Vad utgör medvetandets referens?

[Antic]

Du tilldelar inte hjärnan och/eller våra sinnen, någon roll ?

Både hjärnan och sinnena är något upplevt, precis som allt annat som också är upplevt.

[Illusionen]

Du tilldelar inte hjärnan och/eller våra sinnen, någon roll ?

Både hjärnan och sinnena är något upplevt, precis som allt annat som också är upplevt.

Det är inget svar på frågan Antic !

I citat 8 i mitt tidigare inlägg skriver jag,
Det existerar således ett "GLAPP" i förklaringsmodellen mellan JAGET och VERKLIGHETEN.
Jag har även en hypotes om hur hjärnan överbryggar detta ”glapp”.
Du anser detta ovidkommande ?

/ Illusionen

[Antic]

Det existerar ingen fysik utanför upplevelsen. Hela vår kropp är något som är upplevt.

Vad upplevelsen än består av så kommer vi aldrig åt den. Och utan den vet vi ingenting. Vi upplever en värld utanför oss fast den egentligen skapas i oss. Vi upplever vår egen kropp också. Men ingen av dem skulle existera utan upplevelsen.

Allt fungerar så länge vi inte lägger något utanför upplevelsen. Upplevelsen måste vara det enda.

[Illusionen]

Det existerar ingen fysik utanför upplevelsen. Hela vår kropp är något som är upplevt.

Vad upplevelsen än består av så kommer vi aldrig åt den. Och utan den vet vi ingenting.
Vi upplever en värld utanför oss fast den egentligen skapas i oss. Vi upplever vår egen kropp också.
Men ingen av dem skulle existera utan upplevelsen.

Allt fungerar så länge vi inte lägger något utanför upplevelsen. Upplevelsen måste vara det enda.

Du har fortfarande inte besvarat frågan,
Du tilldelar inte hjärnan och/eller våra sinnen, någon roll ?
vilket jag tolkar som att du saknar grund för dina påståenden.

Upplevelsen = Verkligheten
Hur kan du då nu skriva,
"Vad upplevelsen än består av så kommer vi aldrig åt den." ?

/ Illusionen

[Antic]

Vi kan aldrig ta reda på vår egen funktion.

Vi har ingen punkt att studera oss från.

Skulle vi, så finge vi gå utanför upplevelsen, vilket är omöjligt.

[Anders]

Som sagt, om man förstod varför de elekriska fälten är en bra modell för att förstå relativiteten känner jag att jag skulle förstå bättre.

[Illusionen]

Som sagt, om man förstod varför de elekriska fälten är en bra modell för att förstå relativiteten känner jag att jag skulle förstå bättre.

Trevligt att du är intresserad Anders!

Vi försöker att ta det i etapper. Första etappen går då förslagsvis ut på att redovisa bakgrunden till,
EINSTEINS SPECIELLA RELATIVITETSTEORI, ESR, utan att blanda in de elektromagnetiska fälten.
ESR baseras på Lorentz-transformationen, LT. Först i nästa etapp, när vi begrundat detta inlägg,
och anser oss förstå tillvägagångssättet för LT, introducerar vi de elektromagnetiska fälten.
Notera att resonemanget som förs genomgående refererar till hur vi ATOMÄRT förnimmer TID.

Einsteins Speciella Relativitetsteori baseras på LT och att ljusets hastighet, c, är absolut konstant,
oberoende av eventuellt förekommande relativrörelse, v. Såvitt jag känner till har Einstein ej
redovisat någon förklaring av teorin, utan utgått från LT och postulat ang c, och enkla tankeexempel.
Det är alltså den KONSTANTA hastigheten, c, (jämför med konstant-ström-generator!) som tillsammans
med LT ligger till grund för följande samband.
Att tiden anses som ”relativ” är således en konsekvens av den konstanta hastigheten, c.

De tankeexempel Einstein använde i arbetet med ESR baseras på ATOMÄRA ej normerade mätdata,
alltså det vi förnimmer via vårt medvetande. Då det saknas viktiga definitioner i relativitetsteorin är
det svårt att hävda att relativitetsteorin är fel, p g a att aktuella fenomen kan tolkas olika beroende
av hur definitionerna utformas. Däremot anser jag att det finns skäl att misstänka att teorin feltolkas,
då den inte är komplett i sin nuvarande form.
För att mer detaljerat förstå LT och ESR, väljer vi att utgå från följande exempel.
Exemplet överensstämmer i stort med exempel universiteten använder i undervisningen,
och kräver inga matematiska kunskaper utöver enkel trigonometri.

