Vad utgör medvetandets referens?

[hakkapeliitta]

Medvetandets referens uppfattar jag som den verklighet som återspeglas i våra tankar. Vi refererar till något konkret och tolkar detta.
(OT, Hegel använder begreppet reflexion flitigt, i olika förvirrande betydelse, ett av hans favoritord. Har för mej att Marx svettades en hel del med detta. För Hegel är reflektion återspegling. Detta OT-passus eftersom jag själv använde begreppet återspegling)
Nåväl, beroende av eget referensspektrum vi har olika utgångspunkter. Vissa utgår från obefintliga beviskrav och bygger illusoriska luftslott, vi nyttomänniskor har inte tid med svammel och tar motorsågen och röjer.
Marx myntade uttrycker ”atomärt begrepp”, han ansåg att begreppsbildning har en hierarki. På samma sätt ansåg han att orskak-verkan, iom växelverkan, har en hierarki. Han poängterar, DET AVGÖRANDE momentet.
Detta är viktigt då "medvetandets referens" efterfrågas, detta är ett sammansatt begrepp och inte alls atomärt.

[sökandesjäl]

Jag skrev just precis det här i en annan tråd:

Man kastas fram och tillbaka medan man liksom står och ser på när ens öde hela tiden förändras. Så känns det för mig att leva, mer och mer ju äldre jag blir, som att jag är en åskådare av mig själv.

Är denne betraktare som jag nämner medvetandet? Summan av alla processer som Pilatus nämner?

Eller finns det ingen helhet däri alls, endast delprocesser? Finns det nån del i hjärnan där medvetandet sitter, nånstans i frontalloben?

[Pilatus]

Måste tipsa dig om ett inspelat båtbygge som tog 1,5 år. Det är mycket välgjort och även underhållande. Pedagogisk för personer som till nöds förstår grunderna.


Acorn to Arabella är seriens namn

[sökandesjäl]

Måste tipsa dig om ett inspelat båtbygge som tog 1,5 år. Det är mycket välgjort och även underhållande. Pedagogisk för personer som till nöds förstår grunderna.


Acorn to Arabella är seriens namn

Tack. Testar att citera dig, så får vi se om videon kommer upp då stället, för det gjorde så tydligen i musiktråden när man citerade.

Redigering. Ojdå nu kom den däruppe istället. Bra så.

[Illusionen]

Jag skrev just precis det här i en annan tråd:

Man kastas fram och tillbaka medan man liksom står och ser på när ens öde hela tiden förändras.
Så känns det för mig att leva, mer och mer ju äldre jag blir, som att jag är en åskådare av mig själv.

Är denne betraktare som jag nämner medvetandet? Summan av alla processer som Pilatus nämner?
Eller finns det ingen helhet däri alls, endast delprocesser?
Finns det nån del i hjärnan där medvetandet sitter, nånstans i frontalloben?

Den här tråden, och mitt koncept, tar upp frågor som t ex,

• Krävs det ”något” för att verkligheten, så som du förnimmer den, skall existera ?
• Om så är fallet, vilka kännetecken och egenskaper tillskriver du detta ”något” ?
• Kan "något" då beskrivas via vår verklighets begrepp inkl storheter ?

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=fwjX-m4LkYk

[Illusionen]

Ett förtydligande.

En ur ett filosofiskt perspektiv intressant fråga, är hur vi bör se på, och förhålla oss till, den
förnimbara verkligheten ? Är det rätt att utgå från verkligheten som varande något ”absolut”,
existerande, eller finns det skäl att betrakta verkligheten som ”resultat/beroende” av "något" ?
Enkelt formulerat är det tänkbara principer rörande detta "något" mitt koncept handlar om.
Observera här att om verkligheten utgör ”resultat” av ”något” är förnimmelsen inkl rumtidens
reella begrepp (som är beroende av resultatet !) otillräckliga/missvisande för att beskriva ”något”.
För att uppmärksamma denna i sammanhanget principiellt viktiga frågeställning skrev jag i
mitt föregående inlägg citat,

Den här tråden, och mitt koncept, tar upp frågor som t ex,

• Krävs det ”något” för att verkligheten, så som du förnimmer den, skall existera ?
• Om så är fallet, vilka kännetecken och egenskaper tillskriver du detta ”något” ?
• Kan "något" då beskrivas via vår verklighets begrepp inkl storheter ?

