Syndabocken

[Minded]

Det är det som är grejen, verksamheten meditation är enbart en ursäkt för att kunna frambringa det meditativa, som ju måste manifesteras i någon form. Men rörelsen, det meditativa, riktningen, är vad som är själva relevansen. Direkt när man istället avgudar formen, har man gravt misstagit sig. Formen ska vara en förlängning av andan, känslan. Inte tvärt om. Eller åtminstone inte strikt tvärt om.

[Avantgardet]

Det är sökandet som är ett i grunden irrelevant perspektiv.

Och på tal om att urholka begrepp, äh. Vad gör då inte populismen? Skulle någon som gått en intensivkurs i yoga över en månad i stockholmstrakten känna begreppet bättre till sin faktiska essens? Det är rening det handlar om, effektivisering, åter - bortslipande av irrelevant. Det behövs eftersom att det tydligen smutsas, eller kanske snarare misstolkas, förenklas för att en person på andra sidan jorden ska 'förstå' dess innebörd... För att de därefter ska kunna sälja det.

Nej visst, det har säkert redan råkat ut för en del missöde under sin tid i västvärlden. Men vi har ju en kristen mystisk tradition också som sysslar med meditationer, och i filosofin också, men där handlar det mer om nåt slags djupt kontemplerande eller begrundande av en eller annan fråga. Problemet är om man inte avsnävar begreppen så blir de i slutändan meningslösa. Allt är detsamma som inget i den meningen.

[Avantgardet]

Det är det som är grejen, verksamheten meditation är enbart en ursäkt för att kunna frambringa det meditativa, som ju måste manifesteras i någon form. Men rörelsen, det meditativa, riktningen, är vad som är själva relevansen. Direkt när man istället avgudar formen, har man gravt misstagit sig. Formen ska vara en förlängning av andan, känslan. Inte tvärt om. Eller åtminstone inte strikt tvärt om.

Om den riktningen nu är bättre än någon annan...

[miles davis]

JennyMaria, en subtil hädare. Uppenbarligen.

[JennyMaria]

Visst. Vill du utveckla hur du ser det?

[JennyMaria]

"Det sista man ska göra är att släppa släppandet."

(Jag reder inte ut hur man citerar. I programmet alltså).

Jomenvisst. Och vad gör man sen då? Vad jag menar är att man måste ju ändå delta. Det måste finnas någon mening med alla irrelevanser, för annars är vi ju inga handlingar, endast ande. Försök att nå fullt medvetande och stillhet i din inre människa, släpp taget. Och gå sen till jobbet. Du blir helt urholkad i den situationen, för inget blir längre relevant och det blir extremt svårt att sköta dina arbetsuppgifter om det inte är så att du pysslar med grundforskning. Bön och arbete, i anden. Hur bemöter man då alla irrelevanser? Le och fortsätta knoga? Är vi inte här för att delta?

[Minded]

Det är sökandet som är ett i grunden irrelevant perspektiv.

Och på tal om att urholka begrepp, äh. Vad gör då inte populismen? Skulle någon som gått en intensivkurs i yoga över en månad i stockholmstrakten känna begreppet bättre till sin faktiska essens? Det är rening det handlar om, effektivisering, åter - bortslipande av irrelevant. Det behövs eftersom att det tydligen smutsas, eller kanske snarare misstolkas, förenklas för att en person på andra sidan jorden ska 'förstå' dess innebörd... För att de därefter ska kunna sälja det.

Nej visst, det har säkert redan råkat ut för en del missöde under sin tid i västvärlden. Men vi har ju en kristen mystisk tradition också som sysslar med meditationer, och i filosofin också, men där handlar det mer om nåt slags djupt kontemplerande eller begrundande av en eller annan fråga. Problemet är om man inte avsnävar begreppen så blir de i slutändan meningslösa. Allt är detsamma som inget i den meningen.

