Dygdetiken - cirkelresonemang?

[kaospassagererskan]

När man tar upp dygdetiken i diskussioner om vilka moralteorier som är att föredra, brukar en specifik invändning ganska snabbt dyka upp: nämligen den att det i teorin finns ett cirkelresonemang.
"Att handla dygdigt är att handla såsom en dygdig person gör, (och en dygdig person handlar dygdigt...ja ni förstår.)

Vilken relevans har denna invändning? Medför den att teorin i sig blir intetsägande och därmed meningslös, eller förutsätter invändningen en förenkling av teorin? Går det att komma undan invändningen?

Sååå...vad säger ni?

[hovnarr]

Här är en mer långtgående variant på samma tema.

"En dygdig person är en person som handlar etiskt."

Vi studerar etiken för att lära oss att handla etiskt.
Vi träffar då på dygdetiken som säger att vi ska handla dygdigt.
Att handla dygdigt är att handla som en dygdig person.
En dygdig person kännetecknas av att hon handlar etiskt.

Jag tycker detta säger jättemycket om moralfilosofin. Man är sig själv nog att känna efter vad som är rätt och fel - inget mer med det. Dygdetiken tycks alltså mena att alla har ett samvete, och det räcker med det. Vackert så.

[What Gives?]

Dygdetiken tycks alltså mena att alla har ett samvete, och det räcker med det. Vackert så.

-narr-

Håller med. Jag kan emellertid tycka att det är onödigt att svänga sig med ett så svårdefinierat begrepp som samvetet. Dygder kan ses som förvärvade och sedermera ackumulerade färdigheter och blir således lättare att förstå som begrepp. Det är en fråga om ett slags livsskicklighet som syftar till välmående.

Alltså:
Vi studerar livet för att lära oss att handla etiskt.
Vi träffar då på dygdetiken som säger att vi ska handla dygdigt.
Att handla dygdigt är att handla som en välmående person.
En välmående person kännetecknas av att hon handlar etiskt.

Nåt åt det hållet...

[kaospassagererskan]

flåt...men hur insatta är ni i teorin kring dygdetiken? Att reducera dygdetiken till "att alla har ett samvete" låter konstigt i mina öron. Vad grunnar ni det på? Följer härav att vi bör följa sitt samvete?

Det låter som ganska långt ifrån den dygdetik jag har blivit undervisad i (främst aristoteles och dv. filosofer tolkningar av dito), dessutom är den lite väl snabb slutsats att dra, och dessa tycker jag att man ska undvika i filosofin...vår uppgift är väll att problematisera och analysera, inte att förenkla.

Aristoteles lägger ju upp flera riktlinjer för hur vi ska handla dygdigt även om teorin i sig inte ger några exakta svar på vilka handlingar som är de rätta. Tex saker som Den gyllene medelvägen, människans ändamålsenlighet, förnuftsresonemang, praktisk visdom m.m.

Min fråga var alltså om cirkelresonemangen är tillräckligt starkt för att eliminera HELA teorin eller går den att undvika? Är invändningen relevant överhuvudtaget, eller innehåller teorin så mycket andra riktlinjer att invändningen blir meningslös?

Vad menar ni förresten med att vi ska följa vårt samvete? Vad är vårt samvete? Våra vardags(förfilosofiska) intuitioner? Kan dessa aldrig missleda oss? Om vi alltid ska följa våra intuitioner, vad är vitsen med att filosofera? Eller gäller intuitionerna bara moralfilosofi? Hur kan det komma sig?

[/quote]

[Varney]

jag förstår inte..hur ser samvetet ut?
är detta också utan variationer?
finns bara två människotyper..-vanliga och psykopater?
eller hur ser människans empati,social acceptans/bekräftelse ut?

/varnei

[kaospassagererskan]

jag håller med dig i dina frågor.

självklart är vårt samvete fullt av variationer, det ena är inte det andra likt. och vad ÄR ett samvete?, det tycker jag är den viktigaste frågan. Vet vi inte det så kan vi inte bygga en moralteori kring det, vilken debattörerna ovan ville göra.

[meanman]

kaospassagererskan/

Skulle ha svarat när tiden begav sig, men glömde det..
Så här tycker jag rätt spontant om dygdetiken, och då avser jag den modernisering som Elisabeth Anscombe 1958 gav den i och med sin
kraftfulla kritik av konsekvens och plikt(rättighets) teorierna.

Jag menar att karaktärsdrag, dispositioner att handla på ett visst sätt i en viss situation kan vara väl så tillförlitliga som att följa en plikt eller en princip, vilket de andra teorierna förespråkar.
En definition av dygdetiken behöver inte bli cirkulär. Den kan utformas som operationell eller ostensiv.
Men jag utgår ifrån att man inte säger att en människa är dygdig, utan att var och en har både dygd och odygd i sin karaktär.
Lika lite anser jag att Tännsjö är utillitarist, hur starkt han än må hävda det. Han kan helt enkelt inte tillbringa hela sin vakna tid med att kalylera för det universellt mest goda vid varje vardagssituation.
Jag tror att dygdetiken, även om den inte skulle bli så etablerad som de två andra, på rationella skäl grundade, genom att tillföra värdegrund och beakta agentens karaktär, har kommit med en nyttig komplementering inom den normativa etiken.
Den variant(?) som heter omvårdnadsetik och har vuxit fram inom den feministiska rörelsen kanske har lättast att få allmänhetens uppmärksamhet. Där är kardinaldygden vårdande, omsorg om medmänniskorna.

[kaospassagererskan]

Tack meanman för ditt intressanta inlägg.

ahh. Elisabeth Anscombe säger du, varför har jag missat det namnet.
Men lite kritik av plikt och konsekvensetik hade nog kunnat vara intressant läsning, har du några boktips?

uttrycket ostensiv är jag väl bekantad med, men vad innebär operationell?

Men menar du att dygdetiken endast funkar som ett komplement till övriga moralteorier, inte skulle kunna fungera som en oberoende teori?
Vad grundar du det på i så fall?

du har nog en poäng när du säger att Tännsjö inte Är utilitarist. Istället kanske man kan säga att han förespråkar ett utilitaristisk tänkande, i den utsträckning det går. Utilitarism är ett bra exempel på en teori som är omöjlig att efterleva fullt ut.