Gudsbevis

[Algotezza]

Låt oss antaga att Gud finns - oavsett hur vi definierar hennom - eller definiera Gud precis som du, käre läsare, vill. Och så antar vi att denna Gud finns. Märk väl - detta handlar inte om att bevisa eller motbevisa Guds existens, bara vad det kan innebära att antaga att Gud finns, vilka följder det kan få.

Gör detta antagande någon skillnad
a) för hur du förstår, förklarar och tolkar världen - alltså: hur påverkar Guds eventuella existens din världsbild?
b) för hur du är mot andra - alltså: hur påverkar Guds eventuella existens din etik?
c) för hur du mår psykiskt och fysiskt?

Om det inte gör någon skillnad inom dessa tre områden, tillämpar vi Occhams rakninv och skär bort detta antagande. Och om det gör en skillnad - som du uppfattar som icke önskvärd, negativ eller dålig, fram med rakkniven!

I stället för "du" ovan kan vi sätta in vilket pronomen vi vill - dvs. fråga oss om antagandet om Guds existens gör någon skillnad när fler än "du" är involverade, t.ex. inom världspolitiken. Och om det gör skillnad - är det till det bättre eller till det sämre - för mänskligheten i dess helhet? Om det är till det sämre och mänskligheten, vetenskapen och våra världsbilder blir påverkade i icke önskvärd riktning genom antagande om Guds existens, bör du tänka över om du skall kämpa i Dawkins anda eller ej.

/A-a

[Sceptisk]

Låt oss antaga att Gud finns - oavsett hur vi definierar hennom - eller definiera Gud precis som du, käre läsare, vill. Och så antar vi att denna Gud finns. Märk väl - detta handlar inte om att bevisa eller motbevisa Guds existens, bara vad det kan innebära att antaga att Gud finns, vilka följder det kan få.

Gör detta antagande någon skillnad
a) för hur du förstår, förklarar och tolkar världen - alltså: hur påverkar Guds eventuella existens din världsbild?
b) för hur du är mot andra - alltså: hur påverkar Guds eventuella existens din etik?
c) för hur du mår psykiskt och fysiskt?

/A-a

Som en före detta troende så ser jag väldigt tydligt att Gudstro gör att man mår psykiskt relativt sämre. För dom som varit troende hela livet så finns det såklart inget att jämföra med. Likadant med dom som aldrig varit troende så kan dom kanske inte jämföra med sig själva, även om dom kanske ser hur bra andra tycks må. Eftersom jag varit troende på "nånting" i hela mitt liv för att vara helt gudstroende under en tid och idag lagt detta bakom mig så märker jag en stor skillnad.

Min ateism kom inte på en gång utan tog tid. Mycket reflekterande och studier. Min skepticism sträcker sig dock inte bara till gudstron utan till kulturen överlag. Att ifrågasätta kulturens antaganden, ideologiska såväl som religiösa har varit både smärtsamt men också befriande. Tyvärr så blir man ganska ensammen av att inte längre ingå i den kulturella visionen men jag skulle heller inte vilja byta tillbaka eftersom jag anser att denna kultur (civilisationen) är destruktiv för både psyket och den allmänna hälsan.

Som jag förstår det hela idag så finns det många orsaker till gudstro, men om man talar om vad som händer i psyket då man har en gudstro, så är det att man har gjort sin fantasi till något externt. Alla människor har ju fantasi, men jag tänker att de som inte har någon gudstro är de som förstår att deras fantasi är något som dom har inom sig själva, dom är i kontroll av sitt eget tankeliv. Medan de med gudstro har den omedvetna uppfattningen att fantasin och en del av tankelivet är något som finns utanför dom själva, utanför deras kontroll och de kallar denna del av sig själva för "Gud".

