Nihilistiska filosofer?

[Mithra]

Jag undrar om det finns någon lista över de filosofer som var/är nihilister.

Har läst att antikens pyrrhoniska skeptiker och sofister var nihilistiska i stora drag. Finns det flera exempel?


Skulle även vara intressant om ni kunde posta era personliga anledningar till att antingen förkasta eller acceptera nihilism.

[Das Ding an sich]

"Nihilism" är ett klurigt och inte helt entydigt begrepp. Jag tror en svårighet är att ordet väl myntades först på 1800-talet? En annan svårighet är de olika tolkningar som finns av ordet "nihilism". Nietzsche menade t.ex. att man kunde vara nihilist på flera olika sätt.

Vad menar du med "nihilist"?

[DemonicDirector]

En nihilist är väl en människa som inte ser meningen med livet?
En person som kan förstöra sig själv för det spelar ingen roll.
Jag har en vän som är nihilist och hon börja dricka när hon var 10 och har rökt i tre år.. hon är.. 14 nu, tror jag.
Det är nog ingen bra filosofi.. inte alls bra... sjukt illa  :(

[Advocate]

Ja det beror ju lite på vad man menar. Det kan betyda att man förnekar meningen med livet, eller anser att det inte finns några värden som är viktiga, eller att det inte finns värden överhuvudtaget. Man äcklas av existensen. Sedan finns det väl en slags etisk nihilism, och betyder väl då att allt är tillåtet eller något sånt.

Den första formen av nihilism utmynnar väl dock i den andra - eller är det så? Ordet används i alla fall ofta som ett hopkok av de båda, tror jag.

Nihilistiska filosofer känner jag inte till. Men mycke filosofi kan osa av ett slags förnekande av livet, sådana drag finns väl inte bara hos skeptikerna utan även hos Platon, åtminstone om man följer Nietzsche. Han skulle åtminstone hävda att de tänkesätt som strävar till en transcendental eller hinsides-värld säger nej till det naturliga livet och alltså föder en slags nihilism.

Sedan finns det existentialismen, absurdismen och liknande som har nihilistiska drag, både när det gäller existensen och frågan om det finns hållpunkter eller grunder för moraliska värden.

Själv skulle jag säga att nihilism är ett tillstånd man ibland hamnar i. Man behöver inte förespråka eller bejaka den som en filosofi för att man skall kunna vara nihilist... För mig är det väl ett tillstånd jag inte vill hamna i antar jag, det strider mot andra saker som jag värderar och ombesörjer när jag ser klarare. Om det finns rationella grunder för nihilism så är det något jag inte vill veta något av. Oavsett om någon skulle utveckla ett riktigt starkt resonemang för det så skulle jag inte sluta med att förkasta det. Ett förkastande av nihilism torde väl vara en förutsättning för att argumentera för saker överhuvudtaget. Eller går jag för långt?

Men samtidigt är nihilism ett problem. Man kan hamna där, eller agera som om man är där. Vad skall man säga till en sådan person, eller till sig själv? Att man bör besinna sig? Det är inte så enkelt.

[Maxvilly]

Jag är nykomling här på forumet. Hej.

Som med alla typer av grupp filosofi så finns de ärliga grupperna, och sedan även grenade falska grupper som säljer det enkla tänkandet, och därmed losas vara under samma vinge.

Jag vet inte om detta är en uppbyggnad av Nihilism, eller en orginal sida av tänkandet. Det spelar inte stor roll för mig, eftersom jag tycker allt är rationellt och hederligt- sunt för både tanke, också även människor i mellan och samverkan med naturen.

Men se upp för CopyCats  

http://www.anus.com/zine/philosophy/

Detta är den ideologi (alltså nihilist hemhört från anus) som till talar mig mest av allt jag hittat, tillsammans med "Negative utilitarianism"

http://en.wikipedia.org/wiki/Utilitarianism

[Justin Case]

För mig är det väl ett tillstånd jag inte vill hamna i antar jag, det strider mot andra saker som jag värderar och ombesörjer när jag ser klarare. Om det finns rationella grunder för nihilism så är det något jag inte vill veta något av. Oavsett om någon skulle utveckla ett riktigt starkt resonemang för det så skulle jag inte sluta med att förkasta det. Ett förkastande av nihilism torde väl vara en förutsättning för att argumentera för saker överhuvudtaget. Eller går jag för långt?

Inte i normalfallet, tror jag. En person som säger sig vara nihilist kan visserligen argumentera, men det är svårt att förstå hur han skulle kunna anse sig ha en vettig anledning att göra det om han nu är nihilist. Å andra sidan har han heller ingen anledning att låta bli att göra det. Så varför inte göra det, tänker han kanske.

