fel i någon fråga, och blir hånad för det, men även blir visad med sakargument (av samma person som hånar mig) varför jag har fel, kan jag mycket väl tänka om. Det beror på hur övertygande sakargumenten är. Du stänger istället ned så fort du identifierar hånfullhet, och vägrar ta in sakargument efter det. Det gör lätt att du missar möjligheter att upptäcka misstag i ditt tänkande. Det är en sak om någon bara hånar sin meningsmotståndare, och aldrig lägger fram några sakargument. Men Dawkins formligen öser ur sig sakargument. Då tycker jag man kan stå ut med om han är lite ohövlig någon gång ibland också. Det får man sålla bort, liksom man får sålla bort störande synintryck som att en meningsmotståndare som man möter på plats kanske har en ful finne på näsan eller pratar med pipig röst eller något annat irriterande. Återigen: det är sakargumenten som är det intressanta, inte personen.
Jag kan 'håna' ibland, kontexten varierar, göra saker till extremt löjliga för att belysa vansinnet som jag ser i en berättelse. Men jag går inte och hånar personerna genom att ansikte mot ansikte säga, du är psykiskt sjuk !
Det finns gränser för allt, och där går min gräns. (och jag säger inte bakom ryggen heller)
har inte herr D mer vettigt att komma med än att folk som tror är psykiskt sjuka, ja då spelar resten av hans viktiga verk ingen roll längre för mig. Dumpar allt.
Om han skulle ha vettiga argument, ja då kommer andra att adoptera det och ta upp det för debatt.
sakargumenten som är det intressanta, inte personen.
Instämmer helt att saken ska debatteras, inte personen.
kommer du eller D svara på mina frågor ? (en bok har aldrig svarat mig)