Är jag upplyst?

[Avantgardet]

Emedan var och varannan som hänger här i krokarna menar sig vara vad de kallar "upplyst" så finner jag det rimligt att fråga just dessa hur det står till för min egen del på den fronten. Jag vet ju varken vad denna "upplysning" är (om det är en eller flera vet jag inte heller), eller hur jag själv skulle kunna veta om jag erhållit den, eller hur jag ens skulle kunna skönja något av den hos mig själv ifall jag hade erhållit den. Jag funderar och funderar. Vad är det de har som jag saknar. Själv ser jag det inte, och inte heller förklarar de det för mig. Så min fråga är djävligt simpel:

Är jag upplyst?

Och har ni mer information om mitt specifika "tillstånd" så får ni hemskt gärna etikettera det också, beskriva mitt tillstånds egenart osv. Även om jag inte är upplyst så är detta önskvärt, då det förefaller mig vara nödvändigt att det finns "tillstånd" som inte är upplysta och som också måste ha en specifik karakteristik för att kunna skiljas från de upplysta tillstånden. Äsch, jag tar mig friheten och gör en röstningsfråga av det hela när jag ändå håller på.

[J R Auk]

Jag ser ju inte detta med att vara upplyst som något specifikt tillstånd utan som något som är relativt.

Det som det är relativt, i det att du frågar nu, är ju hur jag förstår dig din förståelse av världen och själv förstår världen samt hur jag förstår andras förståelse av världen.

Så av mig får du ett upplyst kryss

[Minded]

Jag vet ärligt talat inte, eftersom att jag inte vet om det finns något som rätteligen kan kallas upplysning, eftersom att jag ännu inte faktiskt kan definiera det. En del av mig hyser ett slags önskan om att ett sånt tillstånd finns, men kanske är det bara för att fylla ut det som annars är tomheten, eftersom att jag fortfarande blir stressad av att just göra ingenting, varandes i tomhet, varandes tomhet (samt ett par andra icke-tomma grejer också - men, men).

Svarade inget.

[Algotezza]

Emedan var och varannan som hänger här i krokarna menar sig vara vad de kallar "upplyst" så finner jag det rimligt att fråga just dessa hur det står till för min egen del på den fronten. Jag vet ju varken vad denna "upplysning" är (om det är en eller flera vet jag inte heller), eller hur jag själv skulle kunna veta om jag erhållit den, eller hur jag ens skulle kunna skönja något av den hos mig själv ifall jag hade erhållit den. Jag funderar och funderar. Vad är det de har som jag saknar. Själv ser jag det inte, och inte heller förklarar de det för mig. Så min fråga är djävligt simpel:

Är jag upplyst?

Och har ni mer information om mitt specifika "tillstånd" så får ni hemskt gärna etikettera det också, beskriva mitt tillstånds egenart osv. Även om jag inte är upplyst så är detta önskvärt, då det förefaller mig vara nödvändigt att det finns "tillstånd" som inte är upplysta och som också måste ha en specifik karakteristik för att kunna skiljas från de upplysta tillstånden. Äsch, jag tar mig friheten och gör en röstningsfråga av det hela när jag ändå håller på.

Du är upplyst om vissa filosofers verk samt hur man skriver god svenska. Det är den upplysthet jag känner till. Och själv har erfarenhet av.

"Vad övrigt är, är tystnad."

MVH

Algotezza

[PopJimmy]

Upplyst är du när du när du möter Gud, dvs då du förenas med Gud, dvs då inga meningskiljaktigheter existerar, dvs då du når fullständig bekräftelse om dig själv, dvs då du inser att du inte längre är i behov av andras bekräftelse, dvs då du slutat bekräfta dig genom att spegla dig i andra.

[PopJimmy]

När din rädsla släpper och du förenas i galenskapen.

[Rising]

Jag gillar principen; att inte påstå sig själv vara upplyst, utan att låta andra avgöra ens grad av upplysning.

Jag vet inte om det räcker för att kvalificera som upplyst - men det är helt klart ett viktigt steg på vägen.

---

Personligen tycker jag du är mer lysande än upplyst, Avant. Att vara upplyst är ju blott att bli belyst, medan du är mer lite mer aktiv än så. Mer en stjärna än en fullmåne, med andra ord. Inte så mycket av en person som "kommer" till insikt, utan snarare en så'n som skapar sina egna insikter.

