Vem ska ta hand om mig nu?

[BuySeeChair10]

Jag har skrivit många kaxiga inlägg här på forumet och alltid varit säker på min sak. Även om jag inte har varit säker på det jag har skrivit, har jag varit säker på mig själv. Jag har känt mig missförstådd av folk som inte har fattat vad jag har skrivit, avfärdat dem som har tyckt annorlunda som dumma och på det stora hela uppfört mig överlägset.

Jag är inte kaxig längre. Även om jag önskar att jag var det är jag inte det. Jag har haft, och har fortfarande, den svåraste perioden i mitt liv och ingenting är självklart längre. Jag klarar inte av någonting. Jag klarar av att skriva det här för att jag hoppas att någon ska förstå och skriva något vänligt tillbaka. Visst står vi alla ut med kritik, det gör jag också, men jag vill verkligen inte ha det längre. Jag vill inte bråka eller diskutera, jag vill bara att någon sträcker ut en hand.

Vem tar hand om mig nu? Jag tänker inte ta livet av mig, men jag kan inte heller fungera i vardagen. Det finns ingen hjälp att få för såna som är som jag. Jag skulle behöva hjälp flera timmar varje dag, med allt ifrån praktiska saker till hantering av sociala situationer och förståelse av mitt eget och av andras beteende. Jag är inte sjuk, men jag har många svåra år bakom mig som har satt sina spår. Jag fick inte hjälp i tid av de som borde ha hjälpt mig, mina närmaste. Nu är jag äldre, jag förväntas vara vuxen, och nu finns ingen hjälp att få. Jag är hänvisad till antidepressiva och privat terapi. Men en gång i veckan är inte nog, jag skulle behöva gå varje dag. Jag har råd att gå en gång i veckan just nu för att jag tar av ett arv, men jag klarar inte av att ha ett vanligt arbete under en längre tid och såsmåningom kommer min inkomst inte räcka till att betala hjälpen jag behöver.

Såna som jag är inte tillräckligt sjuka för att få mycket hjälp. Vi har inte varit med om tillräckligt traumatiska upplevelser för att folk i allmänhet - eller läkare och psykologer heller - ska ta det som självklart att våra problem kommer någonstans ifrån. Det är inte vi själva som har orsakat dem, det är inget fel på oss. De som skulle ha tagit hand om oss gjorde det inte, inte tillräckligt mycket, så vem tar hand om oss nu? Gör du? Varför skulle du göra det? Vem skulle orka, vem skulle vilja? Varför skulle någon vilja ta hand om en vuxen som ser ut som en vuxen och i viss mån beter sig som en vuxen, men som på många sätt aldrig blev äldre än tio eller tolv?

"Vad fan, ryck upp dig", kanske du tänker. "Det är inte mer synd om dig än om oss andra. Ingen har perfekta föräldrar. Vi får alla kämpa oss fram till vår självständighet och ett bättre liv än det som de gav oss." Det argumentet kommer jag aldrig kunna motbevisa. Kanske är det så - kanske har jag det inte värre än majoriteten. Kanske är jag bara mer negativ, kanske kämpar jag inte lika mycket, kanske är jag mer försjunken i självömkande än andra. Kanske är det mitt eget fel. Det enda jag vet är att jag har försökt och att jag försöker varje dag. Jag kämpar så mycket jag kan men ändå kommer jag inte vidare. Jag behöver hjälp och jag vill ha hjälp men jag kan inte ta emot vilken hjälp som helst. Jag kan inte ta emot hjälp som går ut på att någon talar om för mig att jag ska rycka upp mig. Jag vill inte ta emot sån hjälp. Jag vill egentligen inte ta medicin - jag gör det bara för att visa min läkare att det inte kommer hjälpa hur mycket hon än skruvar upp dosen.

Jag hoppas att någon kan känna igen sig, trösta, räcka ut en hand, eller låta mig räcka ut en hand. Oavsett vilket skulle det hjälpa.

[Minded]

Det här forumet är bra. Om du tycker eller känner någonting, säg det, skriv det. Liksom du precis har gjort, det är bra. Du kommer få uppmärksamhet. Tillåt det ta sin tid, be gentle.

Själv har jag också någon gång skrivit just i för mig själv visst terapeutiskt syfte, läkande. Det var intressant att sätta ord på det jag hade, liksom. Skriv utan press.

