Verklighet

[JBS]

Finns det någon verklighet utanför mina tankar?

Har sett denna fras lite överallt.. men har inte hittat något som går in djupare på detta..

Har en del funderingar om detta men kan inte formulera det direkt. Undrar dock om någon vet om det (Frasen) härstammar ifrån någon speciell indelning inom filosofi?

[DemonicDirector]

Det är en svår fråga.
Det är nog en av de svåraste frågor jag vet.
Finns det någon verklighet utanför mina tankar?

Jag kan inte ens komma på vad som menas med en "verklighet".
Om nu allting är en verklighet eller en logisk människa kommer och säger att verklighet är någon man upplevet fysiskt. Men vad är då inte verklighet?
När är det inte på riktigt.. i våra drömmar.

Den här frågar ger mig stora funderingar.. den här frågan tar filosofin ett steg upp. Ja, det här är nog en av de svåraste frågorna jag vet.

[Algotezza]

Finns det någon verklighet utanför mina tankar?

Har sett denna fras lite överallt.. men har inte hittat något som går in djupare på detta..

Har en del funderingar om detta men kan inte formulera det direkt. Undrar dock om någon vet om det (Frasen) härstammar ifrån någon speciell indelning inom filosofi?

Är datorn du skriver på enbart en av dina tankar eller sammansatt av dina tanksr? Hur tänker du den då så att du upplever den utanför dig?  Kan du inte tänka att den skiftar färg? Berätta hur du gör när du tänker den och hela din omvärld!

Solipsist javisst?

Hilsen fra Algotezza

[Jörgen]

Jag finns till. Men du då???

[J R Auk]

Om vi ger tesen "Det som existerar är det som jag tänker" allmängiltighet så är det inte en fråga om en solipsism. Inte ens om vi säger "Ingenting existerar utanför det jag tänker" och ger det en allmängiltighet är det en solipsism.

Varför?

Jo för "jag" specificerar inte att det är fråga om en unik något, det stipulerar bara ett objekt som ger andra objekt.

Och så kan det väl vara? Ingenting är verkligt, existerar, utan att det tänks på.

Detta om existens tas för att vara konkretisering av form, stabilisering, eller någon form av bevarande.

För vad utanför våran tanke finns det som stannar i en form? Inget vad det verkar. Formen som ständigt skiftar tas som form just för att vi belägger den med likheter, hägnar in den i vår föreställning.

Så begreppens om behöver utredas är "jag" och "existens" i min mening. Sen kan vi snacka.

[Algotezza]

Om vi ger tesen "Det som existerar är det som jag tänker" allmängiltighet så är det inte en fråga om en solipsism. Inte ens om vi säger "Ingenting existerar utanför det jag tänker" och ger det en allmängiltighet är det en solipsism.

Varför?

Jo för "jag" specificerar inte att det är fråga om en unik något, det stipulerar bara ett objekt som ger andra objekt.

Så det behöver inte vara tal om att det finns något som upplever något annat? Eller om tankar någon tänker? Bara att vissa objekt är beroende av ett annat? Du tycker inte du missar något här? Jaget är det enda objekt som är ett upplevande och tänkande subjekt.  Nog är det unikt jämfört med en sten eller en stol.

Och så kan det väl vara? Ingenting är verkligt, existerar, utan att det tänks på.

Ja, av någon, ett jag t.ex.

Detta om existens tas för att vara konkretisering av form, stabilisering, eller någon form av bevarande.

För vad utanför våran tanke finns det som stannar i en form? Inget vad det verkar. Formen som ständigt skiftar tas som form just för att vi belägger den med likheter, hägnar in den i vår föreställning.

Så begreppens om behöver utredas är "jag" och "existens" i min mening. Sen kan vi snacka.

Det är väl snarare så att form är en konkretisering av existens. Existensen som sådan är utan egenskaper, konkretion.


Finns det inget jag så finns det ingen solipsism, "ensamt jag".

Då kan du väl utreda "jag" och "existens" och i vilken mån det är meningsfullt att säga "jaget existerar" resp. "jag existerar".

Hilsen fra Algotezza

[J R Auk]

Poängen är att det inte sägs något om att enbart ett "jag" existerar och enbart det håller något som är verkligt.

Det är en idealism men inte en solipsism.

Är det verkligen relevant att säga att "jag existera"? Är det inte snarare mer korrekt att säga "det existerar ett jag"?

[Avantgardet]

Jag förstår inte det här med att resa detta som en begynnande fråga, och inte som ett resultat av ett underliggande resonemang. Likväl: vad innebär det (som Brentano, Husserl, och Heidegger insisterade på) att medvetandet är intentionalt, att det, med andra ord, alltid är ett medvetande om något? Även när det vänder sig mot sig självt så uppgår det inte i och blir ett med detta, utan blir till ett föremål för sig självt. Ett medvetande som inte är ett medvetande om något är inget överhuvudtaget. Det tål att tänkas på vilka implikationer detta får.

Vidare: är det inte något suspekt med att börja med att hypostasera ett jag, ett ego, för att sedan deducera varat utifrån det? Är det inte att gå riktigt baklänges? Vore det inte riktigare, med Heidegger, att utgå från varat, vilket är vad som ger oss möjligheten till en föreställning, om egot eller vad som helst, överhuvudtaget? Och slutligen nöja oss med "händelsen händer". Då slipper vi detta "är" överhuvudtaget, om vilket vi aldrig kan annat än spekulera.

[Algotezza]

Jag förstår inte det här med att resa detta som en begynnande fråga, och inte som ett resultat av ett underliggande resonemang. Likväl: vad innebär det (som Brentano, Husserl, och Heidegger insisterade på) att medvetandet är intentionalt, att det, med andra ord, alltid är ett medvetande om något? Även när det vänder sig mot sig självt så uppgår det inte i och blir ett med detta, utan blir till ett föremål för sig självt. Ett medvetande som inte är ett medvetande om något är inget överhuvudtaget. Det tål att tänkas på vilka implikationer detta får.

Vidare: är det inte något suspekt med att börja med att hypostasera ett jag, ett ego, för att sedan deducera varat utifrån det? Är det inte att gå riktigt baklänges? Vore det inte riktigare, med Heidegger, att utgå från varat, vilket är vad som ger oss möjligheten till en föreställning, om egot eller vad som helst, överhuvudtaget? Och slutligen nöja oss med "händelsen händer". Då slipper vi detta "är" överhuvudtaget, om vilket vi aldrig kan annat än spekulera.

Bör man inte utgå från upplevelsen (primärt utan åtskillnad mellan "jag" och "det" - bara upplevelsens ospecificerade något)? Är det inte det som är det primära, det som möter oss i form av världen när vi så att säga vaknar på morgonen? Varat i upplevd form? Utan att precisera "vem" som upplever... eller vad som är upplevt och vem som upplever, var gränserna går mellan "jag" och "det"...

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Nog kan "upplevelsen" vara ett likvärdigt begrepp. Själv tycker jag det finns en poäng i att som Heidegger gör mot slutet, att söka kringgå "varat", och subjektsfilosofin, genom att tala strikt om "tilldragelsen" som "tilldrar sig", eller "tillegnelsen" som "tillegnar sig", och liknande. Rent intuitivt känns det inte lika viktigt att fråga sig "för vem?" när man talar i sådana termer, med "upplevelsen" så verkar det som att vi per automatik förutsätter den som upplever. Men det här kan ju förefalla ganska analt.

I övrigt instämmer jag, helt klart är det primära det som "möter oss i form av världen när vi så att säga vaknar upp på morgonen" (för att låna dina ord).