Syndabocken

[JennyMaria]

Finns Syndabocken, är min fråga.

Är vissa människor oftare än andra utsatta till syndabockar i grupper och i situationer? Finns det personligheter (läs: människor) som är ämnade att få rollen som den som måste offras, om vi utgår från att det överhuvudtaget finns människotyper som naturligt får samma roll i olika sammanhang, såsom "ledartypen". Vad utmärker en personlighet som ofta får rollen som syndabock?

Kan man känna lukten av en syndabock?

Kan syndabocken i själva verket ofta hamna i denna roll, eftersom offerrollen är självuppfyllande? Hur förlåter man kollektivets beteende av att offra?

Att syndabocken behövs vill jag helst inte diskutera, för det är så fruktansvärt och hjärtlöst uppenbart. Det är säkert många som känner sig träffade och därför tycker jag denna tråd ska hållas saklig så att vi tillsammans kan utforska frågan. Vidare vill jag säga att jag inte är särskilt beläst inom filosofi även om jag grubblar mycket, ni får alltså gärna förklara mer eller mindre allmänna teorier för mig om ni omnämner dem.

I övrigt, tack för alla spännande samtal jag har fått följa de senaste åren.

[Minded]

Först och främst finns syndabocken om du själv skapar den, tillber existensen av. Om du relaterar strikt till ordet syndabock och känner specifikt inför det, så existerar den i dig, väntar bara på lämplig kandidat (passandes den tänkta mallen) i omgivningen. Även om inte fullt så enkelt. Gör en jämförelse med drömprinsen, om du har tankar om hur denna ska vara. Förväntningar är relevanta i den här frågeställningen.

Mer sofistikerat så gruppdynamik, det vet jag inte mycket om, annat än att alla andras fördomar och förväntningar finns med i spelet, varför också konkurrerande om värde och relevans, njutning.

Reptilhjärnan står för reflexer, instinkter, fight/flight. Mammalian brain står för mer komplexa känslor, dvs relativa till grupptillhörighet osv. Neo cortex är strikt logiskt behandlande. De tre hjärnorna har kopplingar med varandra, men är i funktion typ oberoende. Vi, våra känslor och vårt beteende kan tydligen bli ganska komplext.

Offerrollen är självuppfyllande, liksom alla andra dito. Hur man förlåter kollektivets beteende, svar om detta? Att de också har en självuppfyllande roll. Kalla det ödet eller karma. Det enda relevanta. Eller ren jävla dumhet. Beror på vem du är och varifrån du kommer.

[LJUSUPPLEVELSE]

Syndabocken är ofta ett resultat av grupper som mår dåligt , ofta med dåligt ledarskap , utan en ideologi som binder dem samman .



mvh

[JennyMaria]

Varje klok lite gumma säger ju just detta också, så kanske är det såsom du deklarerar, Minded. Jag tänker att om Syndabocken väntar på en kandidat (situation eller grupp) till att uppfylla sin egen existens, borde det inte då också kunna vara tvärtom?

[Minded]

Hur menar du tvärtom?

[Avantgardet]

Har själv fått agera syndabock, av förklarliga skäl, under min uppväxt. Ibland utan giltig anledning. Minns en gång i högstadiet när min klass tillsammans skulle till tandläkaren. I väntrummet satt vi och av något skäl började en stor del av grabbarna att svina. Rycka upp krukväxterna med rötterna och kasta runt, tillsammans med en massa annat de hittade där inne. Har alltid varit distanserad, och något av en outsider, tyckte de var lite tramsiga. Deltog själv inte i det, då sånt där poänglöst vandaliserande aldrig fallit mig i smaken (en helt annan sak om det finns någon mening med verksamheten, då bangar jag aldrig, oavsett hur riskfyllt). Det dröjde inte många timmar efter att vi hade varit där innan vår klassföreståndarinna samlade oss och skulle ha oss till att få fram en eller ett par syndabockar som var ansvariga för det inträffade och skulle gå ned och be om ursäkt för uppträdandet. Jag utpekades som den ena. Vet att min klassföreståndarinna visste att det inte var jag - hon kände mig ganska bra, tjejen jag dejtade på den tiden och hennes dotters kille var syskon så vi hade en viss kontakt också den vägen, samt att hon haft min bror innan mig också, och var ganska väl införstådd i hur vi var funtade -, och jag blev faktiskt lite pissed, det ska erkännas. Att den klassföreståndarinnan visste hur det låg till, både den gången och i allmänhet, när det gäller såna här saker vet jag med säkerhet, och hon tillrättavisade också hela klassen vid ett liknande tillfälle när man sökte beskylla mig för nåt. Ganska lustigt egentligen, har alltid varit omtyckt av mina klasskamrater (men föredragit min position i marginalen), men samtidigt så är det väl en enkel slutledning, jag var väl ett "problembarn" i den meningen att jag hängde med äldre och söp istället för att idrotta som de andra, var sällan på skolan men egentligen aldrig stökig. Samma sak på hemkunskapen, där vår lärarinna tog min kökspolare avsides och viskade till honom att "den där [insätt namn här] ska du undvika, han drar ned dig i fördärvet", och ofta fick vi stanna kvar och städa efter de andra. Och även där skulle jag säga att det var felaktigt. Jag är inte den som tramsar och stökar, och som det är såna där gånger så skedde allt buset när hon vände ryggen till eller lämnade lokalen. Men det var väl enkelt för henne att klandra mig. Men jag var ingalunda värst i denna bemärkelse. Det fanns ju också andra, i precis samma högstadieklass, som fick agera syndabockar - och i större utsträckning rätteligen så. Ifråga om effektivitet så tror jag emellertid inte alls på sånt här moraliserande. Det är mest ett sätt att slippa ta itu med problemen.