[kort]

Jag kan nog tyvärr inte hjälpa dig. Men, de senaste dagarna har jag varit orolig för att jag skulle ha något problem med mitt hjärta och jag har tänkt "varför i helvete ska det här drabba mig", liksom hjärtat, kroppens känsligaste organ. Det kändes som att livet kunde ta slut när som helst. Men nu känns det bra med hjärtat, eller sådär, det värker inte, de slår ju som det ska och jag har väl bara fått för mig. Tänka sig att jag av alla människor är glad för att mitt hjärta fungerar, jag har aldrig tänkt på det tidigare, har tagit det som en självklarhet. Det är rent komiskt. Jag ser på min framtid och tänker hur mycket jag kan påverka genom att bara vara mig själv, och lite till. Förut mådde jag sämre, men nu känns det som om jag styr mitt liv, och det är inget märkvärdigt, man måste bara tänka "vem är jag?" och så sorterar man bort alla negativa uppfattningar man har om sig själv, det kan ta tid, och behåller de positiva. När jag var yngre så gillade jag bl.a. att med kniv tälja saker i trä och varje föremål blev ett konstverk, jag tyckte att det var så roligt att skapa saker och spara dem, vara rädd om dem. Senare hade jag inte så många intressen, men nu har jag förstått vikten av dem, men även om jag hade "förstått" vikten av det tidigare så hade det nog inte gått. Men i tankens värld är det lätt att tappa bort sig, om man däremot kan samla saker man tycker om som t.ex. vissa böcker man gillar att läsa eller liknande, då har man en trygghet där. Det låter väldigt basalt men det kan vara väldigt betydelsefullt, en bok kan betyda så mycket, genom böcker kan man ju lära sig mycket, och sedan när man har skapat en inre värld som man gillar så kan man börja formera sina trupper(dvs själv välja vilken riktining man vill att ens liv ska ta).

[J R Auk]

Jag skulle vilja säga att du måste uppmärksamma att det är ett friskhetstecken att inte kunna anpassa sig att inte må bra i dagens samhälle. Med det menar jag inte att man måste lida, för då har man inte accepterat sin situation, men väl att man måste erkänna bristerna. Samhället är sjukt, gravt sjukt. Det är perverst.

Jag skulle vilja säga att jag har svårt att föreställa mig någon typ av ordning av samvaron som vore mer irrationell än den vi ser idag. Såg mig faktiskt idag sitta och kontemplera om det inte kan vara så att det ligger något i det här med purgatorium och dylikt, för det som iscensätts idag i samhället är någon typ av helvete. Fel människor har makten (eller fel rationaliteter), fel människor blir rika, fel människor blir populära. Och antingen skall man hata de rika eller så skall man dyrka dem. Väldigt få diskussioner tillåts där man konstaterar att det är missledda personer med stora behov som ljuger och manipulerar andra för att skapa sig en privilegierad position. Det är närt nog omöjligt att hitta ett sammanhang där man kan uppmärksamma att det faktiskt är ett tecken på deras "sjuklighet" att de agerar som de gör (även om det också är en typ av rationalitet som uppstår i spåren av samvaron). Det är som om alla "goda råd" kommer från de här självhjälpsboksförfattarna, ni vet "How to make a million bucks!". Enda anledningen att de har pengarna är för att de säljer en bok om hur man får pengar, som många köper.

Korruptionen i samhället är enorm. Vad som påtalas att vi bör göra av media, skola, regering, sjukvård är att vi skall bli objekt. Vi skall spela med i en roll, som om det vore en teater vi uppförde. Ja alla institutioner som skall sörja för en bra samvaro förmedlar det här budskapet.

-Får du inget jobb? Då är svaret att du skall låtsas vara duktig, låtsas vara intresserad, låtsas inte ta illa vid av att du ombeds göra något som strider mot din moral. Ja moral kan du överhuvud taget inte kosta på dig att ha.

Själv tillbringar jag ca: 4-5 timmar varje dag med att försöka somna eftersom jag inte kan släppa känslan av att det är den här situationen är overklig. Att det är ett stort skämt. Eller så berusar jag mig till den graden att jag slocknar.

Mycket beror på att man idag inte får kämpa mot felen i samhället. Att man inte får ha andra ideal. Det finns inga alternativ man kan hålla som ideal om man vill ingå i samhället generellt. Har man en avvikande syn är man "annorlunda", "kufisk" eller på annat sätt någon som det påtalas att samhället i stort bör ta avstånd från. Och man får då ta del av en marginaliserad grupp. Själv har jag väldigt stora problem med det eftersom varje sådan grupp, eller alla grupper överhuvudtaget som inte definierar sig från en konkret verksamhet (tex att man spelar trummor, målar, tittar på film, kommenterar böcker eller dylikt) bygger sin identitet på att utesluta andra. Jag är inte intresserad av att skapa en sammanhållning genom att utesluta andra. Har aldrig varit det, men det blir alltid så. Blockpolitiken låtsas som om de erbjuder alternativ men vid en närmare granskning har de mer eller mindre exakt samma politik och fördelar egentligen bara pengar smått annorlunda. Inget politiskt parti är vetenskapligt eller söker ens ha ett vetenskapsideal. Alla politiska partier idag är populistiska. De bygger på det här ömsom uteslutande. "-Vi är inte som dem."