[PopJimmy]

Jag gillar principen; att inte påstå sig själv vara upplyst, utan att låta andra avgöra ens grad av upplysning.

Så vid vilket tillfälle händer detta?

[Avantgardet]

Här ser vi allt från smicker till snusförnuft till jag vet inte vad.

Fast jag har ju både mött och pratat med Gud, räknas inte det Jimmy? Min Gud var inte giltig för jag var psykotisk då, eller? Tyckte då att det var det största som hänt mig, kände mig genuint "upplyst" och sprang omkring med Gitan i ryggsäckan och hasplade ur mig "visdomar" på löpande band. Lustigt nog, så här i efterhand, så kan jag ju konstatera att det var mest en massa triviala grejer som i min hjärna blåstes upp till gigantiska proportioner. Även om jag blev lite impad av Guds makt - i den skepnad som han framträdde för mig då -, så var han likväl ett djävligt menlöst och onödigt kryp som jag klarar mig långt mycket bättre utan. Det "tillstånd" som du beskriver låter för mig exakt som jag brukar tänka och uppleva en svamptripp, men jag förstår inte vad som skulle vara så märkvärdigt med det tänkandet och sättet att se på saker. Har som vuxit ifrån det där, kan inte säga annat, ledsen om nån blir sårad (för möjligheten till ett vanligt liv efter "upplysningen" är en absurditet). Fast jag vet ju redan på förhand att det kommer tolkas som att jag inte var upplyst på riktigt, och att jag inte fattade grejen på riktigt osv. Säkert har man också rätt i detta.

Som det är nu så har jag mycket mastigare referensramar, och ett större utbud av tankar att sysselsätta mig med, ofta tänker jag rätt triviala saker, men på ett lite lustigt eller kanske inte allt för ordinärt sätt. Min omgivning orkar förstås inte lyssna på mig alla gånger, de tycker inte om sanning eller bildning, utan föredrar istället de diskurser som de själva kan känna sig hemma i (skvaller, skämt, fyllsnack, drogprat, samma intetsägande nonsens om och om och om igen). Många av dem har den där vulgära inställningen till sanning och samtalet också, att "alla åsikter är lika mycket värda", och tror därför att jag bara snackar strunt (vilket jag inte kan klandra dem för då de inte känner till ett endaste namn inom hela den filosofiska traditionen, och bara ett fåtal har fullständiga betyg från gymnasium), tror det bara är en massa "fina ord" utan substans. Visst får jag väl ut nåt av att sitta och, tröstlöst, söka bilda dessa nötter, men ibland blir jag pissed när någon utav dem visar sin mer infantila sida och inte är mottaglig för förnuft. Inte av den anledning att de hyser dessa låga tankar om mig, utan för det förargliga i det hela, i hela min alienerade situation, och samhällets tillstånd i stort, det förargliga i att samhället är så uppstyckat i olika diskurser (specialiseringar) att man inte förmår förmedla sig över dessa. Alla med sina egna språk och koder - rännstenen kan jag, och en hel del böcker, men inte mycket annat. Men såna gånger tar jag det lugnt ändå, något smått irriterad, och tänker att vad fan gör väl det, vad skulle jag annars kunna göra? Och då ställer jag det som en retorisk fråga till mig själv, då dess enda funktion är att tynga ned mitt sinne med vemod, givet att jag tog den på allvar - om jag nu inte just då söker detta vemod, av andra skäl (som den masochism som alltid måste föregå mitt musicierande).

Det här med "upplysning" är ett tema som helt fallit bort ur min värld, och jag har inte längre en susning om vad det skulle kunna betyda. Missförstå mig rätt, jag ser och hör folk använda ordet, och i en viss kontext av vilken det någorlunda väl framgår vad de syftar till, men jag fattar varken förtjänsten eller meningen med detta, inte ens innebörden i själva ordet begriper jag. Samtidigt så finns det ju nåt slags nyreligiöst trend i samhället, på ett globalt plan till och med, och alla vill göra anspråk på denna "upplysning". Men jag som inte förstår religionerna - ser alldeles för mycket dårskap och lögner i dem - är jag utesluten från denna upplysning? Måste jag tillägna mig en viss "grund" för att kunna erhålla denna "ynnest"? Det vill egentligen inte den nyreligiösa rörelsen säga, som är individualistiskt lagd (symptomatiskt för tidsåldern), då den är allt för lite konservativ för att själv kunna erhålla samma ynnest om den så menade.