[Minded]

Det är mest ett sätt att slippa ta itu med problemen.

Faktiskt.

[JennyMaria]

Minded, kan det vara så att grupper måste ha en syndabock för att överleva och för att ha en identitet? För att syndabocken måste finnas i gruppen, likt en ledare. Är det i sådana fall förutbestämt att vissa personer bär syndabocksegenskaper, likt en ledare har ledaregenskaper? Ljusupplevelse säger ju att en grupp utan ledarskap eller med svag ideologi och värdegrund behöver en syndabock och det tror jag på. Vilka egenskaper har då den medlem som får stå syndabock?

[Avantgardet]

Problemet ligger precis där du nu är och snurrar JennyMaria. Varje gemenskap definieras negativt genom allt den ställer utanför sig själv - utanförskapet. Det är därför jag i en annan tråd söker medvetandegöra detta med benämnande och typologier. Det är långt ifrån en oskyldig gest.

[JennyMaria]

Varför var det rätteligen, Avantgardet?

[Avantgardet]

Endast i den meningen att de hade gjort något av det som de beskylldes för. Även om de, förstås, inte ensamma kan klandras för det inträffade.

[Minded]

Nej, jag vill inte tro att grupper 'behöver' en syndabock för att rättfärdigas - även om det faktiskt kan vara så. Jag tror det hela har en annan reell sammansättning i så fall. Om syndabockar skulle behövas, så skulle grupperingen i sig vara destruktiv, liksom betandes av en efter en av medlemmarna (eller emottagandes nya, som får fylla funktionen redan från början). Hmm, nämnde jag att ett av mina djupaste perspektiv är ca om alla gott?

Det hela handlar om gruppmedlemmarnas perspektiv och förväntningar, thus också vilka anledningar de ges. Finn en gemensam fiende, eller något annat (relevant) att relatera gemensamt till, och börja därmed i viss mån följa samma bana, dvs ca gruppera sig. Det finns förvisso de som anser att den enda sanna glädjen är skadeglädje, varför de skulle behöva någon att pick on.

Någon som skulle kunna vara potentiellt syndabock material, kan vara den med från gruppen avvikande riktningar, dvs perspektiv och förväntningar. Och anledningar. Det som är främmande är ju tacksamt att slå på, eftersom att det inte identifieras som eget (förutsättandes att de fortfarande vill sitt eget väl). Någon som till sättet skiljer sig från gruppen, skulle jag säga. Och dessutom extra möjlighet om denne i sig har relativt svag känsla om och i sig själv, säg introvert eller något. Eller, att den bara inte försvarar sig tillräckligt relevant (för gruppen att bli relevant rörd/inges någon slags respekt eller annan anledning).

Någon som bara har dålig självkänsla känner sig hemma i/van vid situationer där detta är den övergripande andan/stämningen. Även om tvetydigt, och inte uppskattandes detta eftersom känns fel, men likväl vana. Vana är perspektiv, är frågan på vilket svaret är anledningen, ger i sig drivkraft till en riktning, till manifestation.

Fritt..

[Avantgardet]

Kanske uttryckte jag mig slarvigt. Det jag försökte säga var att även om det inte rör sig om en syndabock i strikt bemärkelse så behöver varje gemenskap en fiende, förutan vilken någon gemenskap inte går att tala om - begreppet skulle bli betydelselöst om det inte avgränsades mot något, som det utesluter inom sin egen hägn.

En annan aspekt av frågan, som jag tycker är relevant. Företagsledningars benägenhet att skylla på de längre ner i hierarkien. Där slår det hela över och blir rent vulgärt.

[Minded]

Någonstans i ovan utläggning kom jag också att tänka på företagsledare. Någon hade tydligen insett en generellt vanlig förekommande koppling mellan dessa ledare och psykopati - eller i stil med.

[Minded]

Men på tal om att yttre fiendskap är nödvändigt, inte säkert - jag läste någonstans en version om att kärlek skulle vara att inte stå och titta på varandra, utan att se i samma riktning. Hmm.

I alla fall, det som krävs för gruppering är yttre eller inre relevans, dvs en anledning som upplevs övervägande ansträngningen att faktiskt hålla ihop (inledningsvis). Sen kan detta förvisso också bli vana, rutin - vardagen. Men det krävs inte nödvändigtvis yttre fiendskap - det är perspektiv om att något tvingar ihop. Det finns också inre, som drar ihop, typ alla gillade de att virka strumpor. Även om detta senare kanske inte är helt relevant. Hmm.

Eller måste reptilhjärnan till - fight eller flight? ..För att ska benämnas relevant, relevant? Kan vara. Men borde inte behöva.