Jag grundade detta på en uppenbarelse jag hade när jag tänkte på Descartes påstående "Jag tänker, därför finns jag". Detta anses ju av många som det enda vi med säkerhet kan veta, dvs, iom att du tänker när du läser denna text, måste det finnas något som orsakar tänkandet inom dig, och därmed existerar det, vad *det* än må vara.
I början verkade detta även för mig som en uppenbar sanning, men när jag fick lärdom om "The Flynn effekt" insåg jag att denna "logik" har en brist i sig.
http://en.wikipedia.org/wiki/Flynn_effect
Anledningen till att Descartes påstående är så vida accepterat är för att det verkar så fullständigt logiskt. Dock visar Flynn effekten att varje ny generation får en genomsnittslig ökning av IQ på cirka 3%. Det betyder att människan inte är statisk utan fortfarande lyder evolutionens regler. Och då IQ sätter taket för hur mycket vi kan förstå logik, borde detta också innebära att vår förmåga att förstå logik ökar. Och därmed inte är perfekt ännu.
Det innebär då att det alltid finns en risk att Descartes till synes logiska slutsats kan ha logiska brister i sig, men att vi i dags dato helt enkelt inte har utvecklats nog för att se dem. Så även ett till synes uppenbart bevis på sann kunskap, så som "Jag tänker, därför finns jag", kan vara felaktig, och den risken innebär att det inte är sann kunskap.
Så jag var övertygad om att sann kunskap inte existerade...men sen började jag fundera på personliga tendenser så som smak och önskemål...
Jag gillar pannkakor. Iallafall tror jag att jag gillar pannkakor, men iom att det handlar om smak, så borde det väl vara min medvetna uppfattning som räknas? Kan sådana saker räknas som sann kunskap?
Jag gillar pannkakor.
Jag hatar tomater.
Jag hoppas på att förändra världen till det bättre.
Jag är rädd för att såra någon oskyldig.
Kan dessa saker räknas som sann kunskap för mig?
P.S. Jag gillar konkreta exempel. Om du undviker abstrakta resonemang och istället väljer konkreta exempel, kommer jag troligtvis lyssna mer