Det kan inte vara en urholkning av begreppet, annat än på populistisk nivå. Begreppet är förvisso redan från början ett sk spöke, dvs en abstraktion, en teknik för att omintetgöra ett felaktigt perspektiv, dvs tekniken är bara relevant så länge man faktiskt utgår från att redan göra fel.

Meditation i sig är inget avancerande, framåtsträvande fenomen. Kalla det damage-control. Det går tillbaks till ungefär det ursprungliga.

[Minded]

"Det sista man ska göra är att släppa släppandet."

(Jag reder inte ut hur man citerar. I programmet alltså).

Jomenvisst. Och vad gör man sen då? Vad jag menar är att man måste ju ändå delta. Det måste finnas någon mening med alla irrelevanser, för annars är vi ju inga handlingar, endast ande. Försök att nå fullt medvetande och stillhet i din inre människa, släpp taget. Och gå sen till jobbet. Du blir helt urholkad i den situationen, för inget blir längre relevant och det blir extremt svårt att sköta dina arbetsuppgifter om det inte är så att du pysslar med grundforskning. Bön och arbete, i anden. Hur bemöter man då alla irrelevanser? Le och fortsätta knoga? Är vi inte här för att delta?

Förvisso. Tori Amos sjunger att youre just an empty cage-girl, if you kill the bird. I låten Crucify. 'Why do we, crucify ourselves, every day?'.

Jag vet inte ännu. Jag pratar åtminstone för mig själv när jag tror mig kunna delta mycket mer relevant när jag nått vad jag pratar om. Men, nu pratar du också om någonting som du ännu inte upplevt - dvs ett annat perspektiv än vad du har idag. Dvs det är inte alls säkert ett relevant konstaterande, bara så som du tycker att det ser ut härifrån liksom.

[Minded]

Det är det som är grejen, verksamheten meditation är enbart en ursäkt för att kunna frambringa det meditativa, som ju måste manifesteras i någon form. Men rörelsen, det meditativa, riktningen, är vad som är själva relevansen. Direkt när man istället avgudar formen, har man gravt misstagit sig. Formen ska vara en förlängning av andan, känslan. Inte tvärt om. Eller åtminstone inte strikt tvärt om.

Om den riktningen nu är bättre än någon annan...

Det jag menar är generell riktning, inte en viss. Det är rörelse, oavsett åt vilket håll. Det är relevant att förhålla sig till, om man upplever och förhåller sig till mentala begränsningar i sig själv.

Liksom, vad är relevant att vara rädd för?

[Minded]

Jag säger förvisso inte att man inte ska förhålla sig till verkligheten, om det nu kan låta som så, att bara vara ande - men, ur ett strikt tekniskt perspektiv, där effektivitet är det gällande, så bör man snarare förhålla sig till verkligheten så relevant som möjligt. Eller, man bör förhålla sig till verkligheten så som man själv väljer att. Hmm.

Idag går jag själv mot den där andegrejen, men också idag med uppfattningen om att släppa det när jag väl är där.

[Minded]

"Det sista man ska göra är att släppa släppandet."

(Jag reder inte ut hur man citerar. I programmet alltså).

Jomenvisst. Och vad gör man sen då? Vad jag menar är att man måste ju ändå delta. Det måste finnas någon mening med alla irrelevanser, för annars är vi ju inga handlingar, endast ande. Försök att nå fullt medvetande och stillhet i din inre människa, släpp taget. Och gå sen till jobbet. Du blir helt urholkad i den situationen, för inget blir längre relevant och det blir extremt svårt att sköta dina arbetsuppgifter om det inte är så att du pysslar med grundforskning. Bön och arbete, i anden. Hur bemöter man då alla irrelevanser? Le och fortsätta knoga? Är vi inte här för att delta?