Etiskt så är Kristendomen bankrupt. Det är en omoralisk religion. Jag tänker att till och med monoteismen är omoralisk eftersom den har implikationer som är djupt omoraliska. För vilken slags värld skulle en god gud skapa? Om vi säger varelse istället för gud. Vilken slags värld skulle en god varelse skapa? Skulle en god varelse skapa en värld där miljoner barn dör varje dag? En värld där människor är i ständiga konflikter? En värld där de starka kan sko sig på de svaga? Kristendomen går dock längre och menar att dom som inte älskar gud ska bli torterade för alltid och en mängd andra helt obegripliga grymheter.

Min teori om hur Gudstron påverkar ens världsbild är kanske lite kontraintuitiv. Jag ser att Gudstro är en funktion av den industriella matproduktionen. Låter det kontraintuitivt, det låter kanske helt absurt. Men det är faktiskt inte speciellt märkligt. Industriell matproduktion behöver en stor och stark byråkratisk administration som sköter finanserna, låser in maten och sköter löner, bestraffar dom som inte lyder statens ordning, och så vidare. I början av civilisationen så gjorde dessa människor vädermakterna såsom sol, måne, regn, väder och väderlekar till gudar och de byggde tempel till dessa gudar. Dessa tempel brukade även fungera som lagerlokaler för deras matproduktion eller skattkammare.

Administrationen för den industriella matproduktionen satte sig upp som domare som dömde mellan människor, vilka som ska ha så pass mycket mat för så pass mycket arbete, vad som ska göras av dom som tar mat från lagerlokalerna, de som inte lyder och så vidare, vilka som är goda och vilka som är onda. Till en början så skötte förmodligen ledarna själva detta, men efterhand så blev det också något av en metafysisk ideologi där syndarna inte bara straffades i livet utan också efter döden, medan de som lydde och var snälla skulle bli belönade.

Efter många år så introducerades monoteismen. Istället för en massa gudar som hade olika uppgifter så fanns det nu bara en Gud som skötte alltihopa och som själv dömde hela mänskligheten under den slags ordning som den industriella matproduktionen introducerade. Idag så har vi separerat stat från kyrka, men för inte så länge sedan så var stat och kyrka ett och samma. Kungen, eller folkets domare, fick sin position av påven. Muslimska länder har ingen uppdelning mellan moske och stat. De styrs av koranens lagar. Även judarna hade en gudsstat. Man kan säga att Gud är en metafysisk förlängning av statens organisation. Guds organisation fungerar på samma sätt. Han är själv kung och har änglar under sig som utför varje befallning. Han är en domare, han bestraffar och belönar, han fungerar i alla avseenden precis som en faraon eller kejsare eller kung. Alltså på samma sätt som de administrativa uppgifterna som finns i en stat.

Den industriella matproduktionen har en mängd myter omkring sig för att rättfärdiga sig själv. Den menar att den skapar god levnadsstandard för alla (myt), den föder de svältande massorna (myt), den ger var och en en meningsfull sysselsättning (myt), den skapar ordning (myt) och den är framåtskridande (halvmyt). Religionen ger industrin en mytisk aura. Gud blir personifieringen av staten och dess "perfekta", "odödliga" ordning.

Den industriella matproduktionen behöver sina myter för att kunna rättfärdiga sin existens. Den ideologi som IM använder sig av kallas idag för religion. Alla Kristna (kanske även Muslimer?) tror ju på slavetiken, att man ska lyda sin mästare i allt, betala skatt och göra sin mästare rik - för då får man en stor belöning i himlen. Man ska underkasta sig, ödmjuka sig, även om man är fattig och inte får del av matproduktionen, eller om man har en grym mästare - ty de sista skola bli de första och de första skola bli de sista.

[Algotezza]

Tack för din genomgång! Mycket intressant och nytänkt! Teodicéproblemet verkar vara proberstenen för huruvida Gud kan finnas eller ej som allsmäktig, allvetande och allkärleksfull.

