Vad är bra och vad är dåligt?
Jag har spelat (och vunnit) pengar på (internet)poker under ett par års tid. Ett tag hade jag ambitionen att spela professionellt men insåg snart att det inte var för mig, eftersom jag kände att det var för substanslös sysselsättning för att ägna all min tid åt det. I baktanken hade jag också tankar om alienationen det innebär att försörja sig på något som 99% av människorna runtomkring mig inte kan relatera till. Och vidare så fanns även samvetet som sade att jag då skulle bygga mitt liv på något som egentligen bara är luft, som inte tillför något till världen. Samvetet hade nog ärligt talat mer att göra med att jag kände att mitt liv kastades bort, än att jag förstörde för de jag vann ifrån.
Efter detta har jag dragit ner på spelandet till hobbynivå. Mitt problem är bara att jag är en allt-eller-inget-människa och att hålla mitt spelande till endast ett par timmar i veckan skapar oerhörda slitningar. Jag ÄLSKAR att spela poker, jag älskar det psykologiska spelet, jag älskar hur jag tvingas förbättra mig själv (fysisk och mental uthållighet, disciplin, kost osv.) för att nå bättre resultat. Jag älskar känslan av att kunna något riktigt riktigt bra.
Men kort sagt har jag problem med att göra något jag älskar endast i liten skala, när jag vet att samma sak i stor skala hade orsakat skuldkänslor relaterade till känslan av att inte göra något meningsfullt.
Jag har också problem med att försöka maximera min vinst,
eftersom det står i proportion till i hur hög grad jag identifierar mig som pokerspelare, och därmed i hur hög grad jag känner min existens som, på ett plan, meningslös. Eller kanske inte meningslös, men egoistisk.
Samtidigt är jag väl medveten om att de flesta människors arbete inte på något sätt är bättre. Att arbeta på Mc Donalds höjer inte precis den generella livsglädjen på Jorden, inte heller att sälja miljöförstörande bilar, eller att uppmuntra till överdriven konsumtion genom att arbeta för något halvruttet företag.
Jag hade älskat om jag kunde hitta ett synsätt som kunde tillåta mig att fortsätta spela mitt älskade pokerspel, och som samtidigt inte fick mig att känna att jag ljög för mig själv, eller på annat sätt inte följde Shakespeares "Thou shalt be thine self true" (som jag verkligen tror på).
Så (hobby)moral(filosofiska) tankar rörande hur man tillåter sig själv (eller kanske INTE gör det..) att göra något som man älskar, utan att det går ut över ens känsla av personlig integritet, är varmt välkomnade.
Kanske inte rätt forum för en fråga av denna karaktär, men filosofiforum.com-människorna verkar synnerligen intelligenta så varför inte
Ett tag hade jag ambitionen att spela professionellt men insåg snart att det inte var för mig, eftersom jag kände att det var för substanslös sysselsättning för att ägna all min tid åt det.MAN KAN SE VADSOMHELST SOM SUBSTANSLÖST OM MAN ÖNSKAR. I baktanken hade jag också tankar om alienationen det innebär att försörja sig på något som 99% av människorna runtomkring mig inte kan relatera till.DET ÄR DÄRFÖR BRA ATT ETT SÅDANT HÄR FORUM FINNS FÖR ATT JOBBA M DET SJÄLSLIGA OCH HÅLLA STRESSNIVÅERNA NERE. Och vidare så fanns även samvetet som sade att jag då skulle bygga mitt liv på något som egentligen bara är luft, som inte tillför något till världen. BARA DET ATT DU INTE GÖR VÄRLDEN ILLA PÅ NÅGOT ANNAT SÄTT ÄN ATT BEFRIA NÅGRA PENGABRÄNNARE FRÅN SINA SLANTAR SOM ÄNDÅ SKULLE BRÄNNAS PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT HÖJER DIN MORALISKA NIVÅ OM ÄNDÅ BARA LITE...