Så om jag ser till mig själv. Tja jag är gravt missanpassad i samhället. Har en massa vanföreställningar och liknande. Men ändå så träffar jag aldrig någon med mindre vanföreställningar. Så jag tyr mig till böcker, där kan idealen tala för sig själva. Men läser man om författarna så är det ofta ganska tragiska figurer. Jag träffar aldrig ärliga människor, antingen bryter man mot lagen, eller så ljuger man för sig själv. Och konstigt nog så är det i princip ingen som erkänner att de bryter mot lagen, alla vill låtsas som om de ärar den. Fast än man vid granskning uppdagar att de inte alls gör så.

Men vill du så kan vi snacka. En del säger att jag hjälper dem att avtäcka strukturer de upprättat. Men jag daltar inte. Är ingen "psykolog", applicerar filosofi.

Frågan är ju om du skulle ha förtroende för att berätta om vad som tynger dig. Skicka ett pm, ta det här i tråden, säg till så får du mitt telefonnummer.

[nytt namn]

istället för att bygga barriärer, eller kontemplera/grubbla över de barriärer någon annan byggt åt en som man råkar infinna sig i... fundera istället på frågan: vad är det som tillåter att dessa barriärer byggs? Formulerat på ett annat sätt: hur fungerar processen för byggandet av barriärer?

tillvaron upplevs som att den är uppdelad i barriärer, och innehållet delas upp i två grupper:
de som har kontra de som inte har,
de som är kontra de som inte är.
osv.

Denna "dualism" är vad religiösa (religiös här menas, som de "ursprungliga religiösa ledarna" - dvs. hur "mening" eller "integritet" kan bevaras) försöker "lösa". Dvs: hur bevarar man mening i en kaotisk/fragmenterande tillvaro?

Det som är viktigt att förstå, är att "alla har börjat någonstans", dvs. alla har börjat med "små förutsättningar", men efter ett tag har deras "livsväsen" byggt upp "ett momentum" som gör att "de växter".

...

allt som är värdefullt kopierar sig.
allt som kopierar sig, delar sig.
allt som delar sig, har ett sätt som håller ihop det delade.
vad är detta ihophållande?
jo, "religion" (som betyder "åter-bindande").

...

"hemligheten" bakom barriärerna, är att barriärerna skapas och upprätthålls av en "kreativ process", det är alltså en "konst" att upprätthålla barriärerna. problemet uppstår om vi betraktar våra medmänniskor (eller som i detta fall, oss själva) som usla konstnärer, dvs. vi dömer ut andra, antingen för att de är "bättre konstnärer" ("andra-människor-glorifierande") eller "sämre konstnärer" ("andra-mäniskor-förakt").

men när vi väl börjar få en insikt i "den kreativa processen", så kan vi bättre börja uppskatta olika/andra människors livskonst.

...

som en modell för denna kreativa tillvaro: kan vi utgå ifrån fyra "kreativa lager": magi, myter, ratio, relation.

*magi är retande "impulser" som skapar "önskningar" (och kan förstås som: "något magiskt som stimulerar mig är skapande/auktoritet"),
*myter är "bilder" som skapar "roller" och "regler" (och kan förstås som: "något mytiskt (med magiska egenskaper) som tilltalar mig genom sin skapande-auktoritet, och därför ger mig "syfte" och "ordning""),
*ratio är "matte-bråk"/rationella-tal/delningar/förhållanden som skapar en "propotion" mellan mellan delarna (t.ex. arbete och belöning, ekonomisk "return-of-investment", "gyllene snittet", newtons "lagar om gravitation") (och kan förstås som: "någon propotion, eller något förhållande, som fungerar som en lag för skapande"),
*relationer är förhållanden/speglingar som skapar en "ömsesidig spegelrelation" mellan mellan aspekterna (barn/vuxen, observera/agera, maktlös/maktfullkomlig) (och kan förstås som: "något band mellan två kroppar, som definierar dess ömsesidiga nödvändiga och möjliga interaktion"),

..

Hur betraktar man tillvarons dualiteter?

Två korta exempel:
* en ekonom ser den kreativa tillvaron i ratios, dvs. det finns olika propotioner mellan insats och avkastning, och när man hittat dessa formler, så har man "kreativ tillväxt".
* en fundamentalistisk kristen ser det kreativa i tillvaron i bilder av roller och regler, dvs. det finns "vissa människor" (präster) som "helt enkelt" ÄR "aktiva deltagare"/medlare till källan till skapelsen, och "andra människor" är "passiva deltagare"/mottagare av denna skapelse, därav upprätthålls olika regler för olika roller.

...