För mig är Gud bara ett sammanfattande namn för min omvärld, Duet, nästan. Som palindrom DuGud. Allt levande, växter, djur, människor - därmed är alla jag möter Gud - eller ingen. Jag tänker mig att Guds organism är kosmos, ett makrokosmos, liksom min är min kropp, ett mikrokosmos. Ett slags panteism. Vi är analoga med Gud, lika heliga - oheliga - djävliga - odjävliga - Gud är bara den störste - som rymmer det hele. Lider som vi lider, älskar som vi älskar, underställd samma principer som vi.

Jag använder interimistiskt termen "gudomlig" för en del upplevelser jag personligen har haft och har, om jag vill meddela mig med andra om det. Själv behöver jag inget ord eller tankebild för det. Det är något som är, något jag upplever oavsett etikett.

Termerna gud/gudomlig är idag så belastade att man nog bör undvika dem om det inte är Gud i vanlig bemärkelse man åsyftar.

Kanske bäst för min del också att undvika ordet Gud  i samtal med andra - för att beskriva min andliga upplevelser. Vet bara inte vad jag skall kalla det i stället. Vakenhallisar? Fantasier omedvetet styrda? Ändrar inte på sakinnehållet för min del... men blir kanske mer begripligt för andra än termer som har med Gud att göra.

/A-a

[Sceptisk]

Tack för din genomgång!

Tack själv! Teodiceproblemet som formulerades av Epikuros tycks vara ganska avgörande. Man kan vända på frågan och istället undra vilken slags Gud som skulle skapa den här världen med alla imperfektioner, problem, sjukdomar och så vidare. Vilken slags Gud skulle låta sin skapelse utvecklas från en urcell för att låta allting utvecklas genom sexuell sortering? Vilken slags Gud skulle låta så mycket liv gå till spillo?

Jag vill lägga till att jag också haft sk andliga upplevelser. Jag började med Buddhism och hade andliga upplevelser där tills dess att jag vaknade upp från Buddhismens slummer. Sedan gick jag in i Judaismen och studerade Chassidism och Kabbalah och hade väldigt starka upplevelser. Bland annat så upplevde jag att det formades ljus omkring mig, jag hade en upplevelse av en ljuspelare som gick från huvudet upp mot någonting. Denna upplevelse varade i tre dagar. Till slut så ansåg jag att Kabbalahn inte hade någon moral i sig, och eftersom jag då var i starkt behov av att veta vad som är rätt och fel så sökte jag mig till Kristendomen, läste en mängd böcker av bl a Aquinas, CS Lewis, GK Chesterton m.fl och sedan såg jag en film om en man som hade en dramatisk omvändelse och via den filmen så bröt jag samman och hade en mycket stark ljusupplevelse. Efter den upplevelsen så grät jag i tre dagar medan jag satt och såg på Passion of the Christ. Jag upplevde det senare som att en ljusvarelse kom till mig och höll om mig och efter det bestämde jag mig för att bli Kristen.

Senare så vändes dock ljusupplevelsen till ett slags förtryck. Inom Kristendomen så handlar allt om att lyda. Vad som helst skulle ju kunna vara en synd så det kändes som att jag hade en pistol mot tinningen som när som helst skulle kunna smälla av. Till slut blev det outhärdligt och jag började ifrågasätta min tro. Jag såg Zeitgeist, men insåg att den hade så många fel att jag inte kunde tro på den. Men  jag gjorde mina egna efterforskningar och såg att premissen att berättelsen om Jesus är en allegori delvis baserad på solen gjorde att rädslan och spänningarna släppte. Jag såg att Jesus inte alls var en särskilt trevlig typ, utan ganska snarstucken, tyrannisk och självsvåldig. Inte alls särskilt ödmjuk eller ens intressant. Det mesta av vad han säger är inte speciellt nytänkande saker och mycket av det är direkt motbjudande. Så jag började att lära mig mer om den ateistiska positionen och därigenom så kändes det som en befrielse för jag kunde nu få bättre förklaringar på mina upplevelser och även på hur saker och ting fungerar.