Låt oss först betrakta två koordinatsystem XYZ respektive X´Y´Z´.
Systemen rör sig relativt varandra längs X-axeln, med relativrörelsen v.
Två observatörer, O respektive O´, befinner sig i origo i respektive koordinatsystem.
Initialt synkroniseras observatörernas klockor när systemen inledningsvis sammanfaller, så t = t´= 0.
Vid t = 0 sänds en ljuspuls som enligt O når punkten P vid tiden t.
Vi betraktar, rätt eller fel, ljuset i våra vanliga rumskoordinater, varför ljusets sträcka kan skrivas,
för O som x² + y² + z² = c²t² och för O´ som x´² + y´² + z´² = c²t´²
P g a att O´ rör sig längs X-axeln ger symmetrin mellan de två koordinatsystemen att y = y´ och z = z´.
För x´= 0 är x = vt bör relationen för x´ vara x´= k(x – vt) , där k är en konstant.
Enligt Einsteins postulat är ljushastigheten, c, konstant i båda koordinatsystemen, varför tiden t inte
kan vara lika med t´, alltså t  t´.
Antag att t = a(t – bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O´.
Vi erhåller då, k²(x² + v²t² - 2vxt) + y² + z² = c² a²(t² + b²x² - 2bxt) som kan skrivas om som,
(k² - a²b²c²)x² - 2(k²v - ba²c²)xt + y² + z² = (a² - k²v²/c²)c²t²
Genom att jämföra denna ekvation med termerna i ekvationen för O inses att,
k² - a²b²c² = 1 och k²v - ba²c² = 0 samt a² - k²v²/c² = 1
Vi har nu tre ekvationer och tre obekanta. Löser vi ut de obekanta erhålls,
k = a = 1 / √ 1 - v²/c² vilket brukar skrivas g =1 / √ 1 - v²/c²
Låt oss anta att t = a(t + bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O´,
varvid vi erhåller den inversa transformationen, k²(x² + v²t² + 2vxt) + y² + z² = c² a²(t² + b²x² + 2bxt).
Detta kan skrivas om som, (k² - a²b²c²)x² - 2(k²v - ba²c²)xt + y² + z² = (a² - k²v²/c²)c²t² ,
och ger samma resultat som ovan.

Ovanstående visar i korthet principen för Lorentz-transformationen, LT, och ger sambandet,
TV = TO √(1 – (v/c)²).
TV är den långsammare egentid som anses gälla internt för det iakttagna systemet enl ESR.

Varför Einstein och inte Lorentz fått äran av den speciella relativitetsteorin kan man fråga sig.

I mitt inlägg daterat 08 maj 2016 15:18 beskriver jag förutsättningarna för elektrisk RESONANS,
som i kombination med principerna MP och DRP, kan tillämpas på reproduktionen av ∆Ø,
vilket jag har tänkt återkomma till senare.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=_QFgPtmM7Ps

[Illusionen]

Anders,

Det jag skriver här, i denna etapp, är mycket viktigt, och en förutsättning för att nästa fas skall bli begriplig.
Innan jag går vidare, anser du dig vara tillräckligt bekant med de elektriska begreppen ?

ΔØ anknyter till de elektromagnetiska fälten inkl konstanterna, εo och μo.
εo = Elektriska fältets konstant (dielektricitet vakuum).
μo = Magnetiska fältets konstant (permeabilitet vakuum).

Dessa konstanter kan betraktas som de yttersta ”utposterna”, mot det för oss okända.

Från tidigare inlägg känner vi till de statiska fälten, som två lagringsformer.

εο = 10⁷ / 4π c² .......... A/V ∙ s/m
μο = 4π / 10⁷ ............. V/A ∙ s/m

1/εο = c² 4π / 10⁷ ...... V/A ∙ m/s
μο = 4π / 10⁷............. V/A ∙ s/m

1/εο = c² μο vilket ger c² = 1/εο μο , varav följer c = 1/√(εο μο) = ±c

Vi behöver känna till vinkelfrekvensen ω, som här skrivs ω = 2πf

En elektrisk resonanskrets består i sitt enklaste utförande av en kondensator, C, och en induktans, L.