Så här står jag, i detta halvdunkel med händerna bara knäppta till hälften, och undrar, är jag upplyst? Sitter jag i solen för länge blir jag helfnurrig och jag måste vila upp mig, sitter jag i mörkret för länge så blir jag slö och deprimerad och måste komma ut. Lever som på sparlåga, och den enda värme jag känner är glöden i pipan. Men likförbannat så är just min tillvaro precis som jag vill ha den, jag är nöjd och det är allt jag någonsin behövt, eller velat, vara. Därför, emedan jag själv har det alldeles för bra (ligger lite masochism även i detta ska ni veta), koncentrerar jag mig uteslutande på en massa projekt som närs av och är tänkta utmynna i en "bättre värld". Ser man min inställning till människan i rent kvantitativa termer så måste man kalla mig misantrop.

(Fint där Rising, men taskigt att sätta punkten så där innan vi ens hunnit förbi första sidan, så du får ursäkta men jag maler på och låtsas som att jag inte hörde)

[Avantgardet]

Tre stycken som sagt nej, och då undrar jag: hur visar det sig att jag inte är "upplyst"? Ni får hemskt gärna göra mig den tjänsten och berätta, jag blir på inga sätt ledsen.

[J R Auk]

Jag trodde du visste det här med att utläsa mening ur skiljda verk. Religionen talar för oss om sitt, man måste bara veta vilken "rätt" den som skriver det har tagit sig.

Symbol som symbol, den rätta meningen finner man väl bara när avsikt och begrepp står klart för den som läser någons mening. Eller hur skall vi annars förhålla oss till det förnuftiga i att söka avtäcka varat med ord.

Jag vet att du har långt större tilltro till ordens grepp om tillvarons natur, men jag ser inte hur de kan utgöra det som de avser representera, i sin helhet.

Därav trancendensen, den hermeneutiska cirkeln. Tolkningen av tolkningens mening. Meningen med tolkningens tolkning!

Upplyst är väl bara att cykla på. Vilken atomistisk syn har man inte annars? Därav gillar jag Kants idé. Det handlar om att sluta omyndigförklara sig. Ta sitt förbaskade ansvar. Så gått det nu går att göra i sak. Attityden kan väl snarast sägas vara det som avgör "sanning" relativt denna börda given uttolkning ger oss.

Jag tycker faktiskt du smiter ditt ansvar här. Jag menar om nu begreppet är så tomt för dig, om du inte kan se det. Är det då inte likt glasögonen som gömmer sig på pannan? Jag ser det som något påbjudet, jag menar när man accepterat detta att de göms, är det inte då man slipper läsa genom glasen?

[PopJimmy]

Fast jag har ju både mött och pratat med Gud, räknas inte det Jimmy? Min Gud var inte giltig för jag var psykotisk då, eller? Tyckte då att det var det största som hänt mig, kände mig genuint "upplyst" och sprang omkring med Gitan i ryggsäckan och hasplade ur mig "visdomar" på löpande band. Lustigt nog, så här i efterhand, så kan jag ju konstatera att det var mest en massa triviala grejer som i min hjärna blåstes upp till gigantiska proportioner. Även om jag blev lite impad av Guds makt - i den skepnad som han framträdde för mig då -, så var han likväl ett djävligt menlöst och onödigt kryp som jag klarar mig långt mycket bättre utan. Det "tillstånd" som du beskriver låter för mig exakt som jag brukar tänka och uppleva en svamptripp, men jag förstår inte vad som skulle vara så märkvärdigt med det tänkandet och sättet att se på saker. Har som vuxit ifrån det där, kan inte säga annat, ledsen om nån blir sårad (för möjligheten till ett vanligt liv efter "upplysningen" är en absurditet). Fast jag vet ju redan på förhand att det kommer tolkas som att jag inte var upplyst på riktigt, och att jag inte fattade grejen på riktigt osv. Säkert har man också rätt i detta.

[...]

Om allt nu är så "trivialt", hur kommer det sig att du envisas med att behöva ordbajsa så pass långa stycken för att förklara dig?