"Svaret för dig", blir alltså:
*vad är magi för mig? dvs. vilka önskningar har jag som "retar mig" till aktivt skapande och deltagande?
*vad är myter för mig? dvs. vilka roller besitter "magiska egenskaper" med nycklar/tillgång till aktivt skapande och deltagande?
*vad är ratio's för mig? dvs. hur ser förhållanderna ut mellan dualiteterna?
*vad är relationer för mig? dvs. hur ser jag mig och min motpart i interaktionen med andra kroppar, i aktivt skapande och deltagande?

...

[Johan Ågren]

Bra Auk.

Samhället/kulturen är stort, så pass dominant att det inte kan ignoreras. Annars vore det på sin plats att ignorera det som en parantes i tillvaron, och fortsätta med sitt liv i samarbete med sunda människor. Men nu är det så pass dominant att detta inte låter sig göras, i alla fall inte med lätthet. Frågan är om detta ändå inte är det enda alternativet, att vi får börja gräva där vi står, och finna vår styrka oberoende av de sammanhang som andra förväntar att vi ska delta i. Men för att överleva så kanske detta främst ska vara det individuella utgångsläget. DVS, att vi främst hittar en individuell tyngdpunkt, en självständig känsla av att existensen är av godo. Utifrån detta får man sedan bygga och samla ihop sitt liv.

[freddemalte]

Jag skulle vilja säga att du måste uppmärksamma att det är ett friskhetstecken att inte kunna anpassa sig att inte må bra i dagens samhälle. Med det menar jag inte att man måste lida, för då har man inte accepterat sin situation, men väl att man måste erkänna bristerna. Samhället är sjukt, gravt sjukt. Det är perverst.

Jag skulle vilja säga att jag har svårt att föreställa mig någon typ av ordning av samvaron som vore mer irrationell än den vi ser idag. Såg mig faktiskt idag sitta och kontemplera om det inte kan vara så att det ligger något i det här med purgatorium och dylikt, för det som iscensätts idag i samhället är någon typ av helvete. Fel människor har makten (eller fel rationaliteter), fel människor blir rika, fel människor blir populära. Och antingen skall man hata de rika eller så skall man dyrka dem. Väldigt få diskussioner tillåts där man konstaterar att det är missledda personer med stora behov som ljuger och manipulerar andra för att skapa sig en privilegierad position. Det är närt nog omöjligt att hitta ett sammanhang där man kan uppmärksamma att det faktiskt är ett tecken på deras "sjuklighet" att de agerar som de gör (även om det också är en typ av rationalitet som uppstår i spåren av samvaron). Det är som om alla "goda råd" kommer från de här självhjälpsboksförfattarna, ni vet "How to make a million bucks!". Enda anledningen att de har pengarna är för att de säljer en bok om hur man får pengar, som många köper.

Korruptionen i samhället är enorm. Vad som påtalas att vi bör göra av media, skola, regering, sjukvård är att vi skall bli objekt. Vi skall spela med i en roll, som om det vore en teater vi uppförde. Ja alla institutioner som skall sörja för en bra samvaro förmedlar det här budskapet.

-Får du inget jobb? Då är svaret att du skall låtsas vara duktig, låtsas vara intresserad, låtsas inte ta illa vid av att du ombeds göra något som strider mot din moral. Ja moral kan du överhuvud taget inte kosta på dig att ha.

Själv tillbringar jag ca: 4-5 timmar varje dag med att försöka somna eftersom jag inte kan släppa känslan av att det är den här situationen är overklig. Att det är ett stort skämt. Eller så berusar jag mig till den graden att jag slocknar.

Mycket beror på att man idag inte får kämpa mot felen i samhället. Att man inte får ha andra ideal. Det finns inga alternativ man kan hålla som ideal om man vill ingå i samhället generellt. Har man en avvikande syn är man "annorlunda", "kufisk" eller på annat sätt någon som det påtalas att samhället i stort bör ta avstånd från. Och man får då ta del av en marginaliserad grupp. Själv har jag väldigt stora problem med det eftersom varje sådan grupp, eller alla grupper överhuvudtaget som inte definierar sig från en konkret verksamhet (tex att man spelar trummor, målar, tittar på film, kommenterar böcker eller dylikt) bygger sin identitet på att utesluta andra. Jag är inte intresserad av att skapa en sammanhållning genom att utesluta andra. Har aldrig varit det, men det blir alltid så. Blockpolitiken låtsas som om de erbjuder alternativ men vid en närmare granskning har de mer eller mindre exakt samma politik och fördelar egentligen bara pengar smått annorlunda. Inget politiskt parti är vetenskapligt eller söker ens ha ett vetenskapsideal. Alla politiska partier idag är populistiska. De bygger på det här ömsom uteslutande. "-Vi är inte som dem."