Kondensatorns, C, energilagringsförmåga bestäms av dess kapacitans som är proportionell mot
kondensatorns yta, A, och omvänt (= inverterat) proportionell mot avståndet, d, mellan kondensatorytorna.
C = εο A / d
Lagringsförmågan ÖKAR således med ökande YTA, innebärande större fördelning i rummet.
Lagringsformen har en ”linjär” natur.
Kondensatorns reaktans skrivs, XC = 1/ωC = 1/ 2πfC , och i komplex form XC = 1/jωC

Induktansen, L, (= spole) har till skillnad mot kondensatorn en koncentrerad lagringsförmåga.
Koncentrationen i rummet uppnås genom att spolens trådlängd är cirkulär och lång.
Lagringsformen har en "cirkulär" natur.
Induktansens reaktans skrivs, XL = ωL = 2πfL , och i komplex form XL = jωL

Vid resonans är reaktanserna lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω² = 1/ CL , som kan skrivas, ω0 = 1/√LC, där ω0 är vinkel-resonansfrekvensen.
Det innebär att vid resonans ”balanserar” reaktanserna XC och XL varandra i vissa avseenden.
Detta skall visa sig vara av betydelse för tolkningen av begreppet relativitet.

Genom att tillämpa MP och DRP erhålls då följande,

εο = 10⁷ / 4π c² .......... A/V ∙ s/m ........... (XC = 1/jωC)
μο = 4π / 10⁷ .............. V/A ∙ s/m ........... (XL = jωL)

Förnimmelsen via ε är inverterad pga DRP, vilket ger,
1/εο = c² 4π / 10⁷ ......... V/A ∙ m/s ........ = Expansions-skalfaktor (Sfärisk expansions-yta, via DRP)

Egenreferensen, MR, representeras av μο och är ej inverterad enligt DRP, vilket ger,
μο = 4π / 10⁷ ............. V/A ∙ s/m .......... = Kontraktions-skalfaktor (Maskerad struktur, via MR & MP)

Relationen (”skalfaktor-förhållandet”) mellan expansions-yta och referens-maskerad struktur erhålls som,
√(1/εο) / μο = √(c² 4π / 10⁷) / √4π / 10⁷ = ± c
Sorten blir √ (V/A ∙ m/s)∙(1/ V/A ∙ s/m) = √m²/s² = m/s varför vi kan skriva,
± c m/s

Observera att ± c skall tolkas som att c beskriver ett ömsesidigt samband.
Medelvärdet av +c och –c är ±jc.

Det är relativt +c och –c och medelvärdet jc (röd-markerat) , som relativrörelse, V,
ger upphov till följande samband,

ΔVXV ”RE”: √(+C + V)(–C + V) / jC = √(–C² + V²) / jC = jC√1– (V/C)² / jC = ±√1– (V/C)²

De individuella MP-förankringarna medför att vi även har att beakta,

ΔVXV ”IM”: √(+jC + V)(–jC + V) / C = √(+C² + V²) / C = C√1+ (V/C)² / C = ±√1+ (V/C)²

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=ikZLcG52xLQ

[Illusionen]

Föregående inlägg har nyligen kompletterats.
Kompletteringen innebär att konceptets syn på det efterfrågade sambandet mellan de
elektromagnetiska FÄLTEN och begreppet RELATIVITET därmed redovisats
i sin helhet, via MP och DRP.

/ Illusionen

https://www.youtube.com/watch?v=ntT2VemnVV8

[Anders]

Anders,

Det jag skriver här, i denna etapp, är mycket viktigt, och en förutsättning för att nästa fas skall bli begriplig.
Innan jag går vidare, anser du dig vara tillräckligt bekant med de elektriska begreppen ?

ΔØ anknyter till de elektromagnetiska fälten inkl konstanterna, εo och μo.
εo = Elektriska fältets konstant (dielektricitet vakuum).
μo = Magnetiska fältets konstant (permeabilitet vakuum).

Dessa konstanter kan betraktas som de yttersta ”utposterna”, mot det för oss okända.

Från tidigare inlägg känner vi till de statiska fälten, som två lagringsformer.