Frågan jag hade var hur kan man ha olika andliga upplevelser i olika religioner om nu bara en religion kan vara sann? Som jag ser det idag så är andliga upplevelser en projektion av ens egen fantasi. När man är religiös så integrerar man sitt tankeliv i religionen och religionen blir till en andra hälft av sig själv. I Freudianska termer så blir religionen som ett super-ego och eftersom hjärnan tänker i bilder så blir denna andra hälft bilder som man kan se som om de vore bortom ens egen kontroll. Kabbalahn handlade om att samla ljus och hjärnan formade dessa bilder och gjorde dom till något nästan konkret. Men alltid bara nästan. Jag trodde också att drömmar var en väg till den andliga världen eftersom det tycktes vara sådana likheter mellan religionen och mina drömmar. Idag så ser jag det som att drömmarna är en omtolkning av hjärnan av det religiösa blandat med vardagliga saker. Min upplevelse av detta är så pass uppenbar idag att jag kan inte se drömmar som något andligt, det är bara hjärnan som processar sina intryck.

När jag lämnade Kabbalahn så var det som att ljuset lämnade min kropp, som en substans. När jag lämnade Kristendomen så var det som om en mörk materia lämnade kroppen också väldigt likt en substans. Detta gjorde mig fundersam men jag har insett att dessa saker också är projektioner av hjärnan som går tillbaka till normalläge efter att ha varit integrerad i ett religiöst koncept.

Så i min mening, gudar, spöken, demoner, andliga varelser och världar, drömmar och så vidare, är projektioner. ja man kanske skulle kunna kalla dom för vakenhallucinationer som beror av ens eget mentala tillstånd. Och som troende så var mitt mentala tillstånd betydligt sämre än idag. Den troende måste någonstans också anta att medvetande föregår materia, eller att medvetande till och med föregår existensen. Detta gör att man blir väldigt instabil för det finns inget att hålla fast vid, det resulterar i att man inte vet vad som är verkligt och inte. Därför blir en troende så beroende vid sina texter och biblar, drömmar och visioner. Idag så har jag en materialistisk syn som innebär att medvetandet är en fortsättning av materia. Medvetandet är därför bundet vid materien som våthet vid vatten, eller som ljuset till elden. Inte dess orsak utan dess konsekvens.

[Algotezza]

Intressant redogörelse, S!

Hur man tolkar och etiketterar  "andliga upplevelser" beror självfallet på ens  perspektiv på tillvaron i allmänhet och "det andliga" i synnerhet. Jag har accepterat att olika tolkningar ger olika svar gällande vad "andliga upplevelser är upplevelser av", även i de fall när det är jag som anlägger olika perspektiv, som resulterar i tolkningar av "vad som ske bortom det som synes ske" som inte logiskt kan jämkas samman. Jag tror inte sanningsvärdena skall tolkas som antingen helt sant eller helt falskt, utan att skalan är glidande, vilket är svårt för oss människor, och man riskerar bli betraktad som ryggradslös och feg om man manifesterar osäkerhet på områden där de flesta är helt säkra på vad som är sant resp. falskt.

Fast om nu allt andligt och gudomligt bara är fantasifulla projektioner, hur vet du om inte fler företeelser i din perception kan vara det? Begrepp som sant/falskt, gott/ont, rätt/orätt, objektivt/subjektivt - ja alla dina begrepp öht. Det är ju bara genom ett gemensamt språk som vi språkanvändare bygger upp och vidmakthåller begrepp som "objektivt/subjektivt", "rät/orätt" och "gott/ont". Språket innebär ju bara en massa projektioner.

Så vad skall sorteras bort som illusion och vad är verkligt? "Det objektivt-materiella" är ju bara en fiktion omhuldar i vår språkligt-perceptiva gemenskap. Hur objektiv är materien på mikroplanet? Materien består av partiklar och tomrum och partiklar av mindre partiklar och tomrum. Materien blir immateriell - den blir som vi föreställer oss den.