Det stämmer sannolikt vad jag sa otydligt ovan - Det här är teknik för teknik. Man behöver sas inte bli en empty-cage person. Men, möjligheten att kunna vara det gör att man faktiskt kan hantera verkligheten relevant. Det man kan släppa, kan man också hålla kvar, just därför. Och när man väl är där på plats, så spelar det antagligen ingen större roll. Det skulle ändå fungera. Så nej, det är inte säkert att du kommer fortsätta gå till samma ditt arbete, men heller inte alls omöjligt. Detta är skillnanden mellan paradiset och helvetet, som de pratar om i bibeln. Fast i realiteten (eller sannolikt så i alla fall).

Men, när man väl är där, så borde man inse att det egentligen inte heller är någon relevant skillnad mellan att faktiskt vara där eller att vara här, där vi är idag. Det är samma sak, bara på olika sätt. Att det förhålls till, på olika sätt.

Och där är det relevant vad vi gör dels åt oss själva, och dels vad vi gör för alla andra - på tal om huruvida alla ska/kan ha det bra eller inte. Ovanstående är det närmsta man kan komma objektivitet, är att kunna leda sig själv om man önskar, och att följa om man så önskar. Att ta allt för vad det är, helt enkelt (men att i essens ha omvärderat vår kulturellt nedärvda tolkning om vad det faktiskt är). Säg att genomskåda kulturen, och värderingarna. Vad är egentligen viktigt? Säg någon som inte är socialdemokrat eftersom att denne uppfattar sig ha relativt goda erfarenheter av den riktningen. Säg någon som gillar att skriva här på filosofiforum, som upplever allt som har med sidan att göra som irrelevant i alla avseenden? Allt handlar om smak, men eftersom att allt ändå är relativt, så är det förvisso rätt löjligt att hårt hänga fast vid en viss riktning - annat än medvetet om att denna bara är en av oändligt många vägar till rom. Och att det därför omöjligt kan vara den enda 'rätta' vägen. Som sagt - teknik, form, har ett inneboende systemfel, just eftersom teknik. Det är att tvinga något, dvs att inte ta hänsyn till situationen, är irrelevant. Det finns ingen perfekt teknik helt enkelt.

[Minded]

Men vi har ju en kristen mystisk tradition också som sysslar med meditationer, och i filosofin också, men där handlar det mer om nåt slags djupt kontemplerande eller begrundande av en eller annan fråga. Problemet är om man inte avsnävar begreppen så blir de i slutändan meningslösa. Allt är detsamma som inget i den meningen.

På tal om, det slog mig igår, igen, att gud och religionerna (de heliga texterna) kan vara just förenklingar för att sälja, precis som annat importerat. Det gäller ju dess överlevnad. Om man vet att man har något relevant att säga, som folk faktiskt kan ha reell nytta av - hur visar man detta bäst? Hur lär man någon något? Först måste man få denne att begripa tillräckligt vad det handlar om. Läraren måste utgå från eleven, annars är läraren irrelevant (ex att prata algebra med en kvist och hoppas att denne senare ska kunna använda det). Dvs utgå från situationen.

Att bibeln är skriven i kod - vad fan is up with that? Varför har man inte skrivit det som en mattebok? Gör såhär och såhär, så får du därför det här och det här. Eftersom att det tydligen vore jävligt tråkigt. Än så länge anser vi att smaken är för relevant - vi vet att vi är onyttiga och behöver träna, men vi gör faktiskt ingenting för att ändra det. En mattebok är inget en 'normal' person läser lite för kul på kvällskvisten innan denne ska somna.

Mystik. Eller så kunde de inte konkret beskriva vad det handlade om på bättre sätt. Poesi är förvisso jäkligt djupt. Faktum är att det tillåter läsaren själv att välja vad denne vill få ut av det. Och sånt gillar man ju.

[Avantgardet]

Bibeln är inte skriven som kod, skulle jag säga. Det är finurliga bibelexegeter som funnit nya lager av betydelser som de systematiserat och anakronistiskt tillskrivet de ursprungligen, inspirerade, författarna. Idag kan givetvis bibeln läsas på ett sånt sätt, vi besitter redskapen för att läsa den så, men när den skrevs så fanns inte de redskapen - ens för att tänka så. Ser man sen på gamla testamentet så ser man ju klart och tydligt att vi befinner oss där i en tid före man begripit sig på syntaktiskt tänkande. Man radar istället upp påstående efter påstående på parataktiskt manér.