I alla situationer, utom några väldigt osannolika, är det nog dumt att vara nihilist. Det finns alltid en viss chans, hur liten den än må vara, att nihilismen är fel. Är den fel, är det antagligen bättre att överge den / låta bli att ha den. Och är den rätt, är inget värdefullt vunnet då heller - för enligt nihilismen går det ju inte att vinna något värdefullt. Det är alltså en lose-lose-strategi (eller rättare sagt "lose / not win"- situation att vara nihilist.

Men det går ändå att tänka sig en del situationer, om än väldigt osannolika, där det kan tänkas vara befogat att bli nihilist. Om man under vapenhot uppmanas att ta en drog som gör en till nihilist kan det vara rätt att ta drogen och således bli nihilist (åtminstone om drogen bara verkar under en begränsad tid). Men i en sådan situation är förstås inte drogens effekt (nihilismen) önskvärd i sig, utan en i sig oönskvärd men tyvärr ofrånkomlig bieffekt av att man gör det bästa man kan göra, vilket är att ta drogen så att man inte blir skjuten. Skulle man inte bli nihilist av drogen, men ändå slippa bli skjuten om man tog den, skulle det vara bättre.

Men kan det även finnas situationer där en förvandling av en själv till nihilist är önskvärd i sig - om än bara som ett "instrument" för att något högre syfte?

Ja, jag tror det. Derek Parfit visar i "Reasons and Persons" hur det i en tänkbar typ av situation kan vara rationellt att försätta sig i ett sådant sinnestillstånd att man agerar irrationellt, där det irrationella sinnestillståndet är önskat i sig (som ett instrument för ett högre syfte). Principen han visar där gäller förmodligen även för beslut att försätta sig i nihilism, eftersom nihilism (normalt) är irrationellt. Tankeexperimentet Parfit använder (jag minns inte om han hämtar det från någon annan eller om det är hans eget) är något i stil med följande.

En rånare bryter sig in hos A och A:s barn, hotar dem med pistol och begär att A ska säga koden till sitt kassaskåp så att han kan ta värdesakerna A har i kassaskåpet. A har hunnit larma polis, men både A och rånaren vet att det dröjer en kvart innan polisen kommer fram. A har skäl att tro att om A ger rånaren koden, finns en ansenlig risk för att rånaren kommer att skjuta A och A:s barn efter att ha tömt kassaskåpet - för att undanröja vittnen. Rånaren är nämligen kallblodig och rationell. Om A å andra sidan vägrar ge rånaren koden, eller försöker lura honom eller försinka honom på något sätt, finns en ansenlig risk att rånaren kommer att skjuta barnen ett efter ett, som ett sätt att pressa A till att ge honom koden. A har dock ett tredje alternativ: han har en drog som omedelbart gör en totalt irrationell för någon timme framåt. Att ta den drogen är bättre än de två förstnämnda alternativen, enligt Parfit. Om A tar drogen, blir A uppenbart kocko, så att rånaren märker att han inte skulle kunna få ur A någon kod ens genom att börja skjuta A:s barn. Inte ens tortyr ger något resultat. A, som är helt irrationell i allt han gör, tänker och säger, bara ropar: "Aj, det där gör ont! Fortsätt!". I en sådan situation har rånaren inget att vinna, bara förlora, på att skjuta någon av A eller A:s barn, och kommer då, med större sannolikhet än i något annat scenario, att fly utan att skjuta någon av dem. Att ta drogen som gör en irrationell är alltså bättre än varje annat alternativ för A. I den beskrivna situationen är det alltså rationellt för A att göra sig irrationell, och irrationaliteten är inte en oönskvärd bieffekt, utan önskvärd i sig, som ett instrument för ett högre syfte (som är att A och barnen ska överleva med maximal sannolikhet). Visserligen finns risken att A skadar eller rentav dödar något eller några av sina barn genom att han blir irrationell av drogen, men i premisserna ingår att den risken är så liten att det ändå är rationellt att ta drogen. (Rånaren är farligare.)

Jag tänker att om situationen är densamma som ovan, men med skillnaden att drogen gör en till nihilist, torde en liknande effekt uppstå om A tar drogen - åtminstone med något större sannolikhet än om A inte tar drogen. Alltså kan det finnas situationer i vilka det är rationellt - och bättre än något annat alternativ - att välja att bli nihilist. Detta kan rentav gälla även om nihilismen som drogen framkallar håller i sig hela livet. Det är rimligen rationellt av A att sätta större värde på att barnen överlever än på att förbli icke-nihilist.