εο = 10⁷ / 4π c² .......... A/V ∙ s/m
μο = 4π / 10⁷ ............. V/A ∙ s/m

1/εο = c² 4π / 10⁷ ...... V/A ∙ m/s
μο = 4π / 10⁷............. V/A ∙ s/m

1/εο = c² μο vilket ger c² = 1/εο μο , varav följer c = 1/√(εο μο) = ±c

Vi behöver känna till vinkelfrekvensen ω, som här skrivs ω = 2πf

En elektrisk resonanskrets består i sitt enklaste utförande av en kondensator, C, och en induktans, L.

Kondensatorns, C, energilagringsförmåga bestäms av dess kapacitans som är proportionell mot
kondensatorns yta, A, och omvänt (= inverterat) proportionell mot avståndet, d, mellan kondensatorytorna.
C = εο A / d
Lagringsförmågan ÖKAR således med ökande YTA, innebärande större fördelning i rummet.
Lagringsformen har en ”linjär” natur.
Kondensatorns reaktans skrivs, XC = 1/ωC = 1/ 2πfC , och i komplex form XC = 1/jωC

Induktansen, L, (= spole) har till skillnad mot kondensatorn en koncentrerad lagringsförmåga.
Koncentrationen i rummet uppnås genom att spolens trådlängd är cirkulär och lång.
Lagringsformen har en "cirkulär" natur.
Induktansens reaktans skrivs, XL = ωL = 2πfL , och i komplex form XL = jωL

Vid resonans är reaktanserna lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω² = 1/ CL , som kan skrivas, ω0 = 1/√LC, där ω0 är vinkel-resonansfrekvensen.
Det innebär att vid resonans ”balanserar” reaktanserna XC och XL varandra i vissa avseenden.
Detta skall visa sig vara av betydelse för tolkningen av begreppet relativitet.

Genom att tillämpa MP och DRP erhålls då följande,

εο = 10⁷ / 4π c² .......... A/V ∙ s/m ........... (XC = 1/jωC)
μο = 4π / 10⁷ .............. V/A ∙ s/m ........... (XL = jωL)

Förnimmelsen via ε är inverterad pga DRP, vilket ger,
1/εο = c² 4π / 10⁷ ......... V/A ∙ m/s ........ = Expansions-skalfaktor (Sfärisk expansions-yta, via DRP)

Egenreferensen, MR, representeras av μο och är ej inverterad enligt DRP, vilket ger,
μο = 4π / 10⁷ ............. V/A ∙ s/m .......... = Kontraktions-skalfaktor (Maskerad struktur, via MR & MP)

Relationen (”skalfaktor-förhållandet”) mellan expansions-yta och referens-maskerad struktur erhålls som,
√(1/εο) / μο = √(c² 4π / 10⁷) / √4π / 10⁷ = ± c
Sorten blir √ (V/A ∙ m/s)∙(1/ V/A ∙ s/m) = √m²/s² = m/s varför vi kan skriva,
± c m/s

Observera att ± c skall tolkas som att c beskriver ett ömsesidigt samband.
Medelvärdet av +c och –c är ±jc.

Det är relativt +c och –c och medelvärdet jc (röd-markerat) , som relativrörelse, V,
ger upphov till följande samband,

ΔVXV ”RE”: √(+C + V)(–C + V) / jC = √(–C² + V²) / jC = jC√1– (V/C)² / jC = ±√1– (V/C)²

De individuella MP-förankringarna medför att vi även har att beakta,

ΔVXV ”IM”: √(+jC + V)(–jC + V) / C = √(+C² + V²) / C = C√1+ (V/C)² / C = ±√1+ (V/C)²

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=ikZLcG52xLQ

Hur kommer MP och DRP in här? Fram dit är jag typ med.

[Illusionen]

Anders,

Det jag skriver här, i denna etapp, är mycket viktigt, och en förutsättning för att nästa fas skall bli begriplig.
Innan jag går vidare, anser du dig vara tillräckligt bekant med de elektriska begreppen ?

ΔØ anknyter till de elektromagnetiska fälten inkl konstanterna, εo och μo.
εo = Elektriska fältets konstant (dielektricitet vakuum).
μo = Magnetiska fältets konstant (permeabilitet vakuum).

Dessa konstanter kan betraktas som de yttersta ”utposterna”, mot det för oss okända.

Från tidigare inlägg känner vi till de statiska fälten, som två lagringsformer.