Vetenskapsmännen iscensätter experiment genom att tillföra energi och materien reagerar på denna påverkan - man sluter sig till indirekt att dessa spår härrör från "de partiklar som bygger upp materien" - men de kan lika väl härröra från den energi man tillförde.

Så funkar även bön på det andliga planet. Man tillför andlig energi till en tänkt Gud och får ett svar  som bara är ett eko av ens bön. Får man svar i yttre mening beror det på att sinnet är inställt på det. Kopplingen bön-bönesvar gör man själv.

Ja, nu gled jag iväg lite.

/A-a

[Sceptisk]

Algotezza

De begrepp du tar upp är inte projektioner utan koncept för saker som vi ser i världen omkring oss. Många troende är präglade av idealism och i idealismen så har idéerna ett oberoende sanningsvärde just för att de är idéer. Men den idealistiska tron bygger bara på att Platon kunde fantisera ihop en berättelse om en grotta som vi är fastlåsta i och på den tankegrunden så byggde han upp hela sin idealism och politiska filosofi.

Logiskt så är existens alltid det primära. Allting följer av att något existerar. Därför så får vi studera existensen och dra slutsatser utifrån det vi studerar. Genom att existens är primärt så kan vi testa våra idéer gentemot existensen och se vilka idéer som håller ihop och vilka som kan kasseras på idéernas sophög.

Vad gäller idéer som sant och falskt så är de enbart självrefererande. Det finns inget bevis för att något existerar bara för att man säger att det är sant. Idén om rätt och fel måste referera till någon form av standard och denna standard måste vara sann för att kunna bekräftas. Därför så kan inte rätt och fel ha någon egen existens utan de är enbart koncept och vi har använt dom för att etikettera saker vi gillar och ogillar, eller saker vi ser som följer lagen och moralen etc. Men eftersom lag och moral hela tiden förändras så finns det inget beständigt med dessa idéer i empiriskt avseende. Likadant med gott och ont och subjektiv och objektivt. Vi kan inte tala om det subjektiva eftersom det inte existerar som ett föremål och vi kan heller inte tala om det objektiva eftersom vi inte har fullständig kunskap om den faktiska världen.

Problematiken med idealismen och teismen är att den sätter upplevelsen före existensen, intelligens före hjärnan, liv före kropp, skönhet före utseende, hälsa före välgång, etc. Den har vänt på kausaliteten och sätter verkan före orsak. Genom att allting då blir baserat i sinnlighet så finns det inget att hålla fast vid som jag skrev, en idealist och teist kan inte veta vad som är verkligt och inte och blir därför beroende av sina koncept, biblar, visioner, andliga upplevelser, drömmar och så vidare.

[Algotezza]

Algotezza

De begrepp du tar upp är inte projektioner utan koncept för saker som vi* ser i världen omkring oss. Många troende är präglade av idealism och i idealismen så har idéerna ett oberoende sanningsvärde just för att de är idéer. Men den idealistiska tron bygger bara på att Platon kunde fantisera ihop en berättelse om en grotta** som vi är fastlåsta i och på den tankegrunden så byggde han upp hela sin idealism och politiska filosofi.

* vilka är "vi" - de som ser på världen och resonerar som du gör?

** skall väl ej tas bokstavligt

Logiskt så är existens alltid det primära*. Allting följer av att något existerar. Därför så får vi studera existensen och dra slutsatser utifrån det vi studerar. Genom att existens är primärt så kan vi testa våra idéer gentemot existensen och se vilka idéer som håller ihop och vilka som kan kasseras på idéernas sophög**.

* men vad är primärt förnimmelsemässigt? Är det inte via förnimmelser vi blir varse vad som finns och via logik vi kommer fram till vad som inte kan finnas i beaktande av vad vi kan förnimma som existerande?

** Än en gång: hur vet du vad som existerar och vad som inte existerar?

Vad gäller idéer som sant och falskt så är de enbart självrefererande.

Vad menar du med att sant och falskt är självrefererande? En sann sats refererar väl till något sakförhållande vi kan kolla om det föreligger eller ej, eller...?