Själv är jag en sån som menar att motion är ett sjukdomssymptom...

[SportFilosofen]

Finns Syndabocken, är min fråga.

Är vissa människor oftare än andra utsatta till syndabockar i grupper och i situationer? Finns det personligheter (läs: människor) som är ämnade att få rollen som den som måste offras, om vi utgår från att det överhuvudtaget finns människotyper som naturligt får samma roll i olika sammanhang, såsom "ledartypen". Vad utmärker en personlighet som ofta får rollen som syndabock?

Det var en intressant fråga. Jag skulle säga att det först och främst är en fråga om definitioner. Vad är syndabock? Som du säger är det människor som måste offras. Vad menar du med det? Enbart skuld eller i andra lägen oxå? Jag utgår från syndabocken i ett vidare perspektiv.

Om vi utgår från detta är syndabocken en fråga om situationer och en fråga om personlighet.

När det gäller situationer är syndabocken avvikande. Han eller hon är tex äldre eller yngre än gruppen i övrigt. Har ett annat kön. . Man hittar någon som avviker från mönstret och lägger skulden på denne. Eller offrar denne i något annat samanhang. Syndabocken kan oxå i detta samanhang var "rätt" person att offra. Ett politiskt korrekt offer (dvs vit, man i medelåldern)

Personlighet och samanhang kan spela roll. Ingvar Bratt är för många en syndabock (avslöjade Bofors affären) men han har ju inte direkt en offer mentalitet. I detta fall var det personligheten (stark och med patos för rätt och fel) i kombination med situationen som gjorde honom till syndabock. Dessa finns lite överallt tänker jag. Folk som faktiskt vågar säga emot och som inte får kollektivets medhåll och därmed offras.

Personligheten då till sist: den som alltid blir syndabock utan att veta varför. Även här finns det utrymme för olika personer. Dels den som tar på sig skulden, pläderar för de svaga (utan att få något tack för det) och har en stor känsla av ansvar. Dessa typer får alltid de otacksamma uppgifterna. De taskiga passen etc. De är inte direkt syndabockar. Bara slitvargar som man skiter i. Flertalet är sådana skulle jag säga.

Sedan finns det så klart syndabockar som söker sig till rollen för att få sekundärvinster av detta. När träffar en ny partner vältrar man sig i sitt eget elände för att få sympatier. Typ.

Kan man känna lukten av en syndabock?

Ja. Det tror jag. Jag ska leta rätt på en snart.

Kan syndabocken i själva verket ofta hamna i denna roll, eftersom offerrollen är självuppfyllande?

Som jag skriver ovan: sekundärvinster.

Hur förlåter man kollektivets beteende av att offra?

Måste man förlåta det?

I övrigt, tack för alla spännande samtal jag har fått följa de senaste åren.

[JennyMaria]

Igår drog tog jag själv fram penseln.

Att försöka leva helt i sin ande, och utestänga egot, ska inte betyda att man inte deltar i spelet, har jag förstått.

Jag tror inte att något är förutbestämt. Fri vilja är starkare än allt annat, finns inte det finns inte livet. I sådana fall är det motsägelsefullt att en bestämd mening med varje andes roll finns, exempelvis att vara syndabock, katalysator eller ledare. Och egot kan alltså inte frånsäga sig den rollen, vägra att leva upp till det.

Vilken lämnar mig med en ny fråga: vad är det då som särskiljer varje mans ande, om det inte är en bricka i spelet, en roll i kollektivet? Anden måste ju ändå ha en drivkraft. Har allas andar samma drivkraft, som döljs av egots och själens behov och längtan? Eller har anden individuella kryddor och drivkrafter? Eller är det så att samtligas andars drivkrafter är att enas, att älska förbehållslöst i Guds närhet/Nirvana, fria från egon?