εο = 10⁷ / 4π c² .......... A/V ∙ s/m
μο = 4π / 10⁷ ............. V/A ∙ s/m

1/εο = c² 4π / 10⁷ ...... V/A ∙ m/s
μο = 4π / 10⁷............. V/A ∙ s/m

1/εο = c² μο vilket ger c² = 1/εο μο , varav följer c = 1/√(εο μο) = ±c

Vi behöver känna till vinkelfrekvensen ω, som här skrivs ω = 2πf

En elektrisk resonanskrets består i sitt enklaste utförande av en kondensator, C, och en induktans, L.

Kondensatorns, C, energilagringsförmåga bestäms av dess kapacitans som är proportionell mot
kondensatorns yta, A, och omvänt (= inverterat) proportionell mot avståndet, d, mellan kondensatorytorna.
C = εο A / d
Lagringsförmågan ÖKAR således med ökande YTA, innebärande större fördelning i rummet.
Lagringsformen har en ”linjär” natur.
Kondensatorns reaktans skrivs, XC = 1/ωC = 1/ 2πfC , och i komplex form XC = 1/jωC

Induktansen, L, (= spole) har till skillnad mot kondensatorn en koncentrerad lagringsförmåga.
Koncentrationen i rummet uppnås genom att spolens trådlängd är cirkulär och lång.
Lagringsformen har en "cirkulär" natur.
Induktansens reaktans skrivs, XL = ωL = 2πfL , och i komplex form XL = jωL

Vid resonans är reaktanserna lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω² = 1/ CL , som kan skrivas, ω0 = 1/√LC, där ω0 är vinkel-resonansfrekvensen.
Det innebär att vid resonans ”balanserar” reaktanserna XC och XL varandra i vissa avseenden.
Detta skall visa sig vara av betydelse för tolkningen av begreppet relativitet.

Genom att tillämpa MP och DRP erhålls då följande,

εο = 10⁷ / 4π c² .......... A/V ∙ s/m ........... (XC = 1/jωC)
μο = 4π / 10⁷ .............. V/A ∙ s/m ........... (XL = jωL)

Förnimmelsen via ε är inverterad pga DRP, vilket ger,
1/εο = c² 4π / 10⁷ ......... V/A ∙ m/s ........ = Expansions-skalfaktor (Sfärisk expansions-yta, via DRP)

Egenreferensen, MR, representeras av μο och är ej inverterad enligt DRP, vilket ger,
μο = 4π / 10⁷ ............. V/A ∙ s/m .......... = Kontraktions-skalfaktor (Maskerad struktur, via MR & MP)

Relationen (”skalfaktor-förhållandet”) mellan expansions-yta och referens-maskerad struktur erhålls som,
√(1/εο) / μο = √(c² 4π / 10⁷) / √4π / 10⁷ = ± c
Sorten blir √ (V/A ∙ m/s)∙(1/ V/A ∙ s/m) = √m²/s² = m/s varför vi kan skriva,
± c m/s

Observera att ± c skall tolkas som att c beskriver ett ömsesidigt samband.
Medelvärdet av +c och –c är ±jc.

Det är relativt +c och –c och medelvärdet jc (röd-markerat) , som relativrörelse, V,
ger upphov till följande samband,

ΔVXV ”RE”: √(+C + V)(–C + V) / jC = √(–C² + V²) / jC = jC√1– (V/C)² / jC = ±√1– (V/C)²

De individuella MP-förankringarna medför att vi även har att beakta,

ΔVXV ”IM”: √(+jC + V)(–jC + V) / C = √(+C² + V²) / C = C√1+ (V/C)² / C = ±√1+ (V/C)²

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=ikZLcG52xLQ

Hur kommer MP och DRP in här? Fram dit är jag typ med.

De elektromagnetiska fälten är, enligt konceptet, en konsekvens av den obalans som kommunicerande
atomers synkroniserade selektiva blindhet för den egna interna strukturen, ger upphov till.
Detta kan uttryckas som att de elektromagnetiska FÄLTEN representerar individuella imaginära obalanser
i G, p g a DRP och (individuell !) MP. Fälten är med detta synsätt en effekt av MaskeringsPrincipen, MP,
och i förlängningen även DubbelReferensPrincipen, DRP. (MP = individuell, DRP = ömsesidig)
Enkelt uttryckt representerar således fälten individuellt förankrade REFERENSBEROENDE "obalanser" i G.