[Zokrates]

Tre stycken som sagt nej, och då undrar jag: hur visar det sig att jag inte är "upplyst"? Ni får hemskt gärna göra mig den tjänsten och berätta, jag blir på inga sätt ledsen.

Detta var roligt, hur kan du veta det på förhand, eller bryr du dig inte om vad andra tycker om dig, varför då ens undra?

Själv tycker jag att du är tillräckligt allmänbildad för att titulera dig upplyst, därmed inte sagt att jag håller med dig i allt, även om jag håller med dig i mycket du skriver, vilket förövrigt gör det svårt att debattera med dig.
Men just detta inslag, vad skiljer det från fåfänga?

[Johan Ågren]

Du har ett upplyst tänkande; ett tänkande som visar på att du genomgått en fördjupning (med svampen kanske). Men du verkar inte upplyst i din känsla, och du ger ett förvirrat intryck som visar att du inte har det fokus och plattform som kännetecknar en upplyst människa. Samtidigt så tycker jag att du mentalt kan handskas med din förvirring och har styrkan att inte bli dogmatisk. Less is more kännetecknar upplysningen. Jag menar därför att det finns ett tillstånd för dig att uppnå som du själv skulle känna igen som en befrielse. Jag tror du ständigt söker det med drogerna. Men jag tror du inte kan självmedicinera dig fram till detta. Inte ens svampar kan allena hjälpa en person att få ett kontinuerligt flöde. De kan dock vara en hjälp att se vad vi trasslat in oss i, men grundproblemet är inte vad vi är intrasslade i, utan att vi trasslar in oss. Detta bara återupprepas om fokuset inte behålls.

Jag är själv inte upplyst just nu. Den största skillnaden mellan dig Avantgardet och mig är att jag inte (eller försöker inte) tar mina tankar på så stort allvar. Jag vet mina tankars båda riktningar, och de kan både vara strukturalistiska, eller så går ekvationen ut och summan blir noll. På sätt och vis så är det som om de är två ytterligheter. Jag är tveksam till att tankemässig strukturalism kan leda till upplysning, i alla fall så länge den tankemässiga traditionen är som vi känner den. Den är en avart, och som sådan flyttar den bara fokuset från vad den försöker beröra, därav behovet av meditation.

Meditationen hjälper oss inte i längden att bli en bättre människa, som samhället generellt definierar en bra människa.

Så sammanfattningsvis: Du har varit och fäktat i upplysningens domäner, har skalat bort, är inte upplyst. Överlag en vettigare människa än de flesta, men är farligt fri i din förvirring. Din största svaghet är ditt behov av en alternativ identitet som försvar mot det konventionella - och det blir ditt största hinder mot att nå upplysning.

/Johan

[Algotezza]

Upplyst är du när du när du möter Gud, dvs då du förenas med Gud, dvs då inga meningskiljaktigheter existerar, dvs då du når fullständig bekräftelse om dig själv, dvs då du inser att du inte längre är i behov av andras bekräftelse, dvs då du slutat bekräfta dig genom att spegla dig i andra.

En mix av allusioner på olika religoner...

Upplyst - satori från zen, en ateistisk filosofi

Möta Gud - en kristen, och därmed monoteistisk,  term (Upplysning = frälsning?)

Förenas med Gud - från sanatana dharma (hinduism): atman förenas med brahman

Ja, detta är förstås "by the book" - och den upplyste eller mystikern ger sig ibland ju själv friheten att nyttja begreppen som hon vill. Är hon då dessutom inte ute efter att kommunicera eller få bekräftelse utan har en egen agenda, lever hon i sin egen monad, och stänger kanske fönster efter fönster.

Visst. det är ditt liv, detta är mitt. Vi möts och tror vi samtalar men vi pladdrar väl mest på i varsin monolog. Kanske båda något von oben gentemot den andre?

Det finns ju inte bara självpåstådda upplysta på detta forum utan en hel hoper självutnämnda genier av olika slag också.

Var och en är dock expert och geni på en sak: att vara och utveckla sig själv - i dialog med omvärlden, på ena eller andra sättet...

"Det finns bara en som du och en som jag!" Vår resp. unicitet förenar oss. Vi är lika olika! Visst är det en snygga klyschor! Sant ändå...

MVH

Algotezza