Så om jag ser till mig själv. Tja jag är gravt missanpassad i samhället. Har en massa vanföreställningar och liknande. Men ändå så träffar jag aldrig någon med mindre vanföreställningar. Så jag tyr mig till böcker, där kan idealen tala för sig själva. Men läser man om författarna så är det ofta ganska tragiska figurer. Jag träffar aldrig ärliga människor, antingen bryter man mot lagen, eller så ljuger man för sig själv. Och konstigt nog så är det i princip ingen som erkänner att de bryter mot lagen, alla vill låtsas som om de ärar den. Fast än man vid granskning uppdagar att de inte alls gör så.

Men vill du så kan vi snacka. En del säger att jag hjälper dem att avtäcka strukturer de upprättat. Men jag daltar inte. Är ingen "psykolog", applicerar filosofi.

Frågan är ju om du skulle ha förtroende för att berätta om vad som tynger dig. Skicka ett pm, ta det här i tråden, säg till så får du mitt telefonnummer.

Hej J R Auk
Intressanta tankegångar! Det låter dock jobbigt (oavsett hur det ligger till) att uppleva tillvaron så (om det är så du "lever ditt liv" i din vardag, dvs med den känslan). Man kan ju även vrida lite på prisman och se allt precis tvärt om men fortfarande vara medveten om att prisman är mångfacetterad och att mönstret på väggen till stor del beror på hur man håller prisman. För mig, personligen, är det inte aktuellt att försöka förändra världen på ett sådant plan att hela mitt liv "används till detta". Vad har jag då att välja på? Njuta av livet och äta av dess frukt eller går omkring och bedrövas över de frukter som ramlat ner och ruttnat? Visst finns det säkert människor, institutioner, verksamheter, samhällsstrukturer, värdegrunder och massor med andra fenomen som inte på något sätt gör världen bättre, men om det enbart var dessa som var aktiva, dominerande, och styrande - ja då hade det ju (per definition) inte gått att leva ett "vanlig liv". Det gör ju, trots allt, ganska många människor och orsaken till att det ändå går att göra så, torde väl vara att alla dessa dysfunktionella (oärliga, korrupta, förruttnade) skurturer även har sin motvikt (sin antidot) i lika (eller mer) godhjärtade, välfungerande, positiva, livsbejakande människor, institutioner, verksamheter, samhällsstrukturer, värdegrunder och massor med andra fenomen i tillvaron?

Vänligen

Fredrik

[lösdrivaren]

BuySeeChair10

Ju äldre jag blir desto tydligare visar sej några enkla basala saker vara viktigast i livet.
Det absolut viktigaste är att ha ett meningsfullt liv. Endast du själv kan avgöra vad som är viktigast för dej själv.
Strunta i vad andra vill, vad samhället vill, vad din familj och omgivningen vill och förväntar sig.
Du kanske vill bli smörsångare, positivvevare på tivoli, marknadsgycklare? Anything goes.  :D
”Gräv där du står”, som Johan sa. Utgå från sej själv, ställ en ärlig fråga vad du vill med ditt liv, var ärlig.
Ibland är det bäst att gå på magkänsla.

Alla har RÄTT till adekvat vård. I mötet med sjukvården är det viktigt att du är totalt ärlig, säg som det är, lägg inte till  något, ta inte bort något. Kan du inte formulera vad som är problemet, så är det också ok.

[J R Auk]

Ja alltså det är inte så att jag lever mitt liv i lidande över det. Även om det såklart pendlar fram och tillbaks. Allt som man blir medveten om har ju den effekten. För de flesta förskjuts det dock eftersom vardagen får sin rutin, min rutin är ju att betänka de här sakerna så då försvinner det inte. Det är så att säga min undersöknings objekt, och jag ser epistemologi och dylikt vara sekundärt, och bara metodlogiskt för att nå framsteg i den här samhällskritiken. Däremot är det en frågeställning som jag i princip så länge som jag kommer ihåg har burit med mig. Och ju mer jag har undersökt och ifrågasatt desto mer har det korrupta uppdagats. Och egentligen så vill jag helst tala om korrupt rationalitet. Jag skulle vilja beskriva samhället som psykotiskt. Och det är ingen romantisering av svunna tider heller. Så långt som jag har tyckt mig kunna se i historien har vi varit objekt inför något, marken-feodalism, kungen-monarki, staten-facism, ideologin-demokratin. Och det är egentligen inte något annat än en vanföreställning om vad människan är. Men det har också blivit mindre och mindre privatliv i den här rörelsen som historien visar oss. Från början hade det här objektifierande vi led mycket liten inverkan. Idag så är ju demokratin något som bestämmer allt i vår vardag. Vårt handlingsutrymme, om vi talar om det i ren frihet, är mer eller mindre lika med noll, om det inte legitimeras genom den struktur som förtrycker. Det är bara att titta på vad markägande innebär osv, och det faktum att man inte garanteras några som helst medel vid sin födsel. Och det är lite problemet. Tillräckligt många föds ändå in i en bemedlad situation genom arv och ser då aldrig problematiken. Vi köper vår frihet. Och vad man inte heller skall förringa är att vi idag inte fostras av våra nära, föräldrar och dylikt. Utan det kommer en abstrakt skola som säger att vi skall anpassas för "arbetslivet" där vi säljs på en marknad. Det är så lätt att se problemet när man frågar sig vart filosofin är i grundskolan. Vart är psykologin, vart är etiska diskussioner osv. Varför är matematik enbart metodik och inte vetenskap osv. Nu finns det små ljusningar, men samtidigt lika starka motreaktioner. Framför allt så skiter man fullständigt i vad den samlade forskarkåren säger om pedagogik och dylikt. Precis som man inom fång(vården) skiter högaktningsfullt i forskning, och det samma med droger osv. Därför menar jag att samhället är helt irrationellt. Vi har kunskaper, stipulerade, beprövade. Inte perfekta, men bättre. Men något annat styr. Helt logiskt, men efter vilket antagande?