Det finns inget bevis för att något existerar bara för att man säger att det* är sant.

*Vad syftar det på här? Sakförhållanden/ fakta - sakpåståenden - värdesatser?

Idén om rätt och fel måste referera till någon form av standard* och denna standard måste vara sann för att kunna bekräftas.

* Menar du etiskt system här? Hur blir ett etiskt system sant? Kan det vara sant i samma bemärkelse som sakpåståenden kan? Hur i så fall?

Därför så kan inte rätt och fel ha någon egen existens utan de är enbart koncept och vi har använt dom för att etikettera saker vi gillar och ogillar, eller saker vi ser som följer lagen och moralen etc. Men eftersom lag och moral hela tiden förändras så finns det inget beständigt med dessa idéer i empiriskt avseende. Likadant med gott och ont och subjektiv och objektivt. Vi kan inte tala om det subjektiva eftersom det inte existerar som ett föremål och vi kan heller inte tala om det objektiva eftersom vi inte har fullständig kunskap om den faktiska världen.

Vad blir kvar av ditt eget resonemang ovan om vi utgår från att det du påstår ovan är sant? Rycker du inte undan mattan för dig sjöälv då?

Problematiken med idealismen och teismen är att den sätter upplevelsen före existensen, intelligens före hjärnan, liv före kropp, skönhet före utseende, hälsa före välgång, etc. Den har vänt på kausaliteten och sätter verkan före orsak.* Genom att allting då blir baserat i sinnlighet så finns det inget att hålla fast vid som jag skrev, en idealist och teist kan inte veta vad som är verkligt** och inte och blir därför beroende av sina koncept, biblar, visioner, andliga upplevelser, drömmar och så vidare***.

*Än en gång: hur blir du varse existensen?

**Hur blir du medveten om att du finns och att din omvärld finns?

*** Tänker och resonerar du utan koncept menar du?

/A-a

[Sceptisk]

Algotezza

Dina frågor är ologiska och direkt förolämpande. Det finns både en djup förvirring och hyckleri bakom dessa frågor som du ställer. Jag vet inte om det är någon mening att fortsätta resonera med dig.

[Marko]

Gör detta antagande någon skillnad
a) för hur du förstår, förklarar och tolkar världen - alltså: hur påverkar Guds eventuella existens din världsbild?
b) för hur du är mot andra - alltså: hur påverkar Guds eventuella existens din etik?
c) för hur du mår psykiskt och fysiskt?

Om det inte gör någon skillnad inom dessa tre områden, tillämpar vi Occhams rakninv och skär bort detta antagande. Och om det gör en skillnad - som du uppfattar som icke önskvärd, negativ eller dålig, fram med rakkniven!

I stället för "du" ovan kan vi sätta in vilket pronomen vi vill - dvs. fråga oss om antagandet om Guds existens gör någon skillnad när fler än "du" är involverade, t.ex. inom världspolitiken. Och om det gör skillnad - är det till det bättre eller till det sämre - för mänskligheten i dess helhet? Om det är till det sämre och mänskligheten, vetenskapen och våra världsbilder blir påverkade i icke önskvärd riktning genom antagande om Guds existens, bör du tänka över om du skall kämpa i Dawkins anda eller ej.

/A-a

a) Nej min gudsbild förändrar inte världen. Den förändrar ingenting för det är ett aktuellt tillfälligt och existerande uppfattning.
b) Guds etik, Gud har inte gett mig någon etik, Religioner försöker ge mig det.
c) Gud påverkar inte mig hur jag mår, allt påverkas av hur jag mår, hela min syn förändras efter hur jag mår, och inte hur jag ser på gud.

rakniven har varit framme, den är nedskalad till att bara vara det den kan tänkas vara. Jag behöver inte ens föreställa mig vad en gud eventuellt är.