Växelverkan baseras på tillämpning av MP och DRP i G, och resulterar i balanskriteriet ΔØ.
Det är via VXV och ΔØ, begreppet/fenomenet TID formuleras och beskrivs.
Fälten ingår i växelverkan, som komponenter i reproduktionen av ΔØ.
Man kan med detta synsätt betrakta ΔØ som en typ av samverkande ”resonanser”, 2ΔØ,
där resonanserna är individuellt förankrade, och därigenom fasförskjutna relativt varandra.
Att vi betraktar fälten som komplexa ”vågor” som rör sig med hastigheten c längs tidsaxeln,
och där fälten är orienterade 90 grader relativt varandra i rummet, har sin grund i detta.
Betr "vågen", se även gärna figuren i mitt inlägg daterat 09 dec 2016,


och nedanstående figur.


/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=sLcbfF9ypmM

[Antic]

Glömmer du inte en viktig sak illusionen?

HUR skulle magnetfält kunna skapa ett medvetande? Ett medvetande som upplever, drömmer, tänker, till och med studerar sig självt genom självmedvetenhet.

Du får nog ta till betydligt mer komplicerade förklaringar än magnetfält.

Varför inte det mest komplicerade som överhuvudtaget finns?

Liv

[Illusionen]

Glömmer du inte en viktig sak illusionen?

HUR skulle magnetfält kunna skapa ett medvetande?
Ett medvetande som upplever, drömmer, tänker, till och med studerar sig självt genom självmedvetenhet.
Du får nog ta till betydligt mer komplicerade förklaringar än magnetfält.
Varför inte det mest komplicerade som överhuvudtaget finns?

Liv

Citerar texten på min hemsida,

"Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas och besvaras,
är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets s k rum-tid,
alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till,
något materiellt. Principen som efterfrågas är här den atomära modell, som beskriver relationen och sambanden
mellan hjärnan som materia och jaget. Någon sådan förklaring har, såvitt jag känner till, ej redovisats.
Personligen tolkar jag detta som att ingen egentligen vet och förstår."

Begrunda gärna innebörden av detta, så förstår du därefter att du missuppfattar mig.

/ Illusionen

https://www.youtube.com/watch?v=7e7Pl4SuIdU

[Esther]

Glömmer du inte en viktig sak illusionen?

HUR skulle magnetfält kunna skapa ett medvetande?
Ett medvetande som upplever, drömmer, tänker, till och med studerar sig självt genom självmedvetenhet.
Du får nog ta till betydligt mer komplicerade förklaringar än magnetfält.
Varför inte det mest komplicerade som överhuvudtaget finns?

Liv

Principen som efterfrågas är här den atomära modell, som beskriver relationen och sambanden
mellan hjärnan som materia och jaget. Någon sådan förklaring har, såvitt jag känner till, ej redovisats.




/ Illusionen

Det du, som jag sagt från början, förväxlar är: din egen kunskap eller andras med - om en sådan kunskap finns. Att den inte finns för dig eller andra av samma slag - det innebär inte att den inte finns eller förstås av någon.
Ditt misstag är samma misstag som de människor begår som inte har sett en potatis i hela sitt liv och ingen där de befinner sig heller - och utgår ifrån att den därmed inte finns-

[Antic]

Citerar texten på min hemsida,

"Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas och besvaras,
är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets s k rum-tid,
alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till,
något materiellt. Principen som efterfrågas är här den atomära modell, som beskriver relationen och sambanden
mellan hjärnan som materia och jaget. Någon sådan förklaring har, såvitt jag känner till, ej redovisats.
Personligen tolkar jag detta som att ingen egentligen vet och förstår."

Begrunda gärna innebörden av detta, så förstår du därefter att du missuppfattar mig.

/ Illusionen

Problemet är att du utgår från premisser som naiv realism. Där du skall förklara vår "relation till rums tid" till exempel.

Hur vet du att att rums tid skulle existera överhuvudtaget?
Hur vet du att det skulle existera något alls utanför upplevandet?

Och om du nu utgår från premisser som inte ens existerar? Hur skall du då hitta rätt?

Du kan aldrig ta reda på om rumstid existerar. Du kan heller aldrig ta reda på om det finns något utanför upplevandet.

Däremot kan du ta reda på vad som INTE finns utanför upplevandet (ganska enkelt till och med).

Och om du nu kan ta reda på vad som INTE existerar utanför upplevandet, så får du samtidigt svar på vad som existerar utanför det. (ingenting).