Men, och detta är ett stort men. Man får ju inte för den skulle peka på alla människor och säga att de är dumma. Vad vore poängen med det? Och där är den stora nöten att knäcka. Jag hatar polisen som institution men har festat med poliser och dylikt. Då fungerar dem, även om jag kan tycka att det även spiller över i privatlivet. Men deras yrkesroll är korrupt. Deras arbetsmetoder, osv. Det är rollerna som folk tar på sig för att leva upp till den norm som stipulerats. Varför polisen är så bra som exempel är för att de gör rent inhumana saker mot andra människor och hänvisar bara till att det är deras jobb. Eller att någon annan skulle göra det. De har avsvurit sig sitt ansvar. De har blivit automater. Det finns många andra yrkesroller som gör samma sak. Snackade med en häktesvakt som berätta att om någon av de som satt intagna berättade att de kände sig självmordsbenägna så satte man på dem tvångströja och lämnade dem där i cellen, mer eller mindre ett straff alltså. Det enda viktiga är att de inte dör. De skall ju tjäna sitt straff. Helt inhumant med andra ord. Och strukturellt. Även om man tydligt märker hur lätt det blir en rutin för folk som jobbar och garanteras ansvarsöverlåtelse via "arbetsuppgiftens rationalitet".

Det finns gott om platser att ta vägen bara man ingår i den där uteslutande strukturen. Många ser det dock inte. Men alla fördömanden av "uteliggaren", "bratsen", "sossen", "moderaten", "bimbon" osv är just sådana typer av uteslutande. Och det kommer i mer förrädiska skepnader också. Många fostrande instanser är också uteslutande, och de verkar inte som de påstår. Som tex olika bidragsorganisationer egentligen mest är ett ordets bekännelse. För hade de verkligen hjälpt så underminerar de sin egen position. Korruptionen är inte bara individuell i skandalerna vi läser. Det har traditionellt varit överklassdamer som liksom rättfärdigar sig genom att skänka en slant medan deras man skapar fattigdomen de sedan sörjer för osv. Att definiera sig som "hiphoppare" är även det ett typ av uteslutande. Det skall dock inte förväxlas med att definiera sig som en som lyssnar på hiphop. För som man enkelt ser är det ena ett predikativt bestämmande av sig som subjekt och det andra att tala om sig som ett objekt. Eller reifiera sig.

Nu är jag ganska säker på att jag förstår varför det förhåller sig som så att vi agerar ut detta. Men jag har ingen aning om vad jag kan göra åt saken. Så därför tar det sin tid att somna.

Men människan är underbar. Hade det inte varit så hade jag skitit i det här projektet för länge sen.

[J R Auk]

BuySeeChair10 jag skulle också vilja påpeka att även om du kanske tycker att det här påtalar något utanför den problematik du ser. Dvs att du kanske tycker att det handlar om familjeförhållanden och liknande. Så finns det ändå en poäng i att leta i samhället, kulturen, efter förklaringar.

När jag har synat mitt eget liv och problem med familj, föräldrar, flickvänner osv. Så ser jag väldigt mycket samhälleligt tryck. Ekonomisk situation, status, föräldrars eviga dilemma med att vara "bra förälder" och det inför andra osv. Sådana saker slår bakut många gånger. Man bär på omtanke om någon, och ser sig inte kunna realisera det, så då reagerar man med att projicera ut oförmågan på den man bryr sig om. Den man vill hjälpa blir den som påminner om sin oförmåga att hjälpa, och då kommer ilskan för att skyla över sin brist. Eller så fyller man ut, berättar en historia för sig själv om att "det är nog bra" för att skyla över det man ser och uppmärksammar som ett problem. Nu vet jag ju inte om det var problematik som kom i relation till dina närmaste eller om det var något annat utanför. Oavsett så tar allt plats i samhället, och vi är alla delar av samhället. Vi påverkas av det. På gott och ont.

[freddemalte]

Men människan är underbar. Hade det inte varit så hade jag skitit i det här projektet för länge sen.