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=1A1VM3dQueU

[Pilatus]

Är det rätt att utgå från verkligheten som varande något ”absolut”,
existerande, eller finns det skäl att betrakta verkligheten som ”resultat” av något ?

En fråga som jag aldrig tror du ställt dig är: vad kan vi (epistemiskt) veta om verkligheten?

Vi kan veta att vi existerar eftersom vi erfar oss själva som tänkande varelser. Cogito, ergo sum som René Descartes uttryckte sig. Det var en utgångspunkt. Men lika verkliga som vi själva är får vi betrakta andra människor. Lagen gör ju ingen skillnad på mig själv och andra. Likaså förefaller allt i vår omgivning verkligen finnas. Då vi läser om historia förstår vi att det fanns människor som levde före oss och att det på samma sätt kan vara berättigat att tro att människor kommer att leva och verka efter oss.

Så till din fråga om denna realitet är orsakad av något, eller om allt uppstått därför att det kunde uppstå. De som tror hittar alltid skäl till sin tro på Demiurgen, (Platons dialog Timaios 41a) i någon form, under något namn. Men det finns ingen påtaglig gud (Jahve) som t ex i Exodus, Gamla Testamentet.

Universums uppkomst har inte (i vetenskaplig mening) en gudomlig orsak, men man är fri att tro så. Om det verkligen finns en kausal orsak till universum, kan vi inte uttala oss om. Men mängden spekulationer är enorm, och alla tycks tro på någon påhittad orsak. Trots all denna förvissning om en logiskt bindande orsak, har någon sådan inte kunnat presenteras. Men det vore en alla tiders största upptäckt.

Det går inte att förkasta tanken på en orsak, den kan bara inte avgöras, en agnostisk slutsats på grundval av vad som är möjligt att veta år 2018.

[Anders]

Är det rätt att utgå från verkligheten som varande något ”absolut”,
existerande, eller finns det skäl att betrakta verkligheten som ”resultat” av något ?

En fråga som jag aldrig tror du ställt dig är: vad kan vi (epistemiskt) veta om verkligheten?

Vi kan veta att vi existerar eftersom vi erfar oss själva som tänkande varelser. Cogito, ergo sum som René Descartes uttryckte sig. Det var en utgångspunkt. Men lika verkliga som vi själva är får vi betrakta andra människor. Lagen gör ju ingen skillnad på mig själv och andra. Likaså förefaller allt i vår omgivning verkligen finnas. Då vi läser om historia förstår vi att det fanns människor som levde före oss och att det på samma sätt kan vara berättigat att tro att människor kommer att leva och verka efter oss.

Så till din fråga om denna realitet är orsakad av något, eller om allt uppstått därför att det kunde uppstå. De som tror hittar alltid skäl till sin tro på Demiurgen, (Platons dialog Timaios 41a) i någon form, under något namn. Men det finns ingen påtaglig gud (Jahve) som t ex i Exodus, Gamla Testamentet.

Universums uppkomst har inte (i vetenskaplig mening) en gudomlig orsak, men man är fri att tro så. Om det verkligen finns en kausal orsak till universum, kan vi inte uttala oss om. Men mängden spekulationer är enorm, och alla tycks tro på någon påhittad orsak. Trots all denna förvissning om en logiskt bindande orsak, har någon sådan inte kunnat presenteras. Men det vore en alla tiders största upptäckt.

Det går inte att förkasta tanken på en orsak, den kan bara inte avgöras, en agnostisk slutsats på grundval av vad som är möjligt att veta år 2018.

Skulle det kunna få några praktiska eller psykologiska konsekvenser om detta fick något slags trovärdigt svar? Att guds död med Darwins intåg fick konsekvenser som är enorma råder det inget tvivel om. Men om man fick svar på dessa än djupare frågor, skulle det påverka människornas liv?