Gud tolkas vitt och brett, gud kan finnas utan att finnas (tex anden av gaia). Gud påverkar ingenting i samhället som vi lever i. Det är inte gud som styr här utan människor, ofta människor som saknar tro. Det är annat i tex Amerika där samhället är i religiös anda, där påverkar den nog inte heller direkt moraliskt utan är mer en symbol och kultur. För tittar man på hur amerikanare lever så är det inte hur religionen lär oss att fungera. Sen är det skillnad på gud och religion, jag tycker frågan är felställd och för generaliserad.

[Algotezza]

Tack för diskussionen så här långt i alla fall.



/A-a

[Annicken]

Intressant att följa diskussionen, så här i efterhand. Att utgå från sig själv i resonemangen, och låta ens egna erfarenheter vara de som avgör hur man tror och tänker, är kanske självklart. Diskussionen visar mig hur man kommer till olika ståndpunkter under livet - de gäller dock bara för den person som erfarit dem.

Jag för min del anser att tro är något helt personligt, att man väljer om man vill tro på onda makter såväl som goda, och att var och en har rätt till sin tro om den inte skadar andra. Att tro betyder att inte veta, men också att man är medveten om att det handlar om en tro, just det och inget annat.

[Marko]

Att uppleva kan väl aldrig tolkas som en tro ?
Om någon upplever gud, vilket jag tror många gör.
Då kan man väl inte säga att man tror på gud, utan att man upplever gud.

En religion är andras upplevelser som man väljer att tro på.

Sen kan man fråga sig vem och varför man ska bevisa sin upplevelse för.
Berättar man om det man känner så är det inte alltid man är ute efter att övertyga andra,
man vill bara dela med sig, precis som när man känner sig glad, Man behöver ju inte direkt bevisa för andra att man upplever sig glad.

Problemet som jag ser det som är att man materialiserar gud och gör gud till en levande fysisk varelse,
och där har väl religionerna farit fram och skapat denna stereotypiska bild, eller så har kanske metaforerna blivit tagna för verkliga händelser ?.

Här kanske vetenskapen kan göra mätningar,
För aktiviteter i hjärnan går ju att mäta. Hur ser hjärnakiviteten ut hos en som tex ber ?
skiljer det eller liknar det tex aktivitetsmönstret för känslan av hat eller kärlek ?

[Annicken]

Intressant, och jag gillar det där med att man upplever Gud - blir ju en mer exakt innebörd då, än att säga att man tror! Och vi kan aldrig ta ifrån varandra våra upplevelser, alltså måste vi respektera andras utsagor kring sina gudupplevelser.

Jag vet inte om det är religionerna i sig som materialiserat gudsbegreppet. Kanske man i så fall gjort det just i form av metaforer för att förklara för dem som inte haft upplevelser av gud? Jag menar annars att det mest är belackare som vänt på de andliga dimensionerna för att kunna håna dem som tror/upplever gud.

Är det viktigt att veta vad som sker i hjärnan när man ber? Förlorar man inte en del av mystiken och andligheten om allt ska förklaras? Jag behöver inte veta hur min andning går till, den bara är. Likaså kan ju upplevelser få lov att bara vara. Jag är realistikt lagd, men gillar att man inte behöver förstå och analysera allt. Blir lite befriande, i vår materialistika och kunskapsbemängda värld. Dock: detta är bara min personliga åsikt, och jag är endast en lekman i frågan.

[Zokrates]

Jag är realistikt lagd, men gillar att man inte behöver förstå och analysera allt

Nä, det är ju ungefär lika orimligt som att kräva att den som har körkort skall kunna förklara allt det tekniska
bakom om hur bilen fungerar samt i detalj kan förklara gravitations och centrifugalkrafter inklusive partikelfysisk,
för att få lov att köra omkring, det är ju uppenbart att bilisten upplever att den ändå klarar körningen trots allt.

[Marko]

En studie av hjärnans tillstånd är väl intressant  :)
att koppla in mätare och scanners för att se vad som händer.

Jag har aldrig blivit tillfredsställd och slutat fundera för att man vet saker,
det dyker istället upp ännu fler mysterier att lösa då.