Hummm förutsatt att detta inte är en ironisk fras från dig så gljäder det mig att konstatera att du vrider på prismat ibland

Vänligen

Fredrik

[Johan Ågren]

Pratade med en psykolog idag som hade pratat med min son. De hade fyllt i ett formulär som skulle ge poäng huruvida barnet var deprimerat. Hon sa att 13 poäng var gränsen de drog huruvida han skulle klassas som att ha en depression, 15 var normlt sett högt, min grabb hade prickat i 22 poäng. Dessutom så var det ovanligt för en deprimerad 10åring att ha självmordstankar med specifika tekniker. Så han brås på sin far. Men när han är här så är han världens gladaste kille och han leker hjärtligt med sina syskon. Men så fort han ska konfronteras med skolan och även sin mor så triggas hans depression. Jag har nu gjort en hemsida åt honom som har fallit väl ut. Det är inte skolarbete, och plötsligt så vill han skriva frivilligt. Http://www.timagren.se

[freddemalte]

Pratade med en psykolog idag som hade pratat med min son. De hade fyllt i ett formulär som skulle ge poäng huruvida barnet var deprimerat. Hon sa att 13 poäng var gränsen de drog huruvida han skulle klassas som att ha en depression, 15 var normlt sett högt, min grabb hade prickat i 22 poäng. Dessutom så var det ovanligt för en deprimerad 10åring att ha självmordstankar med specifika tekniker. Så han brås på sin far. Men när han är här så är han världens gladaste kille och han leker hjärtligt med sina syskon. Men så fort han ska konfronteras med skolan och även sin mor så triggas hans depression. Jag har nu gjort en hemsida åt honom som har fallit väl ut. Det är inte skolarbete, och plötsligt så vill han skriva frivilligt. Http://www.timagren.se

Fint!
Hoppas att det löser sig och att den glädje som finns kan sprida sig till andra sammanhang och situationer!

Vänligen

Fredrik

[Mr.M]

Jag har skrivit många kaxiga inlägg här på forumet och alltid varit säker på min sak. Även om jag inte har varit säker på det jag har skrivit, har jag varit säker på mig själv. Jag har känt mig missförstådd av folk som inte har fattat vad jag har skrivit, avfärdat dem som har tyckt annorlunda som dumma och på det stora hela uppfört mig överlägset.

Du får vara precis så kaxig som du vill vara, allt vi gör får konsekvenser, och tycker du inte att kaxigheten ger dig det du vill ha så får du ändra ditt beteende, men det är inget fel med att vara kaxig och ha en överlägsen attityd.
Jag själv beundrar personer som har en stark karaktär och framför sina åsikter lite nonchalant.
Det visar på en inre vilja att existera.. Men man får räkna med många mothugg.. och är man inte stark ska man nog inte ge sig in i mer strider än behövligt.

Jag är inte kaxig längre. Även om jag önskar att jag var det är jag inte det. Jag har haft, och har fortfarande, den svåraste perioden i mitt liv och ingenting är självklart längre. Jag klarar inte av någonting. Jag klarar av att skriva det här för att jag hoppas att någon ska förstå och skriva något vänligt tillbaka. Visst står vi alla ut med kritik, det gör jag också, men jag vill verkligen inte ha det längre. Jag vill inte bråka eller diskutera, jag vill bara att någon sträcker ut en hand.

Det som är farligt med nätet är att folk inte svarar, vi vill alla synas och vara del av gemenskapen
Många gånger faller våra poster bort utan svar, det betyder inte att folk inte bryr sig.
Dom har annat för sig, egna problem och kanske inte vet eller vill svara just då.
Det är väldigt tråkigt när man tappar lusten, och jag hoppas du får tillbaka den snart.
Jag själv brukar börja programmera i bash när orken är borta, då är snart kreativiteten och lusten tillbaka.

Vem tar hand om mig nu? Jag tänker inte ta livet av mig, men jag kan inte heller fungera i vardagen. Det finns ingen hjälp att få för såna som är som jag. Jag skulle behöva hjälp flera timmar varje dag, med allt ifrån praktiska saker till hantering av sociala situationer och förståelse av mitt eget och av andras beteende. Jag är inte sjuk, men jag har många svåra år bakom mig som har satt sina spår. Jag fick inte hjälp i tid av de som borde ha hjälpt mig, mina närmaste. Nu är jag äldre, jag förväntas vara vuxen, och nu finns ingen hjälp att få. Jag är hänvisad till antidepressiva och privat terapi. Men en gång i veckan är inte nog, jag skulle behöva gå varje dag. Jag har råd att gå en gång i veckan just nu för att jag tar av ett arv, men jag klarar inte av att ha ett vanligt arbete under en längre tid och såsmåningom kommer min inkomst inte räcka till att betala hjälpen jag behöver.