[Illusionen]

Är lite villrådig, då jag angett tre frågor utan att ha fått svar på dessa.
Utan tillgång till svaren är det svårt att bedöma hur ni ser på den basala grunden.
Som jag förklarat tidigare har inte mitt koncept något religiöst motiv, varför
”något” inte skall betraktas som synonym till Gud, om nu någon trott det.
Däremot öppnar konceptet för tolkningar som annars kan vara svåra att finna.
Avvaktar med ytterligare kommentarer tills svar på aktuella frågor presenterats.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

[Pilatus]

Illusionen frågar om det krävs ”något” för att verkligheten skall existera? Utan tillgång till svar är det svårt att bedöma hur ni ser på den basala grunden, menar han. Men vad är det för basal grund som efterfrågas? Grunden för alltings existens? Jag antog att jag besvarade frågan, åtminstone delvis. Det är en ontologisk fråga och en fråga om hur något kan uppstå. Jag intar en neutral monistisk syn på vad världen består av.

Och ser vi på frågan om tillkomsten av världen så finns inget svar som kan prövas. Världen finns, och solsystemet har kondenserats från resterna av en kollapsad stjärna. Efterhand uppstod liv eftersom förutsättningar fanns för detta.

Denna fråga har tröskats många gånger. Frågan går (i alla fall till en del) tillbaks på vad som är möjligt att veta.

[xion]

[color=#0000FF]• Krävs det ”något” för att verkligheten, så som du förnimmer den, skall existera ?

För att "verkligheten" ska existera så krävs "något", t.ex. jag, som kan verifiera detta "existerande" via en förnimmelse.

[Pilatus]

Krävs det ”något” för att verkligheten, så som du förnimmer den, skall existera?

För att "verkligheten" ska existera så krävs "något", t.ex. jag, som kan verifiera detta "existerande" via en förnimmelse.

Du är fel ute xion, du menar: för att världen skall kunna existera i ditt medvetande så måste du finnas till.

Men världen fanns långt innan din existens, t ex dina föräldrar som avlade dig, vilket är lätt att bevisa. Din solipsism saknar förklaringsvärde och är bara något du ständigt upprepar.

Bevisa att världens existens är beroende av just din tro om vad det innebär att finnas.

[xion]

Krävs det ”något” för att verkligheten, så som du förnimmer den, skall existera?

För att "verkligheten" ska existera så krävs "något", t.ex. jag, som kan verifiera detta "existerande" via en förnimmelse.

Du är fel ute xion, du menar: för att världen skall kunna existera i ditt medvetande så måste du finnas till.

Men världen fanns långt innan din existens, t ex dina föräldrar som avlade dig, vilket är lätt att bevisa. Din solipsism saknar förklaringsvärde och är bara något du ständigt upprepar.

Bevisa att världens existens är beroende av just din tro om vad det innebär att finnas.

Det blir kanske lite svårt det här men...
Just min sa jag inte. "Något t.ex. jag", sa jag.
Existens är ett ord med en viss innebörd.
"Något" måste ge ordet denna innebörd.
Om inte "något" finns, så finns heller inte ordet och inte heller ordets innebörd.
Inget kan då reflektera över ordet "existens" över huvud taget.

[Illusionen]

• Krävs det ”något” för att verkligheten, så som du förnimmer den, skall existera ?

För att "verkligheten" ska existera så krävs "något", t.ex. jag,
som kan verifiera detta "existerande" via en förnimmelse.

Citat från mitt inlägg, 05 aug 2018 10:23

”Observera här att om verkligheten utgör ”resultat” av ”något” är förnimmelsen inkl rumtidens
reella begrepp (som är beroende av resultatet !) otillräckliga/missvisande för att beskriva ”något”.”

Du har alltså att begrunda och ta ställning till hur du ska förhålla dig till något som du anser
”existerar” i verkligheten, därav mina frågor.

/ Illusionen

[Pilatus]

... något som du anser ”existerar” i verkligheten, därav mina frågor.

Mycket utförligt behandlat i tråden RE: Vad existerar?