Ingen tar hand om dig om du inte berättar för andra om vad du känner. Vi får helt enkelt lära oss att ta ansvar över våra liv. Det är inte så lätt när man känner ångest och kanske har en depression. Men det kommer alltid tider då man mår bättre. eller kanske mår rent av bra. Ekonomiska problem ger ett rent helvete, det viktiga här är att ta kontakt med sjukvård, arbetsförmedlare, familje och individ omsorgen, dom närmaste.. kort sagt man måste ha någon att prata med, man löser inte sina egna problem själv

Såna som jag är inte tillräckligt sjuka för att få mycket hjälp. Vi har inte varit med om tillräckligt traumatiska upplevelser för att folk i allmänhet - eller läkare och psykologer heller - ska ta det som självklart att våra problem kommer någonstans ifrån. Det är inte vi själva som har orsakat dem, det är inget fel på oss. De som skulle ha tagit hand om oss gjorde det inte, inte tillräckligt mycket, så vem tar hand om oss nu? Gör du? Varför skulle du göra det? Vem skulle orka, vem skulle vilja? Varför skulle någon vilja ta hand om en vuxen som ser ut som en vuxen och i viss mån beter sig som en vuxen, men som på många sätt aldrig blev äldre än tio eller tolv?

Det finns folk om man bara letar, Jag själv är alkoholist men har varit helt nykter i över sex år.
Jag fick hjälp från länkarna och andra, det finns folk bara man vågar ta första steget.
Inga problem är för små för att tas på allvar. Det kan växa till något större om man inte börjar ta tag i sakerna.
Bara små steg som att börja fundera som du gör nu är bra.

"Vad fan, ryck upp dig", kanske du tänker. "Det är inte mer synd om dig än om oss andra. Ingen har perfekta föräldrar. Vi får alla kämpa oss fram till vår självständighet och ett bättre liv än det som de gav oss." Det argumentet kommer jag aldrig kunna motbevisa. Kanske är det så - kanske har jag det inte värre än majoriteten. Kanske är jag bara mer negativ, kanske kämpar jag inte lika mycket, kanske är jag mer försjunken i självömkande än andra. Kanske är det mitt eget fel. Det enda jag vet är att jag har försökt och att jag försöker varje dag. Jag kämpar så mycket jag kan men ändå kommer jag inte vidare. Jag behöver hjälp och jag vill ha hjälp men jag kan inte ta emot vilken hjälp som helst. Jag kan inte ta emot hjälp som går ut på att någon talar om för mig att jag ska rycka upp mig. Jag vill inte ta emot sån hjälp. Jag vill egentligen inte ta medicin - jag gör det bara för att visa min läkare att det inte kommer hjälpa hur mycket hon än skruvar upp dosen.

Rycka upp sig fungerar inte som råd, man är inne i sina egna tankar och dom är starkare än dom tomma orden.
Ingen vill ta mediciner, men dom har bevisad bra effekt när dom används under period.
Jag är tveksam till alla här som skriver negativt om mediciner, hur dom grumlar tankar och tar bort identiteter osv.
jag har själv sagt samma sak, men utan medicin kommer läkandet gå väldigt sakta, vi behöver något som stärker serotonin halten att börja produceras i normal mängd. Det kan göras med alternativa metoder som dagliga promenader och börja träffa människor som man umgås med.

[mullback]

Pratade med en psykolog idag som hade pratat med min son. De hade fyllt i ett formulär som skulle ge poäng huruvida barnet var deprimerat. Hon sa att 13 poäng var gränsen de drog huruvida han skulle klassas som att ha en depression, 15 var normlt sett högt, min grabb hade prickat i 22 poäng. Dessutom så var det ovanligt för en deprimerad 10åring att ha självmordstankar med specifika tekniker. Så han brås på sin far. Men när han är här så är han världens gladaste kille och han leker hjärtligt med sina syskon. Men så fort han ska konfronteras med skolan och även sin mor så triggas hans depression. Jag har nu gjort en hemsida åt honom som har fallit väl ut. Det är inte skolarbete, och plötsligt så vill han skriva frivilligt. Http://www.timagren.se

Fint!
Hoppas att det löser sig och att den glädje som finns kan sprida sig till andra sammanhang och situationer!

Vänligen

Fredrik

Instämmer.

Det var lite gripande och fint att se hur han blommar när kraven inte ställs på honom.
Detsamma kan jag se på min 13 åring som nyss fått diagnosen ADHD.
Men som den motståndare till sådant jag är brast det för mig och jag kallade läkarna för jävla SS Soldater.

P.S. Jag har bett om ursäkt. D.S.

Men dom jävlarna sade också att han har kronisk tics (som kan försvinna på ett halvår!?) Sjuka medicinska termer återigen. Detta hade sin grund att jag på en av intervjuerna erkände att jag själv har fallenhet för att uttrycka mig starkt för skojs skull.